Exemplets makt

Agim Deda, Tirana, Albanien

Jag visste att det enda sättet för mig att få in min fru i kyrkan var genom mitt exempel. När jag förändrade mitt beteende började hon känna Guds Ande.

En dag på vägen till jobbet såg jag två unga män predika Guds ord på gatan. De stoppade mig och frågade om jag ville veta mer om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Vid den tidpunkten visste jag inte vart min familj var på väg. Vi hade ingen andlig kompass att hitta rätt med.

Jag hade druckit alkohol den morgonen, så jag minns inte så mycket av det som missionärerna sa till mig. Men de gav mig en Mormons bok och en broschyr om profeten Joseph Smith, tillsammans med sitt telefonnummer. Senare samma dag började jag läsa. Något rörde vid min själ när jag läste Mormons bok, och jag förundrades över hur en fjortonårig pojke kunde få en så underbar syn.

Jag sökte efter sanning, så jag började träffa missionärerna. Efter att ha tagit de flesta lektionerna visste jag att jag behövde döpas. Men när dagen för mitt dop närmade sig hade vi en lektion som var svår för mig att höra. Lektionen handlade om Visdomsordet.

Den lektionen var svår för mig eftersom jag drack en hel del. Min arbetsmiljö var tuff. Alla jag arbetade med drack, och det gjorde jag också. Jag gick ofta ut och drack efter jobbet och kom hem sent på kvällen.

Men missionärerna gjorde ett bra jobb. Jag älskar dem fortfarande för det. De lärde mig att Gud vill att vi ska vara starka och att han gav oss Visdomsordet för att välsigna oss. Det var verkligen svårt för mig att lyda den här lagen, men långsamt började jag göra det. Jag minns att jag ringde missionärerna varje dag, uppdaterade dem om mina framsteg och sa att jag inte drack den dagen. De gladde sig så åt mina framsteg.

Med deras hjälp döptes jag och gick in i Jesu Kristi fålla. Jag kände Anden den vackra dagen! Men jag var ensam om att bli medlem i kyrkan. Jag ville att min familj skulle vara med mig.

När jag pratade med min fru Clirime om kyrkan ville hon först inte lyssna. Hennes morfar tillhörde en annan religion och hon undrade varför Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga hade kommit till Albanien överhuvudtaget. Jag visste att det enda sättet att föra henne in i evangeliet var genom mitt exempel. Genom våra handlingar kan människor se vilka vi verkligen är.

Clirime lade märke till förändringar hos mig när jag slutade dricka alkohol och började komma hem tidigt från jobbet. På grund av förändringarna jag gjorde började hon känna Guds ande när jag berättade för henne om kyrkan. Jag kan inte beskriva de känslor av glädje jag fick när hon sa att hon också en dag skulle döpas. Snart började hon ta missionärslektionerna som jag hjälpte missionärerna att hålla. Jag blev särskilt glad när hon bestämde datum för sitt dop, sex månader efter att jag hade döpts.

Med hennes dop och våra två barns dop när de fyllde åtta kände jag att vi kunde bli en evig familj. Men dopet var bara början. För att förbereda oss för att besöka templet visste vi att vi måste följa Gud resten av livet, hålla buden, gå i kyrkan, ta del av sakramentet, tjäna i ämbeten, läsa skrifterna och lära oss mer om förbund och frälsningsplanen.

Dagen då vi beseglades som familj i Frankfurts tempel i Tyskland var ännu en vacker dag. I templet lärde jag mig mer om planen för vår lycka som vår Gud har för oss, och jag kände hans kärlek.

Jag minns fortfarande löftena som Clirime och jag gav i templet. Närhelst något går fel eller vi har det svårt, så går mina tankar tillbaka till de löftena.

Som familj försöker vi leva i harmoni med varandra eftersom det var det vi kände i templet. Varje gång jag tänker på templet känner jag mig glad och välsignad. Jag vet att Gud är verklig och att han älskar oss och vill att vi ska vara lyckliga.