”Var har du varit?”, Liahona, jan. 2023.
Sista dagars heliga berättar
Var har du varit?
Jag var tvungen att acceptera Guds tidsplan och avsikter när jag lärde mig älska min mormor så som min himmelske Fader och Jesus Kristus älskar henne.
Trots sin sjukdom beror allt som mormor gör för mig på hennes kärlek till mig.
Foto med tillstånd av författaren
”Var har du varit, mitt barn?” frågade mormor när hon öppnade dörren efter att jag knackat på. Jag hade just kommit hem från min heltidsmission i El Salvador. Mormors ögon strålade av glädje över att få se mig igen. Hennes armar kändes mjuka och varma när hon omfamnade mig.
Vi hade ett roligt samtal när jag besvarade hennes frågor om min mission. Jag blev känslosam när jag berättade för henne om människorna, maten, det hårda arbetet och underverken på min mission. När jag var klar blev hon plötsligt tyst. Sedan frågade hon: ”Var har du varit, mitt barn?”
Uppenbarligen lyssnade hon inte. Så vi började om igen med vår konversation. Knappt 20 minuter senare frågade hon för tredje gången: ”Var har du varit, mitt barn?”
Det var något som inte stämde. Jag fick snart veta att ungefär ett år efter att jag hade åkt på mission fick mormor diagnosen Alzheimers sjukdom.
Jag kände en stor önskan att hjälpa mormor. I två år hade jag predikat den kärlek Gud har till sina barn. Nu fick jag en möjlighet att leva efter de lärdomarna. Även om jag visste att det skulle bli svårt, erbjöd jag mig att flytta in hos henne så att jag kunde hjälpa henne.
De första månaderna var svårast. Liksom på missionsfältet blev detta att utöva tålamod och kontrollera min frustration ett heltidsjobb. Och liksom under min mission var jag tvungen att acceptera Guds tidsplan och avsikter i det att jag lärde mig älska mormor så som min himmelske Fader och Jesus Kristus älskar henne.
Att bo hos mormor är ibland som att leva med tre olika personer. Ibland klarar hon inte av att ha någon annan i huset. Ibland är hon glad att hon inte är ensam och vill ha min omsorg och uppmärksamhet. Ibland kan hon inte tänka på annat än vad hon ska ge sin dotterson, som just återvänt från sin mission, att äta. ”Gör inte så!” kan snabbt vändas till ”Varför gör du inte så?”
Min mormor har ändå varit till stor välsignelse för mig. Jag vet att allt som mormor gör för mig, trots sin sjukdom, beror på hennes kärlek till mig.
Mormors ljuvligaste och mest uppriktiga ord kommer varje gång jag kommer hem från skolan eller jobbet. Med ömhet i blicken kramar hon mig, pussar mig på kinderna och frågar kärleksfullt: ”Var har du varit, mitt barn?”