”En störtflod av vatten och välsignelser”, Liahona, okt. 2023.
Porträtt av tro
En störtflod av vatten och välsignelser
Vi kan drabbas av störtfloder av prövningar i livet, men vi vittnar om att vår tro på Guds kraft hjälper oss.
Foto med tillstånd av författarna; infogat foto: Christine Hair
Som missionärskamrater flög vi 45 minuter från ön Efate söderut till ön Tanna. Vi tog med oss en stor bunt dopblanketter och använde en missionsägd pickup för att börja besöka öns åtta grenar. När vi anlände i augusti hade antalet människor som var redo för dop vuxit till 114.
Den 18 augusti 2022 begav vi oss till grenen i Sideseawi. Det fanns inget sätt att kontakta grenspresidenten för att tala om för honom att vi skulle komma. Vi gav oss bara av i hopp om att hitta honom.
När du tänker på Tanna, så tänk djungelvägar. Vi körde vår pickup så långt upp på berget som vi kunde. Sedan lämnade vi den och började gå. Det tog oss tre timmar att nå byn. Allt vi hade att äta var kokosnötter som vi hittade längs vägen.
När vi kom fram till byn var grenspresidenten inte där, men det var hans rådgivare. Vi pratade med honom om missionsarbete, och då började det regna. När det börjar regna i Sideseawi gör folk sitt bästa för att hitta ett tryggt område. Vi skyndade nerför berget till vår pickup.
När det inte regnar i Tanna är det tryggt att köra. Men när det regnar blir det skrämmande. När vi kom fram till vår pickup började vi köra men fastnade snart när vi körde över en flod.
Vi försökte knuffa loss lastbilen, men det fungerade inte. Så vi ringde distriktspresidenten för att få hjälp. Hjälpen kom och vi försökte få loss pickupen igen, men regnet bara tilltog i styrka. Flera floder fylldes och strömmade ner från olika områden omkring oss.
Foto med tillstånd av författarna
”Lämna pickupen!”
De som hjälpte oss gick upp ur floden, men vi höll fast vid fordonets säten när vattennivån steg. Vi ville inte överge pickupen. Vattnet nådde nu lastbilens dörrhandtag på den sidan där floden strömmade.
Vi ringde vår missionspresident, Mark Messick, och berättade för honom vad som pågick. ”Just nu stiger vattnet bara mer och mer”, sa vi. Vi frågade om det var okej att rädda våra liv och lämna pickupen.
”Tack för att ni ringde mig”, sa president Messick. ”Det är okej! Lämna pickupen där den är och hitta en trygg plats nu!”
I närheten av oss flöt två floder ihop. Den andra floden nära oss var redan stor och snabb, men floden vi befann oss i var fortfarande liten, som om den väntade på att vi skulle ta oss därifrån. Men plötsligt brakade det loss!
Någon ropade från flodbanken. Äldste Nalin, som var från Tanna, förstod varningen: ”Vatten!”
Vår lastbil satt fast i sidled och den stigande strömmen forsade mot äldste Toas dörr. Äldste Nalin tog sig ut först. Äldste Toa var tvungen att klättra över till baksätet och ut genom dörren på andra sidan hytten för att komma ut. Han tittade snabbt på baksätet efter våra dopblanketter och skrifter men såg dem inte. Han trodde att äldste Nalin redan hade tagit dem. Så fort äldste Toa tagit sig ut tog floden med sig pickupen.
Om vattnet förstörde blanketterna skulle vi behöva återvända till områden vi besökt och göra om intervjuer. Vi skulle också behöva flyga tillbaka till missionskontoret i Efate för att hämta fler dopblanketter och sedan återvända till Tanna.
Äldste Silas Toa
Foto: Christine Hair
Äldste Brian Moses Nalin
Foto: Christine Hair
Tro på Guds kraft
När vi såg pickupen svepas bort fick äldste Toa till slut syn på skrifterna och dopblanketterna på baksätet. ”Hur var det möjligt?” Han undrade hur det kom sig att han inte såg dem förut.
Fortfarande i floden bad vi att Guds kraft skulle bevara våra skrifter och dopblanketter. Vi hade tro på att han kunde rädda dem enligt sin vilja.
Sedan steg vi upp ur floden och knäböjde och bad för pickupen, våra dopblanketter och skrifter. Vi kunde inte se pickupen längre, men vi visste att allt skulle ordna sig.
Människor från Sideseawi hittade pickupen senare samma dag och ringde distriktspresidenten. Pickupen hade förts omkring 250 meter nedströms. Allt i pickupen var blött, förutom våra dopblanketter och skrifter! De låg torra ovanpå några broschyrer, anteckningsböcker och lektionsböcker.
Vi samlade ihop en grupp för att hjälpa oss få upp pickupen ur floden. Pickupen behövde torka men reparerades snabbt. Den hade inga bucklor eller repor.
Efter stormen promenerade vi mest till de olika grenarna i Tanna. När benen blir trötta av att gå, går man med hjärtat.
Under de följande dagarna avslutade vi våra dopintervjuer och döpte 114 personer, många av dem familjer. En gren hade 48 personer som var redo för dopet. Vi började intervjua dem sju på morgonen. När vi var klara såg vi solen gå ner.
Vi kan drabbas av störtfloder av prövningar i livet, men vi vittnar om att vår tro på Guds kraft hjälper oss. Inte ens Tannas störtflod av vatten kunde besegra vår himmelske Faders störtflod av välsignelser.