Kapitel 2
”Något bättre”
Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo
På våren 1842 arbetade kyrkans medlemmar i Nauvoo, Illinois flitigt på att bygga ett tempel i staden. Profeten Joseph Smith uppmanade alla att hjälpa till. Männen byggde själva templet och kvinnorna sökte ivrigt efter sätt att också kunna bidra. Sarah M. Kimball berättade:
”Templets väggar var omkring en meter höga. Kyrkans president och andra vädjade om hjälp för att få arbetet att gå framåt.
En dag när fröken [Margaret] Cook och jag samtalade om en nyligen gjord begäran om mat, kläder, sängkläder och andra förnödenheter till arbetarna och deras familjer, sade hon att hon gärna bidrog med sömnadsarbete om material kunde göras tillgängligt. Jag tillhandahöll material som hon kunde använda och menade att andra kanske kände som vi. Sedan började vi tala om att bilda en syförening, vars syfte skulle vara att hjälpa till med templets uppförande.
Omkring ett dussin grannsystrar träffades efter en inbjudan i mitt [hem] följande torsdag.”1
På den tiden var det populärt för kvinnor att bilda egna organisationer, ofta med författningar och stadgar som styrde organisationerna. Kvinnorna som träffades hemma hos Sarah Kimball bestämde sig för att fastställa en författning och stadgar, och Eliza R. Snow tog ansvaret för att skriva dem. Sedan bad kvinnorna Joseph Smith att gå igenom dem och ge sina synpunkter på dem. När profeten hade läst dem sade han att de var ”det bästa han någonsin sett. ’Men’, sade han, ’det här är inte det ni vill ha. Tala om för systrarna att Herren har tagit emot deras offer och att han har något bättre åt dem än en skriven författning. Jag inbjuder dem alla att träffa mig och några av bröderna … på torsdag eftermiddag, och jag skall organisera kvinnorna under prästadömet efter prästadömets mönster.’”2
Hjälpföreningen organiseras
Påföljande torsdag, den 17 mars 1842, träffades 20 kvinnor på övervåningen i en röd tegelbyggnad där Joseph Smith hade ett kontor och en affär för att kunna försörja sin familj. De träffades under ledning av Joseph Smith och två medlemmar av de tolv apostlarnas kvorum, äldsterna John Taylor och Willard Richards.3
I stället för att forma kyrkans kvinnoorganisation efter de kvinnoorganisationer som var populära på den tiden, organiserade profeten Joseph Smith kvinnorna på ett gudomligt inspirerat och bemyndigat sätt.
I början av mötet sade han till systrarna att de skulle ”sporra bröderna till att tillgodose de fattigas behov — att söka efter tillfällen att utföra kärleksverk och att tillmötesgå deras behov — att hjälpa till med att förbättra deras moral och att stärka det goda i samhället”.4
Joseph Smiths hustru Emma utsågs till president för den nya föreningen. Profeten uppmuntrade sedan sin hustru att välja rådgivare som tillsammans med henne kunde ”presidera över den här föreningen, ta hand om de fattiga — avhjälpa deras behov och handha institutionens olika angelägenheter”. Syster Smith valde Sarah M. Cleveland och Elizabeth Ann Whitney som sina rådgivare. Äldste Taylor avskilde senare var och en av rådgivarna genom handpåläggning till att verka i sina ämbeten inom presidentskapet.5
Senare under mötet sade Joseph Smith att hans hustrus kallelse uppfyllde en profetia som uppenbarats för honom omkring tolv år tidigare i vilken Herren talade till henne som ”en utvald kvinna som jag har kallat” och sade att hon skulle ”ordineras under [Joseph Smiths] hand till att förklara skrifterna och till att förmana kyrkan allteftersom det skall givas dig genom min Ande”.6 Joseph Smith läste hela uppenbarelsen, vilken nu är kapitel 25 i Läran och förbunden, för alla närvarande.7
I denna uppenbarelse berättade Herren för Emma om vilka förmåner hon skulle få, som att vara skrivare för sin make och sammanställa psalmer för kyrkans medlemmar. Herren rådde också Emma att lyssna på varningar, att vara trofast och dygdig, att inte knota, att trösta sin make och hjälpa honom, att undervisa från skrifterna och förmana kyrkan, att skriva och att lära, att ”lägga åt sidan det som hör till världen och söka det som hör till en bättre värld”, att hålla förbunden, att vara ödmjuk och akta sig för högmod och hålla buden.8
I slutet av uppenbarelsen förkunnade Herren att det han hade sagt till Emma inte bara var till henne utan hans ”röst till alla”.9 Med profetisk myndighet upprepade Joseph Smith denna punkt och betonade att råden och varningarna i uppenbarelsen gällde alla medlemmar i den nyligen organiserade föreningen. Han sade ”inte bara [Emma] utan även andra kan få samma välsignelser”.10 Denna uppenbarelse fastställde grundläggande principer för kvinnorna i kyrkan.
Efter att ha samtalat om det bestämde sig systrarna för att kalla sig Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo. Emma Smith sade: ”Vi ska göra något extraordinärt … Vi förväntar oss enastående möjligheter och angelägna kall.”11
John Taylor
I slutet av mötet delgav äldste John Taylor sina tankar. Han sade att hans ”hjärta gladde sig” när han såg ”de mest framstående personer gå fram i denna sak vilken är utformad för att varje dygd ska kunna tas i bruk och att alla det kvinnliga hjärtats känslor ska kunna uttryckas”. Han gladde sig också åt att ”se denna institution organiserad enligt himlens lag — enligt en uppenbarelse som tidigare getts till fru [Emma] Smith, vilken utsåg henne till denna viktiga kallelse — och att se allt förflytta sig framåt på ett så underbart sätt”. Hans bön var att ”Guds välsignelser och himlens frid må vila över denna institution framdeles”. En kör upprepade sedan äldste Taylors tankar när den före avslutningsbönen sjöng ”Kom, låt oss nu glädjas i frälsningens tider”.12
Prästadömets myndighet, mönster och välsignelser
I ett hjälpföreningsmöte sex månader senare undervisade profeten Joseph Smith systrarna länge och sade slutligen: ”Denna förening skall få undervisning genom den ordning som Gud upprättat — genom dem som utsetts att leda — och jag vrider nu om nyckeln för er i Guds namn, och denna förening skall nu glädja sig och kunskap och intelligens skall flöda ner från och med denna tidpunkt. Detta är början till bättre dagar för denna förening.”13
Som Herrens profet hade Joseph Smith alla nycklarna till prästadömets myndighet på jorden. När han således organiserade Hjälpföreningen till att verka under hans övergripande ledning, låste han upp möjligheterna för kyrkans kvinnor att inneha viktiga roller i Herrens rike. De verkade nu under prästadömets myndighet och hade fått löfte om välsignelser utöver dem som de redan hade fått. Dessa välsignelser skulle de få alltefter trofasthet och hängivenhet. Kunskap och intelligens skulle flöda till dem allteftersom de tog emot fullheten av prästadömets välsignelser i templet. De skulle ta emot förrättningar och ingå heliga förbund som skulle hjälpa dem att förbereda sig själva och sina familjer för evigt liv. (För mer information om Hjälpföreningen och prästadömet, se kapitel 8.)
Tidig entusiasm för Hjälpföreningen
Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo växte snabbt och i augusti 1842 uppgick medlemsantalet till över 1 100 personer. Från början var medlemskap i föreningen inget som skedde automatiskt för kyrkans kvinnliga medlemmar. Kvinnorna behövde ansöka om medlemskap och de godtogs beroende på deras godhet och dygd. Joseph Smith sade: ”Det bör vara en exklusiv förening, åtskild från all världens ondska — utvald, dygdig och helig.”14
Systrarna i Nauvoo skockades för att bli medlemmar i Hjälpföreningen. De var ivriga att ge timlig och andlig hjälp på ett organiserat, bemyndigat sätt. De insåg också att det var ett unikt tillfälle att få undervisning av en profet som förberedelse för högre andlig kunskap och templets välsignelser. De älskade att vara förenade som systrar och med prästadömsbröderna i dessa stora angelägenheter.
Nu när systrarna hade denna förmån, hade de också ansvaret att leva upp till den. Joseph Smith sade till dem: ”Ni är nu i den ställningen att ni kan handla enligt de känslor som Gud har inplantat i er själ. Hur stor och härlig kommer inte er belöning att bli om ni lever upp till dessa principer!”15 Som president Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum sade många år senare: ”Det är lika obligatoriskt för en kvinna att tillägna sig de dygder som uppmuntras av Hjälpföreningen som det är obligatoriskt för männen att utveckla de karaktärsegenskaper som uppmuntras av prästadömet.”16
Hjälpföreningen var inte bara ytterligare en grupp kvinnor som försökte göra gott i världen. Den var annorlunda. Den var ”något bättre” eftersom den var organiserad under prästadömets myndighet. Dess organiserande var ett nödvändigt steg i utvecklandet av Guds verk på jorden. Den förberedde kyrkans kvinnor för att ta emot prästadömets förrättningar och förbund, och den hjälpte dem med deras familjeansvar.
Joseph Smiths instruktioner
Vid Hjälpföreningens första möte utsågs syster Eliza R. Snow till organisationens sekreterare. I den egenskapen förde hon noggranna och detaljerade anteckningar, som kallades protokoll, vid varje hjälpföreningsmöte hon närvarade vid. Joseph Smith sade till systrarna att dessa protokoll skulle bli föreningens ”författning och lag”.17
Under de flesta hjälpföreningsmötena använde systrarna en del av tiden till att ta emot instruktioner. Systrarna välsignades av profeten Joseph Smiths undervisning under sex av mötena. Medan han undervisade kände de hur Anden utgöts i rikt mått. I slutet av ett av dessa möten skrev syster Snow: ”Herrens ande utgöts på ett mycket mäktigt sätt som aldrig ska glömmas av dem som var närvarande vid denna intressanta tilldragelse.”18
Av alla protokoll som syster Snow förde hade hennes anteckningar av profetens predikningar störst inflytande. Profetens lärdomar i den miljön vägledde arbetet för Hjälpföreningens systrar och för prästadömsledarna som tjänade tillsammans med dem. Dessa lärdomar fortsätter att ha inflytande på kyrkans arbete idag.
Joseph Smith undervisade om principer som hjälpte Hjälpföreningens systrar att ta hand om fattiga och att rädda själar — grundläggande principer på vilka föreningen var byggd.19 Etablerad på denna grund har Hjälpföreningen bestått och har ökat sitt inflytande. Sedan Hjälpföreningens första möten har systrarna tillämpat profetens lärdomar i sina ansträngningar att stärka tro och rättfärdighet, stärka familj och hem och söka upp och hjälpa behövande.
Stärka tro och rättfärdighet
Joseph Smith lärde systrarna att de har en högtidlig plikt att utarbeta sin egen frälsning. Han sade: ”Vi kan endast leva genom att dyrka vår Gud. Det måste alla göra själva, det kan ingen göra åt någon annan.”20 Han lärde dem att bli rättfärdiga individer, att bli ett heligt folk och att förbereda sig för templets förrättningar och förbund. Han uppmuntrade dem att ha en fridfull relation till Herren, till människorna runt omkring dem och vara tillfreds med sig själva. ”Systrar … skall det finnas stridighet bland er? Jag tänker inte finna mig i det. Ni måste omvända er och få Guds kärlek.”21 ”Inte strid, inte bråk, inte motsägelse eller gräl, utan ödmjukhet, kärlek, renhet — det är detta som bör upphöja er.”22
Under ett av Hjälpföreningens möten talade profeten Joseph om kapitel 12 i Första Korintierbrevet och betonade att varje syster som uppfyller sin roll var viktig för hela kyrkan. Han gav ”anvisningar om de olika ämbetena och vikten av att varje person verkade i den sfär han eller hon tilldelats och i de olika ämbeten de utsetts till”. Han varnade också för benägenheten att ”betrakta lägre ämbeten i kyrkan som mindre hedrande och för att rikta avundsamma blickar på andras ställning”. Detta, sade han, ”var människohjärtats dårskap att eftertrakta någon annan ställning än den som Gud givit dem.”23 Genom sådana lärdomar hjälpte han systrarna att ”vandra i helighet inför Herren”.24
”Om vi vill komma inför Gud”, sade Joseph Smith till hjälpföreningssystrarna, ”låt oss då själva vara rena.”25
Stärka familjen och hemmet
Även om de första hjälpföreningssystrarna engagerade sig på platsen där de bodde och var redo att tjäna sina grannar så glömde de aldrig ansvaret för den egna familjen och det egna hemmet. De var trogna sina inneboende gåvor som mödrar och vårdare. De var också trogna de uppenbarelser som Herren hade gett genom Joseph Smith angående deras ansvar för familjen:
”Din kallelses ämbete skall vara att trösta … din man, i hans lidanden, med tröstande ord och i ödmjukhetens anda.”26
”Om det i Sion eller i någon av dess organiserade stavar finns föräldrar som har barn, och som inte lär dem att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning, skall synden vila på föräldrarnas huvuden.
Ty detta skall vara lag för invånarna i Sion eller i alla hennes organiserade stavar.
Och deras barn skall döpas till syndernas förlåtelse när de är åtta år gamla och ta emot handpåläggning.
Och de skall även lära sina barn att be och att vandra rättrådigt inför Herren.”27
”Jag har befallt er att fostra era barn i ljus och sanning …
Ställ … först ditt hus i ordning …
Det jag säger till en, säger jag till alla …
Se till att [familjemedlemmarna] är flitigare och mer sysselsatta hemma och alltid ber.”28
Utdrag från protokoll från Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo visar att Joseph Smith och systrarna aldrig glömde bort principerna i dessa uppenbarelser. Deras ord och handlingar visade att deras hem och andras hem var det som de hade först i åtanke. Emma Smith sade till exempel att ”det var hög tid för mödrarna att de vakade över sina döttrar och uppmanade dem att hålla sig på dygdens väg”.29 Profeten Joseph uttryckte särskild oro för relationen mellan man och hustru. Han rådde systrarna: ”Låt denna förening lära kvinnorna hur de ska vara mot sina män, att behandla dem med vänlighet och tillgivenhet. När en man tyngs av bekymmer, när han är rådlös på grund av omsorger och svårigheter, om han då får möta ett leende i stället för invändningar och klagomål — om han möts av mildhet, lugnar det hans själ och känslor. När sinnet håller på att förtvivla behöver det tröst … När ni går hem, säg då aldrig ett ont eller ovänligt ord till era makar, utan låt … vänlighet, barmhärtighet och kärlek kröna ert verk.” 30 I andra situationer gav profeten liknande råd till män och sade att makens plikt är att ”älska, hålla kär och sörja för sin hustru” och ”ta hänsyn till hennes känslor”.31
När hjälpföreningssystrarna diskuterade hur de kunde hjälpa människorna på orten tänkte de ofta på familjen och hemmet. Protokollen från deras möten är fyllda med anteckningar som till exempel: ”Fru Hawkes talade om familjen Drury — fortfarande sjuka och i behov av våra böner — om inte mer.”32 ”Syster Joshua Smith … gick och besökte syster McEwen och syster Modley. Fann att de och deras familjer hade stora behov. De behöver tillsyn varje dag.”33 ”P. M. Wheeler … rekommenderade att vår förening hjälper syster Francis Lew Law som är sjuk och utan bostad, en åldrad änka utan pengar.”34 ”Syster Peck rapporterade att herr Guyes med familj är sjuka och utblottade. Vidtog åtgärder för att hjälpa dem … Fru Kimball sade att en herr Charleston med familj var sjuk, hans hustru mycket nedstämd och i stort behov av vård. Hon sade att hon hade hjälpt dem.”35
De heligas förenade ansträngningar att bygga ett tempel i Nauvoo påverkades av deras kärlek till sina familjer. Profeten Joseph hade sagt att de kunde döpas till förmån för släktingar som hade dött. De tilläts utföra dessa förrättningar utanför templet under en tid, men Herren hade befallt dem:
”Bygg ett hus åt mitt namn vari den Allrahögste kan bo.
Ty det står inte att finna en plats på jorden dit han kan komma och återställa det som gick förlorat för er, eller det som han har tagit bort, det vill säga prästadömets fullhet.
Ty det finns ingen dopfunt på jorden där de, mina heliga, kan döpas för dem som är döda.
Ty denna förrättning tillhör mitt hus.”36
De ville också bygga ett tempel så att de kunde ta emot äktenskapets nya och eviga förbund, genom vilket deras familjer kunde bli förenade för evigt.37
Kyrkans medlemmar i Nauvoo fann stor tröst i att utföra dop för de döda och i löftet om eviga familjer. En av dessa medlemmar var en syster som hette Sally Randall. När hennes fjortonårige son George dog skickade hon den sorgliga nyheten till sina släktingar. En kort tid därefter fick hon höra talas om dop för de döda. Återigen skrev hon till sina släktingar, den här gången med nyfunnen frid och försäkran:
”[Georges] far har döpts för honom och vad underbart det är att vi kan tro på och ta emot evangeliets fullhet som det predikas nu, och att vi kan döpas för alla våra döda vänner och rädda dem så långt tillbaka som vi kan få någon kunskap om dem. Jag vill att ni ger mig förnamnen på alla våra släktingar som är döda, i alla fall så långt tillbaka som våra far- och morföräldrar. Jag ämnar göra vad jag kan för att rädda mina vänner … Jag antar att ni tycker att den här läran är sällsam, men ni kommer att finna att den är sann.”
För sin mor som också hade förlorat ett barn vittnade Sally: ”Å mor, om vi är så lyckligt lottade att vi får vara del av den första uppståndelsen så kommer vi att ha våra barn precis sådana de var när vi lade dem i graven.”38
Bistå andra genom att söka upp och hjälpa behövande
Sedan kyrkan organiserades 1830 har dess kvinnor funnit oräkneliga sätt att tjäna andra. De har varit trogna Frälsarens ord: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”39
När profeten Joseph Smith ledde arbetet med att bygga ett tempel i Kirtland i Ohio såg systrarna många behov bland byggnadsarbetarna och deras familjer. Som Sarah M. Kimball berättade: ”Kvinnorna kärnade och sände glatt sitt smör till dem som arbetade på templet, och åt utan något smör på sitt eget bord.”40 Systrarna såg också att man behövde tillverka mattor och draperier till templet. Polly Angell mindes en kommentar från Joseph Smith när han såg dem arbeta. Han sade: ”Systrarna är alltid de första och främsta i allt gott arbete. Maria [från Magdala] var den första som kom efter Herrens uppståndelse. Och systrarna som lever nu är de första som arbetar på templets insida.”41
Nu när Hjälpföreningen hade organiserats under prästadömets myndighet gjordes ännu större ansträngningar för att hjälpa dem som byggde templet i Nauvoo. Under ett hjälpföreningsmöte koncentrerade kvinnorna sig på hur de praktiskt kunde tjäna de män som arbetade så hängivet på templet. ”Systrarna uttryckte sina tankar en efter en” och visade en gemensam ”önskan att hjälpa till med uppbyggandet av templet och att bistå i Sions ädla sak”. I protokollen kan man läsa om många donationer som Hjälpföreningens medlemmar gav:
”Sys. Jones sade att hon var villig att gå runt och be om material om hon blev ombedd att göra det. Hon erbjöd sig även att ge husrum åt någon som arbetade på templet.
Fru Durfee sade att om föreningens medlemmar önskade det så var hon villig att åka runt med en vagn och samla in ull med mera för att främja arbetet.
Fru Smith föreslog att handelsmännens hustrur skulle donera material så att andra kunde engageras i bygget.
Fröken Wheeler sade att hon var villig att ge en del av eller hela sin tid.
Fru Granger [är] villig att göra vad som helst, sticka, sy eller ta hand om sjuka, det som är till störst hjälp.
Fröken Ellis sade att hon bland annat var villig att gå runt och be om bidrag.
Fru Angell sade att hon var villig att laga gamla kläder om man inte kunde få tag på nytt material.
Fru Smith föreslog att man skulle skaffa fram ull och ge äldre kvinnor garn till att sticka sockor inför kommande vinter till dem som arbetade på templet.
Sys. Stringham erbjöd sig att sy herrkläder och åta sig arbete på templet.
Sys. Felshaw erbjöd sig att skänka tvål …
Sys. Stanley erbjöd sig att skänka fem hekto av vart femte kilo lin, och även en liter mjölk per dag.
Fröken Beman ska sy kläder.
Sys. Smith erbjöd sig att skaffa muslin och annat från vänligt sinnade handelsmän som inte tillhör kyrkan …
Sys. Geen erbjöd sig att skänka tråd som hon själv spunnit.”42
Ur dessa systrars hjärtan flödade en stark önskan att göra goda gärningar. Och de gjorde dem med hjälp av ull och vagnar, tvål och sömnad, mat och kläder, tid och talanger. Genom sin nya förening handlade kyrkans kvinnor i enlighet med sin naturliga medkänsla för att bygga upp Herrens kyrka.
Profeten Joseph Smith uppmuntrade hjälpföreningssystrarna i deras ansträngningar att stärka behövande. Under ett hjälpföreningsmöte, efter att ha undervisat ur Första Korintierbrevet 12 (se sidorna 17–18). började han läsa Paulus predikan om kärlek i Första Korintierbrevet 13. Han sade följande i sina kommentarer till kapitlet: ”Begränsa er inte i er syn på er nästas förtjänster … Om ni vill göra som Jesus, måste ni vidga själen mot andra … När ni tillväxer i oskuldsfullhet och dygd, när ni tillväxer i godhet, låt era hjärtan sträckas ut mot andra — ni måste vara långmodiga och ha fördragsamhet med människornas fel och brister. Hur värdefull är inte människans själ!”43
Under ett annat hjälpföreningsmöte sade han: ”Det finns inget som så kan förmå människor att överge sina synder som att ta dem vid handen och vaka över dem med ömhet. När folk visar mig den minsta kärlek och ömhet, o vilken makt detta har över mitt sinne, medan det motsatta har en tendens att framkalla hårda känslor och trycka ned det mänskliga sinnet.”44
Hjälpföreningens systrar antog kärleksfullt tjänande som en grundläggande princip inom organisationen. Varje vecka när Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo träffades rapporterade systrarna om behövande. En kassör tog emot donationerna och donationerna fördelades för att hjälpa de behövande. Donationerna bestod bland annat av pengar, förnödenheter, talanger och tid. Kvinnor donerade klädesplagg och sängkläder. De gav lin, ull och garn som kunde användas till att tillverka kläder. De bidrog också med mat: äpplen, lök, mjöl, socker, bröd och smör.
Syster Emma Smith var som president för Hjälpföreningen ett framstående exempel på kärleksfullt tjänande. Hon öppnade sitt hem för hungriga, hemlösa och sjuka. Familjen Smiths timmerhus bestod av ett samlingsrum och två sovrum. När Hjälpföreningen organiserades fanns elva personer i hemmet förutom Emma, Joseph och deras fyra barn.
Hjälpföreningssystrarna hjälpte behövande och tog själva emot tjänande emellanåt. Ellen Douglas, till exempel, blev medlem i Hjälpföreningen strax efter att hon och hennes familj hade anlänt till Nauvoo i mars 1842. Tre månader senare dog hennes make George. Hon och hennes barn arbetade tillsammans för att försörja sig, men det var svårt utan deras make och far. Ändå deltog Ellen i Hjälpföreningens arbete genom att aktivt lindra andras lidande, sjukdomar och fattigdom. I april 1844 blev hon och några av hennes barn sjuka och var själva i behov av hjälp. Hon skrev ett brev till sin familj i England och beskrev hur hjälpföreningssystrarna hade hjälpt henne när hon åkte för att besöka en väninna som hette Ann:
”När jag [hade] börjat tillfriskna begav jag mig till staden för att besöka Ann där hon bodde, och jag sov två nätter där … Kvinnan som Ann bodde hos uppmanade mig att be Kvinnliga hjälpföreningen om lite kläder som jag behövde till mig själv och till mina barn. Jag vägrade att göra detta, men hon sade att jag behövde något och att jag hade varit sjuk så länge, och att om jag inte gjorde det så skulle hon göra det åt mig.” Syster Douglas gick så småningom med på att be om hjälp. ”Vi gick till en av systrarna”, fortsatte hon, ”och hon frågade mig vad jag var i störst behov av. Jag sade att jag behövde … många saker. Medan jag var sjuk [slet] barnen ut sina kläder eftersom jag inte kunde [laga] dem, så hon sade att hon skulle göra sitt bästa för att hjälpa mig. Ann kom hit efter några dagar och de hade med sig vagnen med en sådan present som jag aldrig tidigare hade fått.”45
”Så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans”
Äldste John A. Widtsoe i de tolv apostlarnas kvorum beskrev Hjälpföreningens grundläggande arbete: ”Lindring från fattigdom, lindring från sjukdom, lindring från tvivel, lindring från okunnighet — lindring från allt det som kan hindra kvinnans glädje och framåtskridande. Vilket storslaget uppdrag!”46
Sista dagars kvinnor, starka i sin tro och i sitt vittnesbörd, har sannerligen fått i uppdrag ”att tjäna likt änglar”.47 Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Varje syster i den här kyrkan som ingått förbund med Herren har ett gudomligt uppdrag att bidra till att rädda själar, att leda världens kvinnor, att stärka hemmen i Sion och att bygga upp Guds rike.”48
När Sarah M. Kimball och Margaret Cook bestämde sig för att starta en syförening ville de hjälpa till att förbereda ett tempel för folket. Under ledning av och inspiration från en profet och andra prästadömsledare hjälpte de och deras systrar till att förbereda ett folk för templet.
Detta arbete fortsätter idag. Vägledda av principerna som Joseph Smith undervisade om, arbetar Hjälpföreningens systrar tillsammans för att förbereda kvinnorna och deras familjer för Guds största välsignelser. De följer glatt rådet från Joseph Smiths mor Lucy Mack Smith: ”Vi måste ta hand om varandra, vaka över varandra, trösta varandra och ta emot undervisning så att vi alla kan sitta ned i himlen tillsammans.”49
De heliga kände att det var brådskande att få templet i Nauvoo byggt.
Den 17 mars 1842 blev Emma Smith Hjälpföreningens första president.
Genom Petrus, Jakob och Johannes gav Herren ”[sitt] rikes nycklar” till Joseph Smith (se L&F 27:13).
Emma Smith ledde hjälpföreningsmötena.
Profeten Joseph Smith undervisade hjälpföreningssystrarna.
”Fostra era barn i ljus och sanning” (L&F 93:40).
Dopbassäng i templet i Helsingfors.
I Nauvoo i Illinois ledde Emma och Joseph Smith arbetet med att hjälpa hungriga, hemlösa och sjuka.
Templet i Toronto i Ontario, Kanada