Prästadömet: En helig gåva
Det är vår plikt att leva så att vi alltid är värdiga det prästadöme vi bär.
Bröder, vi har samlats i kväll som prästadömets mäktiga skara, både här i konferenscentret och på platser runtom i världen. Jag är hedrad över förmånen att få tala till er. Jag ber att Herrens inspiration ska vägleda mina tankar och inspirera mina ord.
Under de gångna veckorna, när jag har begrundat vad jag skulle säga till er i kväll, har jag gång på gång tänkt på den välsignelse vi har som bärare av Guds heliga prästadöme. När vi ser på världen som helhet med en befolkning på över sex och en halv miljarder människor, inser vi att vi utgör en ytterst liten, utvald grupp. Vi som bär prästadömet är, för att citera aposteln Paulus, ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap”.1
President Joseph F Smith definierade prästadömet som ”Guds kraft given till människan genom vilken människan kan handla på jorden för människosläktets frälsning … varigenom de kan uttala Guds vilja som om änglar vore här för att själva uttala den. Genom prästadömet får människor makt att binda på jorden så att det är bundet i himlen och lösa på jorden så att det är löst i himlen.” President Smith tillade: ”[Prästadömet] är heligt, och det måste hållas heligt av folket.”2
Mina bröder, prästadömet är en gåva som medför inte bara särskilda välsignelser utan även allvarliga plikter. Det är vår plikt att leva så att vi alltid är värdiga det prästadöme vi bär. Vi lever i en tid då vi är omgivna av mycket som är ägnat att leda oss in på vägar som kan leda till vårt fördärv. Det krävs beslutsamhet och mod för att hålla sig borta från sådana vägar.
Mod räknas. Denna sanning levandegjordes för mig på ett ytterst dramatiskt sätt för många år sedan. Jag verkade som biskop just då. Den allmänna sessionen av vår stavskonferens hölls i Assembly Hall på Temple Square i Salt Lake City. Vårt stavspresidentskap skulle ombildas. Aronska prästadömet, bland dem medlemmar av biskopsråden, stod för musiken vid konferensen. När vi hade sjungit vårt första stycke gick president Joseph Fielding Smith, som var vår konferensbesökare, upp i talarstolen och läste upp namnen på det nya stavspresidentskapet för röstning. Han nämnde att Percy Fetzer, som blev vår nye stavspresident, och John Burt, som blev förste rådgivare — de hade båda varit rådgivare i det tidigare presidentskapet — hade blivit ombedda innan konferensen att fylla sina nya ämbeten. Men han sade att jag, som hade kallats som andre rådgivare i det nya presidentskapet, inte hade blivit kallad i förväg och hörde talas om det för första gången när mitt namn presenterades för församlingen. Sedan sade han: ”Om broder Monson är villig att ta emot denna kallelse, är det vår förmån att få lyssna till honom nu.”
När jag stod där i talarstolen och såg ut över ett hav av ansikten tänkte jag på den sång vi just hade sjungit. Den handlade om visdomsordet och hette ”Ha modet, min gosse, att säga nej”. Den dagen blev temat för mitt tal: ”Ha modet, min gosse, att säga ja.” Uppmaningen att fatta mod ges ständigt till var och en av oss — mod att stå för vår övertygelse, mod att göra vår plikt, mod att ära vårt prästadöme.
Vart vi än går bär vi vårt prästadöme med oss. Står vi på ”heliga platser”?3 President J Reuben Clark Jr, som verkade i många år som rådgivare i första presidentskapet, sade: ”Prästadömet är inte en kostym som man kan ta av sig och sätta på sig igen … Det är, beroende på oss själva, en evig begåvning.” Han fortsatte: ”Om det verkligen var vår övertygelse … att vi inte kan lägga [prästadömet] åt sidan, och att Gud ska ställa oss till svars om vi [förnedrar] det, finns det en hel del saker som denna övertygelse räddar oss från att göra, en hel del platser som den räddar oss från att besöka. Om vi för varje avstickare vi gör bort från den raka och smala vägen skulle komma ihåg: ’Jag bär med mig mitt prästadöme hit — borde jag det?’, så skulle det inte ta lång tid för oss att arbeta oss tillbaka till den raka och smala vägen.”4
President Spencer W Kimball sade: ”Den finns ingen gräns för den kraft som ert prästadöme har. Gränsen uppstår inom er om ni inte lever i samklang med Herrens Ande och ni begränsar er själva i fråga om den kraft ni utövar.”5
Mina bröder i prästadömet — från den yngste till den äldste — lever ni enligt det som Gud kräver? Är ni värdiga att bära Guds prästadöme? Om ni inte är det, bestäm er då genast för att samla det mod som krävs och börja göra alla nödvändiga ändringar för att ert liv ska bli så som det borde vara. För att kunna segla tryggt på jordelivets hav behöver vi vägledning från den evige kaptenen — den store Jehova. Om vi är ute i Herrens ärenden är vi berättigade till Herrens hjälp.
Jag har fått hans hjälp vid otaliga tillfällen i mitt liv. Mot slutet av andra världskriget fyllde jag arton och ordinerades till äldste — en vecka innan jag påbörjade min militärtjänst i flottan. En medlem av biskopsrådet kom till tågstationen för att ta farväl. Strax innan tåget skulle gå tryckte han den här boken i min hand som jag håller upp här i kväll. Dess titel: Missionärshandboken. Jag skrattade och sade: ”Jag ska till flottan — inte på mission.” Han svarade: ”Ta den i alla fall. Den kan komma väl till pass.”
Det gjorde den. Under grundutbildningen gav vår kompanichef oss anvisning om hur man bäst packar kläder i en stor sjömanssäck. Han sade sedan: ”Om ni har ett hårt rektangulärt föremål som ni kan lägga i botten av säcken, håller det era kläder bättre på plats.” Jag tänkte: ”Var ska jag få tag på ett hårt rektangulärt föremål?” Plötsligt kom jag att tänka på ett sådant rektangulärt föremål — missionärshandboken. Och där låg den under tolv veckor, längst ner i sjömanssäcken.
Kvällen före vår julpermission tänkte vi som alltid på hemmet. Det var tyst på luckan. Plötsligt märkte jag att min kamrat i våningssängen bredvid mig — Leland Merrill, en medlem av kyrkan — stönade av smärta. Jag frågade: ”Vad är det, Merrill?”
Han svarade: ”Jag är sjuk. Jag är riktigt sjuk.”
Jag rådde honom att gå till sjukstugan, men han menade att det skulle hindra honom från att fira jul hemma. Då föreslog jag att han skulle vara tystare så att han inte väckte hela luckan.
Timmarna gick, han jämrade sig allt högre. Plötsligt viskade han i sin förtvivlan: ”Monson, är inte du äldste?” Jag medgav att det var så, varpå han vädjade: ”Ge mig en välsignelse.”
Jag blev ytterst medveten om att jag aldrig hade gett en välsignelse. Jag hade aldrig fått en sådan välsignelse, jag hade aldrig sett någon få en sådan välsignelse. Min bön till Gud var ett rop på hjälp. Svaret kom: ”Titta längst ner i sjömanssäcken.” Så klockan två på natten tömde jag säckens innehåll på golvet. Jag tog sedan med mig det hårda, rektangulära föremålet, missionärshandboken, till nattlampan och läste om hur man välsignar sjuka. 120 nyfikna matroser tittade på när jag gav välsignelsen. Innan jag hade hunnit packa mina persedlar sov Leland Merrill som ett barn.
På morgonen vände sig Merrill mot mig och sade med ett leende: ”Monson, jag är glad att du bär prästadömet!” Hans glädje överträffades endast av min tacksamhet — tacksamhet inte bara över prästadömet utan över att jag var värdig att få den hjälp jag behövde i nödens stund och kunna utöva prästadömets makt.
Bröder, vår Herre och Frälsare sade: ”Kom … och följ mig.”6 När vi tackar ja till hans inbjudan och går i hans fotsteg så vägleder han oss.
I april 2000 fick jag sådan vägledning. Rosa Salas Gifford, en kvinna som jag inte kände, ringde mig. Hon sade att hennes föräldrar hade varit på besök från Costa Rica i några månader, och för en vecka sedan hade hennes far Bernardo Agusto Salas fått veta att han hade levercancer. Hon sade att läkarna hade underrättat familjen om att hennes far bara hade några dagar kvar att leva. Hennes fars största önskan, sade hon, var att få träffa mig innan han dog. Hon gav mig adressen och frågade om jag kunde komma hem till henne i Salt Lake City och hälsa på hennes far.
På grund av möten och förpliktelser hann det bli sent innan jag gick från kontoret. Men i stället för att åka raka vägen hem kände jag att jag borde köra längre söderut och besöka broder Salas samma kväll. Med adressen i handen försökte jag hitta huset. Det var ganska mycket trafik och jag körde förbi platsen där vägen till huset borde ha funnits i skymningen. Jag såg ingenting. Men jag ger inte upp så lätt. Jag körde runt kvarteret och kom tillbaka. Fortfarande ingenting. Jag försökte en gång till. Fortfarande ingen skymt av vägen. Jag började känna att jag hade all rätt att köra hemåt. Jag hade gjort ett tappert försök men hade inte lyckats hitta adressen. I stället uppsände jag en tyst bön om hjälp. Jag blev inspirerad att närma mig området från andra hållet. Jag körde ett stycke och vände så att jag nu var på andra sidan vägen. Åt det hållet var det mycket mindre trafik. När jag närmade mig platsen på nytt såg jag i dunklet en gatuskylt som låg vid vägkanten och en knappt urskiljbar väg, övervuxen med ogräs, som ledde till ett mindre flerfamiljshus och till ett litet enfamiljshus en bit bort från huvudleden. När jag körde upp mot byggnaderna vinkade en liten flicka i en vit klänning åt mig. Jag visste att jag hade hittat familjen.
Jag visades in i huset och sedan in i det rum där broder Salas låg. Runt sängen stod tre döttrar, en svärson och syster Salas. Alla utom svärsonen var från Costa Rica. Broder Salas ansikte återspeglade hans allvarliga tillstånd. En fuktig sliten trasa — inte en handduk eller tvättlapp utan en fuktig sliten trasa — låg över hans panna, vilket framhävde familjen blygsamma ekonomiska förhållanden.
Jag uppmanade broder Salas att öppna ögonen. Han log svagt när jag fattade hans hand. Jag sade: ”Jag har kommit hit för att träffa dig.” Våra ögon fylldes av tårar.
Jag frågade om man önskade att jag skulle ge en välsignelse. Familjemedlemmarnas enhälliga svar var ja. Eftersom svärsonen inte bar prästadömet gav jag på egen hand en prästadömsvälsignelse. Orden tycktes flöda fritt under Herrens Andes ledning. Jag citerade Frälsarens ord i Läran och förbunden, kapitel 84, vers 88: ”Jag skall gå framför eder. Jag skall vara på eder högra sida och på eder vänstra, och min Ande skall vara i edra hjärtan och mina änglar runt omkring eder för att understödja eder.” Efter välsignelsen gav jag några tröstande ord till de sörjande familjemedlemmarna. Jag talade tydligt så att de skulle förstå min engelska. Och därefter, på min begränsade spanska, lät jag dem veta att jag älskade dem och att vår himmelske Fader skulle välsigna dem.
Jag frågade efter familjebibeln och riktade deras uppmärksamhet på Tredje Johannesbrevet, vers 4: ”Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.” Jag sade till dem: ”Det är det som er make och far vill att ni ska lägga på minnet när han nu förbereder sig för att lämna denna jordiska tillvaro.”
Med tårar strömmande ner för sitt ansikte bad broder Salas kära hustru mig att skriva ner de två skriftställen som jag hade läst för dem så att familjen kunde läsa dem på nytt. Jag hade inget till hands att skriva på, så syster Salas tog fram en papperslapp ur handväskan. När jag tog emot lappen såg jag att det var ett tiondekvitto. Mitt hjärta rördes då jag insåg att familjen trofast betalade sitt tionde, trots de ytterst små omständigheter de levde i.
Efter ett ömt farväl följde man mig till bilen. När jag körde hemåt tänkte jag på den speciella anda som vi hade känt. Jag kände också som så många gånger tidigare tacksamhet över att min himmelske Fader hade besvarat en annan persons bön genom mig.
Mina bröder, låt oss alltid minnas att det Guds prästadöme som vi bär är en helig gåva som för himlens välsignelser till oss och till dem vi tjänar. Må vi, var vi än befinner oss, ära och skydda det prästadömet. Må vi alltid vara ute i Herrens ärenden, så att vi alltid är berättigade till Herrens hjälp.
Det är krig om människans själ — er och min. Det rasar med oförminskad styrka. Som en trumpetsignal kommer Herrens ord till er, till mig och till prästadömsbärare överallt: ”Var och en skall nu lära sin plikt och med all flit sköta det ämbete, vari han är insatt.”7
Må vi alla ha mod att göra detta, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.