De första systermissionärerna

Följande är ett utdrag ur volym 3 av Saints: The Story of the Church of Jesus Christ in the Latter Days, som släpptes våren 2022.

När fartyget ångade in i hamnen i Liverpool i England fick den tjugoettåriga Inez Knight syn på sin äldre bror William vid kajen, som väntade med en grupp medmissionärer. Det var den 22 april 1898. Inez och hennes kamrat Jennie Brimhall kom till den brittiska missionen och var de första ensamstående kvinnorna som avskilts som ”kvinnliga missionärer” för kyrkan. Liksom Will och de andra äldsterna skulle de predika på gatumöten och gå från dörr till dörr för att sprida Jesu Kristi återställda evangelium.¹

Under tidigare årtionden hade Louisa Pratt, Susa Gates och andra gifta kvinnor verkat som framgångsrika missionärer tillsammans med sina män, men utan officiella missionskallelser. Ledarna i Hjälpföreningen och Young Ladies’ Mutual Improvement Association [Gemensamma utbildningsföreningen för unga damer, numera Unga kvinnor], hade dessutom varit goda ambassadörer för kyrkan på tillställningar som världsutställningen år 1893. Och många unga, ogifta kvinnor hade fått erfarenhet av att undervisa och leda på möten för YLMIA [Gemensamma utbildningsföreningen för unga damer], vilket hade förberett dem för att predika Guds ord.²

Efter att ha återförenats med Will promenerade Inez med honom och Jennie till missionskontoret, en fyravåningsbyggnad som de heliga hade haft sedan 1850-talet. Där träffade de president McMurrin. ”Jag vill att var och en av er förstår att ni har kallats hit av Herren”, sa han. När han talade kände Inez för första gången det stora ansvar som vilade på hennes axlar.³

Nästa dag följde hon och Jennie med president McMurrin och andra missionärer till Oldham, en industristad öster om Liverpool. På kvällen bildade de en ring i ett livligt gathörn, uppsände en bön och sjöng psalmer tills en stor folksamling bildades runt dem. President McMurrin tillkännagav att ett särskilt möte skulle hållas följande dag och han inbjöd alla att komma och lyssna till predikan från ”livs levande mormonkvinnor”.

När han sa det smög sig en sjuk känsla över Inez. Hon var nervös inför att tala till en stor folksamling. Trots det hade hon aldrig varit stoltare över att vara en sista dagars helig än när hon stod bland missionärerna i sidenhattar och svarta kostymer.⁴

Nästa kväll väntade Inez med bävan på sin tur att tala. Efter att ha hört hemska lögner om sista dagars heliga kvinnor var folk nyfikna på henne och de andra kvinnorna som talade på mötet. Sarah Noall och Caroline Smith, hustrun samt svägerskan till en av missionärerna, talade till församlingen först. Inez talade sedan, trots sin rädsla, och blev själv överraskad över hur bra hon gjorde ifrån sig.

Inez och Jennie fick snart i uppdrag att verka i Cheltenham. De gick från dörr till dörr och vittnade ofta på gatumöten. De tackade också ja till inbjudningar att träffa människor i deras hem. Åhörare behandlade dem vanligtvis väl, även om någon ibland hånade dem eller anklagade dem för att ljuga.

Inez och Jennie hoppades på att få se fler kvinnor verka som missionärer. ”Vi känner att Herren välsignar oss i våra försök att mildra fördomar och sprida sanningen”, rapporterade de till missionsledare. ”Vi litar på att många av de värdiga unga kvinnorna i Sion kommer att ges möjlighet att åtnjuta samma förmån som vi nu har, för vi känner att de kan göra mycket gott.”⁵