Förlåtelsens helande kraft
Om vi i vårt hjärta kan förlåta dem som har vållat oss skador och oförrätter, lyfter detta vår självkänsla och vårt välbefinnande till ett högre plan.
Mina kära bröder och systrar och vänner, jag kommer inför er i ödmjukhet och med en bön i hjärtat. Jag vill tala om förlåtelsens helande kraft.
Bland Pennsylvanias vackra kullar finns det en grupp fromma kristna som lever ett enkelt liv utan bilar, elektricitet och moderna maskiner. De arbetar hårt och lever ett stilla och fridfullt liv avskilt från världen. Deras livsmedel kommer till stor del från egna bondgårdar. Kvinnorna syr och stickar och väver sina kläder, som är enkla och anspråkslösa. De kallas amishfolket.
En 32-årig mjölkbilschaufför bodde med sin familj i amishsamhället Nickel Mines. Han var inte själv amish, men hans hämtningsrutt tog honom till många amishgårdar, där han blev känd som en tystlåten mjölkutkörare. I oktober förra året förlorade han plötsligt förståndet och behärskningen. I sitt plågade sinne gav han Gud skulden för sitt första barns död och för några ogrundade oförrätter. Han stormade in i amishskolan utan anledning, släppte pojkarna och de vuxna och band de tio flickorna. Han sköt flickorna, dödade fem av dem och sårade fem. Sedan tog han livet av sig.
Denna fruktansvärda våldshandling förorsakade stor smärta bland amishfolket men ingen vrede. De led men de hatade inte. De förlät genast. Tillsammans började de försöka hjälpa mjölkutkörarens lidande familj. När mjölkutkörarens familj samlades i hans hem dagen efter skottdramat kom en granne som var amish dit och kramade om gärningsmannens far och sade: ”Vi förlåter er.”1 Amishledare besökte mjölkutkörarens hustru och barn för att visa sitt deltagande, att de förlät dem, för att erbjuda dem hjälp och visa att de älskade dem. Omkring hälften av de sörjande vid mjölkutkörarens begravning var amish. Och de i sin tur bjöd in mjölkutkörarens familj till begravningsgudstjänsten för de flickor som hade dödats. En påfallande frid lade sig i amishsamhället när de lät sig stöttas av sin tro under krisen.
En invånare på orten sammanfattar vältaligt det som hände efter tragedin. Han säger: ”Vi talade alla samma språk, och inte bara engelska utan omtankens språk, gemenskapens språk och tjänandets språk. Ja, och förlåtelsens språk.”2 Det var ett häpnadsväckande uttryck för deras absoluta tro på Herrens lära i bergspredikan: ”Älska era ovänner och be för dem som förföljer er.”3
Familjen till mjölkutköraren som dödade de fem flickorna lät offentliggöra följande uttalande:
”Till våra amishvänner, grannar och ortsbefolkningen:
Vår familj vill att ni alla ska veta att vi är överväldigade av den förlåtelse, välvilja och barmhärtighet som ni har låtit oss få del av. Er kärlek till vår familj har hjälpt till att ge den läkedom som vi så förtvivlat väl behöver. De böner, blommor, kort och gåvor ni har skänkt oss har rört våra hjärtan på ett sätt som inte går att beskriva med ord. Er medkänsla har nått bortom vår familj, bortom vårt samhälle och håller på att förändra vår värld. Det tackar vi er uppriktigt för.
Ni ska veta att våra hjärtan har krossats av allt det som hände. Vi sörjer med våra amishgrannar som vi älskar och fortsätter att älska. Vi vet att en svår tid ligger framför alla de familjer som har förlorat sina kära anhöriga, så vi kommer att fortsätta sätta vårt hopp och vår tillit till den Gud som skänker all tröst när vi nu försöker bygga upp vårt liv på nytt.”4
Hur var det möjligt för hela amishfolket att visa en sådan förlåtelse? Det var tack vare deras tro på Gud och tillit till hans ord, som är en del av deras inre varelse. De betraktar sig själva som Kristi lärjungar och vill följa hans exempel.
När tragedin blev allmänt känd skickade många personer pengar till amishfolket till vårdkostnaderna för de fem överlevande flickorna och till begravningskostnaderna för de fem som hade dödats. Ett ytterligare bevis på amishfolkets lärjungeskap var att de beslutade sig för att ge en del av pengarna till mjölkutkörarens änka och hennes tre barn, eftersom de också var offer för denna fruktansvärda tragedi.
Förlåtelse är inte alltid lika ögonblicklig som den var hos amishfolket. När oskyldiga barn har utsatts för sexuella övergrepp eller dödats är väl inte förlåtelse det första många av oss tänker på. Vår naturliga reaktion är vrede. Vi kanske till och med känner oss vara i vår fulla rätt att ”ge igen” när någon tillfogat vår familj eller oss oförrätter.
Dr Sidney Simon, en erkänd auktoritet på området värdeförverkligande, har gett en utmärkt definition av hur förlåtelse kan tillämpas på mänskliga relationer.
”Förlåtelse är att frigöra den energi som en gång förbrukades på att hysa agg och ovilja och hålla gamla sår öppna så att den kan användas till något bättre. Det är att återupptäcka de starka sidor vi alltid haft och att använda vår obegränsade förmåga till att förstå och acceptera andra och oss själva.”5
De flesta av oss behöver tid till att arbeta oss igenom smärta och förlust. Vi kan finna alla möjliga skäl till att skjuta upp förlåtelsen. Ett av dessa skäl är att vänta på att syndarna ska omvända sig innan vi förlåter dem. Men ett sådant dröjsmål gör att vi går miste om den frid och lycka som vi annars skulle kunna ha. Dårskapen att älta gamla oförrätter leder inte till lycka.
Somliga går och bär på agg ett helt liv, omedvetna om att det är hälsosamt och läkande att modigt förlåta dem som har gjort oss orätt.
Det blir lättare att förlåta om vi likt amishfolket tror på Gud och litar på hans ord. En sådan tro ”gör det möjligt för personer att uthärda mänsklighetens värsta sidor. Det gör det också möjligt för dem att se bortom sig själva. Och vad viktigare är, det gör det möjligt för dem att förlåta.”6
Alla lider vi skador av upplevelser som kan tyckas meningslösa. Vi kan inte förstå eller förklara dem. Kanske kommer vi aldrig att veta varför somligt händer här i livet. Skälet till att vi genomlider vissa ting känner bara Herren till. Men eftersom det sker måste vi uthärda det. President Howard W Hunter sade att ”Gud vet vad vi inte vet och ser vad vi inte ser”.7
President Brigham Young gav oss djup insikt om att åtminstone en del av vårt lidande har ett syfte när han sade: ”Varje olycka som kan drabba dödliga varelser ska tillåtas att komma över ett fåtal, för att bereda dem för att åtnjuta Herrens närhet … Varje prövning och erfarenhet ni har gått igenom är nödvändig för er frälsning.”8
Om vi i vårt hjärta kan förlåta dem som har vållat oss skador och oförrätter, lyfter detta vår självkänsla och vårt välbefinnande till ett högre plan. Några färska studier visar att personer som undervisas om att förlåta blir ”mindre arga, mer förhoppningsfulla, mindre deprimerade, mindre oroliga och mindre stressade”, vilket leder till större fysiskt välbefinnande.9 En annan av dessa studier drar slutsatsen att ”förlåtelse är en befriande gåva som människor kan skänka sig själva”.10
I vår tid förmanar Herren oss: ”I skolen förlåta varandra” och sedan gör han det till ett krav då han säger: ”Jag, Herren, förlåter vem jag vill, men av eder fordras det, att I skolen förlåta alla människor.”11
En syster som hade gått igenom en smärtsam skilsmässa fick ett klokt råd av sin biskop: ”Ha en plats ledig i hjärtat för förlåtelse, och när förmågan kommer, välkomnar du den.”12 Amishfolket hade den redan därför att ”förlåtelse är en ’innerlig’ beståndsdel i [deras] religion”.13 Deras exempel på förlåtelse är ett storslaget uttryck för kristlig kärlek.
År 1985 här i Salt Lake City blev biskop Steven Christensen utan egen förskyllan grymt och vettlöst dödad av en bomb som var avsedd att ta livet av honom. Han var son till Mac och Joan Christensen, make till Terri och far till fyra barn. Med hans föräldrars tillstånd berättar jag vad de lärde sig av denna erfarenhet. Efter detta fruktansvärda dåd jagades medlemmar av familjen Christensen obarmhärtigt av nyhetsmedierna. Vid ett tillfälle förargade sig en av familjemedlemmarna så till den grad över mediernas intrång att Stevens far Mac blev tvungen att hålla tillbaka honom. Mac tänkte: ”Det här krossar min familj om vi inte förlåter. Bitterheten och hatet tar aldrig slut om vi inte kommer över det här.” Läkning och frid följde när familjen rensade hjärtat från vrede och lyckades förlåta den man som hade tagit livet av deras son.
Vi hade nyligen två andra tragedier här i Utah som ger exempel på trons och förlåtelsens läkande kraft. Gary Ceran, vars hustru och två barn dödades på julafton när deras bil blev påkörd av en lastbil, visade genast att han förlät och hade omtanke om föraren, som anklagades för rattfylleri. I februari förra året då en bil brakade in i biskop Christopher Williams bil måste han fatta ett beslut, och det var att ”utan förbehåll” förlåta den förare som hade vållat olyckan för att läkningsprocessen skulle kunna äga rum obehindrat.14
Vad kan vi alla lära oss av sådana upplevelser? Vi behöver medge och erkänna arga känslor. Det krävs ödmjukhet för att göra det, men om vi faller på knä och ber vår himmelske Fader om att vi ska få en känsla av förlåtelse så hjälper han oss. Herren kräver av oss att vi ska ”förlåta alla människor”15 i vårt eget intresse, därför att ”hat hämmar vår andliga utveckling”.16 Det är bara när vi befriar oss från hat och bitterhet som Herren kan skänka tröst i hjärtat, den tröst han skänkte amishsamhället, familjen Christensen, familjen Ceran och familjen Williams.
Naturligtvis måste samhället skyddas mot förhärdade brottslingar, för ”barmhärtigheten kan [inte] beröva rättvisan något”.17 Biskop Williams uttryckte principen väl när han sade: ”Förlåtelse är en kraftkälla. Men den fritar oss inte från följderna.”18 När vi drabbas av tragedier bör vår reaktion inte vara att söka hämnd, utan snarare att låta rättvisan ha sin gilla gång och sedan släppa taget. Det är inte lätt att släppa taget och tömma vårt hjärta på frätande agg. Frälsaren erbjuder oss alla en kostbar frid genom sin försoning, men den får vi endast om vi är villiga att driva ut negativa känslor — vrede, agg eller hämndlystnad. Åt oss alla som förlåter ”dem som syndar mot oss”,19 även dem som har begått allvarliga brott, ger försoningen frid och tröst.
Låt oss minnas att vi måste förlåta för att bli förlåtna. Det är budskapet i en av mina favoritpsalmer: ”Såsom du förlåten är, så förlåt din nästa här.”20 Jag tror av hela min själ och mitt hjärta på den helande kraft vi får när vi följer Frälsarens råd att ”förlåta alla människor”.21 I Jesu Kristi namn, amen.