Helande underverk: Tjäna den enskilde

Äldste William K. Jackson

i de sjuttios kvorum

Vad kan vi lära av att Jesus botade kvinnan med blödningar och av kvinnan som inte kunde räta på sig?

Jesus går med andra och en kvinna sträcker ut handen för att röra vid kanten av hans mantel

Några av de mer spännande och förunderliga händelserna i Jesus av Nasarets liv innefattade de många underverk han utförde. Hans mirakulösa gärningar utfördes i alla former, storlekar och omständigheter.

De stärkte alltid de troendes tro och var till välsignelse i verkliga människors liv. På grund av sina fantastiska resultat hade de här underverken – som i olika bibliska översättningar beskrivs som tecken, under, krafter och mäktiga gärningar – potentialen att förhöja och förstora den andliga effekten av Kristi lärdomar. De genomsyrade hans verksamhet med något häpnadsväckande och ofta obestridligt. De gjorde hans verksamhet trovärdig.

Men avsikten med Jesu underverk var mycket mer än att bara dra till sig uppmärksamhet och göra människor förundrade (vilket de verkligen gjorde). Kristus var inte en underhållare, inte heller var han ute efter att göra sig ett namn. Vi läser aldrig att han gjorde reklam för sig själv i förväg, bokade en gårdsplan vid templet eller gjorde bländande kraftuppvisningar. Tvärtom hade hans underverk ett mycket mer upphöjt syfte. Han gjorde endast sin Faders vilja.

Han botade ”en kvinna som hade haft blödningar”

Som läkare har redogörelser för hur Frälsaren botade ofta intresserat mig. Ett sådant underverk skedde som en del av den fantastiska berättelsen om kvinnan med blödningar (se Matteus 9:20–22; Markus 5:25–34; Lukas 8:43–48). Hennes situation var sorglig. I 12 år hade hon lidit av detta sjukdomstillstånd och dess många följder.

Trots att hon ägnat all sin tid och alla sina talanger (och siklar!) åt att hitta ett botemedel, kunde dåtidens läkare ingenting göra. Det är möjligt att hon led av menorragi, ett gynekologiskt tillstånd som yttrar sig genom onormalt rikliga och utdragna menstruationsblödningar. Flera möjliga orsaker finns till detta – såsom hormonell obalans, problem med blodkoagulering som von Willebrands sjukdom, brist på blodplättar, missformad livmoder eller cancer – och åtföljs ofta av betydande smärta och kramper. Efter 12 år av kraftiga blödningar upplevde den här olyckliga kvinnan troligen också svaghet, utmattning och anemi.

Men hennes fysiska obehag var bara halva problemet! Enligt lagen bör blödningen ha klassat henne som ”oren” – vilket innebar att hon tvingades leva åtskild från andra så länge hon led av tillståndet. Om hon hade man och barn innebar det troligen att hon levde åtskild från dem. Hon kunde då inte vara tillsammans med dem eller ta hand om dem. Ytterligare restriktioner hindrade henne från att tjäna i templet eller besöka synagogan. Dessutom skulle alla som hon rörde vid, eller som rörde vid henne, också förklaras ”orena”.

Trots dessa juridiska och sociala hinder närmade sig den här trosfyllda kvinnan Frälsaren, troligen bakifrån och mitt i en tät folkmassa, med det uppriktiga hoppet att om hon bara rörde vid hans kläder skulle hennes innersta önskan uppfyllas. Skrifterna låter oss veta att när hon vidrörde Jesu mantel kände hon genast en förändring i kroppen, en pirrande känsla eller tillströmning av kraft som vittnade för henne att hon äntligen blivit ”botad” (se Markus 5:28–29).

Kanske försökte hon, på grund av sitt tidigare oöverkomliga tillstånd, obemärkt smita iväg, men Kristus, allvetande som han var, visste att hon rört vid honom och var medveten om hennes tro och önskan. Till förmån för människorna omkring sig frågade han: ”Vem var det som rörde vid mig?” och tillade: ”Någon rörde vid mig. Jag kände att kraft gick ut från mig” (Lukas 8:45, 46).

Den här goda kvinnan trädde fram och bekände, vädjade om förståelse och berättade nyheten att hon blivit botad. Någon annans ”orena” beröring sågs som mer än en trivial överträdelse, men jag föreställer mig att Jesus, med enorm kärlek, tröstade kvinnan och försäkrade henne om att allt var väl, att hennes tro hade botat henne och att hon kunde gå därifrån i frid, befriad från sin tidigare plåga. Alla omkring dem blev förbluffade.

Den här händelsen inträffade när Jesus, hans lärjungar och en ledare i den lokala synagogan vid namn Jairus hade bråttom hem till den senare för att ta hand om hans obotligt sjuka dotter. Varje sekund räknades – flickan var trots allt ”döende” (Markus 5:23) – och ändå tog Frälsaren sig tid att betjäna den enskilde, en själ i nöd. Vilken lärdom för tjänande! Fördröjningen resulterade som ni minns i att de kom fram sent till Jairus hem – efter det att hans dyrbara dotter hade gått bort. Fördröjningen gjorde bara flickans påföljande tillfrisknande ännu mer anmärkningsvärt.

Oombedd lade Frälsaren märke till den här lidande kvinnan. Han släppte allt han hade för handen, lät folkmassan vänta och betjänade den enskilde.

Kvinnan som hade haft en sjukdomsande i arton år, av James Tissot, © Brooklyn Museum / köpt genom offentligt abonnemang / Bridgeman Images

Botandet av en kvinna som ”inte [kunde] räta på sig”

En annan mycket speciell händelse under Frälsarens verksamhet innefattade en andra ”Abrahams dotter” som lidit länge (se Lukas 13:11–16). Vi är tacksamma för Lukas uppteckning av den här händelsen; han var ju både läkare och lärjunge till Kristus.

En sabbatsdag undervisade Jesus vad som utan tvivel var en stor församling i en synagoga. I folkmassan befann sig en kvinna som drabbats av ett eländigt tillstånd sedan 18 år som gjorde hennes kropp obehagligt böjd så att hon inte kunde räta upp bålen. Ett antal omständigheter kan orsaka ett sådant sjukdomstillstånd. Flera av dem är medfödda och är därför mindre troliga i det här scenariot, eftersom offret var en vuxen kvinna. Andra, beroende på var ryggraden var deformerad eller var begränsningen fanns, kan ha gjort henne till ett offer för allvarlig reumatism, traumatisk ryggskada, ankyloserande spondylit, Scheuermanns sjukdom eller långt gången osteoporos. Alla dessa tillstånd skulle ha varit smärtsamma och funktionshämmande (försök böja dig 90 grader under en längre tid, det är ansträngande och så småningom smärtsamt).

Oombedd lade Frälsaren märke till den här lidande kvinnan. Precis som han gjorde när han hade helat kvinnan med blödningar släppte han allt han hade för handen, lät folkmassan vänta och betjänade den enskilde. Han kallade fram henne och lade sina händer på henne och sa: ”Kvinna, du är fri från din sjukdom” (Lukas 13:12). Resultatet av hans ord kom omedelbart. Hon rätade på sig – smärtfritt, får vi anta – för första gången på nästan två årtionden. Hon (och troligtvis många andra närvarande) prisade Gud och uttryckte tacksamhet.

Dock blev synagogföreståndaren upprörd av detta ”arbete” som utfördes på sabbaten. För rabbins skull och för andra som han, höll Jesus sin tidlösa predikan om sabbatsdagen – som en naturlig fortsättning på det föregående underverket.

Varför underverk?

Genom dessa och andra tillfällen har jag lagt märke till att Kristi underverk

alltid var ämnade att vara till välsignelse.
tillförde bevis på hans kärlek och tillgivenhet till sina syskon. De bekräftade hur viktig den enskilde är för Frälsaren. När han betjänade människor gjorde han sällan flera saker samtidigt. I stället gav han dem sin fulla och odelade uppmärksamhet.
undervisar oss om att själarna är mycket värdefulla. Han var väl medveten om varje levande varelse, deras omständigheter och deras behov.
visade hans makt och hans herravälde till och med över elementen på ett sätt som vi för närvarande inte kan förstå. Han följde universella lagar och all materia var honom underställd.
ofta skedde som inledning till stora undervisningstillfällen och ledde till hans undervisning om heliga evangeliesanningar. De drog uppmärksamheten till det som just skulle äga rum.
tjänade som ett vittne för dem som personligen påverkades, såväl som för åskådarna, om att Jesus var profetians utlovade Messias och att han var där på uppdrag av sin Fader.
uppenbarade att både fysisk och andlig läkedom sker genom den kraft som Kristus avsiktligt utövar, inte genom magiska föremål eller talismaner, och att dessa underverk (som i fallet med kvinnan med blödningar) ibland kan frambringas genom tron hos den som vädjar om hjälp.¹

Trots det faktum att underverk inte alltid har varit obestridliga bevis på himlens verk (se t.ex. 2 Moseboken 7:11; Matteus 7:22–23; Markus 3:22; Uppenbarelseboken 16:13–14), utförs hans underverk alltid genom rättfärdighet och barmhärtighet. De är alltid till välsignelse. Och de innefattar det mest enastående underverket av alla, ett av universell och oändlig vikt, som utfördes i Getsemane, på Golgata och i graven. Det här underverket tillser att alla fysiska och andliga åkommor botas och övervinns.

Hans underverk innefattar ett gudomligt och upphöjt syfte – och är av stort värde för de renhjärtade och troende, i både forna dagar och i dag! De vittnar om att han i sanning är Kristus. Och håll ögonen öppna! President Russell M. Nelson manade oss att fortsätta söka och förvänta oss underverk när han profeterade att vi får se de största manifestationerna av Frälsarens makt under de kommande åren.²