Fostra döttrar som ensamstående pappa

Richard M. Romney

Kyrkans tidskrifter

Jag visste att det skulle vara en utmaning att fostra mina döttrar utan min fru. Men jag upptäckte snabbt att jag egentligen inte var ensam.

När min fru hade dött i cancer blev jag ensamstående far till våra fem barn – två flickor och tre pojkar. Att fostra barn på egen hand innebar utmaningar, men det var särskilt svårt för mig att fostra mina två döttrar. Det fanns så mycket de behövde som bara en kvinna verkligen kunde ge. Som president M. Russell Ballard, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, har sagt: ”Mödrar och döttrar spelar en mycket viktig roll när det gäller att hjälpa varandra att utforska sina oändliga möjligheter, trots underminerande inflytanden i en värld där kvinnlighet och moderskap förvrängs och manipuleras.”¹ Hur skulle jag kunna kompensera för det?

Men flera evangelieprinciper gav mig styrka när jag försökte vägleda mina underbara döttrar och även mina fantastiska söner. De här principerna kan hjälpa andra ensamstående fäder till döttrar, ensamstående mödrar till söner och alla ensamstående föräldrar.

Bibehåll en evangeliegrund

Jag lärde mig att för alla mina barn (och för mig själv) gällde det att förbli trofast mot min himmelske Fader och Jesus Kristus, och det var som alltid där jag skulle börja. ”Prövningar har länge varit grogrunden för en ökad tro”, har president Henry B. Eyring, andre rådgivare i första presidentskapet, sagt.²

När vi utövade tro upptäckte vi att det var viktigt att göra flera saker:

Kom ihåg de små, enkla sakerna. Genom familjebön och skriftstudier fick vi ”mycket stora” (se Alma 37:6) saker i våra liv, som hopp och glädje.
Stärk varandra. Umgås, prata och heja på varandra. Enkla uppmuntrande ord kan göra stor skillnad.
Var ett föredöme för varandra. Att uppmuntra mina barn att vara goda exempel innebar att jag behövde vara ett exempel för dem också. Jag behövde fortsätta se till att jag ”talar om Kristus [och] … gläds i Kristus … så att [mina] barn ska kunna veta” (2 Nephi 25:26) att även de bör vända sig till honom.
Lita på din himmelske Fader. Hans plan för var och en av oss är en lycksalighetsplan. Även i svåra tider är ”människorna … till för att de ska kunna ha glädje” (2 Nephi 2:25) och det är meningen att familjer ska vara tillsammans för evigt. De här sanningarna gav oss styrka varje dag.
Ta emot och ära ämbeten. Jag visste att det var viktigt att fortsätta tjäna i ämbeten, att betjäna och att umgås med andra sista dagars heliga. När jag fick veta att en av mina döttrar ville sjunga i församlingskören gick jag också med i kören. Vi hade jätteroligt när vi sjöng tillsammans.
Lyssna på generalkonferensen. En gång, strax före generalkonferensen, kände jag mig missmodig och bad om att få veta om någon förstod min situation. Samma konferens sa äldste David S. Baxter i de sjuttios kvorum: ”Det finns naturligtvis också familjer där fadern är den ensamstående föräldern. Bröder, vi ber också för er och ger er vårt erkännande.”³ Det hjälpte mig förstå att samma kärlek och stöd som ges till ensamstående mödrar också är tillgänglig för ensamstående fäder.

Låt andra hjälpa till

Likväl var jag en far som försökte fostra döttrar på egen hand. Jag försökte ge dem båda tid på tumanhand för att stärka våra relationer. Men hur kunde jag hjälpa dem att förbereda sig för att bli kvinnor? Jag upptäckte snart att det fanns fler resurser än jag vad jag kunde föreställa mig:

Släktingar. Jag tackar Herren för en svägerska och en svärdotter som bodde i närheten och kom till min undsättning. De följde med mina döttrar på möten i skolan om mognad och utveckling. De hjälpte mina döttrar att göra sig klara för danser. Framför allt lyssnade de. De tog del av mina döttrars förhoppningar, rädslor, längtan och önskningar. De hjälpte dem gå från barn till ungdom till vuxen med en annan förståelse av den processen än vad jag kunde ge, då jag aldrig hade upplevt den på samma sätt.
Grannar. Goda grannar passade min dotter tillsammans med sin egen dotter efter skolan tills jag kom hem från kontoret. Andra grannar tog mina barn till skolan när jag hade tidiga möten. En granne som hade ett företag som klippte gräsmattor såg till att hans anställda regelbundet klippte min gräsmatta gratis så att jag kunde tillbringa mer tid med min familj.
Stödbröder och ledare i kyrkan. Mina stödbröder samordnade med församlingsrådet, och det verkade som om alla i församlingen, särskilt Primärs och Unga kvinnors ledare, gjorde allt de kunde för att hjälpa mina flickor. Jag lärde mig att en av de fina sakerna med Hjälpföreningen är att det de erbjuder, är just hjälp. En gång städade några av dem hela huset från golv till tak. Och på Unga kvinnors aktiviteter såg någon alltid till att mina döttrar kände sig inkluderade.

Alla kommer inte att få uppleva samma stöd. Men jag har lärt mig att om vi inte låter andra veta det vi ser att våra barn saknar utan en mamma, kanske de personerna inte förstår hur de kan hjälpa till.

Kom ihåg att du inte är ensam

Äldste Baxter sa: ”Ensamstående föräldrar, jag vittnar om att då ni gör ert allra bästa i den svåraste av alla mänskliga uppgifter så ska himlen le mot er. Ni är i sanning inte ensamma. Låt Jesu Kristi återlösande och kärleksfulla kraft välsigna ert liv nu och uppfylla er med det hopp som det eviga löftet ger. Fatta mod. Ha tro och hopp. Betrakta nuet med uthållighet och blicka framåt med tillförsikt.”⁴

Liksom alla andra som går igenom svårigheter kan ensamstående fäder känna sig överväldigade. Jag vet att jag gjorde det ibland. Men jag vet också att det finns mycket hopp och stor hjälp för ensamstående fäder i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.