Kapitel 3
Håll fast vid förbunden
Uttåg, migration och bosättning
Den 27 juni 1844 närmade sig en beväpnad pöbelhop ett litet fängelse i Carthage i Illinois där Joseph Smith satt oskyldigt inspärrad tillsammans med sin bror Hyrum och äldsterna John Taylor och Willard Richards. När pöbelhopen gav sig av var Joseph och Hyrum döda och äldste Taylor skottskadad.
Joseph och Hyrum Smiths martyrdöd satte inte stopp för de heligas tro och hängivenhet. Inte heller innebar den slutet på förföljelsen av kyrkans medlemmar. På grund av de fortsatta förföljelserna rådde kyrkans nye ledare, president Brigham Young, så småningom de heliga att lämna Nauvoo för ett nytt hem där de hoppades kunna leva och dyrka Gud i fred. Många följde president Young och påbörjade uttåget i februari 1846.
Under de händelser som ledde fram till den här svåra tiden upphörde kvinnliga Hjälpföreningen som formell organisation. Men systrarnas önskan att lindra lidande, stärka familjen och att vara trofasta och heliga var fortsatt stark. De följde uppmaningen som Herren gav deras första hjälpföreningspresident: ”Håll fast vid de förbund som du har slutit.”1
Uttåg: Förbunden höll dem uppe
De första hjälpföreningssystrarna, liksom Ammons forntida folk, ”utmärkte sig … för sin hängivenhet mot Gud” och ”var ståndaktiga i tron på Kristus”.2 De hade fått undervisning av profeten Joseph Smith och de hade välsignats genom sin formella organisation under prästadömets myndighet. Nu behövde de templets välsignelser.
Över 5 000 heliga strömmade till templet i Nauvoo efter dess invigning för att kunna ta emot begåvnings- och beseglingsförrättningarna innan de gav sig i väg på färden mot en okänd framtid. De kom till templet hela dagen och långt inpå natten. President Brigham Young skrev att de var så ivriga att ta emot sina förrättningar att ”jag går helt upp i Herrens verk i templet, natt och dag. Jag sover inte mer än cirka fyra timmar per dygn och går hem bara en gång i veckan.”3
Styrkan, kraften och välsignelserna som kom genom tempelförbunden höll medlemmarna uppe under deras resa då de drabbades av kyla, hetta, hunger, fattigdom, sjukdom, olyckor och död. De blev stärkta och andligt förberedda att lämna Nauvoo på sin mödosamma färd ut i ödemarken.
Liksom många andra hjälpföreningssystrar upplyftes Sarah Rich av templets välsignelser när hon stod inför uttågets utmaningar. Innan hon lämnade Nauvoo kallades hon av Brigham Young att arbeta i templet. Hon sade senare:
Sarah Rich
”Det var många välsignelser vi hade tagit emot i Herrens hus. De gav oss glädje och tröst mitt i allt vårt lidande och gjorde att vi kunde ha tro på Gud med vetskap om att han skulle vägleda oss och bistå oss på den okända resa som låg framför oss. För om det inte hade varit för den tro och den kunskap vi fick i det templet genom Herrens andes inflytande och hjälp, skulle vår resa ha varit som att ta ett språng ut i mörkret. Att påbörja en sådan resa på vintern, med tanke på hur fattiga vi var, skulle ha varit som att gå rätt in i dödens käftar. Men vi hade tro på vår himmelske Fader och vi förlitade oss på honom. Vi kände att vi var hans utvalda folk och hade tagit emot hans evangelium. Och i stället för att sörja gladdes vi åt att vår frälsnings dag hade kommit.”4
Som syster Rich antydde var uttåget inte ”ett språng ut i mörkret” för de trofasta kvinnorna i kyrkan. De fick styrka genom sina förbund. Liksom Israels barn fordom, följde de en profet ut i ödemarken i hopp om frälsning. Som förberedelse för uttåget sade president Brigham Young följande till de heliga: ”Detta skall vara vårt förbund: att vi skall vandra enligt Herrens alla förordningar.”5 Kyrkans medlemmar gick ut i ödemarken, bundna genom förbund till Gud, till sin familj och till sina medvandrare.
Migration: Tro, kärlek och ömsesidigt stöd
Innan de lämnade Nauvoo skrev en grupp sista dagars heliga följande budskap på väggen i samlingssalen i deras övergivna tempel: ”Herren har sett vårt offer. Kom, följ oss!”6 Dessa ord sammanfattade deras hängivenhet och förenade ansträngningar. De heliga genomförde vandringen i en anda av uppoffring, helgelse och tro på Gud. De färdades inte ensamma utan som ”Israels här”, en gemenskap organiserad i mindre grupper som kallades kompanier, för ömsesidigt stöd.
I en uppenbarelse till Brigham Young ”beträffande Israels [här] på deras färder mot Västern” befallde Herren pionjärerna att ”[låta] varje kompani till lika delar, enligt deras del av ägodelarna, åta sig att ta med de fattiga, änkorna, de faderlösa och de anhöriga till dem som har gått in i armén”.7
Ofta under vandringen var det många fler kvinnor och barn än män. På våren 1847, efter att många heliga hade tillbringat vintern på en plats de kallade Winter Quarters, gick omkring 520 män, åtföljda av 35 kvinnor och 42 barn, med i mormonbataljonen till följd av en uppmaning om att tjäna i Förenta staternas armé. Ytterligare 143 män, 3 kvinnor och 2 barn fortsatte framåt i det första pionjärkompaniet för att bereda vägen för andra. En syster som hette Presendia Kimball berättar: ”Endast några få män var kvar för att odla säd och grönsaker och för att skydda kvinnorna och barnen … Således återstod de gamla, de svaga, kvinnorna och barnen.”8
De heliga välsignades med prästadömets kraft genom handpåläggning av bröder som hade prästadömet. De stärktes också av systrarnas tro på Gud och deras kärlek, styrka och böner.
Med alla sjukdomar som rasade tjänade systrarna som läkare och sjuksköterskor i sina egna familjer och i andras, så som de hade gjort i Nauvoo. Drusilla Dorris Hendricks minns: ”Det fanns inte en enda vagn i hela lägret som inte drabbats av någon sjukdom, [men] vi bar bördan med ett tålamod som liknade Jobs.”9 Dödsfallen var många, särskilt bland små barn.10
Eliza Partridge Lyman födde en son den 14 juli 1846 i en vagn. Liksom fallet var med många av spädbarnen bland pionjärerna skulle pojken inte överleva. Eliza beskrev sina upplevelser i en dagbok:
14 juli 1846: ”Jag har det mycket obekvämt för att vara en sjuk kvinna. Den brännande solen skiner på vagnen hela dagen lång och den kalla nattluften är nästan en alltför stor kontrast för att vara hälsosam.”
15 oktober 1846: ”Vi har tagit vårt timmerhus i besittning idag. Det första huset som mitt lilla barn någonsin har bott i. Jag känner mig oerhört tacksam för förmånen att sitta vid en brasa där vinden inte kan blåsa i alla riktningar och där jag kan värma en sida utan att frysa om den andra. Vårt hus är utan golv och många andra bekvämligheter men väggarna skyddar oss mot vinden även om grästaket inte skyddar oss från regnet.”
6 december 1846: ”Minstingen [är] sjuk och blir allt sämre. Han har gråtit hela dagen men jag kan inte förstå vad det är för fel på honom.”
Eliza Partridge Lyman
12 december 1846: ”Min lille son är död och jag sörjer honom. Vi har gjort det vi har kunnat för honom, men inget var till någon hjälp. Han fortsatte att bli allt sämre efter att han hade blivit sjuk. Min syster Caroline och jag satt uppe varje natt med honom och försökte rädda honom från döden, för vi stod inte ut med tanken att skiljas från honom, men vi var maktlösa …
Jag har fortfarande vänner som är mig kära. Om jag inte hade det skulle jag vilja ta farväl av den här världen, för den är så full av besvikelser och sorg. Men jag tror på att det finns en makt som vakar över oss och som gör att allt ordnar sig.”11
Som Eliza sade stärktes hon av omtänksamma systrars vänskap. Senare skänkte hon samma vänskap och medlidande när hon hjälpte andra kvinnor som drabbades av liknande sorg. Den 1 juni 1847 skrev hon: ”Syster Elvira Holmes lilla baby dog. Fick en inbjudan … att komma och tillbringa dagen med henne, vilket jag tackade ja till. Vi besökte hennes barns grav tillsammans.”12
Under sådana prövande omständigheter litade systrarna till kraften i sina förbund. Bathsheba W. Smith, Hjälpföreningens fjärde generalpresident, mindes senare dessa upplevelser:
”Jag ska inte försöka beskriva hur vi färdades genom snöstormar och skyfall, hur vägar behövde läggas, broar uppföras och flottar byggas, hur våra stackars djur tvingades dra vidare dag efter dag med knapp föda. Inte heller hur vi led brist på förnödenheter och drabbades av sjukdom och av död. Vi fick tröst … av att vi kunde ha våra offentliga och privata möten i fred då vi bad och sjöng Sions sånger och gladdes åt att vi hade lämnat våra förföljare långt bakom oss. Vi fick ytterligare tröst av att se Guds makt manifesteras genom handpåläggning av äldsterna som botade sjuka och fick lama att gå. Herren var med oss och hans makt manifesterades dagligen.”13
Kvinnorna blev också andligt stärkta av varandras kärlek och medlidande. Under hela resan bad de i tro för varandra och tröstade varandra när de drabbades av sjukdom och död. ”Guds kärlek flödade från hjärta till hjärta”, skrev Helen Mar Whitney, ”tills den onde tycktes kraftlös i sina ansträngningar att komma emellan oss och Herren, och hans grymma pilar berövades i några fall sin udd.”14
Dessa trofasta pionjärkvinnor mindes profeten Joseph Smiths inspirerade undervisning och hade en vision av sin kraft och förmåga att tjäna. De hjälpte till att skapa hem och samhällen. Genom sina trosvissa och kärleksfulla gärningar räddade de själar. Deras uppoffringar hade ett helgande inflytande på dem själva och på dem som blev föremål för deras tjänande.
Också utan Hjälpföreningens formella möten följde pionjärkvinnorna de profetiska lärdomarna och höll sina tempelförbund, och i och med det bidrog de till ett förunderligt kapitel i kyrkans och Västerns historia. En framstående historiker som inte tillhör kyrkan skrev: ”Det faktum att jag inte accepterar tron som uppfyllde dem betyder inte att jag tvivlar på deras hängivenhet och hjältemod i dess tjänst. Särskilt när det gäller kvinnorna. Deras kvinnor var helt otroliga.”15
Bosättning: ”Alltid redo … att utföra kärleksfulla gärningar”
När de första pionjärkompanierna kom till Saltsjödalen planterade de säd och såg till att få tak över huvudet för sin egen överlevnad. De hjälpte också till att uppfylla andras behov. President Brigham Young rådde de heliga att hjälpa behövande, både andligt och timligt. Hans råd var som Amuleks uppmaning i Mormons bok till de fattiga zoramiterna: ”Om ni, när ni har gjort allt detta, avvisar de behövande och de nakna och inte besöker de sjuka och lidande och inte ger av era ägodelar, om ni har några, till dem som står i behov — jag säger er att om ni inte gör något av detta, se, då är er bön förgäves och till ingen nytta för er, och ni är hycklare som förnekar tron.”16
Syster Emmeline B. Wells, som senare verkade som Hjälpföreningens femte generalpresident, beskrev systrarnas godhet och tjänande: ”När de heliga lämnade Nauvoo och under sina färder var det nödvändigt att Hjälpföreningens möten upphörde, men systrarna förlorade aldrig institutionen ur sikte, inte heller löftena som profeten Joseph Smith gett dem, utan de fortsatte med sitt välgörenhetsarbete varhelst och närhelst det fanns tillfälle. De stod alltid redo med villiga händer och medkännande sympati för att utföra kärleksfulla gärningar, och många var i behov av sådana vänliga gärningar, ty dessa var arbetsamma dagar, mödosamma dagar och dagar av fattigdom och vedermödor.”17
År 1854 upptäckte Matilda Dudley att det fanns många behov bland de lokala indianerna. Hon agerade först på eget initiativ, senare efter att ha fått instruktioner av president Brigham Young, och organiserade systrar under ledning av sin biskop för att sy kläder till indiankvinnorna och deras barn. Liknande grupper bildades i andra bosättningar när kvinnorna i kyrkan lät sig ledas av den kärlek och barmhärtighet de hade i hjärtat och tjänade för att avhjälpa behoven hos människorna omkring dem.
Det här mönstret fortsatte allteftersom fler sista dagars heliga anlände till Saltsjödalen. Kyrkans ledare kallade personer att bosätta sig långt ut i territoriet och expandera till områden norr och söder om Salt Lake City. Systrarna mindes arvet och de grundläggande principerna i Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo, och många grupper bildades i dessa bosättningar för att tjäna andra och hjälpa fattiga.
Lucy Meserve Smith, till exempel, ledde en grupp sista dagars heliga kvinnor i Provo. Hon och andra systrar följde uppmaningar att hjälpa sista dagars heliga som anlände till Utah. Under generalkonferensen i oktober 1856 tillkännagav president Brigham Young att handkärrepionjärerna satt fast många mil bort. Han sade: ”Er tro, religion och religiösa bekännelse kommer aldrig att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta dem som är där ute på slätten och utför noga det vi kallar det timliga, eller era timliga plikter. Annars är er tro inte till någon nytta.”18
Syster Smith skrev i sin självbiografi att efter president Youngs uppmaning skred de närvarande till handling för att hjälpa sina bröder och systrar. Kvinnorna tog där i Tabernaklet ”av sig sina underkjolar [som enligt modet på den tiden var stora och varma], strumpor och allt de kunde avvara och lade [det] i en hög på vagnarna som skulle gå till de heliga i bergen”.
De fortsatte att samla in sängkläder och kläder till de heliga som skulle anlända med bara några få tillhörigheter i sina små handkärror. Syster Smith skrev: ”Vi gjorde allt vi kunde, med hjälp av de goda bröderna och systrarna, för att trösta de nödställda när de anlände med handkärrorna sent på hösten … Eftersom vår förening inte hade så mycket pengar då kunde vi inte göra mycket, men de fyra biskoparna kunde knappt bära sängkläderna och de andra kläderna vi hade samlat ihop första gången vi träffades. Vi fortsatte med våra ansträngningar tills alla hade det bra.” Syster Smith sade att när handkärrekompanierna kom fanns det en byggnad i staden som var ”full av förnödenheter till dem”. Hon fortsatte: ”Jag har aldrig tidigare känt större tillfredsställelse eller snarare glädje över något arbete jag har utfört i mitt liv. Det rådde en sådan enighetskänsla. Jag behövde bara gå in i en affär och tala om vad jag behövde. Om det var tyg så mättes det upp utan kostnad. [Vi] pulsade genom snön tills våra kläder var våta upp till knäna för att få allt i ordning.”19
”Vad finns härnäst för villiga händer att göra?”
Dessa hjälpföreningssystrar visade kärlek, ”Kristi rena kärlek”,20 när de gav bort sina underkjolar och sydde täcken för att rädda frusna, svältande heliga som de aldrig hade träffat. De fann stor glädje genom att tjäna på detta sätt. När de hade gjort allt de kunde göra för att hjälpa handkärrepionjärerna fortsatte de att hjälpa andra. Lucy Meserve Smiths ord gav uttryck åt deras hjärtas känslor: ”Vad finns härnäst för villiga händer att göra?”21 Denna fråga säger allt om Hjälpföreningens kvinnors godhet — då och nu.
Över 5 000 heliga tog emot sina tempelvälsignelser i Nauvoo i Illinois innan de gav sig i väg på sin färd till Saltsjödalen.
Under de heligas färd mot Salt Lake City hjälpte kvinnorna varandra att ta hand om sina familjer.
Många sista dagars heliga kvinnor födde barn under resan till Saltsjödalen.
Systrarna ”stod alltid redo med villiga händer och medkännande sympati för att utföra kärleksfulla gärningar” (Emmeline B. Wells).
År 1856 samlade hjälpföreningssystrarna in täcken till lidande handkärrepionjärer.
Hjälpföreningssystrarna fortsatte att tjäna och uppmuntra varandra när de hade anlänt till Saltsjödalen.