Att vandra i en förbundsrelation med Kristus
Liksom Enok måste vi komma ihåg att han som blev sargad för oss låter jordelivet verka inom oss, men han ber oss inte att möta utmaningarna ensamma.
Jag fick höra talas om en vandringsled i Israel av min gode vän Ilan. ”Den kallas Jesus-leden”, sa han, ”eftersom det är den väg från Nasaret till Kapernaum som många tror att Jesus vandrade.” Jag bestämde där och då att jag ville vandra den leden, så jag började planera en resa till Israel.
Sex veckor före resan bröt jag fotleden. Min man var orolig över skadan; mitt största bekymmer var hur jag skulle kunna gå ”Jesus-leden” en månad senare. Jag är envis av naturen, så jag avbokade inte flygbiljetterna.
Jag minns mötet med vår israeliska guide den där vackra junimorgonen. Jag hoppade ur bilen och drog sedan fram ett par kryckor och en knäskoter. Mya, vår guide, kastade ett öga på mitt gips och sa: ”Hm, jag tror inte du kan vandra den här leden i det skicket.”
”Kanske inte”, svarade jag. ”Men det är inget som hindrar att jag försöker.” Hon nickade kort, och så började vi. Jag älskar henne för det, för att hon trodde på att jag kunde vandra leden trasig.
Jag lotsade mig fram för egen maskin längs den branta stigen och stenblocken ett tag. Men sedan, rörd av min uppriktiga beslutsamhet, tog Mya fram ett smalt rep, knöt det runt styret på min skoter och började dra. Hon drog mig uppför backarna, genom citronlundarna och längs Galileiska sjöns stränder. Vid resans slut uttryckte jag tacksamhet för min fina guide som hade hjälpt mig genomföra något jag aldrig hade klarat på egen hand.
När Herren kallade Enok att färdas genom landet och vittna om honom, tvekade Enok.1 Han var bara en gosse, med trögt tal. Hur kunde han vandra den vägen i sitt skick? Han var förblindad av det som var trasigt i honom. Herrens svar på det som hindrade honom var enkelt och direkt: ”Vandra … med mig.”2 Liksom Enok måste vi komma ihåg att han som blev sargad för oss3 låter jordelivet verka inom oss, men han ber oss inte att möta utmaningarna ensamma.4 Oavsett hur tung vår berättelse är eller vilken vår nuvarande riktning är, ber han oss att vandra med honom.5
Tänk på den unge mannen i knipa som mötte Herren på en ödslig plats. Jakob hade rest långt hemifrån. I nattens mörker drömde han en dröm som inte bara innehöll en stege utan också viktiga förbundslöften, inklusive vad jag brukar kalla femfingers-löftet.6 Den natten stod Herren bredvid Jakob, presenterade sig själv som Jakobs fars Gud och lovade sedan:
-
Jag är med dig.
-
Jag ska bevara dig.
-
Jag ska föra dig hem igen.
-
Jag ska inte överge dig.
-
Jag ska hålla mitt löfte till dig.7
Jakob hade ett val att göra. Han kunde välja att leva sitt liv som enbart bekant till sin fars Gud, eller så kunde han välja att leva i en engagerad förbundsrelation med honom. Flera år senare vittnade Jakob om ett liv som hade levts inom Herrens förbundslöften: ”Gud … svarade mig när jag var i nöd och … var med mig på vägen jag gick.”8 Precis som han gjorde för Jakob kommer Herren att svara var och en av oss när vi är i nöd, om vi väljer att binda våra liv till hans. Han har lovat att vandra med oss längs vägen.
Vi kallar det att vandra på förbundsstigen – en stig som börjar med dopets förbund och som leder till djupare förbund som vi sluter i templet. Kanske hör du de här orden och tänker på kryssrutor. Kanske är allt du ser en stig fylld med krav. Men en närmare titt visar något ännu mer fängslande. Ett förbund handlar inte bara om ett kontrakt, även om det är viktigt. Det handlar om en relation. President Russell M Nelson har sagt: ”Förbundsstigen handlar helt och hållet om vår relation med Gud.”9
Tänk på ett äktenskapsförbund. Vigseldatumet är viktigt, men lika viktig är den relation som smids genom livet som levs tillsamman efteråt. Detsamma gäller en förbundsrelation med Gud. Villkoren är satta och det kommer att finnas förväntningar längs vägen. Och ändå inbjuder han var och en av oss att komma, på vad sätt vi kan, med helhjärtat uppsåt, och att ”sträva framåt”10 med honom vid vår sida, och lita på att hans utlovade välsignelser kommer. Skrifterna påminner oss om att dessa välsignelser ofta kommer i hans egen tid och på hans eget sätt: 38 år,11 12 år,12 genast.13 Det vandringen kräver, det bistår han med.14
Hans mission är en nedstigningens mission. Jesus Kristus möter oss där vi är, som vi är. Detta är örtagårdens, korsets och gravens därför. Frälsaren sändes för att hjälpa oss att segra.15 Men att stanna där vi är ger inte den befrielse vi söker. Precis som att Herren inte lämnade Jakob där på marken, har han inte för avsikt att lämna någon av oss där vi är.
Hans mission är också en uppstigningens mission. Han verkar i oss16 för att lyfta oss dit han är och samtidigt göra det möjligt för oss att bli som han är. Jesus Kristus kom för att lyfta oss.17 Han vill hjälpa oss att bli. Detta är templets därför.
Vi måste komma ihåg: det inte är loppet självt som upphöjer oss, utan följeslagaren – vår Frälsare. Och detta är förbundsrelationens därför.
När jag var i Israel besökte jag Västra muren. För judar är det här den heligaste platsen i Israel. Den är allt som finns kvar av deras tempel. De flesta klär upp sig när de besöker denna heliga plats; deras val av kläder är en symbol för hur hängivna de är i sin relation till Gud. De besöker muren för att läsa skrifterna, dyrka Gud och utgjuta sina böner. Deras enträgna bön om att få ett tempel i sin mitt uppslukar dem varje dag, i varje bön – denna längtan efter ett förbundets hus. Jag beundrar deras hängivenhet.
När jag kom hem från Israel lyssnade jag mer uppmärksamt på konversationerna kring mig gällande förbund. Jag märkte att folk frågade: Varför ska jag gå på förbundsstigen? Måste jag gå in i ett hus för att sluta förbund? Varför bär jag den heliga tempelklädnaden? Ska jag investera i en förbundsrelation med Herren? Svaret på de här goda och viktiga frågorna är enkelt: Det beror på i vilken grad du vill uppleva en relation med Jesus Kristus.18 Vi behöver alla upptäcka våra egna svar på dessa djupt personliga frågor.
Här är min: Jag vandrar den här stigen som en ”älskad dotter till himmelska föräldrar”,19 känd av Gud20 och innerligt betrodd.21 Jag är ett förbundets barn, jag är berättigad att ta emot utlovade22 välsignelser. Jag har valt23 att vandra med Herren. Jag har blivit kallad24 att stå som ett vittne om Kristus. När stigen känns överväldigande blir jag stärkt25 med möjliggörande nåd. Varje gång jag kliver över tröskeln till hans hus, upplever jag en djupare förbundsrelation med honom. Jag blir heliggjord26 genom hans Ande, begåvad27 med hans gåvor och avskild28 till att bygga upp hans rike. Genom en process av daglig omvändelse och veckovist mottagande av sakramentet lär jag mig att bli ståndaktig29 och att gå omkring och göra gott.30 Jag vandrar längs stigen med Jesus Kristus och ser fram emot den utlovade dagen då han kommer tillbaka igen. Då ska jag bli beseglad som hans31 och upphöjd som en helig32 Guds dotter.
Det är därför jag går på förbundsstigen.
Det är därför jag håller fast vid förbundslöftena.
Det är därför jag går in i hans förbundshus.
Det är därför jag bär den heliga tempelklädnaden som en ständig påminnelse.
För att jag vill leva i en engagerad förbundsrelation med honom.
Det kanske du också vill. Börja där du är.33 Låt inte ditt skick hindra dig. Kom ihåg, tempo eller placering på stigen är inte lika viktigt som framåtskridande.34 Be någon du litar på, som är på förbundsstigen, att introducera dig till den Frälsare han eller hon har lärt känna. Lär dig mer av Frälsaren. Investera i relationen genom att ingå förbund med honom. Din ålder och ditt skick spelar ingen roll. Du kan vandra med honom.
När vi hade vandrat färdig Jesus-leden tog inte Mya tillbaka sitt rep. Hon lämnade det fastknutet på min skoter. De följande dagarna turades mina tonåriga syskonsöner och deras vän om att dra mig längs gatorna i Jerusalem.35 De såg till att jag inte gick miste om berättelserna om Jesus. Jag blev påmind om styrkan hos det uppväxande släktet. Vi kan lära oss av er. Ni har en genuin önskan att lära känna guiden, Jesus Kristus. Ni litar på styrkan i repet som binder oss till honom. Ni har stor talang för att samla andra till honom.36
Tack och lov vandrar vi den här stigen tillsammans och ropar uppmuntran längs vägen.37 När vi delar vår personliga upplevelse med Kristus så stärker vi vår personliga hängivenhet. Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.