Evangelierna: Fyra vittnesbörd om Frälsaren

Gaye Strathearn, biträdande dekanus för religiös utbildning, Brigham Young University, och Frank F. Judd jr, professor i forntida skrifter, Brigham Young University

När vi noga tittar på vart och ett av de fyra evangelierna kan vi se distinkta perspektiv som belyser viktiga sanningar om Jesus Kristus.

Jesus Kristus sitter vid ett bord med sina apostlar

Ordet evangelium betyder ”goda nyheter” och den goda nyheten är att Jesus Kristus kom till jorden och utförde sin frälsningsmission (se 3 Nephi 27:13–14). De fyra evangelierna i Nya testamentet beskriver Frälsarens liv och mission.

Varje evangelium skrevs ursprungligen som ett oberoende vittnesbörd om Frälsaren. När vi tittar närmare på varje enskilt vittnesbörd kan vi uppskatta särskilda perspektiv som belyser viktiga sanningar om Jesus Kristus.

Markus

Vem var han?	Traditionellt anses han vara Johannes Markus, en av Paulus missionärskamrater (se Apostlagärningarna 12:25).
Vilka var hans källor?	Möjligtvis Petrus, som han följde med till Rom och vars minnen om Frälsaren han skrev ner.¹
När skrevs hans evangelium?	Troligen mellan 65 och 70 e.Kr. (det första av de fyra evangelierna i Nya testamentet som skrevs ner).
Vilken var hans främsta läsekrets?	Icke-judar, kanske romerska läsare. Markus förklarar judiska sedvänjor för läsare som inte kände till Jesu språk och kultur (se Markus 7:1–4), och han nämner också romerska seder (se Markus 6:48; 13:35).

I stället för att börja med Jesu födelse börjar Markus med hans dop, då Gud förkunnade att Jesus är hans älskade Son (se Markus 1:11). Detta gudomliga godkännande och denna identitet är grunden till Jesu myndighet över sjukdom och motstånd.

I allmänhet betonar Markus att även om Jesus förkastades, missförståddes och dog en förödmjukande död på korset, triumferade han slutligen över allting.

När Jesus visade sin myndighet blev han ofta missförstådd av andra judar (se Markus 1:27; 4:11–12; 8:27–28), bland annat dem i hans hemstad Nasaret (se Markus 6:1–4) och vissa familjemedlemmar (se Markus 3:21; se även Johannes 7:5). Inte ens hans egna lärjungar förstod helt omfattningen av hans mission (se Markus 4:36–41).

Men trots motstånd och missförstånd segrade Jesus. Under sin jordiska verksamhet lärde han sina lärjungar att han skulle uppstå från de döda (se Markus 8:31; 9:31; 10:34). Vid korset förkunnade till och med den romerske officeren att Jesus verkligen var Guds Son (se Markus 15:39). Vid graven bekräftade en budbärare i en vit dräkt att Jesus hade uppstått (se Markus 16:5–6), och många vittnen såg den uppståndne Kristus för egen del (se Markus 16:9–14).

Vad vi kan lära oss av Markus

Till dem som undrar varför fler människor inte tog emot den korsfäste Messias, och som försöker få eller stärka sina egna vittnesbörd, ger Markusevangeliet hopp. Från begynnelsen har människor missförstått Jesus Kristus. Men människor från varje etniskt ursprung eller bakgrund som tålmodigt förblir lojala och följer Frälsaren får en försäkran om att ”den mannen verkligen var Guds Son” (se Markus 15:39).

Matteus framställer Jesus som uppfyllelsen av israelitiska profetior och som ett bevis på att Gud är med sitt folk.

Matteus

Vem var han?	Traditionellt tros han vara tullindrivaren som nämns i Matteus 9:9.
Vilka var hans källor?	Hans evangelium tycks till viss del baseras på Markusevangeliet, både utifrån dess nedtecknade berättelser och, med några undantag, i vilken ordning de framställs.
När skrevs hans evangelium?	Förmodligen mellan 80 och 95 e.Kr.
Vilken var hans främsta läsekrets?	Judiska läsare. Till skillnad från Markus känner Matteus inte något behov av att förklara judiska begrepp för sina åhörare. Evangeliet börjar med en släktuppteckning som sammanlänkar Jesus med Davids kungliga släktlinjen och med Abraham, det judiska förbundets far (se Matteus 1:1–17). Men det innehåller också flera skriftställen som belyser icke-judarnas tro och att de inkluderas i himmelriket (se Matteus 1:2–6; 8:5–12; 15:21–28) inför Frälsarens uppmaning på Olivberget att göra ”alla folk till lärjungar” (Matteus 28:19).

Matteus framställer Jesus som uppfyllelsen av israelitiska profetior om en Messias som skulle komma från kung Davids släktlinje. Han framställer också Jesus som den nya Mose genom paralleller: Han kom ut ur Egypten (se Matteus 2:13–15), gav fem viktiga predikningar² (liksom Mose gav fem lagböcker) och gav sin nya lag på ett berg (se Matteus 5:1).

Matteus evangelium framställer också Jesu ankomst som ett bevis på att Gud är med sitt folk. När Johannes Döparen satt i fängelse skickade han sina lärjungar till Jesus för att fråga om Jesus var ”den som skulle komma” (se Matteus 11:2–3). Jesus svarade att han kom för att bota människor och undervisa de fattiga om evangeliet (se Matteus 11:4–5).

Endast Matteus evangelium innehåller ängelns identifikation av Jesus som ”Immanuel. Det betyder: Gud med oss” (Matteus 1:23; se även Jesaja 7:14) och den uppståndne Jesu sista ord till sina lärjungar: ”Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matteus 28:20).

Vad vi kan lära oss av Matteus

Matteus evangelium är ett viktigt vittne om Jesu roll i att visa att Guds kärlek är med hans folk. Jesu ankomst till jorden utgjorde uppfyllelsen av en plan som hade funnits på plats från begynnelsen. Innan domens dag sände Gud först sin Son för att undervisa och hela sitt folk, både fysiskt och andligt.

Lukas betonar att Jesus var Frälsaren för alla människor, inte bara den utvalda eller eliten.

Lukas

Vem var han?	Läkare och missionärskamrat till Paulus (se Kolosserbrevet 4:14; 2 Timoteusbrevet 4:11; Filemon 1:24).
Vilka var hans källor?	Han lärde sig av ögonvittnen och tidigare skrivna evangelier, kanske genom Markusevangeliet (se Lukas 1:1–3).
När skrevs hans evangelium?	Troligen mellan 80 och 90 e.Kr., tillsammans med Apostlagärningarna (jämför Lukas 1:1–4 med Apostlagärningarna 1:1–3).
Vilken var hans främsta läsekrets?	Icke-judiska läsare. Medan Matteus ger Jesus en släktlinje som börjar med Abraham (se Matteus 1:2), går Lukas tillbaka till Adam, hela mänsklighetens far (se Lukas 3:38). I jämförelse med Markus anpassar Lukas ibland referenser som inte var så meningsfulla för hans icke-judiska läsare, till exempel genom att utelämna judiska religiösa traditioner och ändra arameiska eller hebreiska namn eller titlar.

Mer än andra evangelier nämner Lukas trofasta kvinnor, av vilka några följde med Jesus och stödde honom timligt (se Lukas 8:1–3). Han noterar att andra kvinnor bevittnade Frälsarens död och förkunnade för apostlarna att Jesus hade uppstått från de döda (se Lukas 23:49, 55–56; 24:1–10).

Lukas betonar att Jesus var Frälsaren för alla människor, inte bara den utvalda eller eliten. Han betonar också att Frälsarens budskap fördes ut genom den Helige Andens kraft. Lukas nämner dem som var fyllda av Anden när de förberedde sig för och profeterade om Frälsaren (se Lukas 1:15, 35, 41, 67; 2:25–27). Jesus själv tog emot Anden, betjänade andra genom den (se Lukas 3:16, 22) och förkunnade att Gud är villig att ge samme Ande till sina barn (se Lukas 12:10).

Endast Lukas tar med Herrens uppdrag till de sjuttio att undervisa alla om evangeliet (se Lukas 10:1–12). Det här temat fortsätter i Apostlagärningarna när lärjungarna för de goda nyheterna från Jerusalem till ”jordens yttersta gräns” (Apostlagärningarna 1:8).

Vad vi kan lära oss av Lukas

Mer än andra evangelier visar Lukas att världens Frälsare mötte sitt förutordinerade öde med värdighet och mod så att var och en av oss kan få uppleva välsignelserna av hans försoning och uppståndelse, oavsett bakgrund.

Johannes

Vem var han?	Aposteln Johannes Många tidiga kristna trodde att Johannes var den namnlöse lärjungen ”som Jesus älskade” som nämns i det här evangeliet (se Johannes 13:23). Nutida uppenbarelse bekräftar denna identifikation (se 3 Nephi 28:6; Läran och förbunden 7:1).
Vilka var hans källor?	Hans eget vittnesbörd som ögonvittne, Johannes Döparens skrifter (se Läran och förbunden 93:6–16) och ej namngivna trofasta lärjungar som hjälpte Johannes att sammanställa denna information (se Johannes 21:24).
När skrevs hans evangelium?	Förmodligen mellan 90 och 110 e.Kr.
Vilken var hans främsta läsekrets?	Alla människor. Johannes evangelium uppmanar alla att ”tro att Jesus är Messias” (Johannes 20:31), vilket innefattar dem som ännu inte tror och lärjungar som strävar efter att fortsätta och stärka sin tro på honom.

Johannesevangeliet är unikt bland de fyra evangelierna. I forntiden kallades det ”ett andligt evangelium”³ på grund av dess betoning på Jesu gudomliga natur. I den inledande versen står det: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud , och Ordet var Gud” (Johannes 1:1; betoning tillagd). Men den betonar också att ”Ordet blev kött och bodde bland oss” (Johannes 1:14).

Det här evangeliet visar att en av anledningarna till att många människor inte förstod Jesu lärdomar var att han var ”från ovan” och hade ett annat, evigt perspektiv än människor som är ”av den här världen” (Johannes 8:23, se även 3:11–13, 31). En noggrann läsning av hans dialoger med andra visar hur Jesus använde de här samtalen för att hjälpa folket att höja blicken och börja utveckla ett evigt perspektiv. När han talade uppenbarade han Guds ord (se Johannes 8:40; 14:10, 24); och när han handlade utförde han Guds vilja (se Johannes 4:34; 5:30; 6:38).

Vad vi kan lära oss av Johannes

Johannes evangelium förklarar dess syften: ”Alla som tog emot [Jesus] gav han rätten att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn” (Johannes 1:12), och ”dessa [tecken] har blivit nerskrivna för att ni ska tro att Jesus är Messias, Guds Son, och för att ni genom tron ska ha liv i hans namn” (Johannes 20:31). Det här evangeliet är alltså en påminnelse till alla dess läsare om vikten av att låta Jesus lära oss hur vi kan fördjupa vår kunskap ur Guds eviga perspektiv.

Sammanfattning

Vi kan lära oss mycket genom att fundera över hur varje evangelium belyser olika aspekter av Jesu verksamhet och målar ett personligt porträtt av Frälsaren. Genom inspiration bar varje evangelieförfattare sitt eget unika vittnesbörd om Jesus Kristus, vilket, när de förstås, kan ge en upplysande dimension till våra egna studier i Nya testamentet och vår kunskap om världens Frälsare.

Bland andra kraftfulla teman lär de här enskilda vittnesbörden att Jesus Kristus är en Frälsare som uppfyller sina löften till sitt förbundsfolk (Matteus), som bistår oss genom motgångar i väntan på evig triumf (Markus), vars Ande inbjuder oss att i medkänsla nå ut till alla människor (Lukas) och som markerar vägen till enighet med Gud (Johannes).