Anna-Lisas beslut välsignar generationer

Sonja Malm, Jönköpings församling

Inför sin 100-årsdag den 18 december 2023 berättade Anna-Lisa Östhed om sitt liv som medlem i kyrkan. Texten skrevs av Anna-Lisas stödsyster Sonja Malm den 2 oktober 2023.

Anna-Lisa bor sedan januari 2023 på ett äldreboende alldeles nära kyrkan. Under hela sommaren har hon fått hjälp att komma till och från kyrkan i sin rullstol av olika medlemmar i församlingen. Ibland har några ungdomar och barn varit med vid dessa tillfällen, ett tjänande som känts fint.

Anna-Lisa, gift med Gunnar Östhed, berättar att hon som småbarnsmamma i slutet av andra världskriget fick uppleva hur några av ”de vita bussarna” kom med utmärglade människor från de tyska koncentrationslägren till Jönköping. Hon fick översatt för sig vad en polsk judinna berättade om sina erfarenheter. Denna kvinna visste inte vart hennes man och söner tagit vägen. Anna-Lisa blev väldigt berörd av kvinnans sorgliga berättelse. Hon hade, fram till dess, inte förstått hur förskräckligt kriget var. Nu kom det så nära.

När Anna-Lisa kom hem, föll hon i sin förtvivlan på knä och bad innerligt att Gud skulle hjälpa henne, så att hon inte skulle behöva se sina söner gå ut i krig. Dagen efter kom ett par missionärer och ringde på hennes dörr. De inbjöd henne till kyrkan och lämnade en skrift som hon läste flera gånger. Hon tyckte om allt hon läste, men missionärerna kom inte tillbaka och hon visste inte var kyrkan fanns i Jönköping.

Några år senare flyttade en familj in i huset där Östheds bodde och Anna-Lisa blev god vän med Marie-Louise Gustavsson. Denna nya vän och hennes familj höll på att förbereda sig för att emigrera till USA. De var medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Marie-Louise berättade om Joseph Smith och mycket annat och Anna-Lisa lyssnade intresserat på allt hon hade att berätta. Anna-Lisa frågade om det fanns något mer hon kunde läsa än den lilla broschyr hon redan hade. Hon fick låna ett exemplar av Mormons bok. Hon läste snabbt igenom boken och fick sedan även låna Läran och förbunden och Den kostbara pärlan av Marie-Louise. Hon tyckte så mycket om dessa böcker.

Då hade hon ännu inte besökt kyrkan. Men så en dag sa Marie-Louise att hon skulle fråga grenspresidenten om hon fick ta med sig Anna-Lisa till kyrkans möten, som hölls i ett hus på Hagalundsgatan 2. Anna-Lisa följde med tillsammans med sina barn och från första tillfället kände hon en god ande under mötet, en ande som hon inte känt i andra kyrkor. Hon följde med många gånger. Hon kände att allt stämde så väl överens med Gamla och Nya Testamentet i Bibeln, som var välkända för henne genom den tidens kristendomsundervisning i skolan.

Efter en tid frågade hon sin man, Gunnar, vad han skulle säga om hon skulle låta döpa sig. Det hade han ingenting emot. Han ville bara inte att hon skulle tjata på honom om att följa med till kyrkan. 17 december 1948, dagen innan hennes 25-årsdag 18 december, döptes hon. Anna-Lisa kallar denna dag ”min andliga födelsedag”.

Anna-Lisa och Gunnar fick sex barn, fyra söner och två döttrar. Barnen följde med Anna-Lisa till kyrkan varje söndag medan pappa Gunnar var hemma. Undan för undan som barnen blev större döptes de ett efter ett i samband med sin åtta-årsdag.

Så småningom, bildades en ny gren i de östra delarna av staden, på Apollovägen. Många barnfamiljer tillhörde grenen och gemenskapen var stark. Då hände det att Gunnar följde med om det var någon särskild aktivitet i kyrkan. Gunnar blev så småningom en av scoutledarna för pojkarna i grenen.

Åren gick och Anna-Lisas och Gunnars barn växte upp och började få egna familjer. Några av barnen valde att emigrera till USA. Vid ett tillfälle när Anna-Lisa och Gunnar deltog i en hemafton med sonen Jörgen och hans hustru Christel och deras söner hände något speciellt. Den lille Adam, kanske fem år gammal, hade fått i uppdrag att leda hemaftonen och skulle tala om vad de skulle göra. Han var så kavat och sa: ”Nu ska vi alla bära våra vittnesbörd!”

Anna-Lisa berättar: ”Det var vi alla med på, så vi bar våra vittnesbörd, alla utom farfar. Då sa den lille: Men farfar, jag vill ju höra ditt vittnesbörd också! Och då bar han sitt vittnesbörd för första gången. Han vittnade om Joseph Smith, att han var en sann Guds profet och att han trodde på att Joseph sett Fadern och Sonen.”

Snart därefter, innan Jörgen och Christel skulle emigrera, hade familjen förberett för Gunnars dop, helt utan Anna-Lisas vetskap. Hon visste att familjen skulle samlas på kapellet och när Anna-Lisa fick se Gunnar komma i vita kläder förstod hon vad det var frågan om. Då döptes han av sonen Jörgen, ”Det kändes ju nästan overkligt, för jag hade inte trott att det skulle bli förrän efter detta liv.”

Livet förändrades inte så mycket för Anna-Lisa när Gunnar döpts för som hon säger: ” Han levde som oss och var redan mycket i kyrkan.” Efter att han döpts kallades Gunnar till olika ämbeten, som han tjänade väl i. När lång tid gått och paret Östhed gått i pension kallades de att tjäna i templet. De hyrde ut sin lägenhet och flyttade till Västerhaninge. Tiden i templet var underbar på många sätt för dem, men också mycket krävande. Många människor från olika länder samsades om templet i Stockholm på den tiden och det var tidiga morgnar och sena kvällar med mycket att göra.

Efter tiden i Stockholm for paret till USA för att där under lång tid besöka sina barn med familjer. Då fick de ett samtal från Thomas S. Monson, rådgivare i första presidentskapet, som kallade dem till ännu en period av tjänande i templet. De tackade ja. Under denna tid kallades Gunnar också att vara beseglare i templet i Stockholm. Gunnar fick senare möjlighet att besegla flera barnbarn i USA när de vigdes i olika tempel.

Därefter trodde de att deras tjänande var över. Men president Monson kallade dem på ännu ett uppdrag att tjäna i templet i Stockholm, denna gång som rådgivare och assistent till president Reid H. Johnson och hans hustru Donna. Anna-Lisa berättar att det blev ett helt annat slags uppdrag med mycket ansvar.

Det som hjälpt Anna-Lisa att hålla sig trofast genom alla år är: ”Att jag den dag jag döptes fick ett vittnesbörd. Jag gick och tittade upp mot stjärnorna den kvällen, och jag tänkte - att om så hela världen är emot mig så vet jag att det här är Jesu Kristi sanna kyrka - och det har jag aldrig gått ifrån, det har levat kvar.”

Anna-Lisa har tjänat i många olika kallelser. Det hon själv nämner är de många år hon varit Hjälpföreningens president både under tiden i grenen på Apollovägen och i församlingen i det nybyggda kapellet på Hagalundsgatan.

Många av Anna-Lisas efterkommande har tjänat på mission. Och just nu tjänar en ung missionär här i Sverige. Han heter, precis som gammelfarfar, Gunnar Östhed.

Vi som fått glädjen att dela våra liv med Anna-Lisa, skattar oss lyckliga för denna fantastiska kvinna, som varit och är en underbar förebild för alla oss på så många sätt, framför allt för hennes starka trofasthet. Hon har bidragit med mycken lärdom, många fina tillfällen till gemenskap och med ett starkt vittnesbörd, som betytt så mycket för så många under väldigt lång tid.