Lämna inte stigen
Ibland tror vi att vi kan leva på avgrundens brant och ändå bevara vår dygd. Men det är en farlig plats att vara på.
Vid en av stigarna i en dalgång i närheten av mitt hem finns det en skylt där det står ”Lämna inte stigen”. När man går längs den stigen märker man snart varför det är ett gott råd. Det finns backar och kurvor och branter. På en del ställen är marken vid sidan av stigen ostadig, och under vissa tider av året kan man stöta på skallerormar. Mitt budskap till var och en av er i kväll är detsamma som den där skyltens — ”Lämna inte stigen”.
För flera år sedan vandrade jag i Tetonbergen i Wyoming med en grupp unga kvinnor. Det var en svår vandring och den andra dagen kom vi fram till den farligaste delen. Vi skulle vandra längs Hurricane Pass [orkanpasset] — ett lämpligt namn på grund av de starka vindar som nästan alltid blåser där. Parkvakten sade åt oss att hålla oss i mitten av stigen, att huka oss ner så mycket som möjligt då stigen gick längs bergskammen, att se till att inget i packningen hängde löst och att gå fort. Det var ingen plats för fotografier eller raster. Jag kände mig mycket lättad och glad när alla unga kvinnor hade passerat den delen av stigen utan problem. Och tänka sig — inte en enda av dem frågade hur nära branten de fick gå!
Ibland när vi vandrar längs livets stigar vill vi ta rast på farliga ställen därför att vi tycker att det är roligt och spännande och tror att vi kan kontrollera situationen. Ibland tror vi att vi kan leva på avgrundens brant och ändå bevara vår dygd. Men det är en farlig plats att vara på. Som profeten Joseph Smith sade till oss: ”Lycka är vår tillvaros syftemål och bestämmelse och skall bliva dess slutmål, om vi fullfölja den väg, som leder till lycka. Den vägen är dygd.” (History of the Church, 5:134–135; se också Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 219)
Herrens råd till Emma Smith i Läran och förbundens 25:e kapitel är hans råd till alla sina dyrbara döttrar. Där ger han oss ett mönster för uppförande och råder oss att ”vandra dygdens stigar”. (Se v 2.) Dygd ”bygger på tankar och uppförande som grundar sig på höga moraliska normer”. (Predika mitt evangelium, s 119) Så vilka höga moraliska normer hjälper oss att vara dygdiga?
Dygd omfattar ärbarhet — i tanke, ord, klädsel och uppförande. Och ärbarhet är grundvalen till kyskhet. Precis som att man inte vandrar barfota på stigar där det finns skallerormar, är det i dagens värld ytterst viktigt för vår säkerhet att vi är ärbara. När vi är ärbara visar vi andra att vi förstår att vi är vår himmelske Faders döttrar. Vi visar att vi älskar honom och att vi vill stå som vittnen om honom i allting. När vi är dygdiga talar vi om för andra att vi ”älskar dygden”. (Se ”himlens Gud är städs oss nära”, Psalmer, nr 192.) Ärbarhet har inget att göra med att vara ”inne”. Det har att göra med hjärtat och att vara helig. Det har inget med modet att göra. Det handlar om att vara trofast. Det handlar inte om att vara cool. Det handlar om att vara kysk och att hålla sina förbund. Det handlar inte om att vara populär, utan om att vara ren. Ärbarhet har allt att göra med att vandra tryggt på kyskhetens och dygdens stig. Det är tydligt att dygd är en förutsättning för upphöjelse. Mormon hjälper oss förstå att både dygd och kyskhet är ”det allra dyrbaraste och kostbarare än allt annat”. (Moroni 9:9) Vi har helt enkelt inte råd att vara nonchalanta eller vandra för nära branten. Där är det farligt för varje Guds dotter att vandra.
I Läran och förbundens 25:e kapitel får vi rådet att stå fasta i våra förbund. (Se v 13.) Jag anser att stå fast innebär att rätta sig efter, följa och att verkligen hålla fast vid de löften vi ger Herren. Våra förbund ger oss styrka att motstå frestelser. När vi håller våra förbund för de oss tryggt längs dygdens stig. När vi håller förbunden vi ingick vid dopet stannar vi kvar på mitten av stigen. Äldste Jeffrey R Holland påminner oss:
”Från och med dopet ingår vi förbund medan vi följer denna väg till evigt liv, och vi håller oss kvar på vägen genom att hålla förbunden …
Den Helige Andens maningar kommer alltid att täcka vårt behov om vi håller oss till förbundets väg. Vägen går uppför för det mesta, men den hjälp vi får till att gå uppför är bokstavligt talat gudomlig. Vi har tre medlemmar i gudomen — Fadern, Sonen och den Helige Anden — som hjälper oss tack vare de förbund vi ingått.
För att påminna oss om dessa förbund tar vi del av sakramentet varje vecka. I bönen som uppsänds för brödet, ’betyga[r vi] för dig, o Gud, du evige Fader, att [vi] äro villiga att påtaga [oss] din Sons namn och alltid minnas honom samt hålla de bud han givit [oss], så att [vi] alltid må hava hans Ande hos [oss]’. [L&F 20:77]” (”Vad jag önskar att varje ny medlem visste — och att alla andra medlemmar kom ihåg”, Liahona, okt 2006, s 11, 12)
När du leds av Herrens Ande känner du dig trygg i dig själv och är lycklig, och dina tankar pryds alltid med dygd. Mormons bok beskriver vad som händer när ett helt samhälle håller sina förbund och lever rena och dygdiga liv: ”Det kunde i sanning intet lyckligare folk finnas ibland alla de folk, som blivit skapade av Guds hand.” (4 Nephi 1:16) Ledd av den Helige Anden utövar du också ett rättfärdigt inflytande på andra.
På mitt kontor har jag bilder på flera generationer kvinnor i min släkt — min mormors mor, min mormor, min mor och min dotter Emi. Deras liv, fyllda av hängivenhet och tro på planen, hjälper mig att klättra högre och vandra längre. När jag ser på de bilderna nu ser jag klart och tydligt vikten av att leva ett dygdigt liv. Idag har jag inte bara en dotter utan också fem svärdöttrar och fem små barnbarnsflickor som hör till samma bild. Jag känner ett stort ansvar att vara ett exempel på dygd och helighet som de kan följa. Även om du är den första av kommande generationer har du ett ansvar inför dem som kommer efter dig.
Jag gick nyligen på samma vandring i Tetonbergen som jag berättade om tidigare, men den här gången gick jag tillsammans med min man och andra vänner i vår ålder. I början var det roligt och lätt, men innan vi kom fram till vårt mål var vi uttröttade och jag visste att jag var illa ute. Jag var inte i lika bra kondition som när jag vandrade med de unga kvinnorna åratal tidigare — och jag hade packat min utrustning slarvigt och tagit med mig för mycket. Tyngden av min packning började trötta ut mig och jag var redo att ge upp. De andra kände också av höjden över havet, den branta terrängen och den tunga packningen. Min man insåg detta och skyndade sig i förväg. Jag kände mig övergiven. Men omkring en timme senare såg jag min man komma nerför stigen på andra sidan dalen. Han sprang emot mig. När han kom fram till mig tog han min packning, torkade mina tårar och ledde mig till målet — en kristallklar sjö omgiven av höga tallar. Sedan vände han, gick tillbaka längs stigen och upprepade detta fyra gånger för att hjälpa de andra vandrarna. När jag iakttog honom ångrade jag att jag var så oförberedd och kände ännu mer ånger för alla extra saker jag packat som gjorde att min packning var tyngre för honom att bära. Men jag var så tacksam för hans styrka, för hans osjälviskhet, för att han hade förberett sig och för hans kärlek.
När du vandrar uppför livets berg, lämna inte dygdens stig. Det finns andra som hjälper dig — dina föräldrar, familjemedlemmar, biskopar, rådgivande och rättfärdiga vänner i alla åldrar. Och om du blir trött eller viker av från stigen, ändra kurs och gå tillbaka till dygdens stig. Kom alltid ihåg att Frälsaren finns till hands för att hjälpa dig. Han ger dig kraft att omvända dig, han stärker dig, lättar dina bördor, torkar dina tårar, tröstar dig och fortsätter att hjälpa dig att inte lämna stigen.
Frälsaren är ett fullkomligt exempel på godhet. När Jesus vandrade på vägarna i det Heliga landet ”gick [han] omkring och gjorde gott”. (Apg 10:38) Han botade sjuka, gav de blinda synen åter och uppväckte döda. ”Han undervisade om eviga sanningar, föruttillvarons verklighet, syftet med vårt liv på jorden och de möjligheter som [vi som] Guds … döttrar har i det kommande livet.” (”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd”, Liahona, apr 2000, s 2.) Ett av mina favoritskriftställen är: ”Förtrösta på HERREN av hela ditt hjärta, förlita dig inte på ditt förstånd. Räkna med honom på alla dina vägar, så skall han göra dina stigar jämna.” (Ords 3:5–6)
Jag vittnar om att detta är sant. Han har inte bara stakat ut vägen, utan har också tidvis lett mig vid handen. ”Hans väg är den stig som leder till lycka i detta liv och evigt liv i den kommande världen.” (”Den levande Kristus”, Liahona, apr 2000, s 3) Jag vittnar för dig om att han lever! Han hör dina böner och leder dina steg. Jesus Kristus är vårt föredöme och vår vägledare. Lämna inte stigen! Var ärbar. Stå fast i dina förbund och var värdig den Helige Andens sällskap. Herren lovar: ”Varen … vid gott mod, ty jag skall leda eder. Eder tillhör riket och dess välsignelser äro edra. Evighetens skatter äro ock edra.” (L&F 78:18) Ja, förundrad jag är över ”hans oförlikneliga levnad och … den oändliga kraften i hans stora försoningsoffer”. (”Den levande Kristus”, Liahona, apr 2000, s 2, kursivering tillagd) I Jesu Kristi namn, amen.