Endast digitalt
Jim hade varit vår jul
Författaren bor i Utah, USA.
Jag såg inte poängen med att göra det här julbesöket. Men vilken effekt det hade!
När julaftonens sedvanliga familjefestligheter närmade sig slutet kände jag den där ”jag-kan-inte-vänta-tills-i-morgon”-känslan av förväntan!
Jag var åtta år och det äldsta barnbarnet i min stora släkt. Med några minuters mellanrum öppnade en förälder, en moster eller faster, eller en morbror eller farbror dörren och ropade att de kunde höra ljudet av bjällror. Jag kunde knappt vänta på att jultomten skulle komma! Men morfar envisades ändå med att sjunga julsånger först – en familjetradition. ”Jultomten kommer aldrig!” tänkte jag.
När vi hoppade in i våra frostiga bilar insåg vi att det var mycket senare än vi normalt sett brukade åka. Det lilla samhället där vi bodde i Idaho var väldigt tyst och kallt. En del släktingar oroade sig och tyckte inte att vi skulle sjunga julsånger så sent, men morfar insisterade på att vi skulle besöka ett par hus.
När vi körde längs den lilla trädkantade vägen kunde vi inte se någon antydan till ljus i den lilla timmerstugan som tillhörde ”gamle Jim”. Jim var en god vän som han hade ett stort hjärta. Han hade varit änkling så länge jag kunde minnas.
”Jim skulle säkert inte bry sig om vi inte stannade där!” stönade jag. Jultomten skulle säkert glömma oss!
Men morfar framhärdade: ”Samlas bara tyst vid sovrumsfönstret och börja med ’O Betlehem, du lilla stad’”.
Våra röster var ostadiga först, men det är styrka i antal, så det dröjde inte länge förrän sången blev till en vacker, harmonisk melodi.
Dock lyser dina gränder
av ljus, en evig skatt,
och hopp och strid från evig tid
här mötas denna natt.
Ännu hade ingen lampa tänts i Jims hem, men vi fortsatte sjunga.
Uppstämmen, morgonstjärnor:
Han föddes denna dag!
Så sjung, du jord, med jubelord
Till mänskan gott behag! 1
Dörren till stugan öppnades.
I månskenet kunde vi se tårar rinna nedför Jims ansikte. När han omfamnade oss alla grät han – han grät verkligen. Efter en stund torkade han glädjetårarna från ansiktet och sa till oss: ”Jag har väntat hela året på att ni ska komma. Ni är min jul. Och när klockan blev halv tio trodde jag att jag hade glömts bort. Jag var så besviken. Jag hade gått och lagt mig, för det fanns ingen anledning att vara uppe längre.”
Våra hjärtan var fulla. När Jim bad oss komma in och tände lampan kunde vi se att han verkligen hade väntat på oss. Hans köksbord var vackert dukat och där stod allt från jultårta och kakor till kallskuret kött som väntade på oss. Muggarna hade noggrant räknats och kärleksfullt fyllts med söt äppelcider så ”ingen av er skulle gå utan”, sa Jim.
Jim sa att vi hade varit hans jul. Inte alls. Jim hade varit vår.
Kärleken vi fick den kalla julaftonen var underbarare än något som jultomten kunde ha lagt under julgranen. Och det var en påminnelse om att Herren vill att vi ska betjäna hans barn som han gör – en och en, och föra hans kärlek med oss (se 3 Nephi 11:15–17; 17:21).