De går pliktens väg
De av er som i dag strävar framåt på pliktens väg är styrkan i Frälsarens återställda kyrka.
Jag ber uppriktigt om den Helige Andens hjälp när jag nu uttrycker min kärlek, beundran och tacksamhet för medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga runt om i världen.
De som var i sista vagnen
År 1947 var det 100 år sedan de första sista dagars heliga pionjärerna kom till Saltsjödalen. Många minnesvärda firanden av detta hölls under det året, och oräkneliga uttryck för tacksamhet visades för de Jesu Kristi hängivna lärjungar som banade leder, byggde hus, planterade grödor i den karga öknen och grundade samhällen.
President J. Reuben Clark, förste rådgivare i första presidentskapet, gav en av de mest minnesvärda och gripande hyllningarna till dessa trogna pionjärer vid generalkonferensen i oktober 1947.
I sitt tal uppmärksammade president Clark kortfattat de välkända ledare som ledde migrationen västerut, såsom Brigham Young, Heber C. Kimball, Wilford Woodruff, Parley P. Pratt och många andra. Men hans främsta syfte var inte att berätta vad dessa anmärkningsvärda personer åstadkommit. I stället fokuserade han sitt tal på de ståndaktiga själar vars namn varken är kända eller officiellt upptecknade i kyrkans historia. Den talande titeln på hans tal är ”De som var i sista vagnen”.1
President Clark beskrev detaljrikt egenskaperna hos de migranter som färdades i den sista övertäckta vagnen i var och en av de långa vagnkaravaner som tog sig över slätterna, samt vilka svårigheter de drabbades av. Han hyllade dessa anonyma och ofirade hjältar som dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad andades in dammet som rördes upp av alla vagnar som rullade framför dem – och som övervann de obevekliga hinder de stötte på längs vägen.
President Clark förkunnade att ”de i den sista vagnen kämpade vidare, slitna och trötta, med värkande fötter, ibland nästan modfällda, uppburna av sin tro på att Gud älskade dem, att det återställda evangeliet var sant och att Herren vägledde bröderna främst i ledet.2
Han avslutade sitt budskap med dessa gripande lovord: ”Till dessa ödmjuka själar, stora i tro, stora i arbete, stora i rättfärdigt leverne, stora i att forma vårt ovärderliga arv, ger jag ödmjukt min kärlek, min respekt, min vördnadsfulla hyllning.”3
Tjäna lika villigt
År 1990 höll president Howard W. Hunter, dåvarande president för de tolv apostlarnas kvorum, ett tal om de oumbärliga bidragen från oräkneliga medlemmar som tjänar flitigt och trofast och som får föga eller inget offentligt erkännande eller beröm.
President Hunter förklarade:
”Det sades [om den unge och tappre överbefälhavaren Moroni]:
’Om alla människor hade varit, och vore, och alltid skulle vara som Moroni, se, då skulle själva helvetets krafter ha skakats för evigt, ja, djävulen skulle aldrig få makt över människobarnens hjärtan’ (Alma 48:17).
Vilken komplimang till en berömd och mäktig man! … Två verser senare sägs något om Helaman och hans bröder, vilka spelade en mindre framträdande roll än Moroni:
’Se, Helaman och hans bröder tjänade folket lika villigt som Moroni’ (Alma 48:19).”
President Hunter fortsatte: ”Med andra ord – även om Helaman inte var lika märkbar eller framstående som Moroni, tjänade han lika villigt, det vill säga, han var lika hjälpsam eller till lika stor nytta som Moroni.”4
President Hunter uppmanade sedan oss alla att tjäna lika villigt. Han sa: ”Om du känner att mycket av det du gör i år eller under kommande år inte gör dig speciellt känd, så fatta mod. De flesta av de bästa människor som någonsin levat var heller inte särskilt kända. Tjäna och utvecklas, trofast och i det tysta.”5
De går pliktens väg
Jag är tacksam för miljontals medlemmar i kyrkan som i dag kommer till Frälsaren6 och strävar framåt på förbundsstigen i de sista vagnarna i våra nutida vagnkaravaner – och som verkligen tjänar lika villigt. Er starka tro på vår himmelske Fader och Herren Jesus Kristus och era anspråkslösa och helgade liv inspirerar mig att bli en bättre människa och lärjunge.
Jag älskar er. Jag beundrar er. Jag tackar er. Och jag lovordar er.
Ett uttalande i Mormons bok av lamaniten Samuel sammanfattar bäst mina känslor för er.
”Märk att större delen av dem går pliktens väg, och att de vandrar samvetsgrant inför Gud, och att de vinnlägger sig om att hålla hans befallningar och hans stadgar …
Ja, jag säger er att större delen av dem gör detta, och med outtröttlig flit strävar de efter att bringa återstoden av sina bröder till kunskapen om sanningen.”7
Jag tror att orden ”går pliktens väg” beskriver skarpsynta bröder och systrar som uppmärksammar och sätter sig bredvid personer som är ensamma på kyrkans möten och i olika situationer. De strävar ständigt efter att ”trösta dem som står i behov av tröst”8 utan att förvänta sig erkännande eller beröm.
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver makar och barn som stöder en kamrat, förälder eller ett barn som verkar i en ledarposition i Herrens återställda kyrka. Deras stadiga, tysta och vanligtvis okända stödjande inflytande möjliggör för många individer och familjer att bli välsignade på sätt som endast kommer att bli fullständigt kända i evigheten.
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver personer som, efter att ha vänt sig bort från Gud, ödmjukt återvänder till honom igen,9 omvänder sig från sina synder och söker den renande och helande kraften i Frälsarens försoning. Att komma till Kristus10 genom att återvända till förbundsstigen från syndiga omvägar på ”förbjudna stigar”11 är andligt nödvändigt och rättfärdigt krävande. När de strävar framåt med tro utan att tröttna på att göra gott, lägger de grundvalen till ett stort verk i sina egna liv,12 ”i alla släktled och i evighet”.13
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver rättfärdiga personer som längtar efter att gå i ok med Frälsaren genom de bemyndigade förbunden och förrättningarna i hans evangelium – men som kanske förbjuds att göra det av orsaker som ligger utanför deras kontroll. Jag lovar att era personliga kval kommer att lindras och att er lydnad och trofasthet i att tålmodigt underkasta er Guds vilja kommer att belönas i ”Herrens egen rätta tid”.14 ”På kvällen gästar gråt, på morgonen kommer jubel.”15
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver de inspirerade översättare och tolkar runt om i världen som tjänar Herren genom att hjälpa vänner och medlemmar att ”höra evangeliets fullhet på sitt eget tungomål och på sitt eget språk”.16 Deras röster, teckenspråk och översatta dokument förmedlar eviga sanningar, men få av oss känner deras namn eller uttrycker någonsin uppskattning. Genom tungomålsgåvan som de har välsignats med tjänar översättare och tolkar flitigt, osjälviskt och oftast anonymt för att hjälpa människor att ta emot trons andliga gåva genom att läsa och höra Guds ord.17
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver trofasta gifta män och kvinnor som hedrar sitt förbundsansvar att föröka sig och uppfylla jorden och som välsignas med styrkan och uthålligheten att brottas med sina barn på sakramentsmötena. I en alltmer förvirrad värld, full av katastrofer och missriktade prioriteringar, hörsammar dessa modiga själar inte de världsliga röster som hyllar självcentrering; de vördar livets helgd och betydelse i vår himmelske Faders plan för sina barns lycka.
Många gifta par litar också på Gud när deras hjärtans rättfärdiga önskningar inte infrias på det sätt eller vid den tidpunkt de hade hoppats på och drömt om. De ”väntar på Herren”18 och kräver inte att han ska hålla sig till deras jordiska tidsgränser. ”För sedan världens begynnelse har människor varken hört eller med örat uppfattat, inte heller har något öga sett, o Gud, utom du, hur stora ting du har berett åt den som väntar på dig.”19
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver de tusen och åter tusen barntillsynsledare och primärlärare som älskar och undervisar kyrkans barn varje sabbatsdag.
Tänk på den eviga effekten av det tjänande som utförs av dessa hängivna lärjungar – och de underbara välsignelser som utlovas dem som hjälper och undervisar barn.
”[Jesus] tog ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, omfamnade det och sade till dem:
’Den som tar emot ett sådant barn i mitt namn tar emot mig. Och den som tar emot mig, tar inte emot mig utan honom som har sänt mig.’”20
Uttrycket ”går pliktens väg” beskriver hängivna barn som ömt tar hand om gamla föräldrar, en mor med sömnbrist som tröstar ett skrämt barn medan hon står på vakt som en ”lejoninna vid porten” till sitt hem,21 medlemmar i kyrkan som kommer tidigt och stannar sent för att ställa upp och ställa undan stolar, och inspirerade personer som inbjuder familj, vänner och bekanta till att komma och se, komma och hjälpa till och komma och stanna.22
Jag har bara beskrivit några få utvalda exempel på att hålla förbund och på hängivna Jesu Kristi lärjungar som ni, som strävar framåt genom att ”gå pliktens väg”. Miljontals ytterligare exempel på sista dagars heliga som erbjuder ”hela [sin] själ”23 till Gud finns i hem med Kristus i fokus och i kyrkans enheter runt om i världen.
Ni älskar och tjänar, lyssnar och lär, bryr er om och tröstar, och undervisar och vittnar med den Helige Andens kraft. Ni fastar och ber ofta, växer er starkare och starkare i ödmjukhet och fastare och fastare i tron på Kristus ”till dess [era] själar fylls av glädje och tröst, ja, så att [era] hjärtan renas och heliggörs med en heliggörelse som kommer på grund av att [ni] överlämnar [era] hjärtan åt Gud.”24
Löfte och vittnesbörd
De som är i den sista vagnen, alla som tjänar lika villigt, och ni som i dag strävar framåt på pliktens väg är styrkan i Frälsarens återställda kyrka. Herren har lovat att ”alla troner, herradömen, furstendömen och makter ska uppenbaras och läggas fram för alla dem som tappert har härdat ut för Jesu Kristi evangeliums skull.”25
Jag vittnar med glädje om att vår himmelske Fader och hans älskade Son lever och deras löften är säkra, i Herren Jesu Kristi heliga namn, amen.