Ödmjukhet till att acceptera och följa

Äldste Joni L. Koch

i de sjuttios kvorum

Ödmjukhet är ett krav för att vi ska kunna vara redo att återvända till Guds närhet.

I femte kapitlet i Alma ställs en själsbeskådande fråga: ”Skulle ni, om ni kallades att dö just nu, kunna säga inom er att ni har varit tillräckligt ödmjuka?”¹ Den frågan antyder att ödmjukhet är ett krav för att vi ska kunna vara redo att återvända till Guds närhet.

Alla gillar vi att tänka att vi är tillräckligt ödmjuka, men vissa livserfarenheter får oss att inse att den naturliga, högmodiga människan är högst levande inom oss.

För många år sedan, när våra två döttrar fortfarande bodde hemma, bestämde jag mig för att visa dem och min hustru avdelningen som jag ansvarade för på företaget där jag jobbade.

Men mitt verkliga syfte var att visa dem en plats där, till skillnad från vårt hem, alla gjorde exakt det jag bad dem om utan att ifrågasätta mig. När vi kom till grinden, som vanligtvis öppnades automatiskt när min bil närmade sig, förvånades jag över att den inte öppnades den här gången. I stället kom en säkerhetsvakt som jag aldrig i mitt liv hade sett förut till bilen och frågade efter mitt företags-id.

Jag sa till honom att jag aldrig behövde ett id-kort för att köra in på området med min bil och ställde sedan den klassiska frågan från en högmodig person: ”Vet du inte vem du pratar med?”

Och han svarade: ”Eftersom du inte har ditt företags-id så vet jag inte vem du är, och så länge jag står här vid grinden får du inte komma in på området utan korrekt identifikation.”

Jag funderade på att titta i backspegeln för att se mina döttrars reaktion till alltihop, men jag visste att de njöt av varje sekund!! Min hustru som satt bredvid mig skakade på huvudet i missnöje över mitt beteende. Då var min sista utväg att be vakten om ursäkt och säga att jag var mycket ledsen över att ha betett mig så illa mot honom. ”Du är förlåten”, sa han, ”men utan ett företags-id kommer du inte in i dag!”

Jag körde då väldigt sakta tillbaka hem för att hämta mitt id efter att nog ha lärt mig följande värdefulla läxa: när vi väljer att inte vara ödmjuka slutar det med att vi blir förödmjukade.

I Ordspråksboken kan vi läsa: ”En människas högmod förödmjukar henne, men den ödmjuke vinner ära.”² För att kunna utveckla ödmjukhet måste vi förstå vad det faktiskt innebär i ett evangeliesammanhang.

Vissa människor blandar ihop att vara ödmjuk med andra saker, som till exempel att vara fattig. Men det finns faktiskt många som är fattiga och högmodiga och även många som är rika och ändå ödmjuka. Andra som är mycket blyga eller har låg självkänsla kan utåt sett tyckas ödmjuka men är ibland djupt inom sig fulla av högmod.

Så vad är ödmjukhet? Enligt Predika mitt evangelium är det en ”villighet att underkasta sig Herrens vilja … Det är att vara läraktig … [Det] är en viktig katalysator för andlig tillväxt.”³

Det finns helt klart många tillfällen för oss alla att förbättra oss i den här kristuslika egenskapen. Först skulle jag vilja utforska hur ödmjuka vi har varit, eller bör vara, i att följa vår profets maningar. Några snabba frågor för oss var och en kan vara:

Nämner vi kyrkans fullständiga namn i allt vårt umgänge? President Russell M. Nelson har sagt: ”Att ta bort Herrens namn från Herrens kyrka är en stor seger för Satan.”⁴
Låter vi Gud råda i våra liv genom att ta emot vår profets mycket specifika uppmaning? ”I dag uppmanar jag våra medlemmar överallt att gå i spetsen för att överge fördomsfulla inställningar eller handlingar.”⁵
Övervinner vi världen genom att lita mer på Kristi lära än människors filosofier, som vår profet lärde?⁶
Har vi blivit fridsskapare som talar positivt till och om människor? President Nelson lärde oss följande förra generalkonferensen: ”Finns det något som är dygdigt, älskligt eller hedrande eller berömvärt som vi kan säga om någon annan människa – till honom direkt eller bakom ryggen på henne – så bör det vara vår norm för kommunikation.”⁷

Det här är enkla men kraftfulla lärdomar. Kom ihåg att det enda Moses folk behövde göra för att bli helade var att titta på kopparormen som han hade lyft upp.⁸ Men ”eftersom detta sätt var så enkelt eller så lätt, var det många som omkom”.⁹

Under den här konferensen har vi hört och kommer ännu att få höra våra profeters och apostlars osvikliga undervisning. Det är ett perfekt tillfälle att utveckla ödmjukhet och låta våra starka åsikter uppslukas av en ännu starkare övertygelse om att Herren faktiskt talar genom dessa utvalda ledare.

Mer än något annat måste vi, när vi utvecklar ödmjukhet, också förstå och acceptera att vi inte kan övervinna våra svårigheter eller uppnå vår fulla potential endast genom våra egna ansträngningar. Inspirerande talare, författare, coacher och influerare runtom i världen, särskilt på digitala plattformar, säger att allt beror enbart på oss och våra handlingar. Världen förlitar sig på köttslig arm.

Men genom det återställda evangeliet har vi lärt oss att vi förlitar oss stort på vår himmelske Faders välvilja och vår Frälsare Jesu Kristi försoning, ”för vi vet att det är genom nåd vi blir frälsta, sedan vi har gjort allt vi kan göra”.¹⁰ Det är därför det är så viktigt att ingå och hålla förbund med Gud eftersom det ger oss full tillgång till Jesu Kristi helande, möjliggörande och fullkomnande kraft genom hans försoning.

Att närvara vid sakramentsmötet varje vecka och tillbe i templet regelbundet för att delta i förrättningarna och ta emot och förnya förbund är ett tecken på att vi erkänner vårt beroende av vår himmelske Fader och vår Frälsare Jesus Kristus. Det inbjuder deras kraft i våra liv som hjälper oss igenom alla våra problem och slutligen uppfyller ändamålet med vår skapelse.

För inte så länge sedan prövades min ödmjukhet och insikt i mitt beroende av Herren än en gång. Jag satt i en taxi på väg till flygplatsen för en kort flygresa till en plats där det fanns en mycket svår situation att lösa. Taxiföraren, som inte var medlem i kyrkan, tittade på mig i backspegeln och sa: ”Jag kan se att du inte mår bra i dag!”

”Syns det?” frågade jag.

”Självklart”, sa han. Sedan sa han något i stil med: ”Du har faktiskt en mycket negativ aura omkring dig!”

Jag förklarade för honom att jag behövde hantera en mycket svår situation, och då frågade han mig: ”Har du gjort allt i din makt för att lösa det?”

Jag svarade att jag hade gjort allt jag kunde.

Då sa han något jag aldrig har glömt: ”Så lämna det då i Guds händer så kommer allt att lösa sig.”

Jag erkänner att jag frestades att fråga: ”Vet du inte vem du pratar med?” Men det gjorde jag inte! Det jag gjorde var att ödmjuka mig inför Herren under den en timme långa flygturen och be om gudomlig hjälp. När jag gick av planet fick jag veta att den svåra situationen som behövde lösas redan hade ordnat sig och att min närvaro inte ens var nödvändig längre.

Bröder och systrar, befallningen, uppmaningen och löftet från Herren är tydligt och trösterikt: ”Var ödmjuk så ska Herren din Gud leda dig vid handen och besvara dina böner.”¹¹

Må vi vara ödmjuka nog att följa våra profeters maningar och acceptera att endast Gud och Jesus Kristus kan förändra oss – genom förrättningar och förbund som mottas i hans kyrka – till den bästa versionen av oss själva i det här livet och, en dag, göra oss fullkomliga i Kristus. I Jesu Kristi namn, amen.