Kapitel 5

”Kärleken upphör aldrig”

När syster Emmeline B. Wells kallades 1910 att verka som Hjälpföreningens femte generalpresident var hon redo för ansvaret. Som deltagare i migrationen till Saltsjödalen hade hon arbetat sida vid sida med systrar som hade ett orubbligt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium och som förstod Hjälpföreningens grundläggande principer. Hon hade verkat som sekreterare till två av Hjälpföreningens generalpresidenter, Zina D. H. Young och Bathsheba W. Smith, från 1888 till 1910.

Med ett vittnesbörd om att Hjälpföreningen hade organiserats genom uppenbarelse var syster Wells och hennes rådgivare Clarissa S. Williams och Julina L. Smith fast beslutna att bevara de principer som föreningen hade grundats på. I oktober 1913 sade de:

”Vi förkunnar att det är vår avsikt att bevara denna underbara organisations ursprungliga namn och anda och syfte, och att hålla fast vid profeten Joseph Smiths inspirerade undervisning när han uppenbarade planen genom vilken kvinnorna skulle få kraft genom kallelser från prästadömet att grupperas i lämpliga organisationer i syftet att vårda sjuka, hjälpa nödställda, trösta gamla, varna oförsiktiga och bistå föräldralösa.”¹

Några månader tidigare hade denna känsla av inriktning lett syster Wells och hennes rådgivare till att etablera ett motto som skulle bli en konstant påminnelse om organisationens principer och inspirerade ursprung. De valde ett uttryck från skrifterna: ”Kärleken upphör aldrig.”² Dessa tre ord omfattade uppmaningen som profeten Joseph Smith hade gett hjälpföreningssystrarna: att ”hjälpa de fattiga” och att ”rädda själar”.³

Tidigare hade pionjärkvinnorna utfört kärleksfulla handlingar åt nära grannar. Nu organiserade hjälpföreningssystrarna sig för att även tjäna i kärlek, ”den kärlek som är Kristi rena kärlek”,⁴ till förmån för grannar världen över.

Syster Wells och hennes rådgivare fastställde det här mottot under en tid av relativ frid och framgång. De hade ingen aning om hur händelserna under de kommande åren skulle sätta deras motto på prov.

Leva fridsamt i krigstid

År 1914 bröt första världskriget ut i Europa. När kriget var över i november 1918 hade många nationer blivit indragna i konflikten. Under den perioden, när bitterhet och intolerans kunde hade hotat de kärleksfulla känslor som förväntades av hjälpföreningssystrarna, gav syster Emmeline B. Wells och hennes rådgivare följande budskap till kvinnorna i kyrkan:

”Tjäna er make och era barn i kärlek och tålamod. Vaka över de små. Tillåt inte att de tar efter andan av intolerans eller hat mot någon nation eller något folk. Håll skjutvapen borta från dem. Låt dem inte leka krig eller finna nöje i att imitera döende i strider. Inge dem en anda av lojalitet mot sitt land och sin flagga, men hjälp dem känna att de är Kristi soldater och att om de måste gripa till vapen för att försvara frihet, land och hem, att de gör så utan hat eller bitterhet … Undervisa om rikets fridgivande ting [och] se efter behövande mer hängivet än någonsin tidigare.”⁵

I detta budskap uppmanade syster Wells systrarna att handla i kärlek, precis som profeten Joseph Smith hade lärt mer än 70 år tidigare. Hon uppmuntrade dem att ha tålamod med närstående och vara vänliga mot grannar — även fiender — och att tjäna behövande. Hjälpföreningssystrarna följde detta råd. De önskade få och dela med sig av Kristi rena kärlek som de visste aldrig skulle upphöra.⁶ Denna kärlek skulle bära upp dem under tider av krig och fred.

Under första världskriget samarbetade Hjälpföreningen i Förenta staterna helhjärtat med sådana samhällsorganisationer som nationella försvarsrådet och amerikanska Röda korset. Systrarna hjälpte till med matproduktion och konservering, insamling av pengar, sanitär utrustning, välfärdsarbete till förmån för barn och annat tjänande. De var effektiva och energiska i sitt arbete med dessa samhällsinsatser. Men deras profet påminde dem om att de aldrig fick förlora Hjälpföreningens gudomliga ursprung ur sikte.

President Joseph F. Smith, kyrkans sjätte president, sade att de världsliga organisationerna ”är skapade av män eller kvinnor” men Hjälpföreningen ”är gudomligt grundad, gudomligt bemyndigad, gudomligt instiftad, gudomligt förordnad av Gud, till att bidra till kvinnors och mäns frälsning”. Han ville inte ”se den tid när vår Hjälpförening följer eller blandar sig med andra organisationer och förlorar sin identitet genom att beblanda sig med dessa nya organisationer som kvinnor skapar … Ni har i uppdrag”, sade han till hjälpföreningssystrarna, ”att leda världen, och särskilt världens kvinnor, i allt som är prisvärt, allt som är gudalikt, allt som är upplyftande och som har en renande inverkan på människobarnen. Ni är huvudet, inte svansen.”⁷ Syster Emmeline B. Wells delade detta synsätt. Hon ledde hjälpföreningssystrarna i samarbetet med andra organisationer, men hon hjälpte också till att bevara föreningens utmärkande syfte och gudomliga karaktär.

Förutom att arbeta med andra organisationer gjorde hjälpföreningssystrarna mycket själva och tillsammans med sin församling för att tillhandahålla förnödenheter och samla in pengar till behövande. Några systrar sydde och sålde klänningar, förkläden, barnkläder, täcken och handvävda hattar och mattor. Några födde upp och sålde nötkreatur och får.

En syster i Tooele i Utah fick veta att ett täcke hon hade gjort hjälpte en brittisk familj under kriget. Denna hjälpföreningssyster hade sytt täcket 1906, lagt ett meddelande i det och skickat det till San Francisco för att hjälpa dem som hade drabbats av en fruktansvärd jordbävning. Elva år senare gavs täcket åt Röda korset och skickades till Storbritannien. När den brittiska mottagaren hittade meddelandet, skickade hon ett personligt tackbrev där det stod att täcket ”är till stor nytta eftersom jag har förlorat min man vid fronten”. Lämnad ensam med åtta barn och utan möjlighet att arbeta, skrev kvinnan: ”Jag klarar mig bara nätt och jämnt.”⁸

Många brittiska systrar erbjöd sig att sy och sticka åt soldaterna, men de hade inga pengar till att köpa materialet som behövdes. Amerikanska och kanadensiska hjälpföreningar bidrog ivrigt till en nödhjälpsfond för att hjälpa till med detta. De skickade pengar till varje gren i Storbritannien så att de brittiska systrarna kunde köpa material och sy lakan, örngott och kläder.

När Hjälpföreningen 1918 sålde sitt återstående vete till den amerikanska staten (se kapitel 4) kommenterade syster Wells: ”Under alla dessa år har vi inte haft något större behov av att använda spannmålen som lagrats i det syfte som avsågs, men med det mörka moln som nu svävar över världen kan vi se president Youngs profetiska visdom när han kallade systrarna att lagra spannmål för nödtider.”⁹

Vetet gjorde mer än att tillhandahålla mat till hungriga människor. Syster Clarissa S. Williams, som verkade som en av syster Wells rådgivare i presidentskapet, rekommenderade att Hjälpföreningen skulle förvara pengarna de fick genom försäljningen på ett centralt konto och att de skulle använda ränteavkastningen till att bekosta ansträngningar för att förbättra kvinnors och barns hälsa. Senare när syster Williams verkade som Hjälpföreningens sjätte generalpresident hade hon överinseende över användandet av pengarna i sådana syften.

Stärka enskilda och familjer

I slutet av första världskriget var många familjer och enskilda nödställda — ekonomiskt, fysiskt, känslomässigt och andligt. För att avhjälpa dessa behov etablerade Hjälpföreningen 1919 en socialtjänstavdelning, med fullt stöd av president Heber J. Grant, kyrkans sjunde president. Syster Amy Brown Lyman, som senare blev Hjälpföreningens åttonde generalpresident, verkade som chef för avdelningen. Genom socialtjänstavdelningen samarbetade Hjälpföreningen med församlingar och stavar i sådana insatser som att hjälpa nödställda kvinnor och flickor att hitta arbete och att förmedla adoptioner. Men dess främsta syfte var att ge familjer praktisk utbildning. Syster Lyman sade att Hjälpföreningens socialtjänstavdelning inte var någon ”hjälporganisation” utan en ”tjänandeavdelning” där betoningen låg på ”studier av familjesituationer, planering och budgetering, organisering av hjälpinsatser till förmån för kyrkans familjer och utbildning av dem som arbetar på lokal nivå”.¹⁰

Med detta mål i åtanke utformade socialtjänstavdelningen en sex veckor lång utbildning i familjevälfärd. Stavsarbetare gick kursen och åkte sedan tillbaka till sina församlingar och bostadsorter och höll den där. Över 4 000 kvinnor fick utbildningen.

År 1902 började Hjälpföreningens generalpresidentskap sponsra en sjuksköterskeutbildning. År 1920 hade sjuksköterskeutbildningen utökats, så Hjälpföreningen startade ett utbildningsprogram för sjukvårdsbiträden. Denna ettåriga kurs som hade sin början vid LDS Hospital i Salt Lake City var avgiftsfri. I stället krävde man att eleverna skulle arbeta gratis i 30 dagar som vårdare på hemorten. Efter fyra år, när 46 vårdbiträden hade utbildats, lade Hjälpföreningen ner utbildningen och gav i stället sitt stöd till Röda korsets hemvårdskurser. Liksom med några andra program använde Hjälpföreningen det här programmet för att avhjälpa ett särskilt timligt behov som fanns just då och lämnade sedan över arbetet till andra organisationer.

Hjälpföreningens ledare uppmuntrade systrarna att fortsätta att tjäna varandra kärleksfullt, så som de hade gjort under den första tiden i Nauvoo. Systrarna tog hand om sjuka, sydde åt dem som behövde kläder och hjälpte behövande på andra sätt. År 1921 var till exempel en grupp armeniska medlemmar som bodde i Turkiet tvungna att evakuera sina hem. Joseph W. Booth, som var president för Palestina-Syrien-missionen, hjälpte dem flytta till Aleppo i Syrien där han organiserade en gren med en hjälpförening på omkring 30 systrar. De flesta av dessa kvinnor var mycket fattiga, och ändå kände de att det var deras förmån och plikt som hjälpföreningskvinnor att tjäna dem som var mindre lyckligt lottade än de. Därför samlades de och sydde kläder av 90 meter tyg som president Booth hade köpt. De lagade också mat till undernärda medflyktingar.

I april 1921 efterträdde syster Clarissa S. Williams syster Emmeline B. Wells som Hjälpföreningens generalpresident. Efter att ha verkat i presidentskapet med syster Wells var hon redo för utmaningarna som skulle komma. Hon var känd för sin organisatoriska förmåga och sin kärlek och vänlighet mot alla.

Syster Williams bekymrade sig över den höga dödligheten bland mödrar och spädbarn. Hon bekymrade sig också över bristen på möjligheter för personer med handikapp och över den låga levnadsstandarden som många kvinnor hade. Under hennes visa och dugliga ledarskap fortsatte Hjälpföreningen med sina insatser för att lindra dessa problem. Med stöd och uppmuntran från generalauktoriteter och lokala prästadömsledare och syster Williams grundade Hjälpföreningen 1924 i Cottonwoods stav ett barnbördshus. Sjukhuset blev senare en del av ett nätverk av sjukhus som drevs av kyrkan.

Syster Williams såg ett stort behov av förbättringar när det gällde ”hälsa, möjligheter och en rimlig levnadsstandard för alla som vi kommer i kontakt med”. Hon sade: ”Ett sådant förbättringsarbete innefattar noggranna förberedelser, utbildning, pedagogiskt arbete och tjänande.”¹¹ Detta arbete hjälpte till att uppfylla dåvarande krav och beredde en väg för biskoparna att hjälpa nödlidande familjer. Det förberedde också kyrkan för att hjälpa till med svårigheter som skulle inträffa några år senare.

Främja oberoende

I över ett årtionde efter första världskriget arbetade Hjälpföreningen på att förbättra levnadsstandarden för kvinnor och familjer, med fokus på hälsa, jobb och utbildning. Hjälpföreningen fortsatte också att uppmuntra till personlig rättfärdighet och kärleksfulla gärningar. Men 1929, utan någon större förvarning, drabbades världen av en svår ekonomisk depression.

Återigen stärktes enskilda och familjer av de egenskaper som undervisades och lärdes i Hjälpföreningen. Sista dagars heliga kvinnor fann styrka i sin tro på vår himmelske Fader och Jesus Kristus, använde sin kunskap om oberoende och arbetade på att ge uttryck för kärleken de hyste. Med dessa principer till vägledning kunde de ta hand om sig själva och sina familjer samtidigt som de hjälpte andra.

År 1928 kallade president Heber J. Grant syster Louise Y. Robison att verka som Hjälpföreningens sjunde generalpresident. Ekonomiska svårigheter var inget nytt för syster Robison. Hon hade växt upp i en enkel timmerstuga i jordbrukssamhället Scipio i Utah där hon hade lärt sig arbeta med jordbruk, sköta en trädgård, sy, arbeta hårt, leva på litet och vara vid gott mod.

Sju år innan president Grant kallade syster Robison till generalpresident för Hjälpföreningen hade han avskilt henne till andra rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap. Hon hade känt sig mycket otillräcklig, som hennes dotter berättade:

”När mor begav sig till president Grants kontor för att avskiljas var hon övertygad om att han hade blivit felinformerad angående hennes förmåga, så hon sade att hon skulle vara glad att göra sitt bästa vad han än kallade henne att göra, men hon ville att han skulle veta att hon hade begränsad skolgång, ytterst lite pengar och låg social ställning, och att hon var rädd att hon inte skulle vara det exempel som Hjälpföreningens kvinnor förväntade sig av en ledare. Avslutningsvis sade hon: ’Jag är bara en enkel kvinna!’ President Grant svarade: ’Syster Louise, åttiofem procent av kvinnorna i vår kyrka är enkla kvinnor. Vi kallar dig till att vara ledare för dem.’”¹²

Uppmuntrad av president Grants ord delade syster Robison med sig av sina unika gåvor och tjänade helhjärtat, först som rådgivare och sedan som president. Hon var vis, medkännande och flitig. Hennes avsaknad av formell skolgång och materiell rikedom gjorde att hon kunde förstå och hjälpa personer i liknande omständigheter. Hennes råd till hemmafruar och mödrar var praktiska och medkännande. Hon förstod svårigheten med att leva på en knapp budget men visste också vikten av moderns inflytande i hemmet. Så hon uppmuntrade mödrar att göra allt de kunde för att stanna hemma med sina barn i stället för att gå ut på arbetsmarknaden.

Förenta staternas regering etablerade många hjälpprogram för att försöka vända på den ekonomiska krisen. Under en tid samarbetade Hjälpföreningens sociala tjänsteavdelning med dessa samhällsorganisationer för att hjälpa nödställda familjer, men behoven ökade så mycket att avdelningen inte kunde hantera det. En arbetare inom avdelningen såg antalet fall öka från 78 familjer 1929 till över 700 1934.¹³

Kyrkan uppskattade ansträngningarna som gjordes av statliga organisationer. Syster Robison sade att dessa ”gjorde något underbart” när de hjälpte de nödställda. Men hon instämde med prästadömsledarna i att kyrkans medlemmar behövde fortsätta att främja oberoendets grundläggande värderingar. Hon sade: ”I nittiotre år har Hjälpföreningen sagt att vi tar hand om våra behövande. Jag undrar om vi inte ger staten för mycket av ansvaret nu.”¹⁴

I april 1936 presenterade första presidentskapet ett välfärdsprogram som omfattade hela kyrkan runtom i världen. Detta gjorde det lättare för kyrkan att hjälpa nödställda. På generalkonferensen i oktober 1936 förklarade president Heber J. Grant syftet med programmet:

”Vårt främsta mål”, sade han, ”var att, i den mån det är möjligt, upprätta ett system, där lättjans förbannelse ska tas bort, understödets onda avskaffas och oberoende, arbetsamhet, sparsamhet och självrespekt åter skulle upprättas hos vårt folk. Kyrkans mål är att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Arbete ska åter krönas som den styrande principen hos våra medlemmar i kyrkan.”¹⁵

Många år senare upprepade president Thomas S. Monson, kyrkans sextonde president, samma lärdom. ”Kom ihåg”, sade han, ”att kyrkan hjälper i avsikt att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Medlemmarnas återanpassning är den enskildes och familjens ansvar, med stöd av prästadömskvorumet och Hjälpföreningen. Vi försöker främja oberoende, inte beroende. Biskopen försöker bygga upp redbarhet, självrespekt, värdighet och karaktärsstyrka hos varje person som får hjälp, vilket leder till fullständigt oberoende.”¹⁶

En av välfärdsprogrammets ledande principer var att Hjälpföreningens systrar och prästadömets bröder skulle arbeta i harmoni. President Harold B. Lee, kyrkans elfte president, hjälpte till att etablera välfärdsprogrammet när han verkade som stavspresident. Han sade:

”Det viktigaste målet att uppnå för [kyrkans välfärdsprogram] är att främja en anda av samarbete och enighet i hela kyrkan …

I den mån hjälpföreningarna i församlingarna fungerar i samarbetet med prästadömskvorumen och biskopsråden, i samma mån finns det ett välfärdsprogram i den församlingen.”¹⁷

Rollen som hjälpföreningspresidenterna i församlingarna hade var särskilt viktig, sade biskop Joseph L. Wirthlin, då kyrkans presiderande biskop: ”Enligt min mening finns det bara en person som kan gå in i ett hem, analysera behoven och avhjälpa dem på ett vist sätt. Den personen är någon vi kan välja att kalla hemförvaltare, en hjälpföreningspresident … Dessa utmärkta kvinnor har trots allt egna hem, de har erfarenhet av att vara mor och ta hand om hemmet.”¹⁸

Hjälpföreningarna var väl förberedda att åta sig en framträdande roll i fråga om församlingarnas välfärdsinsatser. Under ledning av biskoparna bedömde de familjernas behov och gav dem sedan torkad och konserverad frukt och grönsaker, kläder och sängkläder, alltefter behov. Under en tid ombads systrar som konserverade frukt att ge var tionde burk till välfärdsprogrammet. Syster Belle S. Spafford, Hjälpföreningens nionde generalpresident, mindes hur hon hade samlat frukt som vinden hade blåst ner, hur hon konserverat den och gett bort till nödställda systrar. Genom detta tjänandetillfälle fick hon större uppskattning för Hjälpföreningens syfte.

Hjälpföreningens ledare var en väsentlig del av kyrkans välfärdssystem. De deltog i välfärdskommitténs möten på general-, stavs- och församlingsnivå, och de påverkade beslut och samordnade insatser. Denna samordning blev mycket viktig allteftersom kyrkans välfärdssystem med gårdar, fabriker, distributionscentrer och andra byggnader växte. Hjälpföreningens socialtjänstavdelning införlivades med kyrkans välfärds- och socialtjänst 1969.

Stärka kärlekens band

Mellan 1939 och 1945 var större delen av världen inblandad i andra världskriget. De flesta av kyrkans program påverkades av denna globala konflikt. President J. Reuben Clark Jr., förste rådgivare till president Heber J. Grant, träffade i mars 1940 biorganisationspresidenterna för att på nytt se över alla program och aktiviteter. De utformade fyra grundläggande mål för var och en av kyrkans armar: ”att begränsa den ’ständigt ökande bördan’ på medlemmarna att stödja kyrkans aktiviteter, att lindra biskopens bördor, att skära ner på program som kräver stora, dyra möteshus och att hålla kyrkan inom dess ekonomiska ramar.” Hjälpföreningen och andra organisationer uppmanades att ”konsolidera, samarbeta, eliminera, förenkla och anpassa arbetet så att de kunde samarbeta med första presidentskapet för att nå ovanstående mål”.¹⁹

Att skydda familjen

Kyrkans ledares främsta syfte med att förenkla sina program var att skydda familjen. Prästadömets och biorganisationernas ledare var oroliga för att andra världskriget splittrade hemmen och familjerna. När männen gick ut i krig var kvinnorna tvungna att försörja familjen utan omedelbar hjälp från maken eller äldre söner. Kyrkans ledare uppmuntrade återigen mödrarna med barn hemma att om möjligt finna sätt att försörja barnen utan att ta något heltidsarbete utanför hemmet. Dessa ledare uppmuntrade hjälpföreningssystrarna att utveckla grundläggande färdigheter som hade med oberoende att göra: quilta, sy kläder, odla trädgårdsland och konservera och lagra frukt och grönsaker. De betonade också moderns andliga roll i hemmet. Nationer som splittrats av kriget behövde goda unga medborgare som lärt sig att vara moraliska och ståndaktiga av sina mödrar.

Samarbete med samhällsorganisationer och prästadömsbröder

Liksom under första världskriget följde Hjälpföreningens medlemmar i Förenta staterna uppmaningen att erbjuda sitt stöd till andra värdiga organisationer. År 1942 gick över 10 000 hjälpföreningssystrar Röda korsets kurser i hemsjukvård, första hjälpen och näringslära. Dessutom främjade kyrkan antirök- och antialkoholkampanjer för att skydda de medlemmars hälsa som tjänade i det militära. Genom sitt stöd åt dessa program och genom sitt medkännande, kärleksfulla tjänande, främjade hjälpföreningssystrarna hälsa och goodwill.

Det här var en tid när systrarna samarbetade mycket, både i samhället och med prästadömsledarna. Syster Amy Brown Lyman, som verkade som Hjälpföreningens åttonde generalpresident under större delen av andra världskriget, sade:

”Jag tror att något av det jag har uppskattat mest … är stödet som Hjälpföreningens kvinnor alltid har fått av prästadömet — av kyrkans generalauktoriteter och även av lokala prästadömsledare, särskilt av biskoparna.

Generalauktoriteterna har inte bara gett mormonkvinnornas ledare i biorganisationerna utmärkta möjligheter i kyrkan, utan har även uppmuntrat dem i deras samarbete med andra hjälporganisationer.”²⁰

Ett exempel på detta samarbete var programmet för inackordering av studerande indianer som startades 1947 med stöd av äldste Spencer W. Kimball, då i de tolv apostlarnas kvorum. Genom detta program inbjöds indianungdomar från mindre samhällen att under en tid bo hos medlemsfamiljer på platser där formell skolgång var lättillgänglig och där kyrkan var väletablerad. Programmet uppmuntrade dessa ungdomar att få nya upplevelser, och det främjade också förståelsen mellan olika kulturer.

Hjälpföreningens ledare, särskilt syster Belle S. Spafford, Hjälpföreningens nionde generalpresident, hjälpte till att administrera programmet under äldste Kimballs ledning. Många systrar tjänade ungdomarna direkt genom att ta hand om dem som om de vore deras egna barn. Programmet fortsatte till 1996. President Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum sade senare: ”Programmet för inackordering av studerande indianer uppfyllde sitt syfte och har nu avslutats. Och sådant händer … Vi tar ner byggnadsställningarna när byggnaden är färdig.”²¹

”Kristi rena kärlek”: Kärlek i handling

Hjälpföreningens systrar i Europa upplevde stor förödelse på grund av andra världskriget. De visade också beundransvärt mod medan de tjänade varandra trots de svåra förhållandena. De fortsatte trofast och litade till sitt vittnesbörd och till Jesu Kristi försoning. Deras liv och vittnesbörd från den här perioden är verkligen inspirerande.

Efter kriget skrev Maria Speidel, som verkade som president för Hjälpföreningen i Stuttgarts distrikt i Tyskland:

”De senaste fem åren har varit mycket svåra och vi har blivit ödmjuka. Vår tillit till Herren och vårt vittnesbörd om hans kyrka har varit våra stöttepelare. Han har barmhärtigt bevarat oss, och trots att vi upplevde stort lidande har han gett oss av sin styrka. Några av oss har förlorat alla våra jordiska ägodelar, varje föremål som vi hade kärt, och när vi säger att ’det är bättre att vandra med Gud i mörkret än utan honom i ljuset’, så vet vi vad vi talar om …

Vi sjunger Sions sånger med glädje och sätter vår lit till Herren. Han gör allting bra.”²²

Gertrude Zippro, en annan hjälpföreningspresident i ett distrikt, vandrade med Gud i mörkret många kvällar och älskade och tjänade sina systrar. Hon bodde i Holland under en tid när landet var ockuperat. Eftersom vakter ofta stoppade och visiterade resande hade hon alltid identitetshandlingar med sig så att hon kunde besöka hjälpföreningar i distriktet.

Syster Zippros son John sade att det ”blev allt farligare att vara ute på kvällarna eftersom ockupationen varade i fem år”. Han tänkte på sin mors hängivenhet och sade: ”Kan du tänka dig att mor trotsade förhållandena många gånger och åkte ut på kvällarna på sin cykel för att besöka en annan gren?” Han erinrade sig: ”Oavsett hur hon kände sig eller vilka omständigheterna än var så fullgjorde hon sin plikt. Vilken storartad kvinna och ledare hon var! Det råder inget tvivel i mitt sinne om att hon hade handplockats av Herren till att bli hjälpföreningspresident under den tiden.”

Syster Zippros son sade: ”Hon måste ha haft en fullkomlig tillit till Herren för att gång på gång ge sig ut under den tidens förhållanden, utan att veta vilka problem hon skulle möta.”²³

I Danmark var medlemmarnas situation drägligare än i många andra länder. De hade mat, så de delade med sig av den till sina mindre lyckligt lottade grannar. Eva M. Gregersen, president för Hjälpföreningen i Danmarkmissionen, sade: ”Vi har under kriget börjat arbeta för att hjälpa vårt svältande broderland Norge. Tillsammans med missionskontoret har vi donerat pengar i detta syfte och varje månad skickas många trevliga paket med mat till våra bröder och systrar i Norge, som har visat en tacksamhet som det inte finns ord för.”²⁴

President Hugh B. Brown såg sådant kärleksarbete på nära håll. Han verkade som president för Brittiska missionen mellan 1937 och 1939, som samordnare för medlemsmilitärer i Europa mellan 1939 och 1945 och som president för Brittiska missionen mellan 1945 och 1946. Senare verkade han som medlem i de tolv apostlarnas kvorum och första presidentskapet. Han rapporterade om tjänandet han såg bland Hjälpföreningens systrar under andra världskriget:

”Det finns hundratals hjälpföreningskvinnor i krigszonen som har utsatts för faror, prövningar och svårigheter jämförbara med dem som våra män får utstå på slagfältet. Dessa modiga kvinnor har strävat framåt trots nästan oöverkomliga svårigheter …

Att knäböja i bön tillsammans med dessa kvinnor och höra dem tacka Gud för sina enkla välsignelser, för att han bevarat deras liv och deras närståendes liv, höra dem tacka för sina magra måltider och fönsterlösa hem, är både en inspiration och en tillrättavisning för många av oss vars materiella välsignelser vida överskrider något som de får åtnjuta här, vi som ofta klagar över att vi berövats någon lyxartikel.”²⁵

Hedwig Biereichel, en syster i Östtyskland, gav mat åt svältande ryska krigsfångar, detta trots att hon och hennes familj kunde ha fängslats eller skjutits för en sådan kärleksfull gärning.²⁶ Många år senare intervjuades hon angående sina upplevelser, liksom flera andra som hade haft liknande prövningar under andra världskriget. I slutet av varje intervju frågade den som intervjuade: ”Hur bevarade du ditt vittnesbörd under alla dessa prövningar? Intervjuaren sammanfattade alla svaren hon fått med följande ord: ”Jag bevarade inte mitt vittnesbörd under den tiden — mitt vittnesbörd bevarade mig.”²⁷

När andra världskriget var över 1945 hade Hjälpföreningens systrar runtom i världen lidit stor sorg och haft svåra umbäranden. Men de hade hela tiden fortsatt tjäna varandra, stärka familjen och varandras vittnesbörd.

Som vittne till så mycket lidande och till sådant osjälviskt tjänande, förkunnade syster Amy Brown Lyman:

”[Mitt] vittnesbörd har varit mitt ankare och mitt stöd, min fröjd i glada och lyckliga tider, min tröst i tider av sorg och misströstan …

Jag är tacksam för möjligheten jag har haft att tjäna … i Hjälpföreningen där jag under större delen av mitt vuxna liv har arbetat så glatt och förnöjt tillsammans med dess tusentals medlemmar. Jag har besökt deras hem, sovit i deras sängar och ätit vid deras bord, och har därigenom lärt känna deras goda karaktär, deras osjälviskhet, deras förstående hjärtan, deras trofasthet och deras uppoffringar. Jag har inte förmåga att uttrycka hur mycket jag hedrar detta storslagna tjänande systerskap.”²⁸

I svåra och osäkra tider har Hjälpföreningens systrar världen över följt Mormons uppmaning att hålla fast vid kärleken, ”som är det största av allt”. De har visat att de verkligen förstår att ”allt måste upphöra. Men den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt.”²⁹ Gång på gång har de visat sig trogna sitt motto: ”Kärleken upphör aldrig.”

Hjälpföreningssystrar gör i ordning babykläder till nödställda familjer

Hjälpföreningssystrar i Kidderminster i England

Sjuksköterskor och barn sjunger tillsammans i LDS Hospital i Salt Lake City, 1934

Joseph W. Booth och hjälpföreningssystrar från Armenien i början av 1920-talet

Hjälpföreningssystrar i Kalifornien konserverar mat till stavens välfärdsprogram, omkring 1940

En samling hjälpföreningssystrar i Del Rio i Texas, omkring 1950

Gertrude Zippro, i mitten, tillsammans med sina systrar och barn

”Den kärlek som är Kristi rena kärlek består för evigt” (Moroni 7:47).