Kapitel 8

Prästadömets välsignelser för alla

Ett oskiljaktigt band till prästadömet

Genom profeten Joseph Smith har Guds prästadöme återställts till jorden i sin fullhet. Prästadömet är Guds eviga kraft och myndighet genom vilken han välsignar, återlöser och upphöjer sina barn och åstadkommer ”odödlighet och evigt liv för människan”.¹

Vår himmelske Faders värdiga söner ordineras till prästadömsämbeten och får vissa plikter och ansvarsuppgifter. De är bemyndigade att handla i hans namn för att ta hand om hans barn och hjälpa dem ta emot förrättningar och ingå och hedra förbund. Alla vår himmelske Faders söner och döttrar blir lika välsignade när de tar till sig prästadömets kraft.

I ett generalkonferenstal sade äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum följande: ”Vi kanske ibland kallar prästadömsbärarna för ’prästadömet’, men vi får aldrig glömma att prästadömet inte ägs eller förkroppsligas hos dem som bär det. Man bär prästadömet som ett heligt förvaltarskap, och det ska användas till gagn för både män, kvinnor och barn.”² Äldste Oaks citerade sedan äldste John A. Widtsoe som också verkade som medlem i de tolvs kvorum: ”Männen har inte större rätt än kvinnorna till de välsignelser som kommer av prästadömet och som följer av att man har prästadömet.”³

”Till fullo få del av prästadömets andliga välsignelser”

Många sista dagars heliga kvinnor har vittnat om prästadömets välsignelser i sitt liv. Syster Elaine L. Jack, Hjälpföreningens tolfte generalpresident, gav uttryck åt de känslor som andra systrar i Hjälpföreningen har. ”Jag har ett starkt vittnesbörd om prästadömets makt för alla medlemmar i kyrkan”, sade hon. ”I Läran och förbunden får vi … veta att melkisedekska prästadömet innehar ’nycklarna till kyrkans alla andliga välsignelser’ (L&F 107:18). Jag vet att det är Guds makt och myndighet på jorden att välsigna vårt liv och hjälpa oss att förena våra jordiska erfarenheter med evigheterna. När vi erhåller prästadömets välsignelser, nedkallar vi kraft och nåd från Gud.” Syster Jack fortsatte:

”Det har stor betydelse för mig att kvinnorna organiserades under prästadömets myndighet. Vi stöder prästadömet och understöds av dess kraft. Systrarna i kyrkan … sätter värde på vår möjlighet att till fullo få del av prästadömets andliga välsignelser.

Var och en av oss kan bli vägledd och välsignad i vår eviga utveckling genom att erhålla dessa välsignelser. Förrättningarna, förbunden, beseglingarna och den Helige Andens gåva är nödvändiga för upphöjelse. Det finns också en mängd enskilda prästadömsvälsignelser. Prästadömets välsignelser ger oss vägledning, de ger oss ett bättre perspektiv, uppmuntrar och inspirerar oss. De manar oss till förpliktelse. Vi kan alla få del av dessa andliga välsignelser.”⁴

Syster Sheri L. Dew, som verkade som rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, upprepade dessa lärdomar: ”Systrar, somliga kommer att försöka övertyga er om att ni, eftersom ni inte blivit ordinerade till prästadömet, är missgynnade. De har helt enkelt fel och de förstår inte Jesu Kristi evangelium. Prästadömets välsignelser står till buds för alla rättfärdiga män och kvinnor. Vi kan alla ta emot den Helige Anden, få personlig uppenbarelse och få vår begåvning i templet, varifrån vi går ut ’beväpnade’ med kraft. Prästadömets kraft läker, skyddar och gör alla rättfärdiga immuna mot mörkrets makter. Det är högst betecknande att prästadömets fullhet, som innefattas i de högsta förrättningarna i Herrens hus, endast kan ges till mannen och kvinnan tillsammans.”⁵

Förrättningar, förbund och välsignelser

När Joseph Smith organiserade Hjälpföreningen i Nauvoo i Illinois på våren 1842 var dess medlemmar kvinnor som redan hade blivit välsignade genom några prästadömsförrättningar och förbund. De hade döpts till syndernas förlåtelse. De hade tagit emot den Helige Andens gåva som gav dem rätten till Andens ständiga sällskap och förmågan att vägledas av personlig uppenbarelse. De hade tagit sakramentet för att minnas Jesus Kristus och sina förbund. De hade tagit emot Andens gåvor. Några hade fått sin patriarkaliska välsignelse och lärt sig mer om sina enskilda gåvor och sin potential och sitt medlemskap i Israels hus. Herren hade botat dem, tröstat dem och instruerat dem enligt deras behov, deras tro och hans vilja.

Syster Elizabeth Ann Whitney, som närvarade vid det första hjälpföreningsmötet, hade tolv år tidigare, 1830, fått höra om det återställda evangeliet. ”Så fort jag hörde om evangeliet och äldsterna predikade det”, sade hon senare, ”visste jag att det var den gode herdens röst”. Hon ”döptes omedelbart” och hennes make Newel K. Whitney döptes några dagar senare.⁶ När hon erinrade sig upplevelsen berättade hon om välsignelserna hon fått av prästadömsförrättningarna dop och konfirmation:

”Om det är några principer som har gett mig styrka och genom vilka jag har lärt mig att leva ett nyttigare liv, så vill jag ge den glädjen och styrkan till andra och berätta för dem vad evangeliet har varit och är för mig ända sedan jag tog emot det och lärde mig att följa dess lagar. Ny uppenbarelse från Anden dag för dag, mysterier som avslöjas som tidigare varit mörka, djupa, oförklarliga och ofattbara, en stilla tro på en gudomlig makt, på oändlig sanning som kommer från Gud Fadern.”⁷

Andens gåvor

Den 28 april 1842 talade Joseph Smith under ett möte som hölls av Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo. En del av hans föredrag var baserat på aposteln Paulus lärdomar i Första Korintierbrevet 12–13 om Andens gåvor. Joseph Smith betonade att ”dessa tecken, till exempel att bota sjuka, kasta ut djävlar etc, bör följa dem som tror”.⁸

Eftersom sista dagars heliga kvinnor har fått den Helige Andens gåva kan de söka efter och välsignas med andliga gåvor som ”tungomålets, profetians, uppenbarelsens, synernas, helbrägdagörelsens, tungomålsuttydningens gåva och så vidare”.⁹ Under hela kyrkans historia har sista dagars heliga kvinnor fått vissa gåvor från Anden och använt dem för att välsigna sin familj och andra.

Amanda Barnes Smith var närvarande den 28 april 1842 när Joseph Smith undervisade Hjälpföreningens systrar om Andens gåvor. Hon visste att det han undervisade om var sant eftersom hon hade välsignats med uppenbarelsens gåva omkring fyra år tidigare vid ett tillfälle när hon behövde Herrens hjälp för att rädda sin son.

I slutet av oktober 1838 var Amanda och hennes make Warren tillsammans med sina barn och andra medlemmar i kyrkan på väg till Far West i Missouri. De stannade till vid en kvarn för att få reparationer gjorda på sin vagn. Medan de var där attackerade en pöbelhop de sista dagars heliga som arbetade vid kvarnen. De dödade 17 män och pojkar och skadade 15. Amanda, som hade gömt sig under attacken, återvände och fanns Warren och deras son Sardius bland de döda. En annan son, Alma, var allvarligt skadad. Han hade fått höften bortskjuten. Amanda berättade senare om den uppenbarelse hon fick så att hennes son skulle kunna botas:

”Jag [var] där, hela den långa, hemska natten med mina döda och mina skadade och ingen utom Gud till läkare och hjälp.

O, min himmelske Fader, utropade jag, vad skall jag göra? Du ser min stackars sårade son och vet att jag saknar kunskap. O, min himmelske Fader, vägled mig om vad jag ska göra!

Och sedan fick jag vägledning som om en röst talade till mig.”

Amanda blev vägledd att göra lut, eller en tvättlösning, av askan från elden att rengöra såret med. Sedan blev hon vägledd att göra ett grötomslag av tyg och rödalm och fylla såret med det. Dagen därpå hittade hon lite balsam och hällde det i såret för att lindra Almas smärta.

’Alma, mitt barn’, sade jag, ’tror du att Herren skapade din höft?’

’Ja, mamma.’

’Herren kan göra någonting annat där, i stället för din höft. Tror du inte att han kan det, Alma?’

’Tror du att Herren kan göra det, mamma?’ frågade barnet, med ett barns troskyldighet.

’Ja, min son’, svarade jag. ’Han har visat mig i en syn hur det ska gå till.’

Sedan lade jag honom försiktigt på mage och sade: ’Ligg nu så där och rör dig inte, så ska Herren göra en ny höft åt dig.’

Så låg Alma på mage i fem veckor, tills han var helt återställd — en rörlig broskbit hade vuxit ut i stället för den saknade leden och ledskålen, vilket läkarna än idag förundrar sig över.

Dagen då han började gå igen var jag ute och hämtade en hink vatten. Jag hörde barnen skrika. Skrämd sprang jag tillbaka in, och där var Alma på golvet och dansade runt, och barnen skrek av förvåning och glädje.”¹⁰

Genom uppenbarelsens andliga gåva lärde Herren syster Smith hur hon skulle ta hand om sin son. Hon, liksom Elizabeth Ann Whitney och oräkneliga andra, fick ”glädje och styrka” och ”ny uppenbarelse från Anden”¹¹ tack vare sin trofasthet.

Templets välsignelser

Ett av Herrens syften med att organisera Hjälpföreningen var att förbereda sina döttrar för prästadömets större välsignelser som finns i templets förrättningar och förbund. De första systrarna i Nauvoo såg fram emot templets färdigställande med stor förväntan, för de visste, som profeten Joseph Smith hade lovat Mercy Fielding Thompson, att begåvningen skulle föra dem ”ut ur mörkret till underbart ljus”.¹²

Genom profeten Joseph Smith uppenbarade Herren följande för de sista dagars heliga i Kirtland, Ohio: ”Jag gav er en befallning att ni skulle bygga ett hus, i vilket hus jag ämnar begåva dem som jag har utvalt med kraft från höjden.”¹³ Han lovade att han skulle ge de trofasta heliga en ”mångfald välsignelser”,¹⁴ och han förkunnade att templet skulle vara ”en plats för tacksägelse för alla heliga och … en plats för undervisning av alla dem som är kallade till tjänandeverket i alla sina olika kallelser och ämbeten, så att de kan fulländas i insikten om sin andliga verksamhet, i teori, i princip och i lära, i allt som rör Guds rike på jorden”.¹⁵

I Nauvoo befallde Herren återigen de heliga att bygga ett tempel och sade att han skulle återställa ”prästadömets fullhet” och ”uppenbara [sina] förordningar” där.¹⁶

Hjälpföreningens systrar hjälpte varandra att förbereda sig för dessa förordningar och förrättningar och tillhörande förbund. De bidrog till uppbyggandet av templet, lärde av profeten och av varandra under Hjälpföreningens möten, tjänade varandra kärleksfullt och försökte leva ett mer helgat liv.

När templet nästan var färdigställt kallades 36 kvinnor som tempeltjänare. Elizabeth Ann Whitney, en av de första tempeltjänarna, erinrade sig: ”Jag gav mig själv, min tid och min uppmärksamhet åt det uppdraget. Jag tjänade i templet varje dag utan avbrott till dess det stängdes.”¹⁷

I det högre prästadömets förrättningar som de heliga tog emot i templet i Nauvoo ”[var] gudaktighetens kraft uppenbar”.¹⁸ När de heliga höll sina förbund, stärktes och uppehölls de av denna kraft i prövningarna som följde under kommande dagar och år (se kapitel 3).

I kyrkan idag fortsätter trofasta kvinnor och män över hela världen att tjäna i templet och finna styrka i välsignelserna som enbart kan fås genom templets förrättningar. Som president Joseph Fielding Smith, kyrkans tionde president, sade: ”Det är denna kyrkas kvinnors förmån att nå upphöjelse i Guds rike och ta emot myndighet och kraft som drottningar och prästinnor.”¹⁹

Prästadömet i hemmet

Hjälpföreningen hjälper systrarna stärka hemmet och familjen och hjälper således till att uppfylla ett av prästadömets grundläggande syften. ”Prästadömets myndighet har återställts”, sade äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum, ”för att familjer ska kunna beseglas för evigt.”²⁰ Äldste Richard G. Scott, också i de tolvs kvorum, har sagt: ”Familjen och hemmet utgör grunden till ett rättfärdigt liv. Prästadömet är myndigheten och prästadömslinjen är det medel som Herren har gett för att stödja familjen.”²¹ Hjälpföreningen hjälper till med detta arbete genom att hjälpa kvinnor och deras familjer att leva efter evangeliet på ett sådant sätt att de kan ta emot prästadömets utlovade välsignelser.

Man och hustru

Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum har sagt: ”Det främsta och högsta uttrycket för kvinnlighet och manlighet är det nya och eviga äktenskapsförbundet mellan en man och en kvinna. Det är enbart detta förhållande som leder till upphöjelse. Som aposteln Paulus lärde: ’I Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan.’”²² Forntida skrifter bekräftar detta i berättelserna om förbundsäktenskapen mellan Abraham och Sara, Isak och Rebecka och Jakob och Rakel. Beseglingsförrättningen sammanbinder man och hustru till varandra, till deras barn och till deras Fader i himlen. ”Således”, fortsatte äldste Oaks, ”är det gemensamma målet … inom våra prästadömskvorum och … i Hjälpföreningen att sammanföra män och kvinnor i det heliga äktenskapet och i en familjegemenskap som leder till evigt liv, ’den största av alla Guds gåvor’.”²³

När man och hustru välsignas med möjligheten att bli föräldrar, delar de ett heligt ansvar att hjälpa sina barn förstå och ta emot prästadömets förrättningar och förbund.²⁴ Våra första föräldrar Adam och Eva visade exempel på ett enigt förhållande med ömsesidigt beroende när de undervisade sina barn. Äldste Bruce R. McConkie i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:

”Det var inte enbart Adam som var engagerad i detta …

Eva var en aktiv deltagare. Hon hörde allt som Adam sade. Hon talade om ’vår överträdelse’, om ’glädjen över vår återlösning’ och om de ’avkomlingar’ de skulle få tillsammans, och om ’det eviga livet’ som inte skulle tillfalla någon av dem enskilt, utan som alltid var reserverat för en man och en kvinna tillsammans.

Hon och Adam bad båda två. De välsignade båda Herrens namn. De undervisade båda sina barn. De tog båda emot uppenbarelse, och Herren befallde dem båda att dyrka och tjäna honom i Jesu Kristi namn för evigt.”²⁵

Sista dagars heliga profeter och apostlar har uppmuntrat män och hustrur att följa det här mönstret i sitt hem: ”Enligt gudomlig plan skall fadern presidera över sin familj i kärlek och rättfärdighet och han har ansvaret att sörja för och beskydda sin familj. Moderns främsta ansvar är barnens omvårdnad. I dessa heliga ansvar är fadern och modern skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar. Handikapp, död eller andra omständigheter kan göra det nödvändigt med individuella anpassningar. Släktingar bör vid behov ge hjälp och stöd.”²⁶

Sista dagars heliga över hela världen följer det här rådet på enkla men kraftfulla sätt. Män och hustrur samlar sina barn för att be och läsa skrifterna. I många hem har föräldrarna en särskild plats — kanske en enkel hylla — där de förvarar skrifterna och andra kyrkoresurser. De undervisar om evangeliet genom ord och exempel. De hjälper sina barn förbereda sig för att ta emot templets välsignelser, verka som heltidsmissionär, skapa egna hem och fortsätta tjäna i kyrkan. Liksom Adam och Eva delar de på ansvaret att undervisa, be, tjäna och dyrka Herren.

I vissa fall kan en man eller en hustru känna sig ensam i dessa ansvarsuppgifter eftersom makan eller maken inte har ingått förbund eller kanske förirrat sig bort från förbunden de har ingått. Men inte heller i sådana situationer behöver trofasta familjemedlemmar känna sig ensamma. De har blivit välsignade och stärkts av prästadömets förrättningar som de har tagit emot och förbunden de har ingått. De kan också få stöd av släktingar och andra sista dagars heliga.

Ensamstående systrar och prästadömet

Många sista dagars heliga har aldrig varit gifta. Andra är ensamstående på grund av att maken eller makan har dött eller att de blivit övergivna eller gått igenom en skilsmässa. Liksom alla medlemmar i kyrkan kommer dessa medlemmar att välsignas när de förblir trofasta mot sina förbund och gör allt de kan för att sträva efter idealet att leva i en evig familj. De kan åtnjuta prästadömets välsignelser, styrka och inflytande i sitt liv och hem genom förrättningarna de har tagit emot och förbunden de håller.

Äldste Dallin H. Oaks berättade om sin mors trofasthet som blev änka i ung ålder. Eftersom hon hade beseglats till sin man i templet ansåg hon sig inte vara ensamstående, men hon var ändå tvungen att uppfostra barnen ensam. Äldste Oaks erinrar sig:

”Min far dog när jag var sju år. Jag var äldst av tre små barn som min mor fick kämpa för att fostra på egen hand. När jag ordinerades till diakon berättade hon hur glad hon var att ha en prästadömsbärare i hemmet. Men mor fortsatte att leda familjen, även att välja vem av oss som skulle be när vi knäföll tillsammans varje morgon …

När min far dog presiderade min mor över vår familj. Hon hade inget prästadömsämbete, men som den kvarlevande föräldern i äktenskapet blev hon sin familjs ledare. Å andra sidan hyste hon alltid all aktning för vår biskops och andra kyrkoledares prästadömsauktoritet. Hon presiderade över sin familj, men de presiderade över kyrkan …

Hos den trofasta mor och änka som uppfostrade mig rådde det inte någon förvirring om familjens eviga natur. Hon hedrade alltid vår avlidne fars ställning. Hon såg till att han var närvarande i vårt hem. Hon talade om deras tempeläktenskaps eviga varaktighet. Hon påminde oss ofta om vad vår far skulle vilja att vi gjorde för att förverkliga Frälsarens löfte om att vi kunde vara en evig familj.”²⁷

En annan man berättade om hur hans mor presiderade i hemmet: ”Just när jag höll på att förbereda mig för att verka som heltidsmissionär lämnade far familjen och kyrkan. Under dessa omständigheter var det svårt för mig att lämna hemmet för två år, men jag åkte. Och medan jag tjänade Herren i ett land långt borta fick jag höra om mors styrka därhemma. Hon behövde och uppskattade den särskilda uppmärksamhet hon fick av män som höll prästadömet — hennes far och bröder, hennes hemlärare, andra män i församlingen. Men hennes största styrka kom från Herren själv. Hon behövde inte vänta på ett besök för att få ha prästadömets välsignelser i hemmet, och när besökarna gick stannade välsignelserna kvar. Eftersom hon var trofast mot förbunden hon hade ingått i dopets vatten och i templet hade hon alltid prästadömets välsignelser i sitt liv. Herren gav henne inspiration och styrka utöver hennes egen förmåga, och hon fostrade barn som nu håller samma förbund som har uppehållit henne.”²⁸

Dessa kvinnor förstod att de fick ta emot extra styrka och hjälp genom förbunden de hade ingått och hållit.

Tjänande i kyrkan

Alla som verkar i officiell egenskap i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga gör det under ledning och myndighet av dem som har prästadömets nycklar, som biskopar och stavspresidenter. I Hjälpföreningen fastställdes mönstret under Hjälpföreningens första möte. Efter instruktioner av profeten Joseph Smith lade äldste John Taylor i de tolv apostlarnas kvorum sina händer på syster Emma Smith and hennes rådgivare, systrarna Sarah M. Cleveland och Elizabeth Ann Whitney, en och en. Han välsignade dem med att de skulle bli vägledda i sitt tjänande. Ända sedan dess har systrarna som tjänat i kallelser i Hjälpföreningen, i alla andra kallelser och som besökslärare verkat under myndighet av dem som har prästadömets nycklar.

President Boyd K. Packer i de tolv apostlarnas kvorum sade:

”Hjälpföreningen verkar under ledning av melkisedekska prästadömet för ’alla andra myndigheter och ämbeten i kyrkan är tillägg till detta prästadöme’. Den organiserades ’efter prästadömets mönster’ …

Bröderna vet att de tillhör ett prästadömskvorum. Alltför många systrar, däremot, betraktar Hjälpföreningen enbart som en kurs de deltar i. Samma känsla av att tillhöra Hjälpföreningen i stället för att bara delta i en lektion måste födas i hjärtat hos varje kvinna.”²⁹

Prästadömskvorum organiserar män i ett brödraskap för att tjäna, lära, utföra sina plikter och studera evangeliets lärdomar. Hjälpföreningen uppfyller samma syften för kvinnorna i kyrkan. Alla kvinnor i kyrkan tillhör Hjälpföreningen, även om de har andra ansvarsuppgifter som gör det svårt för dem att vara med på alla hjälpföreningsmöten. De fortsätter att vakas över och undervisas genom Hjälpföreningens systerskap.

Enighet: ”Alla måste handla i samstämmighet”

I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ska män och kvinnor stärka och stötta varandra och arbeta tillsammans i enighet. Herren sade: ”Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”³⁰

Profeten Joseph Smith lärde: ”Alla måste handla i samstämmighet, annars kan ingenting utföras.”³¹ Och han var ett föredöme i att arbeta i samstämmighet med andra. Syster Eliza R. Snow mindes och värderade hans exempel högt i hela sitt liv. Hon berättade om det för lokala ledare i kyrkan när Hjälpföreningen åter organiserades i Utah. Hon sade att biskoparna skulle ”ha samma relation” till församlingarnas Hjälpförening som Joseph Smith hade haft med Hjälpföreningen i Nauvoo. Hon sade också att ”ingen förening … kunde existera utan [biskopens] råd”.³²

När syster Bathsheba W. Smith verkade som Hjälpföreningens fjärde generalpresident mindes hon Joseph Smiths undervisning och exempel. Hon uppmanade Hjälpföreningens systrar att arbeta i harmoni med prästadömsledarna. Hon sade: ”Vi önskar ödmjukt förhärliga kallelserna Herren har gett oss, och för att kunna göra det på ett acceptabelt sätt behöver vi förtroende och stöd av kyrkans första presidentskap, apostlarna, stavspresidenterna och biskoparna, vilka vi alltid vill stödja och med vilka vi önskar arbeta i harmoni.”³³

Detta mönster har bevarats under årtiondenas gång. President Henry B. Eyring, rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”En underbar del av Hjälpföreningens arv framgår av det sätt som prästadömet alltid har visat respekt för och i sin tur erhållit respekt från Hjälpföreningen.”³⁴

När syster Barbara W. Winder påbörjade sin verksamhet som Hjälpföreningens elfte generalpresident, bad president Gordon B. Hinckley, som då verkade som rådgivare i första presidentskapet, henne att ena systrarna som verkade i Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primär under prästadömet. Syster Winder insåg att enighet ”inte bara är en fråga om att systrarna arbetar tillsammans, utan att de samarbetar med prästadömsbröderna. Vi är kompanjoner i arbetet.”³⁵

Syster Winder sade att en kort tid efter att hon kallats att verka som Hjälpföreningens generalpresident bad äldste Dallin H. Oaks att få träffa henne. Han hade blivit ombedd att utarbeta ett uttalande för kyrkan i en viktig angelägenhet och kände att han behövde rådgöra med kyrkans kvinnliga ledare. Han visade respekt och tacksamhet för syster Winders kunskap, åsikter och inspiration genom att be om och använda hennes hjälp.

Syster Winder sade senare att kyrkans män och kvinnor behöver varandras hjälp i arbetet. ”Jag lärde mig att när man blir inbjuden till ett möte”, sade hon, ”så blir man inte inbjuden att komma och klaga över alla ens problem, utan man blir inbjuden för att komma med lösningar. Sedan kan vi tillsammans tala om idéerna för att se vad som kan fungera. Prästadömsbröderna förväntar sig och behöver kyrkans kvinnors perspektiv. Vi behöver vara förberedda och hjälpa dem.”³⁶

Denna enighet i fråga om syfte är uppenbar i kyrkans rådsmöten. När männen och kvinnorna i dessa råd lyssnar på varandra, söker Andens vägledning och arbetar i enighet, får de inspiration till att veta hur de ska avhjälpa enskildas och familjers behov. Herren har sagt: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn för någon saks skull, se, där är jag mitt ibland dem.”³⁷

President Thomas S. Monson, kyrkans sextonde president, gav ett exempel på vad som kan hända när Hjälpföreningens systrar och prästadömets bröder arbetar tillsammans i Herrens tjänst:

”Den 24 augusti [1992] utbröt orkanen Andrew på Floridas kust söder om Miami. Vindstyrkan översteg 300 kilometer i timmen … Åttiosjutusen hem förstördes och 150 000 personer blev hemlösa …

Prästadömets och Hjälpföreningens lokala ledare organiserade sig snabbt för att bedöma skadorna och kunna hjälpa till i röjningsarbetet. I tre omgångar kom över 5 000 medlemmar för att arbeta frivilligt sida vid sida med den olycksdrabbade befolkningen, hjälpa till att reparera 3 000 hem, en synagoga, en pingstkyrka och två skolor.”³⁸

”Hand i hand med prästadömet”: Inspirerade råd från nutida profeter

Sista dagars heliga profeter har talat om de välsignelser som kyrkan och familjer får då trofasta prästadömsbröder och trofasta hjälpföreningssystrar arbetar tillsammans.

President Spencer W. Kimball, kyrkans tolfte president, sade: ”Det finns en kraft i [Hjälpföreningens] organisation som ännu inte utnyttjats tillfullo för att stärka hemmen i Sion och bygga upp Guds rike, och den kommer heller inte att göra det förrän både systrarna och prästadömet fångar visionen av Hjälpföreningen.”³⁹

President Joseph Fielding Smith sammanfattade relationen mellan Hjälpföreningen och prästadömets kvorum:

”De [systrarna] har sina egna möten, som Hjälpföreningen, vari de har givits kraft och myndighet att utföra många storslagna gärningar …

Herren har i sin visdom kallat våra systrar att vara till hjälp för prästadömet. Tack vare deras sympati, ömsinta hjärtan och vänlighet ser Herren på dem och ger dem plikten och ansvaret att hjälpa behövande och nödställda. Han har pekat ut vägen de ska följa och han har gett dem denna storslagna organisation där de har myndighet att tjäna under församlingarnas biskopars vägledning och i harmoni med församlingarnas biskopar, för att se till vårt folks intresse, både andligt och timligt.”⁴⁰

När president Gordon B. Hinckley verkade som kyrkans femtonde president sade han följande till Hjälpförenigens systrar:

”Låt mig först säga till er systrar att ni kommer inte på andra plats i vår himmelske Faders plan för sina barns eviga lycka och välbefinnande. Ni är en oumbärlig del i den planen.

Utan er skulle inte planen fungera. Utan er skulle hela programmet vara omintetgjort …

Var och en av er är en Guds dotter, förlänad gudomlig födslorätt. Ni behöver inget försvar för denna ställning …

Det finns styrka och stor kapacitet bland kvinnorna i den här kyrkan. Där finns ledarskap och direktiv, en anda av självständighet, och likväl stor tillfredsställelse över att vara en del av detta, Herrens rike, och över att arbeta hand i hand med prästadömet för att föra det framåt.”⁴¹

Amanda Smith bad om hjälp för att kunna ta hand om sin son.

Templet i Nauvoo, Illinois, USA

Tempeltjänare på trappan till Salt Lake-templet, 1917

Adam och Eva hade en enig förbundsrelation.

När sista dagars heliga kvinnor ingår och håller förbund stärker Herren dem så att de kan tjäna i hans rike.

Hjälpföreningen stöder kvinnorna medan de vårdar sina barn.

En känsla av tillhörighet i Hjälpföreningen ”måste födas i hjärtat hos varje kvinna” (Boyd K. Packer).

I kyrkan arbetar män och kvinnor tillsammans i enighet.

”Det finns styrka och stor kapacitet bland kvinnorna i den här kyrkan” (Gordon B. Hinckley).