Kapitel 6

En världsomfattande krets av systrar

Under profeten Joseph Smiths möten med hjälpföreningssystrarna i Nauvoo uppmanade han dem att de förutom att ge timlig hjälp också skulle stärka människor andligt (se kapitel 2). Med detta råd som grund har Hjälpföreningens systrar funnit kärlek och trygghet mot livets stormar medan de har tjänat tillsammans. De har undervisat varandra och andra runtomkring dem om Jesu Kristi evangelium. Hjälpföreningen har blivit ett skydd undan världen — en tillflyktsort — och en ljusets mittpunkt för världen — en plats med stort inflytande.

Under ett hjälpföreningsmöte i Ogden i Utah uppmärksammade syster Eliza R. Snow, Hjälpföreningens andra generalpresident, systrarnas ansträngningar att stärka varandra timligt och andligt. Hon sade till dem att fastän kyrkan inte förde någon uppteckning över varje donation de hade gett för att hjälpa nödställda så förde Herren en uppteckning över deras frälsande arbete:

”Jag är väl medveten om att en stor mängd doneras som aldrig når [upptecknings-]böckerna. President Joseph Smith sade att denna förening var organiserad för att rädda själar. Vad har systrarna gjort för att vinna tillbaka dem som har gått vilse? För att värma hjärtat hos dem som har blivit kalla inför evangeliet? En annan bok förs över er tro, er vänlighet, era goda gärningar och ord. En annan uppteckning förs. Inget går förlorat.”¹

En himmelsk uppteckning förs över hjälpföreningssystrarnas arbete då de sträcker sig ut mot dem vars hjärtan har kallnat och som behöver tro, vänlighet, goda gärningar och goda ord.

Världsomfattande systerskap

I mitten av 1900-talet när världen led följderna av krig och naturkatastrofer fortsatte Hjälpföreningens arbete att utökas. I enlighet med organisationens syften — att stärka tro och rättfärdighet, stärka familjen och hemmet och söka upp och hjälpa behövande — utgjorde Hjälpföreningen en tillflyktsort för kyrkans systrar och hade gott inflytande. År 1947 sade Hjälpföreningens presidentskap (systrarna Belle S. Spafford, Marianne Sharp och Gertrude Garff): ”Vi har ett uppdrag som kräver ett större hjärta, en vänligare beröring, en starkare vilja.”²

Vid den tiden fastställde några regeringar politiska restriktioner och byggde till och med fysiska barriärer. Dessa restriktioner och barriärer, till exempel järnridån och Berlinmuren, hade utformats för att begränsa vissa människor och utesluta andra. Hjälpföreningens systrar däremot byggde andliga tillflyktsmurar som utformades för att skydda och inkludera. De kom samman som en världsomfattande krets systrar och inbjöd andra att delta.

Också i länder med politiska gränser och lagar som hindrade folket från att öppet utöva sin religion kände Hjälpföreningens medlemmar en samhörighet med systrarna runtom i världen. I det tysta förblev de trogna sitt vittnesbörd om det återställda evangeliet och Hjälpföreningens syften.

År 1980 besökte president Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum och hans hustru Donna en hjälpförening i Tjeckoslovakien (numera Tjeckien och Slovakien). Han erinrade sig senare:

”Det var inte lätt att få visum och vi var mycket noga med att inte äventyra våra medlemmars säkerhet och välbefinnande som i generationer hade kämpat för att hålla sin tro vid liv under oerhört förtryck.

Det mest minnesvärda mötet hölls i ett rum på en övervåning. Persiennerna var fördragna. Också på kvällen kom de närvarande vid olika tidpunkter, en från ett håll och en från ett annat, för att inte dra uppmärksamhet till sig.

Tolv systrar var närvarande. Vi sjöng Sions psalmer ur sångböcker — ord utan musik— som tryckts över 50 år tidigare. [En lektion] hölls vördnadsfullt från sidorna av en handgjord lektionsbok …

Jag sade till systrarna att de tillhörde den största och med alla mått mätt den bästa kvinnoorganisationen på jorden. Jag citerade profeten Joseph Smith när han och bröderna organiserade Hjälpföreningen …

Anden var där. Den underbara syster som så fint och vördnadsfullt hade lett mötet grät öppet.

Jag sade att när vi hade återvänt hem hade jag fått i uppdrag att tala vid en hjälpföreningskonferens. Kunde jag vidarebefordra ett budskap från dem? Flera av dem gjorde anteckningar. Vartenda ett av meddelandena var skrivna med givandets anda — ingen bad om någonting. Jag ska aldrig glömma vad en syster skrev: ’En liten krets av systrar sänder sina hjärtan och tankar till alla dessa systrar och ber Herren om att hjälpa oss alla att gå framåt.’

Dessa ord, krets av systrar, inspirerade mig. Jag kunde se dem stå i en ring som sträckte sig bortom rummet och omringade världen.”³

Med tanke på det mötet sade president Packer: ”Jag [stod] för en liten stund i denna krets och kände påverkan och anmaningar av tro, mod och kärlek gå från och till båda sidor.”⁴

Sådan tro och sådant mod och sådan kärlek formar tillsammans arvet från Hjälpföreningens systrar överallt. President Henry B. Eyring, rådgivare i första presidentskapet, uppmuntrade hjälpföreningssystrarna att dela med sig av detta arv. ”Ni för arvet vidare när ni hjälper andra ta emot kärlekens gåva i sina hjärtan”, sade han. ”De kommer sedan att kunna föra det vidare till andra. Hjälpföreningens historia finns nedtecknad i ord och antal, men arvet förs vidare från hjärta till hjärta.”⁵ Detta händer i Hjälpföreningens systerkrets.

En tillflyktsort

Alltsedan Hjälpföreningens första dagar har systrarna berett en tillflyktsort — en plats för helande, kärlek, vänlighet, omsorg och tillhörighet. I Nauvoo fann systrarna en tillflyktsort när de litade till varandras tro och färdigheter och när de delade med sig av mat och kläder. Detta fortsatte när de vandrade över slätten och när de bosatte sig i Utahterritoriet. Nu när kyrkan växer över hela världen fortsätter systrarna att finna en tillflykt i Hjälpföreningen.

President Boyd K. Packer sade: ”Denna storslagna krets av systrar är till skydd för var och en av er och för era familjer. Hjälpföreningen kan liknas vid en tillflyktsort — en plats för säkerhet och skydd — en forna tiders fristad. Ni kommer att vara säkra i den. Den omsluter varje syster som en skyddande mur.”⁶

År 1999 flyttade Bobbie Sandberg, en ung hustru och mor, med sin familj från USA till Taiwan. Fastän hon bara skulle vara där i sex månader medan hon och hennes make undervisade i engelska, omgav de taiwanesiska systrarna henne med Hjälpföreningens beskyddande inflytande.

Detta skydd blev särskilt uppenbart när en svår jordbävning skakade landet, med epicentret nära familjen Sandbergs hem. Byggnader rasade samman på båda sidor av skolan där de bodde. Inom bara några timmar efter det första stora skalvet kom syster Sandbergs hjälpföreningspresident hem till familjen som en barmhärtighetsängel för att bedöma deras behov och hjälpa dem. Eftersom många av vägarna och byggnaderna hade förstörts och alla kommunikationer var brutna hade denna omtänksamma president använt det enda transportmedel hon kunde hitta. Hon cyklade genom spillrorna tills hon hade besökt många systrar i församlingen.

Mitt i det fysiska kaoset befann sig syster Sandberg under Hjälpföreningens trygga beskydd. Hennes hjälpföreningspresident brydde sig om varje församlingssysters säkerhet och behov.

Liksom syster Sandberg kan många sista dagars heliga runtom i världen vittna om sanningen i president Packers ord: ”Hur trösterikt är det inte att veta att oavsett vart [en familj] kommer, väntar en kyrkofamilj på dem. Från den dagen de anländer, kommer han att tillhöra ett kvorum i prästadömet och hon kommer att tillhöra Hjälpföreningen.”⁷

En plats med stort inflytande

Syster Belle S. Spafford kallades i april 1945 till Hjälpföreningens nionde generalpresident, och president George Albert Smith avskildes som kyrkans åttonde president omkring sex veckor senare. President Smith uppmuntrade syster Spafford och alla hjälpföreningssystrar att ge timligt stöd åt de människor som ännu led följderna av andra världskriget. Han bad dem också att göra sitt inflytande känt bland världens kvinnor. Han sade: ”När profeten Joseph Smith vred om nyckeln till kvinnans frigörelse, vreds den om för hela världen.”⁸

Hjälpföreningens byggnad, en plats med stort inflytande

I oktober 1945 tillkännagavs planerna på att bygga en hjälpföreningsbyggnad.⁹ I oktober 1947 godkände första presidentskapet en plan som lagts fram av syster Belle S. Spafford: Varje medlem i Hjälpföreningen, som då hade 100 000 medlemmar, ombads att donera fem dollar till projektet. Systrar från hela världen skickade donationer. Några sände konstverk från sitt hemland för att försköna insidan av byggnaden. På ett år samlade systrarna in 554 016 dollar.

Syster Spafford sade: ”Denna bedrift är av stort monetärt värde, men inte enbart av monetärt värde. Härigenom representeras många ogripbara värderingar — värderingar av högsta värde: uppskattning för den hedervärda ställning som kvinnorna har i evangelieplanen, vittnesbörd om föreningens gudomliga verk och tacksamhet för möjligheten systrarna fått av kyrkan att tjäna, lojalitet mot kyrkans ledare och osjälvisk hängivenhet för en stor sak. Det är en återspegling av den storslagenhet som föreningen besitter.”¹⁰

Byggnaden som ligger nordost om Salt Lake-templet invigdes den 3 oktober 1956. I invigningsbönen talade president David O. McKay, kyrkans nionde president, om det världsomfattande inflytande som skulle utgå från byggnaden: ”För att effektivisera tjänandet till förmån för behövande och lidande i kyrkan och i världen har Hjälpföreningen med hjälp av kyrkans medlemmar uppfört detta vackra hem för organisationen.”¹¹

Sedan 1984 har byggnaden också rymt kontoren tillhörande Unga kvinnors generalpresidentskap och Primärföreningens generalpresidentskap.

Inflytande bland människor med andra trosåskådningar

Syster Spafford lärde sig något mycket viktigt av president George Albert Smith om att sprida kyrkans värderingar till världens kvinnor. En kort tid efter att hon inröstats som Hjälpföreningens generalpresident ”kom ett brev från nationella kvinnorådet med ett tillkännagivande om att ett möte skulle hållas i New York.

Syster Spafford hade varit med på dessa möten tidigare och med tanke på hennes tidigare erfarenhet övervägde hon och hennes rådgivare inbjudan i flera veckor.

De beslutade sig för att rekommendera till kyrkans president att Hjälpföreningen skulle avsluta sitt medlemskap i dessa råd. De förberedde en rekommendation med alla skäl till detta.

Darrande och osäker lade syster Spafford papperet på president George Albert Smiths skrivbord och sade: ’Hjälpföreningens presidentskap vill rekommendera att generalkommittén avslutar sitt medlemskap i nationella rådet och i internationella kvinnorådet, av de skäl som listats på detta papper.’

President Smith läste papperet noga. Hade de inte varit medlemmar i råden i över 50 år? frågade han.

Syster Spafford förklarade hur kostsamt det var att resa till New York, vilken tid det tog, och beskrev vilken förödmjukelse de upplevde emellanåt. Hon rekommenderade att de drog tillbaka medlemskapet eftersom ’vi inte får ut något av dessa råd’.

Denne vise gamle profet lutade sig tillbaka i stolen och tittade på henne med ett bekymrat uttryck. ’Ni vill dra er tillbaka därför att ni inte får ut något av det?’ frågade han.

’Det är så vi känner’, svarade hon.

’Säg mig’, sade han, ’vad är det som ni tillför?

Syster Spafford’, fortsatte han, ’du förvånar mig. Tänker du alltid på vad det är du kan få? Tänker du inte också på vad du kan ge?’

Han gav tillbaka papperet till henne och sträckte ut handen. Med stort eftertryck sade han: ’Fortsätt vara medlemmar i de här råden och gör ert inflytande känt.’”¹²

Hon gjorde sitt inflytande känt. Hon deltog i nationella kvinnorådet och internationella kvinnorådet och hade i åratal ledande funktioner i dessa organisationer. Hon stod fast vid Jesu Kristi evangeliums principer och vid Hjälpföreningens syften.

Varje gång syster Spafford begav sig till internationella kvinnorådet blev hon tilldelad mötet för ”social och moralisk välfärd”. Hon berättade:

”Vid ett tillfälle protesterade jag mot att gå tillbaka till mötet för social och moralisk välfärd, och vid det tillfället var jag god vän med presidenten för rådet … Jag sade: ’Jag går hela tiden till det här mötet, och det har sjunkit så lågt att jag skulle vilja ha en förändring.’ Hon sade: ’Ja, det är du sannerligen berättigad till, och jag ska se till att det sker.’

Sedan kom hon tillbaka och sade: ’Vi kan inte bevilja din begäran eftersom ditt råd insisterar på att du är kvar och handhar den sociala och moraliska välfärden.’ Hon sade: ’Det kanske kan vara av intresse för dig att veta anledningen. Din nationella president säger att du alltid står för den hållning som din kyrka har i dessa angelägenheter, och de känner till mormonkyrkans hållning och de känner att det är tryggt att ha dig där.’”¹³

Kvinnorna i de här organisationerna visste att deras vän Belle Spafford skulle stå för kyrkans principer, och de behövde den visdomen och styrkan. År 1954 valdes hon som ledare för Förenta staternas delegation vid internationella kvinnorådet i Helsingfors. När hon ledde en marsch under konferensens öppningsceremoni gick hennes tankar tillbaka i tiden:

”När jag tittade ut över den glittrande publiken bestående av människor från många nationer … mindes jag plötsligt orden från våra pionjärledare [i Hjälpföreningen]: ’Som ledare för världens kvinnor står vi’ … ’för Sions kvinnors rättigheter och alla nationers kvinnors rättigheter’ … Jag visste att ledarna bland våra pionjärkvinnor genom gudomlig insikt hade fått kunskap om Hjälpföreningens bestämmelse … Jag är övertygad om att tiden hade kommit för att Hjälpföreningens inflytande skulle kännas världen över bland kvinnorna.”¹⁴

År 1987 rådde första presidentskapet Hjälpföreningen att dra sig tillbaka från nationella kvinnorådet och internationella kvinnorådet. Tiden hade kommit för Hjälpföreningens presidentskap att lägga mer energi på sin snabbt växande världsomfattande organisation är på nationella och världsomfattande angelägenheter. Men allteftersom kyrkan har växt, har kyrkans kvinnor fortsatt att göra sitt inflytande känt runtom i världen — på platsen där de bor, i skolor och värdiga lokala organisationer. De har följt mönstret som etablerades av president Smith och syster Spafford och tänker på vad de kan ge, inte vad de kan få.

Vårda sig om och undervisa undersökare och nyomvända

I och med kyrkans världsomfattande tillväxt har Hjälpföreningen varit en plats med stort inflytande på undersökare och nyomvända. Detta inflytande har inneburit att ge nya medlemmar möjlighet att tjäna och leda. Syster Silvia H. Allred, rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, har berättat om sin mor Hilda Alvarenga som verkade som hjälpföreningspresident i en gren i San Salvador i El Salvador:

”Min mor var ny medlem i kyrkan när hon kallades till Hjälpföreningens president i vår lilla gren i San Salvador. Hon påpekade för grenspresidenten att hon var oerfaren, oförberedd och kände sig otillräcklig. Hon var över trettio, hade obetydlig skolutbildning och hade ägnat hela sitt liv åt att ta hand om sin man och sina sju barn. Men grenspresidenten kallade henne ändå.

Jag iakttog hur min mor växte med uppgiften. I sitt ämbete utvecklade hon ledarfärdigheter och nya talanger som att undervisa, tala offentligt, planera och organisera möten, aktiviteter och tjänandeprojekt. Hon påverkade kvinnorna i grenen. Hon tjänade dem och lärde dem att tjäna varandra. Systrarna älskade och respekterade henne. Hon hjälpte andra kvinnor att upptäcka, använda och utveckla gåvor och talanger, och hon hjälpte dem bygga upp riket och skapa starka, andliga familjer. Hon förblev trogen de tempelförbund hon slutit. Hon hade frid med sin Skapare när hon dog.

En syster som var en av hennes rådgivare i Hjälpföreningen skrev ett brev till mig flera år senare: ’Din mor var den som lärde mig bli den jag nu är. Av henne lärde jag kristlig kärlek, vänlighet, ärlighet och ansvar i våra ämbeten. Hon var min lärare och mitt föredöme. Jag är nu 80 år, men jag har förblivit trofast mot Frälsaren och hans evangelium. Jag har verkat som missionär och Herren har välsignat mig storligen.’”¹⁵

Denna hängivna hjälpföreningspresident stärkte systrarnas vittnesbörd som redan tillhörde grenen. Hon stärkte också tron hos kvinnor som undersökte kyrkan och dem som nyligen hade döpts och konfirmerats. Hon ledde arbetet med att göra Hjälpföreningen till en välkomnande, omvårdande plats.

Att påverka andra genom att sprida evangeliet

En kort tid efter att president och syster Packer hade besökt den lilla kretsen av systrar i Tjeckoslovakien, drogs en ung kvinna som sökte efter andlig tillflykt, kärlek och meningen med livet in i just den kretsen. Hon heter Olga Kovářová och vid den tiden var hon doktorand vid ett universitet i staden Brno. Universitetet lärde ut ateistiska lärdomar till eleverna. Olga kände att varken eleverna eller andra runtomkring henne hade någon inriktning. Hon hungrade efter ett djupare andligt liv och kände att det fanns samma hunger bland hennes vänner och kollegor.

Under Olgas tid vid universitetet träffade hon Otakar Vojkůvka, en 75-årig sista dagars helig man. Hon erinrade sig senare: ”Han såg ut som om han var 75 år men hans hjärta var inte mer än arton och fyllt av glädje. Detta var mycket ovanligt i Tjeckoslovakien vid den tidens cynism … Jag såg att han inte bara var bildad utan också visste hur man skulle leva ett glädjefullt liv.” Hon frågade honom och hans familj om meningen med livet och så småningom presenterade de henne för andra medlemmar i kyrkan. Hon ville veta hur de fann glädje och var de läste om Gud. De gav henne en Mormons bok som hon ivrigt började läsa.

Olga omvändes till det återställda evangeliet och bestämde sig för att döpas. Hon var tvungen att döpas i skogen på kvällen för att ingen uppmärksamhet skulle dras till den religiösa aktiviteten. Olyckligtvis var många fiskare i skogen just den kväll när hon skulle döpas. Men när Olga och hennes vänner hade väntat och slutligen uppsänt en uppriktig bön så gick fiskarna.

En medlem som var med på Olgas dop frågade henne: ”Vet du varför det var så många fiskare vid vattnet ikväll?” Sedan sade han: ”Du kommer kanske ihåg att Jesus när han gick längs Galileiska sjön sade till Simon Petrus och Andreas som kastade ut nät i sjön: ’Följ mig, så skall jag göra er till människofiskare.’” Olga kände att ”han menade att jag snart skulle bli ett redskap i Guds händer för att föra andra unga människor in i kyrkan”.

Det var precis vad Olga gjorde. Hon påverkade många som sökte efter sanning och lycka. Eftersom det inte var tillåtet att proselytera i landet höll hon och familjen Vojkůvka en kurs som de kallade för ”Visdomens skola”. Under kursen undervisade de om moraliska och etiska värderingar för att hjälpa människor finna andlighet och glädje i livet. Många av deras elever kände Andens inflytande och möjligheter uppstod ofta för samtal med utvalda personer om vår himmelske Fader och Jesu Kristi evangelium.¹⁶

Senare, när syster Barbara W. Winder verkade som Hjälpföreningens elfte generalpresident, fick hon möjlighet att resa till Tjeckoslovakien med sin make Richard W. Winder, som hade varit missionär där många år tidigare. När de kom till ett hem där ett möte skulle hållas kom en livfull ung kvinna fram till dem och sade entusiastiskt: ”Välkomna! Jag heter Olga och är Hjälpföreningens president.” Broder och syster Winder lade märke till ljuset i hennes ansikte och Herrens ande som var över henne. Som hjälpföreningspresident för den lilla grenen hade Olga Kovářová gott inflytande i en värld av politiskt förtryck och religiös förföljelse, och hon erbjöd en tillflyktsort för dem som blev medlemmar i kyrkan och sedan medlemmar i Hjälpföreningen. Hon hjälpte till att rädda andra människors själar genom att föra dem till Kristus.

Syster Kovářovás omvändelseberättelse och missionsarbete är delvis en uppfyllelse av en profetia av president Spencer W. Kimball, kyrkans tolfte president: ”En stor del av den kraftiga tillväxt som ska äga rum i kyrkan i de sista dagarna beror på att många av de goda kvinnorna i världen (hos vilka det ofta finns en sådan inre känsla av andlighet) ska dras till kyrkan i stora skaror. Detta kommer att ske i den mån kvinnorna i kyrkan återspeglar rättfärdighet i sitt liv, i den mån kvinnorna i kyrkan betraktas som annorlunda — i positiv bemärkelse — än kvinnorna i världen.”¹⁷

Att påverka andra genom tjänande

År 1992 firade systrarna över hela världen Hjälpföreningens 150-årsjubileum genom att delta i tjänandeprojekt i sina samhällen. Genom denna insats, som organiserades under ledning av prästadömsledare på generalnivå och lokal nivå, spred systrarna Hjälpföreningens inflytande över hela världen. Syster Elaine L. Jack, som verkade som Hjälpföreningens tolfte generalpresident just då, sade:

”Vi bad var och en av våra lokala enheter att se till sitt eget samhälles behov och bedöma vilket slags tjänande som behövdes mest. Kan du tänka dig hur detta påverkade den här världen?

En av våra hjälpföreningspresidenter besökte kommunfullmäktige i en stad i Kalifornien och sade: ’Vilka behov känner ni att det finns i den här kommunen som vi kan hjälpa till med?’ Och männen sade: ’Menar du att 20 000 grupper över hela världen ska göra samma sak?’ Och hon sade ja. Och [en av ledamöterna] sade: ’Ni kommer att förändra världen.’ Och jag tror att vi gjorde det … till det bättre. Det var en av sakerna som förenade oss. Och [det pågick] många olika sorters tjänande … [Systrarna] tillverkade mattor i Sydafrika för äldre i hem … De planterade blommor runt [ett] klocktorn i Samoa. Och de gjorde mycket med härbärgen för hemlösa eller gav böcker till barn eller målade hem åt ogifta mödrar, sådana saker. Vi kände att de här samhällsprojekten var något mycket bra, både för systrarna och för samhället.”¹⁸

Att påverka andra genom läs- och skrivkunnighet

Medan hjälpföreningssystrarna organiserade samhällsprojekt inriktade sig syster Jack och hennes rådgivare på en världsomfattande tjänandeinsats: att hjälpa systrar att lära sig läsa. ”Vi kände att kvinnorna över hela världen behövde kunna läsa, och det fanns många som inte kunde det”, sade hon. ”Tänk dig — om de inte kan läsa, hur kan de då undervisa sina barn, hur kan de förbättra sina omständigheter, hur kan de studera evangeliet? Så vi tänkte att det inte kunde finnas något som var till större nytta än att främja läs- och skrivkunnighet … Men vårt syfte var också att uppmuntra varje syster att lära livet ut.”¹⁹

President Thomas S. Monson, kyrkans sextonde president, träffade en gång en kvinna i Monroe i Louisiana som hade välsignats av detta slags tjänande från Hjälpföreningen och som hade fört välsignelsen vidare till andra. Hon kom fram till honom på en flygplats och sade: ”President Monson, innan jag blev medlem i kyrkan, och medlem i Hjälpföreningen, kunde jag inte läsa. Jag kunde inte skriva. Ingen i min familj kunde det.” Hon talade om för president Monson att Hjälpföreningens systrar hade lärt henne att läsa och att hon nu hjälpte andra att lära sig läsa. När president Monson hade pratat med henne ”reflekterade [han] över vilken fantastisk lycka hon måste ha känt då hon öppnade sin bibel och för första gången läste Herrens ord … Den dagen i Monroe i Louisiana”, sade han, ”fick jag en bekräftelse från Anden om er stora uppgift att förbättra läs- och skrivkunnigheten bland era systrar”.²⁰

Att påverka och stärka systrar i församlingar och grenar

Också när trofasta systrar i Hjälpföreningen har gjort sitt inflytande känt i sina samhällen runtom i världen, har de inte glömt att stärka varandra i sina egna församlingar och grenar. Syster Julie B. Beck, som senare verkade som Hjälpföreningens femtonde generalpresident, fann systerskap, tillflykt och uppbyggelse i Hjälpföreningen när hon var en ung, oerfaren mor och hemmafru. Hon erinrar sig:

”Hjälpföreningen ska vara organiserad, rustad och redo att stärka familjen och göra hemmet till en helig tillflykt undan världen. Jag lärde mig detta för många år sedan som nygift. Jag var granne med mina föräldrar, men de berättade att de skulle flytta till en annan del av världen. Jag hade litat till min mors vårdande, kloka och uppmuntrande exempel. Nu skulle hon vara borta länge. Det här var före e-post, faxmaskiner, mobiler och webbkameror och det tog lång tid att skicka något per post. Dagen innan hon flyttade satt jag med henne och grät och frågade: ’Vem ska nu vara min mor?’ Mamma tänkte efter noga, och genom Anden och uppenbarelsens kraft som kvinnor som hon får sade hon: ’Om jag aldrig kommer tillbaka, om du aldrig ser mig igen, om jag aldrig får tillfälle att lära dig något igen, så håll dig nära Hjälpföreningen. Hjälpföreningen ska vara din mor.’

Mamma visste att om jag var sjuk så skulle systrarna ta hand om mig och när jag födde mina barn så skulle de vara där. Men min mors största hopp var att systrarna i Hjälpföreningen skulle bli mina mäktiga andliga ledare. Jag började från den stunden att lära mig mycket av starka och trofasta kvinnor.”²¹

En ständigt växande krets av systrar

Första gången som president Boyd K. Packer offentligt återgav upplevelsen med hjälpföreningssystrarna i Tjeckoslovakien var 1980 på Hjälpföreningens allmänna möte. Han sade: ”Jag fick [då] visionen av en stor krets systrar.”²² År 1998 återgav han upplevelsen igen, den här gången i ett generalkonferenstal till hela kyrkan. Han sade: ”Hjälpföreningen är mer än en [krets] nu. Den är mer som ett spetstyg som är utsträckt över kontinenterna.”²³

Hjälpföreningens systrar är del av en gudomligt inspirerad organisation som profeten Joseph Smith grundade under prästadömets myndighet. När kvinnorna deltar i Hjälpföreningen och hänger sig åt den så fortsätter de att erbjuda en tillflykt och systerskap och ha ett oerhört gott inflytande. President Packer utlovade stora välsignelser för de systrar som tjänar i denna sak:

”Varje behov ni har ska uppfyllas, nu och i evigheterna, varje försummelse ska skaffas undan, varje missförhållande rättas till. Allt detta kan bli ert, och det mycket snart, när ni hängivet ger av er själva till Hjälpföreningen.

Tjänande i Hjälpföreningen får varje syster att växa och helgar varje enskild syster. Ert medlemskap i Hjälpföreningen bör alltid vara med er. När ni ägnar er åt Hjälpföreningen och organiserar den samt får den att fungera och deltar i den, upprätthåller ni den grund som välsignar varje kvinna som kommer inom dess inflytande.”²⁴

Stärka systerskapet genom uttryck för kärlek

I ett tal till hjälpföreningssystrarna återgav president Thomas S. Monson sina tankar om hur uttryck för kärlek stärker systerskapets band i Hjälpföreningen:

”Jag ser kärleken — eller ’Kristi rena kärlek’ — som motsatsen till kritik och fördömande. När jag talar om kärlek tänker jag just nu inte främst på att lindra lidande genom att ge materiella gåvor. Att ge är naturligtvis rätt och riktigt. Men i kväll tänker jag mest på den kärlek som visar sig i tolerans mot andra och överseende med deras handlingar, det slags kärlek som förlåter, det slags kärlek som är tålmodig.

Jag tänker på den kärlek som driver oss till att vara medkännande och barmhärtiga, inte bara vid sjukdom, lidande och svårigheter utan också i tider av svaghet eller felsteg hos andra.

Det finns ett stort behov av den kärlek som lägger märke till dem som inte syns, som ger hopp till dem som är modfällda, hjälp till dem som har det svårt. Sann kärlek är kärlek i handling. Behovet av kärlek finns överallt.

Vi behöver den kärlek som vägrar glädjas åt att höra eller föra vidare berättelser om olyckor som drabbat andra, såvida man inte därigenom bidrar till att hjälpa den drabbade …

Kärlek är att ha tålamod med den som svikit oss. Det är att motstå impulsen att vara lättstött. Det är att acceptera svagheter och tillkortakommanden. Det är att acceptera människor som de verkligen är. Det är att se förbi det yttre och se egenskaper som inte förminskas med tiden. Det är att motstå impulsen att kategorisera andra.

Kärleken, Kristi rena kärlek, visar sig när en grupp unga kvinnor från en församling för unga vuxna reser många mil för att gå på begravningen för modern till en av deras systrar i Hjälpföreningen. Kärleken visar sig när hängivna besökslärare återkommer månad efter månad, år efter år till samma ointresserade eller något kritiska syster. Den visar sig när en äldre änka blir ihågkommen och får skjuts till församlingens och Hjälpföreningens aktiviteter. Den märks när systern som sitter ensam på Hjälpföreningen får inbjudan ’kom — sitt med oss’.

På hundra olika sätt bär ni alla kärlekens mantel. Livet är inte perfekt för någon av oss. I stället för att döma och kritisera varandra borde vi känna Kristi rena kärlek till våra medresenärer genom livet. Må vi inse att var och en gör sitt bästa för att möta de svårigheter som kommer i vår väg, och må vi göra vårt bästa att hjälpa till.

Kristlig kärlek har definierats som ’den högsta, ädlaste, starkaste formen av kärlek’, Kristi rena kärlek … och var och en som på den yttersta dagen befinns vara fylld därav, med [henne] är allt väl’.

’Kärleken upphör aldrig.’ Må detta långlivade motto för Hjälpföreningen, denna tidlösa sanning, leda er i allt ni gör. Må den genomsyra era själar och finna uttryck i alla era tankar och handlingar.”²⁵

Hjälpföreningens systrar finner kärlek och trygghet mot livets stormar när de tjänar tillsammans.

Medlemmar i Hjälpföreningen samlas i en krets av systrar.

”Oavsett vart [en familj] kommer, väntar en kyrkofamilj på dem” (Boyd K. Packer).

Hjälpföreningens byggnad, Salt Lake City, Utah, 1956

Syster Belle S. Spafford, till vänster, på en konferens för internationella kvinnorådet

Hjälpföreningssystrar och heltidsmissionärer i San Antonio, Texas, omkring 1950

Liksom Frälsarens forntida apostlar kan Hjälpföreningens systrar vara redskap i Guds händer.

Tjänande kan förändra världen till det bättre.

Förmågan att läsa hjälper kvinnor att förbättra sina omständigheter, att studera evangeliet och att undervisa sina barn.

En hjälpföreningskör sjunger i Tabernaklet i Salt Lake City, 1956

”Sann kärlek är kärlek i handling. Behovet av kärlek finns överallt” (Thomas S. Monson).

Det finns kärlek i inbjudan: ”Kom — sitt med oss.”