”Vad det innebär och inte innebär att förlåta”, Liahona, okt. 2023.
Vad det innebär och inte innebär att förlåta
Att kunna förlåta sig själv och andra är en gudomlig gåva som ger oss inre frid och för oss närmare vår Frälsare.
Som psykoterapeut försöker jag hjälpa många individer som brottas med livets bekymmersamma omständigheter och problem, bland annat förlåtelse. De längtar efter förlåtelse av andra, samhället, lagen eller av sig själva. Men tyvärr verkar förlåtelsen oåtkomlig, och att söka den skapar ibland stress, ångest och kanske till och med panik. Varför?
Det är verkligen en svår sak att förlåta sig själv och andra. Detta resulterar ofta i frustration, vilket gör det svårt att höra eller känna den Helige Andens röst eftersom vi är upptagna av oroliga tankar. Anden ”smeker så försiktigt att om vi är upptagna, kanske vi inte känner den alls”.1
Genom studier och begrundan av skrifterna och nutida profeters lärdomar kan du få veta hur du kan förstå och känna vad kärnan i förlåtelse är – och vad den inte är. När du en gång har förstått den här innebörden börjar du inse hur djupt helande det kan vara att släppa taget om förbittring, hur det kan skänka frid åt ditt stridande hjärta.2
President James E. Faust (1920–2007), som verkade som andre rådgivare i första presidentskapet, sa: ”Om vi i vårt hjärta kan förlåta dem som har vållat oss skador och oförrätter, lyfter detta vår självkänsla och vårt välbefinnande till ett högre plan.”3
Joseph Smith och William W. Phelps, av Robert Anderson Mckay
Att förlåta dem som skadar oss
Under kyrkans första år fick Joseph Smith starkt stöd av William W. Phelps. Han var en av de första sista dagars heliga att sändas till Jackson County i Missouri, där Herren kallade honom som rådgivare i presidentskapet där.
Men när broder Phelps började gå vilse förvärrades hans beteende så mycket att Herren uppenbarade för Joseph Smith att om broder Phelps inte omvände sig skulle han ”borttagas” från sin plats.4 Han omvände sig inte och uteslöts den 10 mars 1838.
Fastän William döptes på nytt fortsatte han att ha problem med kyrkan och kyrkans ledare. I oktober 1838 vittnade han mot profeten och andra ledare i kyrkan. Det ledde till att Joseph Smith fängslades i november 1838.
Under de följande fem månaderna satt profeten i två olika fängelser i Missouri, ett av dem var fängelset i Liberty.
År 1840 hade William W. Phelps upplevt en djup förändring i hjärtat och skrivit till profeten och vädjat om förlåtelse. Brevet som Joseph skrev som svar avslutades med dessa poetiska ord:
”’Kom och förena dig med oss, käre broder, då vi nu inte längre är i strid med varandra
ty vi var en gång vänner och har äntligen blivit det igen.’”5
Joseph förlät villigt broder Phelps och välkomnade honom tillbaka till full gemenskap.
Fyra år senare, när broder Phelps fick veta att Joseph och Hyrum hade dödats av en pöbelhop, blev han förkrossad. Att broder Phelps fick Josephs förlåtelse kan ha inspirerat honom när han skrev de vackra och rörande orden till psalmen ”Pris åt den man”.6
Vad förlåtelse inte är
För att bättre förstå vad det innebär att förlåta andra kan det vara till hjälp att förstå vad förlåtelse inte innebär.
För det första behöver man inte lita på den förlåtna parten när förlåtelseprocessen är klar. Låt oss till exempel säga att du hade ett par fina löparskor som jag eftertraktade så mycket att jag stal dem från dig. En kort tid senare kände jag skuld över stölden, så jag lämnade tillbaka skorna till dig och vädjade om förlåtelse. Du svarade med ord av förlåtelse, och jag gick vidare. Men låt oss anta att jag senare kontaktade dig och frågade om jag fick låna de där skorna. Tveksamt lät du mig veta att du hade förlåtit mig, men att det skulle dröja ett tag innan du kände att du kunde lita på mig igen. Ofta kräver läkedom och tillit tid.
För det andra behöver du inte ha överseende med personens olämpliga agerande på grund av en livssituation. I exemplet med de stulna skorna är det viktigt att inte säga till mig: ”Det är okej att du stal skorna. Jag vet att du har haft det svårt.” Genom att ha överseende med ett olämpligt beteende tillåter du den som felar att undvika sitt ansvar för handlingar som krävde förlåtelse från början.
För det tredje betyder förlåtelse inte att den andra personen ska få bestämma hur du känner. Förlåtelse innebär att inse att det är du som bestämmer hur du ska känna genom att hantera dina tankar och genom att vara en sann Kristi lärjunge. Återigen, om du i exemplet med de stulna skorna sa att jag var förlåten men kände bitterhet varje gång du såg mig, skulle en djupare känsla av förlåtelse uppenbarligen krävas.
För det fjärde: förlåtelse kräver inte ett nära umgänge med personen som är förlåten. Förlåtelse är en inre process som kräver att man släpper taget om bitterhet. Den innebär inte nödvändigtvis att den förlåtna personen uppgraderas till att bli en nära vän eller förtrogen. Vad gäller vissa personer som korsar vår väg i livet är det bästa att älska dem på avstånd.7
För det femte kräver förlåtelse inte att den förlåtna personen ber om ursäkt. Det är den personens ansvar. President Faust sa: ”De flesta av oss behöver tid till att arbeta oss igenom smärta och förlust. Vi kan finna alla möjliga skäl till att skjuta upp förlåtelsen. Ett av dessa skäl är att vänta på att syndarna ska omvända sig innan vi förlåter dem. Men ett sådant dröjsmål gör att vi går miste om den frid och lycka som vi annars skulle kunna ha. Dårskapen att älta gamla oförrätter leder inte till lycka.”8
Att förlåta sig själv
Förmågan att förlåta andra kommer snabbare genom förmågan att förlåta sig själv. Men det finns de som känner att det är svårt att förlåta sig själv. Om de fortsätter att straffa sig själva med negativa tankar på synder som de har omvänt sig från, förhindrar de ovetandes kraften i vår Frälsares försoning från att rena dem från de negativa följderna av självbestraffning.
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Det finns något i många av oss som inte gärna vill glömma tidigare misstag i livet – antingen egna misstag eller andras. Det är inte bra. Det är inte kristligt. Det står i rak motsats mot Kristi försonings storslagenhet och majestät. Att binda sig till tidigare misstag är det värsta slaget av vältrande i det förflutna som vi har kallats att sluta med.”9
Eller som ett ofta citerat ordspråk lyder: ”När djävulen påminner dig om ditt förflutna, så påminn honom bara om hans framtid!”
På min terapimottagning frågar patienter mig ofta: ”Men vad kan jag faktiskt göra för att kunna förlåta mig själv?”
För det första måste vi acceptera sanningen att Herren Jesus Kristus redan har lidit för våra synder. Som vi lär oss i Alma 7:13 ”lider Guds Son [ändå] i köttet för att han ska kunna ta på sig sitt folks synder, så att han kan utplåna deras överträdelser genom sin befrielses kraft”. Att straffa sig själv är en improduktiv och till och med destruktiv strävan!
För det andra måste vi inte bara ha en tro på Frälsaren utan också tro honom. Med andra ord kan vi verkligen tro på dessa hans ord:
”För se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte ska behöva lida om de omvänder sig.
Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag” (Läran och förbunden 19:16–17).
Frälsaren uppmanade oss att förlåta (se Läran och förbunden 64:9), så genom att inte förlåta oss själva eller andra kan vi felaktigt anta att vårt lidande på något sätt kan återlösa oss bättre än Herrens lidande. Med den här högmodiga uppfattningen riskerar vi att följa motståndaren i stället för att lita på den läkande kraften i vår Frälsares försoning.
Vi kan inte förvänta oss att vi ska glömma vad vi har gjort fel, men vi kan med tiden glömma smärtan av förbittring och självbestraffning. Vi lär oss av Alma 36:19 att Alma den yngre kunde resa sig ur sitt förflutna: ”[Jag kunde] inte längre komma ihåg mina kval, ja, jag sönderslets inte längre av minnet av mina synder.”
Att kunna förlåta är en gudomlig gåva och dess värde kan inte mätas. Dess belöning är en inre frid som slutligen för oss närmare vår Frälsare.
Författaren bor i Utah, USA.