Med änglars tunga
Våra ord, liksom våra handlingar, bör vara fyllda av tro, hopp och kärlek.
Profeten Joseph Smith ökade vår kunskap om talets kraft när han lärde: ”Det är genom ord som varje person verkar när han utför trons gärningar. Gud sade: ’”Varde ljus!” Och det blev ljus.’ Josua talade och de härliga ljus som Gud hade skapat stod stilla. Elia befallde och himlarna stängdes under tre år och sex månader så att inget regn föll på jorden … Allt detta utfördes genom tro … Tro verkar således genom ord, och med [ord] har dess mäktigaste gärningar utförts och kommer att utföras.”1 Liksom alla gåvor ”som kommer ovanifrån” är ord ”heliga och måste talas med försiktighet och efter Andens ledning”.2
Det är med denna insikt i ordens kraft och helighet som jag vill förmana oss, om en förmaning är nödvändig, om hur vi talar till varandra och hur vi talar om oss själva.
En mening från apokryferna beskriver allvaret i detta ämne på ett bättre sätt än jag kan. Där står det: ”Piskans slag ger blodiga märken, men tungans slag knäcker ben.”3 Med denna svidande bild i sinnet läste jag med extra stort intresse i Jakobs brev att det var möjligt för mig att vara ”en fullkomlig man”.
Jakob skrev: ”Vi begår alla många fel. [Men] om någon inte felar i sitt tal, är han en fullkomlig man som också kan tygla hela sin kropp.”
Han gick vidare in på begreppet om tyglar och skrev: ”När vi lägger betsel i munnen på en häst för att han skall lyda oss, styr vi också hela hans kropp.
Se också på fartygen som är så stora och drivs av hårda vindar. Ändå styrs de … med ett mycket litet roder.”
Sedan kommer Jakob till det viktigaste: ”Så är också tungan en liten lem … [Men] tänk på hur en liten eld kan antända en stor skog …
En sådan eld är tungan … bland våra lemmar. Den smutsar ner hela vår kropp … och är själv antänd av Gehenna.
Alla slags fyrfotadjur, fåglar, kräldjur och vattendjur … har blivit tämjda av människan.
Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift.
Med den välsignar vi Herren och Fadern, och med den förbannar vi människorna, som är skapade till Guds avbild.
Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse. Så får det inte vara, mina bröder.”4
Ja, det var då rakt på sak! Jakob menar naturligtvis inte att vår tunga alltid är ond, inte heller att allting vi säger är ”fullt av dödligt gift”. Men det är tydligt att han menar att åtminstone en del av det vi säger kan vara nedbrytande, ja giftigt — och det är en bitande anklagelse för en sista dagars helig! Rösten som bär innerligt vittnesbörd, uttalar innerliga böner och sjunger Sions psalmer kan vara samma röst som bryter ner och kritiserar, generar och förnedrar, orsakar smärta och fördärvar ens egen ande och andras i samma veva. ”Från samma mun kommer välsignelse och förbannelse”, suckar Jakob. ”Så får det inte vara”, säger han, ”mina bröder [och systrar]”.
Är detta något vi alla kan arbeta på, åtminstone lite grann? Är detta ett område som vi alla, man som kvinna, kan försöka vara lite mer ”fullkomliga” i?
Män, ni har blivit anförtrodda den allra heligaste gåvan som Gud kan ge er — en hustru, en Guds dotter, era barns mor, som frivilligt har gett sig till er för kärlek och glädjefullt kamratskap. Tänk på alla vänliga ord ni sade under uppvaktningen, tänk på välsignelserna ni har gett med händerna kärleksfullt vilande på hennes huvud, tänk på er själva och henne som den gud och gudinna som finns naturligt inom er, och tänk sedan på andra stunder som utmärktes av kalla, frätande och otyglade ord. Med tanke på skadan som kan orsakas av vår tunga är det inte att undra på att Frälsaren sade: ”Det som kommer in i munnen gör inte människan oren. Men det som går ut ur munnen, det orenar henne.”5 En make som aldrig skulle kunna tänka sig att skada sin hustru fysiskt kan knäcka — om inte hennes ben — så sannerligen hennes hjärta genom tanklösa eller ovänliga ords råhet. Fysisk misshandel fördöms genomgående och otvetydigt i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Om det är möjligt att fördöma något mer än så, så talar vi än mer kraftfullt emot alla typer av sexuella övergrepp. Idag talar jag idag emot verbala och känslomässiga övergrepp av någon mot någon, men särskilt av en make mot sin hustru. Så får det inte vara, bröder.
I samma anda talar vi också till systrarna, för den verbala misshandelns synd är inte könsbunden. Hustrur, hur är det med den otyglade tungan i er mun, med makten att göra gott eller ont genom era ord? Hur är det möjligt att en sådan förtjusande röst som av gudomlig natur är så änglalik, så nära slöjan, så instinktivt mjuk och nedärvt vänlig, även kan vara så skarp, så bitande, så frätande och otyglad? En kvinnas ord kan vara skarpare än någon dolk som nånsin smitts, och de kan driva människor som de älskar bakom en barriär som är tjockare än de kunde föreställa sig möjlig innan ordväxlingen. Systrar, det finns inte rum i er storslagna ande för frätande eller aggressiva uttryck av något slag, inklusive skvaller, förtal eller spydiga kommentarer. Låt det aldrig kunna sägas om vårt hem, vår församling eller vårt grannskap att ”en sådan eld är tungan, en värld av ondska [som brinner] bland våra lemmar”.
Låt mig inbegripa hela familjen i detta råd. Vi måste vara så försiktiga med det vi säger till ett barn. Det vi säger eller inte säger, hur vi säger det och när är mycket, mycket viktigt för hur ett barn lär sig att se på sig själv. Men det är ännu viktigare när det gäller hur det formar ett barns tillit till oss och tillit till Gud. Var uppbyggande i det ni säger till ett barn — alltid. Säg aldrig till dem, ens på skoj, att de är tjocka, dumma, lata eller intetsägande. Ni skulle aldrig säga så på allvar, men de minns allt och kan kämpa med att glömma bort det — och förlåta — under många år. Och försök att aldrig jämföra era barn med varandra, även om ni tror att ni är bra på det. Ni kan på ett positivt sätt säga att ”Sara är söt och Sofia är smart”, men allt Sara kommer ihåg är att hon inte är smart och Sofia att hon inte är söt. Beröm varje barn personligen för hans eller hennes goda sidor och hjälp dem se bortom vår kulturs fixering vid att jämföra sig med och tävla mot andra och att aldrig känna att man ”duger”.
I allt detta är det nog uppenbart att negativa ord så ofta kommer sig av negativa tankar, bland annat negativa tankar om oss själva. Vi ser våra egna fel, vi säger — eller åtminstone tänker — kritiska saker om oss själva, och det dröjer inte länge förrän det är så vi ser på allt och alla. Inget solsken, inga rosor, inget löfte om hopp eller lycka. Det dröjer inte länge förrän vi och alla i vår omgivning är olyckliga.
Jag älskar det som äldste Orson F Whitney en gång sade: ”Evangeliets anda är optimistisk, den litar på Gud och ser livet från den ljusa sidan. En motsatt eller pessimistisk anda bryter ner människan och drar dem bort från Gud, ser livet från den mörka sidan, knorrar, klagar och vill inte lyda.”6 Vi bör leva efter Frälsarens uppmaning: ”Var vid gott mod.”7 (Det verkar faktiskt som om vi bryter mot det budet oftare än nästan något annat!) Tala hoppfulla ord. Tala uppmuntrande ord, även om er själva. Försök att inte klaga och jämra er hela tiden. Som någon en gång sade: ”Även under civilisationens guldålder fanns det utan tvivel någon som klagade på att var för gult.”
Jag har ofta tänkt på att Nephi kanske föredrog att bindas med rep och bli slagen med en käpp mot att vara tvungen att lyssna till Laman och Lemuels ständiga knorrande.8 Han sade säkert åtminstone vid ett tillfälle: ”Slå mig igen. Jag kan fortfarande höra er.” Ja, livet har sina problem och ja, det finns negativa saker vi måste gå igenom, men var snälla och anamma en av äldste Hollands levnadsregler — ingen motgång är så hemsk att den inte blir värre om man klagar.
Paulus uttryckte det på ett uppriktigt men mycket hoppfullt sätt. Han sade till oss alla: ”Låt inget oanständigt tal komma över era läppar, tala bara det som är gott och blir till välsignelse … så att det blir till glädje för dem som hör på.
Bedröva inte Guds helige Ande …
Lägg bort all bitterhet, häftighet och vrede, allt skrikande och smädande …
Var i stället goda och barmhärtiga mot varandra och förlåt varandra, liksom Gud i Kristus har förlåtit er.”9
I sitt mycket gripande sista vittnesbörd ber Nephi oss att ”följa [Guds] Son … med hjärtats fulla föresats” och lovade oss att ”sedan [vi] …hava mottagit dopet av eld och den Helige Anden … kunna [vi] tala med en ny tunga, ja, med änglars tunga … [Och] huru skulle [vi] kunna tala med änglars tunga, om icke medelst den Helige Anden? Änglar tala genom den Helige Andens kraft, och därför tala de Kristi ord.”10 Kristus var och är sannerligen ”Ordet” liksom Johannes den Älskade sade,11 full av nåd och sanning, full att barmhärtighet och medlidande.
Så, bröder och systrar, i denna långvariga eviga strävan att bli mer lik vår Frälsare, må vi försöka vara ”en fullkomlig” man eller kvinna på åtminstone ett sätt redan nu — genom att inte tala kränkande ord, eller uttryckt på ett mer positivt sätt, genom att tala med en ny tunga, med änglars tunga. Våra ord, liksom våra handlingar, bör vara fyllda av tro, hopp och kärlek, de tre kristna grundsatserna som världen idag så desperat behöver. Med sådan ord, talade under Andens inflytande, kan tårar torkas, hjärtan helas, liv upplyftas, hopp återvända och tillit triumfera. Det är min bön att mina ord, trots detta svåra ämne, ska uppmuntra er, inte göra er modfällda, att ni kan höra i min röst att jag älskar er, för det gör jag. Än viktigare, var förvissade om att er Fader i himlen älskar er och att hans enfödde Son också gör det. När de talar till er — för det gör de — så kommer de inte i stormen, inte heller i jordbävningen, inte i elden, utan till ljudet av en svag susning, en röst så mild och vänlig.12 De talar med änglars tunga. Må vi alla glädja oss över tanken att när vi säger uppbyggande och uppmuntrande ord till en av dessa minsta, våra bröder och systrar och våra små, så säger vi det till Fadern och Sonen.13 I Jesu Kristi namn, amen.