Kapitel 4
”Ett stort verksamhetsfält”
Den 26 december 1866 träffades första presidentskapet och de tolv apostlarna under ledning av president Brigham Young. I slutet av mötet uttryckte president Young, kyrkans andre president, en önskan att åter organisera hjälpföreningar i hela kyrkan.1
Följande år kände president Young att det fanns stort behov av att hjälpa biskoparna i deras ansvar att söka upp och hjälpa behövande. Han tog initiativet till att åter organisera Hjälpföreningen i varje församling och gav följande råd till biskoparna: ”Låt [systrarna] organisera Kvinnliga hjälpföreningar i de olika församlingarna. Vi har många begåvade kvinnor bland oss och vi önskar få deras hjälp i denna sak. En del kanske tror att det är någonting obetydligt, men det är det inte. Ni ska finna att systrarna kommer att vara den drivande kraften i verksamheten. Låt dem få del av er visdom och erfarenhet, påverka, vägled och led dem klokt och omsorgsfullt, så ska de finna rum åt de fattiga och skaffa förnödenheter för att uppehålla dem tio gånger fortare än vad till och med biskopen kan.”2
Återigen skulle systrarna organiseras under prästadömets myndighet och, som profeten Joseph Smith hade sagt, befinna sig ”i den ställningen att [de kunde] handla enligt de känslor som Gud [hade] inplanterat i [deras] själ”.3 De skulle stärka sin familj och andra behövande, både timligt och andligt. Genom detta tjänande skulle deras egen tro och rättfärdighet stärkas. Syster Eliza R. Snow sade att Hjälpföreningen skulle ”förfina och upphöja [systrarna] och framför allt stärka dem i tron på evangeliet, och att de därigenom kunde hjälpa till att rädda många”.4
En hjälpförening i varje församling
President Young kallade syster Snow till att tjäna kyrkan genom att resa runt i territoriet och hjälpa biskoparna att organisera hjälpföreningar. Hon sade: ”President Young instruerade biskoparna att organisera kvinnliga hjälpföreningen i sina församlingar, och … vidarebefordrade uppmaningen till alla bosättningarna. Han kallade systrarna att organisera sig, inte bara för att hjälpa fattiga utan också för att utföra alla slags goda och ädla gärningar.”5
Som sekreterare i den första kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo i Illinois hade syster Snow fört detaljerade protokoll under mötena, bland annat om undervisningen från Joseph Smith (se kapitel 2). Under färden från Nauvoo till Saltsjödalen hade hon protokollboken i säkert förvar. Hon förstod hur viktig undervisningen var som systrarna hade fått under dessa möten. Hon visste hur föreningen skulle struktureras och kom ihåg principerna som den var grundad på. Hon förstod att organisationen var en grundläggande del av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. ”Det är något utöver det vanliga”, sade hon, ”att träffas i en organisation av det här slaget. Denna organisation tillhör Kristi kyrkas organisation i alla tidsutdelningar när den är fullkomlig.”6 När hon nu reste från församling till församling undervisade hon ofta från protokollet.
Systrarnas vision och inflytande vidgas
Förutom att president Young bad syster Snow att arbeta med prästadömsledarna i varje församling så utökade han hennes uppdrag. Han sade: ”Jag vill att du undervisar systrarna.”7 Fastän hon inte avskildes som Hjälpföreningens andra generalpresident förrän 1880 fick hon samma ansvar som Herren hade gett syster Emma Smith: ”att förklara skrifterna och … att förmana kyrkan alltefter som det skall givas dig genom min Ande.”8
President Young gav också själv råd till kvinnorna i kyrkan. Hans uppmaningar och syster Snows undervisning vidgade systrarnas vision av den kraft de hade att göra gott i sin familj, i kyrkan och i världen. Syster Snow sade:
”Om någon av Israels döttrar eller mödrar känner sig det minsta [begränsad] i sin nuvarande miljö får de nu många möjligheter att använda alla de krafter och förmågor till att göra gott som de så frikostigt har begåvats med … President Young har vridit om nyckeln till ett stort verksamhetsfält vari de kan göra nytta.”9
En genomgång av några av de lärdomar och bemödanden som var utmärkande för Hjälpföreningen under senare delen av 1800-talet visar hur den återorganiserade Hjälpföreningen vidgade de sista dagars heliga kvinnornas vision och rättfärdiga inflytande.
Kärlek
Enligt mönstret som fastställdes av Joseph och Emma Smith i Nauvoo fortsatte kärlek att utgöra grunden till allt, både andligt och timligt, som hjälpföreningssystrarna organiserades att göra. President Young sade:
”Allt omfattas i vår religion. Varje gott ord och varje god gärning, allt som är timligt och allt som är andligt, det som finns i himlen, det som finns på jorden och det som finns under jorden omfattas av vår religion … Om vi gör allt detta och gläds åt att göra det rätta kommer våra fötter att göras säkra och orubbliga liksom foten av dessa eviga berg. Vi bör inte önska något [förutom] enligt rättfärdiga principer, och om vi vill det rätta, låt oss då förmedla det till andra och vara vänliga och fulla av kärlek och barmhärtighet mot alla.”10
Vända sig bort från världsligt inflytande
I sitt hem lärde president Young sina döttrar att ”avlägsna allt som är dåligt och värdelöst och förbättra [sig] inom allt som är gott och vackert”.11 President Young rådde sina döttrar att vända sig bort från världslighet, ytlighet och oanständighet i uppförande och klädsel. Han predikade om samma sak för hela kyrkan.
När president Young uppmanade de heliga att avlägsna sig från världens sätt gav han vanligtvis praktiska råd som hade med vardagslivet att göra. Han uppmuntrade till sparsamhet och hårt arbete. Han rådde till exempel systrarna i Hjälpföreningen att förändra mat- och hushållsvanor. Men denna förändring innebar mer än att bara införa en enklare livsstil. Den innebar en hjärtats förändring. Systrarna skulle hålla sig åtskilda från resten av världen — verkligen bli heliga, ett Herrens folk. Syster Eliza R. Snow sade: ”Vad vill jag avlägsna mig från? Det är min okunnighet och allt som inte är av Gud.”12
Personlig uppenbarelse
Syster Snow följde prästadömsledarnas råd och lovade sina systrar i Hjälpföreningen att de skulle välsignas om de gjorde detsamma. Hon sade också att enskilda kvinnor kunde få inspiration till vägledning i deras personliga liv, för deras familj och deras ansvar i kyrkan. Hon sade: ”Säg åt systrarna att gå ut och utföra sina plikter i ödmjukhet och trofasthet så kommer Guds ande att vila på dem och de blir välsignade i sitt arbete. Låt dem söka efter visdom i stället för kraft, så får de all den kraft som de har visdom till att utöva.”13
Hennes inspirerade undervisning hjälpte hjälpföreningssystrarna möta sin tids prövningar. Hon sade att om de hela tiden sökte vägledning och tröst hos den Helige Anden så kunde de känna frid mitt i prövningarna. Hon sade att den Helige Anden ”tillfredsställer och uppfyller det mänskliga hjärtats alla önskningar, och den uppfyller varje tomrum”. ”När jag är fylld av denna ande”, fortsatte hon, ”är min själ tillfredsställd, och jag kan uppriktigt säga att dagens alla oväsentligheter inte alls tycks stå i vägen för mig. Men om jag släpper taget om evangeliets ande och kraft och tar del av världens ande, på minsta sätt, så kommer problemen. Något är fel. Jag prövas, och vad kan trösta mig? Ingen kan ge mig sådan tröst som tillfredsställer det odödliga sinnet, det kan bara det som kommer från källan där ovan. Och är det inte vår förmån att leva på ett sådant sätt att vi kan ha detta konstanta flöde in i vår själ?”14
Försvar av månggiftet
Under kyrkans första dagar uppenbarades månggiftet för Joseph Smith.15 Detta bruk var svårt för många att acceptera i början, men de trofasta heliga visste att Joseph Smith var en Guds profet. De följde Herrens vilja så som den hade uppenbarats för deras profet. De ingick förbund med Gud och var starka och uppriktiga i att hålla dessa förbund.
När Hjälpföreningen organiserades på nytt i slutet av 1860-talet var månggifte fortfarande en del av kyrkans medlemmars liv. Men många i Förenta staterna ansåg att kvinnor som följde lagen om månggifte var förnedrade och misshandlade. Till följd av ett allmänt missförstånd angående sista dagars heliga och deras tro, införde regeringen lagar som förbjöd polygama äktenskap.
En grupp sista dagars heliga kvinnor samlades i Salt Lake City i januari 1870 som en reaktion på lagstiftningen. I närvaro av tidningsreportrar från hela Förenta staterna uttryckte dessa kvinnor sitt stöd för levande profeter och för kyrkans sedvänjor. De försvarade sig och sina män och förkunnade sin tro och sina förbund. Syster Eliza R. Snow sade: ”Det var hög tid [att] höja oss i vår kallelses värdighet och tala för oss själva … Världen känner oss inte, och sanning och rättvisa mot våra bröder och mot oss själva kräver att vi talar … Vi är inte underlägsna världens kvinnor, och vi vill inte framstå som om vi vore det.”16
En sista dagars helig kvinna uttryckte mångas känslor när hon sade: ”Det finns ingen plats i denna vida värld där vänlighet och kärlek ges till kvinnan i högre grad eller där hennes rättigheter försvaras på ett så högtidligt sätt som i Utah. Vi är här för att uttrycka vår kärlek till varandra och för att visa världen vår hängivenhet mot Gud vår himmelske Fader, för att visa vår villighet att rätta oss efter evangeliets krav, och lagen om celestialt äktenskap är ett av de krav som vi har valt att hedra, undervisa om och utöva, vilket Gud må ge oss styrka att göra.”17
Tidningsreportrar sade att det var ett ”anmärkningsvärt möte”.18 En reporter skrev: ”I fråga om logik och retorik är mormonernas så kallade förnedrade kvinnor jämställda med … kvinnorna i öst.”19 Under de efterföljande månaderna deltog många fler kvinnor i sådana möten runtom i territoriet.
År 1890 fick president Wilford Woodruff, kyrkans fjärde president, en uppenbarelse som ledde till att kyrkan upphörde med månggiftet. Han skrev ner uppenbarelsen i ett dokument som är känt som manifestet. Han sade följande om dokumentet: ”Himlens Gud befallde mig att göra det jag gjorde, och när stunden kom när jag befalldes att göra det, var allt uppenbart för mig. Jag kom inför Herren och skrev det som Herren sade att jag skulle skriva.”20
Eftersom folket hade accepterat det profetiska rådet att utöva månggifte, och hade ingått och hållit sina förbund, blev den nya uppenbarelsen ännu en gång svår för många, men de trofasta sista dagars heliga bestämde sig återigen för att följa profeten. Dagen då kyrkans medlemmar hörde manifestet och godkände det sade syster Zina D. H. Young, som verkade som Hjälpföreningens tredje generalpresident: ”Idag prövades allas hjärtan, men vi litade till Gud och fogade oss.”21
Kyrkans kvinnor som genom uppenbarelse tog till sig läran om månggifte och som genom uppenbarelse senare accepterade manifestet är värda vår beundran och uppskattning. De visade strikt lydnad mot sina förbund och den levande profetens råd. Idag hedras dessa kvinnor av sina trofasta efterkommande.
Helen Mar Whitney, som följde lagen om månggifte, skrev: ”Vi kan läsa berättelser om martyrer och mäktiga erövrare och om många goda män och kvinnor, men angående Guds ädla kvinnor och vackra döttrar i Sion, vars tro på Israels Guds löften gjorde det möjligt för dem att triumfera över sig själva och följa Guds högre lag och hjälpa hans tjänare att etablera den på jorden … så är jag övertygad om att änglarna förde en uppteckning om deras gärningar vilken ska finnas i evighetens uppteckningar, skrivna med bokstäver av guld.”22
Att artikulera tron
Syster Eliza R. Snow var en begåvad författare och talare. Hon var känd av många som ”Sions skaldinna” på grund av sin skrivtalang.23 Hon var kunnig, organiserad, trofast, outtröttlig, orubblig, vis och vältalig, och hon följde Andens maningar medan hon hjälpte till att bygga upp Herrens rike. Hon delade frikostigt med sig av sin kunskap och sitt vittnesbörd, och på Hjälpföreningens möten uppmuntrade hon de sista dagars heliga kvinnorna att göra samma sak och inte bara lita till att andra undervisade dem.
Några kvinnor kände sig motvilliga och oförberedda att tala offentligt. Syster Snow gav följande råd till dessa systrar: ”Låt inte er president behöva säga allt … Har inte Gud givit er talets gåva? … Om ni har begåvats med Guds ande, oavsett hur enkla era tankar än må vara, kommer de att vara upplyftande för dem som hör er.”24
Emily S. Richards sade att syster Snow hjälpte henne att lära sig tala offentligt: ”Första gången [hon] bad mig tala på mötet kunde jag inte det, och hon sade: ’Ingen fara, men när du blir ombedd att tala igen, försök då att ha något att säga’, och det hade jag.”25 Syster Richards fortsatte att förbättra sin förmåga att tala offentligt och 1889 talade hon vid Kvinnornas nationella rösträttskonvent i Washington, D.C.
En journalist skrev om syster Richards att hon ”darrade något inför folkmassans blick, ändå var hon reserverad, hade självkontroll, värdighet och var ren och ljuv som en ängel … Det var inte orden i sig utan den milda andan [som] orden förde med sig och som övertygade varje hjärta.”26
Idag följer Hjälpföreningens systrar mönstret som etablerades av syster Snow, syster Richards och andra bland Hjälpföreningens första systrar. De söker ihärdigt kunskap om evangeliet och sprider sedan den kunskapen till andra. När det gör så följer de nutida profeters råd. President Spencer W. Kimball, kyrkans tolfte president, sade:
”Jag vill … betona det djupa behov varje kvinna har av att studera skrifterna. Vi vill att våra hem ska vara välsignade med systrar som är kunniga i skrifterna — vare sig ni är ensamstående eller gifta, unga eller gamla, änkor eller med familjen runt er.
Spencer W. Kimball
Oavsett era speciella omständigheter kommer ni, då ni blir mer och mer bekanta med skrifternas sanningar, att bli mer och mer effektiva när det gäller att hålla det andra stora budet, att älska nästan som sig själv. Bli lärda i skrifterna, inte för att trycka ner andra, utan för att bygga upp dem! Vem har när allt kommer omkring större behov av att ’uppskatta’ evangeliets sanningar (som man kan vända sig till i stunder av nöd) än kvinnor och mödrar som uppfostrar och undervisar så mycket?”
President Kimball vittnade om att Hjälpföreningens systrar har ett mäktigt och gott inflytande på ”de goda kvinnorna i världen” när de ”återspeglar rättfärdighet och vältalighet i sitt liv”.27
Syster Snow, president Kimball och många andra ledare i kyrkan har talat om en vision om Hjälpföreningens goda inflytande. När systrarna uttrycker sin tro genom ord och handling kan de stärka varandras tro på vår himmelske Fader och Jesus Kristus. De kan hjälpa varandra förbereda sig för att ta emot alla välsignelser som finns tillgängliga i vår himmelske Faders lycksalighetsplan.
Timligt oberoende
De sista dagars heliga samlades i Saltsjödalen efter att ha förföljts och tvingats ifrån sina hem och samhällen ett flertal gånger. Nu när de hade migrerat till en fjärran isolerad öken ville president Brigham Young att de skulle blomstra och etablera ett varaktigt hem åt sig. Han ville att de skulle skyddas från fysisk skada, och han ville också att de skulle skydda sig mot världsliga inflytanden som kunde skada deras tro och deras vittnesbörd. Han ville att de skulle vara oberoende av världsliga inflytanden, både i timligt och andligt avseende.
Det innebar att de heliga behövde lära sig färdigheter som skulle göra det möjligt för dem att ta hand om alla sina behov. I detta arbete hade president Young stort förtroende för kvinnornas förmåga, talanger, trofasthet och villighet. Han påminde hjälpföreningssystrarna om att utföra sina plikter i hemmet tillsammans med maken och barnen.28 Han undervisade också om andra plikter som hade med timligt oberoende att göra. Några nämns nedan. Många av de timliga plikterna är annorlunda idag, men principerna bakom dessa plikter är konstanta: Sista dagars heliga har fått rådet att göra allt de kan för att sörja för livets timliga behov både för egen del och för sin familjs del.
Sömnad. President Young rådde systrarna att sy kläder till sig själva och sin familj. Han sade: ”Jag uppmanar mina systrar att … skapa ert eget mode och tillverka kläder som ni tycker om, oberoende av yttre påverkan.”29 Syster Eliza R. Snow rapporterade att han uppmuntrade systrarna att skapa ”ett mode som var klädsamt — som skulle vara värdigt att användas av förnuftiga, förfinade och intelligenta kvinnor som står, vilket vi faktiskt gör, som ledare för världen.”30
Silke. President Young grundade Deseret Silk Association med Zina D. H. Young som dess ledare. Denna grupp odlade silkesmaskar och matade dem med bladen från mullbärsträd. Syster Young avskydde maskarna och hade till och med mardrömmar om dem, men hon kläckte och förvarade dem i en liten kokongbyggnad och lärde andra att göra detsamma. Under hennes ledning födde Deseret Silk Association upp silkesmaskar i över 20 år. Deras arbete gav aldrig någon inkomst, men de fick möjlighet att spinna vackert silke åt sig själva.
Vete. President Young rådde systrarna: ”Lär er att försörja er. Lagra säd och mjöl, och spara det för svårare tider.”31 Emmeline B. Wells, som senare blev Hjälpföreningens femte generalpresident, fick i uppdrag att ha ansvar för den centrala vetekommittén.
I denna satsning motiverades kvinnorna av sin modersinstinkt att skydda sin familj från svält. Syster Wells sade: ”Vilka finns det som kan känna sådana känslor så djupt som en mor kan? Tänk er hur det skulle vara att höra ert lilla barn gråta efter bröd.”32
Församlingarnas hjälpföreningspresidenter träffades regelbundet för att diskutera hur man skulle producera och lagra säd. Den beredvilliga inställningen hos Sarah Howard, en hjälpföreningspresident i Salt Lake City, representerade många systrars känslor på den tiden. Hon sade: ”Jag känner att det är en förmån som Herren har gett oss, och vi ska försöka förena oss i den. För min del ska jag försöka göra allt jag kan, och jag känner att Herren kommer att öppna en väg varigenom vi kan få spannmål, fastän det är sent på året.”33 Sarah M. Kimball, som också verkade som hjälpföreningspresident, hade redan en lagringsplan i åtanke när hon kom till ett möte. Under projektets första år byggde hennes hjälpförening i församlingen ett brandsäkert spannmålsmagasin som rymde 2,7 ton vete.
President John Taylor i de tolv apostlarnas kvorum uppmuntrade bröderna i Kaysville i Utah att hjälpa systrarna med arbetet. Han berättade om en kvinna som tyckte att hennes make var ”lite för frikostig och vårdslös” med familjens ekonomi. Varje vecka tog hon lite av hushållspengarna och lade i familjebibeln. ”Några år senare uppstod en ekonomisk kris och maken var bekymrad. Hustrun upptäckte genast förändringen i makens humör och bad honom berätta om orsaken till hans bekymmer. Han sade att hade en räkning som snart skulle betalas, men han var rädd att han inte kunde göra det. Hon försökte uppmuntra honom genom att säga att han skulle ha tro på Gud. Hon nämnde bibeln och sade att han skulle läsa i den, så skulle något gott komma av det. Hon gav honom den och när han slog upp den och vände på bladen började [pengarna] ramla ut.” President Taylor sade avslutningsvis: ”Vi kanske får uppleva en tid när vi behöver det här vetet som våra systrar lagrar. Låt oss inte vara alltför självsäkra när det gäller våra affärer, och låt oss göra vad vi kan för att hjälpa dem.”34
Syster Emmeline B. Wells sade till systrarna att deras flit i detta arbete skulle bli ”detta folks timliga frälsning i ett nödläge”.35 Detta uppfylldes år 1898 och 1899 när Hjälpföreningens vete tillhandahöll mat under en svår torka i södra Utah.
Systrarnas arbete med att lagra vete tillät kvinnorna i kyrkan att tjäna andra människor förutom familjen och medlemmarna i kyrkan. Kyrkan sände hjälpföreningsvete till indianer i Utah, till överlevande efter en fruktansvärd jordbävning och brand i San Francisco år 1906 och till människor i Kina som 1907 led av hungersnöd.36 Vetet gav också näring till tusentals människor under första världskriget när hjälpföreningssystrarna sålde omkring 5,5 ton till den amerikanska staten.37 Detta arv att lagra och tjäna skapade ett mönster för kyrkans nuvarande arbete med att ge humanitär hjälp runtom i världen, överallt där människor lider nöd.
Hälsovård och medicinsk utbildning. I september 1873 rapporterade syster Eliza R. Snow att president Brigham Young ville att ”många [systrar] skulle skaffa sig en klassisk bildning och sedan ta examen i medicin”.38
Syster Zina D. H. Young är ett exempel på en hjälpföreningssyster som tjänade på ett utmärkt sätt inom hälsovården. Hon fick veta i sin patriarkaliska välsignelse att hon hade gåvan att bota, och hon förberedde sig för att använda den gåvan genom att gå en kurs i obstetrik — vetenskapen om förlossningskonst. Hon hjälpte till att förlösa många barn i Saltsjödalen. I sitt tjänande kompletterade hennes praktiska utbildning hennes gåvor att ge fysisk vård, bota andligt och trösta känslomässigt. Syster Emmeline B. Wells sade om henne: ”Otaliga exempel kan redogöra för hennes omvårdnad om de sjuka, när hon verkade vara inspirerad av en högre kraft än den egna … när mod och tro brast hos människorna runt sjuksängen. Vid sådana tillfällen tycktes hon sannerligen vara en barmhärtighetsängel.”39
Trots allt tjänande syster Young utförde medan hon litade till sina andliga gåvor och begränsade utbildning var hon högst medveten om att hon inte kunde avhjälpa alla medicinska behov hos den växande befolkningen i Utah. Hon uppmuntrade andra sista dagars heliga kvinnor att följa president Youngs råd och utbilda sig inom medicin.
Syster Snow sade: ”Finns det här, nu, några systrar som har tillräckligt med ambition, och som ser behovet av det, att påbörja sådana studier för Sions skull? Det finns de som har en naturlig fallenhet för att bli sjuksköterskor, och de gör klokt i att studera medicin … Om de inte kan göra det på egen bekostnad så har vi medel så att vi kan hjälpa dem.”40
Med denna uppmuntran började några hjälpföreningssystrar studera medicin i östra Förenta staterna. De kom tillbaka till Utah som läkare och höll kurser i förlossningshjälp och hemsjukvård. Emma Andersen Liljenquist, som gick en kurs i Utah, skrev ner några av sina upplevelser:
”Jag tyckte mycket om [kursen], och när jag hade avskilts av apostel John Henry Smith och flera av de andra, återvände jag hem för att utföra mitt arbete. Jag hade fått löftet av apostlarna att om jag levde rätt så skulle jag alltid veta vad som ska göras när svårigheter uppstår …
Det löftet har uppfyllts till punkt och pricka. Många gånger när en av mina patienter har varit svårt sjuk har jag bett min himmelske Fader om hjälp, och varje gång har den givits mig. Jag minns särskilt en kvinna som just hade fött barn och fick en kraftig blödning. Maken kallade på läkaren, men denne insåg inte situationens allvar. Jag … bad Herren hjälpa oss. Blödningen upphörde och jag hjälpte henne med det som behövdes. När läkaren kom sade han att han knappt kunde tro vad som hade hänt men sade att jag hade gjort exakt det som han skulle ha gjort …
Jag har hjälpt över tusen barn [till världen]. Ännu en gång tackar jag min himmelske Fader för hans hjälp och för styrkan Herren har gett mig, ty utan den skulle jag inte ha kunnat utföra detta tjänande för mina systrar i vårt samhälle. Något av det mest rörande med en födelse är att modern först och främst tänker på sitt barn, inte på sig själv.”41
År 1882 etablerade Hjälpföreningen sjukhuset Deseret Hospital, ”där de sjuka bland Herrens folk kunde få vård och förmånen att ta del av kyrkans förrättningar [prästadömsvälsignelser] samt skicklig behandling”.42 Sjukhusets verksamhet pågick i lite över ett årtionde, tills driftskostnaderna översteg donationerna som gavs och andra inrättningar blev tillgängliga.
Kvinnlig rösträtt
I februari 1870 gav den territoriala regeringen i Utah kvinnorna rösträtt. Vid den tiden var territoriet Wyoming den enda andra platsen i Förenta staterna där kvinnorna hade den rätten. Senare återkallade den nationella regeringen denna förmån som del av sanktionerna för att de sista dagars heliga efterlevde lagen om månggifte. Men kvinnorna i kyrkan fortsatte att göra sig hörda och hävda sina rättigheter. Många systrar kämpade aktivt för kvinnlig rösträtt. Deras ökade förmåga att artikulera sig var till välsignelse när de behövde representera sig själva som starka, värdiga och ädla kvinnor. Tack vare deras ansträngningar fick de rösträtt när Utah blev en stat i Förenta staterna. Respekten för dem ökade också bland andra kvinnorörelser i Förenta staterna och runtom i världen.
Publikationer
Under syster Eliza R. Snows ledarskap stödde Hjälpföreningen en tidning som hette Woman’s Exponent. Tidningen skrevs för sista dagars heliga kvinnor för att hjälpa dem lära sig mer om sitt arbete, sitt liv och sin historia. Syster Emmeline B. Wells var redaktör under större delen av tiden då tidningen gavs ut. Hon skrev i sin dagbok: ”Jag vill göra allt jag kan för att förbättra mitt folks förutsättningar, särskilt kvinnornas.”43 Senare skrev hon: ”Jag har av hela mitt hjärta önskat göra allt för att stärka kvinnorna såväl i deras moraliska och andliga arbete som i deras utbildning, och för att främja Guds verks framåtskridande på jorden.”44
Woman’s Exponent utkom i 42 år och lades ner 1914. Följande år började Hjälpföreningen ge ut tidningen Relief Society Magazine som bland annat innehöll lektionerna till hjälpföreningsmötet varje vecka. Tidningen var en viktig resurs för systrarna. Kvinnorna värderade tidskriften högt och både lärde sig av den och undervisade ur den. År 1971 sammanslogs Relief Society Magazine och andra tidningar för engelsktalande vuxna medlemmar i kyrkan till en tidning som fick namnet Ensign. Sedan dess har Ensign tillhandahållit artiklar som undervisar och inspirerar Hjälpföreningens systrar.
Kyrkan började ge ut tidningar på andra språk än engelska i mitten av 1800-talet. Många av tidningarna gavs ut under ledning av missionspresidenterna. År 1967 sammanslogs de till en tidning med samma format och innehåll och som översattes till många olika språk. Denna internationella tidning — som nu heter Liahona — har alltid innehållit artiklar som hjälper systrarna att leva efter evangeliet.
Besökslärarnas budskap har funnits i Liahona och Ensign sedan 1987. Besökslärarnas budskap distribueras också som separata utgåvor i de områden där kyrkan är ny och medlemsantalet begränsat.
Barn och unga kvinnor förbereds för att tjäna i Guds rike
I slutet av 1800-talet vidtog prästadöms- och hjälpföreningsledarna åtgärder för att förbättra livet för barn och unga kvinnor. Till följd av president Brigham Youngs uppmaning att göra förändringar och avstå från vissa saker (se sidan 45) bildade Hjälpföreningen Unga kvinnors avdelning av Cooperative Junior and Senior Retrenchment Association 1870. Detta var föregångaren till Unga kvinnors organisation som vi har idag. Primärföreningen bildades för barn 1878. I början ledde Hjälpföreningens ledare arbetet med dessa organisationer under ledning av prästadömsledare. År 1880 kallade president John Taylor, kyrkans tredje president, var sitt generalpresidentskap för Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primärföreningen och åtskilde så arbetet i de tre organisationerna.
Sedan dess har Hjälpföreningens systrar alltid lett och verkat inom Unga kvinnors och Primärs organisationer. De har också stärkt den uppväxande generationen genom att verka i andra organisationer, till exempel Söndagsskolan, seminariet och institutet.
Arbetet går framåt
Återorganiserandet av Hjälpföreningen ledde till större ansvarsuppgifter och större möjligheter för kyrkans kvinnor. Eliza R. Snow förkunnade:
”Ser ni inte att vårt verksamhetsfält blir allt större? Vårt verksamhetsfält ska fortsätta att växa, och ingen kvinna i Sion behöver sörja över att hennes sfär är för trång.
”Må Gud välsigna er, mina systrar, och uppmuntra er, så att ni må fyllas av ljus och inse att ni inte har några andra intressen utom Sions välfärd. Låt er första prioritering vara att utföra era plikter i hemmet. Men om ni är visa förvaltare kommer ni att få tid till sociala plikter, ty det åligger oss som döttrar och mödrar i Sion. Genom att söka utföra varje plikt finner ni att er förmåga växer, och ni kommer att förvånas över vad ni kan åstadkomma.”45
Syster Snows personliga uttryck för tro och optimism kan vara till vägledning för alla sista dagars heliga. ”Jag ska sträva framåt”, sade hon. ”Jag ska le åt stormens raseri och orädd och triumferande färdas över omständigheternas stormiga hav … och ’vittnesbördet om Jesus’ ska tända en lampa som leder min syn genom odödlighetens portaler.”46
Uppförandet av Salt Lake-templet, 1877
Vänster till höger: Elizabeth Ann Whitney, Emmeline B. Wells och Eliza R. Snow
Syster Eliza R. Snow undervisade hjälpföreningssystrarna.
När hjälpföreningssystrarna ber enskilt och med sin familj kan de få inspiration som vägleder dem.
En samling sista dagars heliga mödrar och döttrar, 1893
”Mätta er med Kristi ord” (2 Nephi 32:3).
Hjälpföreningssystrar skördar silke, omkring 1890
Hjälpföreningens mötessal, på våningen ovanför en livsmedelsbutik i Salt Lake City, 1892
Nyutexaminerade sjuksköterskor vid LDS Hospital 1911
Woman’s Exponent, en tidning för Hjälpföreningens systrar, gavs ut mellan 1872 och 1914.
”Jag ska sträva framåt … ’Vittnesbördet om Jesus’ … leder min syn” (Eliza R. Snow).