Kyrkans historia
Kapitel 7: ’En gudstjänst som är ren’: Omsorg och tjänande genom besöksverksamhet


Kapitel 7

”En gudstjänst som är ren”

Omsorg och tjänande genom besöksverksamhet

När Jesus Kristus var på jorden visade han hur vi ska leva. ”Han stakade ut stigen och visade vägen”, skrev syster Eliza R. Snow.1 Han visade oss hur man tjänar, hur man vakar över och stärker andra. Han tjänade de enskilda, en och en. Han lärde att vi ska lämna de nittionio och gå och rädda den som gått vilse.2 Han botade och undervisade enskilda och tillbringade till och med tid med varje person i en folksamling bestående av 2 500 människor. Han lät varje person få ett personligt vittnesbörd om hans gudomlighet.3

Frälsaren kallar sina lärjungar att arbeta tillsammans med honom och ger dem därigenom möjlighet att tjäna andra och bli mer lika honom. I Hjälpföreningen har varje syster möjlighet att vaka över och stärka systrar en och en genom besöksverksamheten. Syster Julie B. Beck, Hjälpföreningens femtonde generalpresident, har sagt: ”Eftersom vi följer Jesu Kristi exempel och lära, värdesätter vi det här heliga uppdraget att älska, känna, betjäna, förstå, undervisa och hjälpa i hans ställe.”4

Början av besöksverksamheten: Insamling av donationer och organisering av tjänande

År 1843 när invånarantalet i Nauvoo hade ökat, delades medlemmarna i staden in i fyra församlingar. Vid ett möte som hölls den 28 juli det året utsåg Hjälpföreningens ledare en besökslärarkommitté bestående av fyra systrar från varje församling. Besökslärarkommitténs mest synliga ansvarsuppgifter var att bedöma behov och samla in donationer.

Donationerna bestod av pengar, mat och kläder. Varje vecka gav besökslärarkommittén donationerna de hade samlat in till Hjälpföreningens kassör. Hjälpföreningen använde donationerna till att hjälpa och bistå behövande.

En syster som fullföljde detta ansvar gav uttryck åt sin tro att ”vår frälsning beror på vår givmildhet mot de fattiga”. En annan syster uttryckte sitt samtycke när hon sade: ”Herren bekräftar det gång på gång. Han är mycket glad över vårt kärleksfulla tjänande.”5

Detta fortsatte långt in på 1900-talet. Systrarna som fått i uppdrag att gå ut på besök gick i allmänhet ut med korgar i handen. De fick sådant som tändstickor, ris, bakpulver och konserverad frukt. De flesta av donationerna användes till att avhjälpa lokala behov, men några användes till att avhjälpa behov hundratals mil bort. Efter andra världskriget, till exempel, arbetade hjälpföreningssystrarna i Förenta staterna med att samla in, sortera, laga och packa över 500 000 klädesplagg och skickade dem till Europa.

Förutom att samla in donationer bedömde besökslärarkommittéerna behoven i de hem de besökte. De rapporterade sina iakttagelser till Hjälpföreningens ledare som organiserade hjälpinsatser.

President Joseph F. Smith, kyrkans sjätte president, berättade om ett tillfälle när han såg hjälpföreningssystrarna ge osjälvisk, kristuslik kärlek till en familj:

”Jag hade förmånen för inte så länge sedan att besöka en av våra bosättningar i en avlägsen Sions stav där det just då florerade många sjukdomar. Vi hade rest i många dagar och kom fram till bosättningen sent en kväll, men blev ändå ombedda att tillsammans med presidenten gå runt och besöka några av de sjuka. Vi fann en stackars syster till sängs vars tillstånd var mycket allvarligt. Hennes stackars make satt bredvid sängen och var nästan utom sig på grund av den hemska sjukdom som drabbat hans hustru. Kvinnan var mor till flera små barn som samlats runt sängen. Familjen tycktes vara mycket fattig.

En vänlig, moderlig kvinna kom snart in i huset med en korg med näringsrik mat och några läckerheter åt den drabbade familjen. Efter att ha hört oss för fick vi veta att hon hade fått i uppdrag av Hjälpföreningen i församlingen att vaka över och hjälpa den sjuka kvinnan under natten. Hon kom dit redo att ta hand om de små barnen, se till att de blev ordentligt tvättade, fick mat och kom i säng. Hon hade också kommit för att städa upp i huset och se till att allt var så bekvämt som möjligt för den sjuka kvinnan och hennes familj. Vi fick också höra att en annan god syster skulle kallas att avlösa henne följande dag, och så fortsatte det. Dag efter dag fick denna stackars drabbade familj den vänligaste omsorg och uppmärksamhet från systrarna i Hjälpföreningen, tills hälsan återvände och befriade den sjuka från hennes lidande.

Vi fick också höra att denna Hjälpförening var så väl organiserad, att alla de sjuka i bosättningen fick liknande uppmärksamhet och hjälp som gav dem tröst och lindring. Aldrig förr hade jag sett så tydliga exempel på denna storslagna organisations nytta och skönhet som i det exempel vi här bevittnade, och jag tänkte på hur underbart det var att Herren inspirerade profeten Joseph Smith att upprätta en sådan organisation i kyrkan.”6

Besöksverksamheten som ett andligt tjänande

Besökslärarna har alltid ombesörjt enskildas och familjers timliga behov, men de har också haft ett högre syfte. Syster Eliza R. Snow, Hjälpföreningens andra generalpresident, sade: ”Jag betraktar [besöks]lärarens ämbete som ett högt och heligt ämbete. Jag hoppas att systrarna inte anser att det bara består av att tigga till förmån för fattiga. Ni ska vara fyllda av Guds ande, av visdom, av ödmjukhet, av kärlek, så att de inte bävar för ert besök om de inte har något att ge.”

Syster Snow hoppades att systrarna skulle ”märka en skillnad i sitt hem” efter ett besök.7 Hon rådde besökslärarna att förbereda sig andligt innan de besökte hemmen så att de skulle kunna fastställa och uppfylla andliga behov såväl som timliga: ”En [besöks]lärare … bör förvisso ha så mycket av Herrens ande när hon går in i ett hus för att veta vilken anda hon möter där … Vädja inför Gud och den Helige Anden om att få [Anden] så att ni kan möta den anda som råder i det huset. Och ni kanske känner att ni vill säga fridgivande och tröstande ord, och om ni märker att en syster är kall, ta henne då till ert hjärta som ni skulle med ett barn till ert bröst, och värm upp [henne].”8

Sarah M. Kimball

Sarah M. Kimball

Sarah M. Kimball som verkade som hjälpföreningspresident i en församling i slutet av 1860-talet gav liknande råd till systrarna i församlingen: ”Det är lärarnas plikt att besöka sina [tilldelade systrar] en gång i månaden och höra sig för om medlemmarnas välmåga och lycka. Det är deras plikt att tala visa, tröstande och fridgivande ord.”9 Hjälpföreningens ledare betonade att besökslärarna ”inte bara skulle samla in förnödenheter utan också undervisa och förklara evangeliets principer”.10 År 1916 ombads besökslärarna formellt att ta upp ett evangelieämne varje månad förutom att ge timlig hjälp. År 1923 presenterade Hjälpföreningens generalpresidentskap enhetliga månatliga budskap som skulle ges av alla besökslärare.

”Besöksverksamhetens pånyttfödelse” — ”en härlig upplevelse för kvinnorna”

År 1944, åtta år efter införandet av kyrkans välfärdsplan (se kapitel 5), började syster Amy Brown Lyman, Hjälpföreningens åttonde generalpresident, ifrågasätta besökslärarnas traditionella ansvar att samla in donationer. Efter att ha studerat ämnet rekommenderade hon och hennes rådgivare till presiderande biskopsrådet att ”frågan om insamlandet av pengar … skulle avgöras av kyrkans generalauktoriteter i stället för av Hjälpföreningen”.

Presiderande biskopen LeGrand Richards tog rekommendationen till första presidentskapet. Han rapporterade senare att första presidentskapet och biskopsrådet kände att det var ”klokt att Hjälpföreningen upphörde med att låta besökslärarna samla in välgörenhetspengar”.11

Syster Belle S. Spafford, som verkade som syster Lymans andra rådgivare just då, återgav en personlig redogörelse för förändringen i besöksverksamheten:

”Bröderna sade: ’Inga ytterligare insamlingar av välgörenhetspengar genom Hjälpföreningens besökslärare. Ni ska vara en tjänande organisation, inte en finansiell organisation för välgörenhetshjälp’ …

Jag minns tydligt hur jag en dag satt i ett möte med medlemmarna i Hjälpföreningens presidentskap och sekreteraren och två eller tre kommittémedlemmar och en av systrarna sade: ’Det här blir dödsstöten för besöksverksamheten. Om de inte kan gå ut och samla in förnödenheter åt fattiga, vem ska då vilja gå från dörr till dörr bara för att gå på besök?’ … Jag sade: ’Jag tror inte att det är någon dödsstöt. Jag tror att det är besöksverksamhetens pånyttfödelse. Och jag tror att oräkneliga kvinnor som har vägrat att verka som besökslärare nu går ut med glädje när de kan komma som vänliga besökare för att iaktta förhållandena i hemmen där det finns behov utan att det blir någon välfärdsundersökning, och när de inte behöver känna att de tigger om pengar. De vet att de går ut för att stärka andan i hemmet. Och det blir en härlig upplevelse för kvinnorna som behöver det … Jag tror inte för ett ögonblick på att det här är dödsstöten för besöksverksamheten.’

Det visade sig att det inte var det. Från den stunden började programmet blomstra och kvinnor som inte hade tjänat tidigare bad om att få vara besökslärare.”12

Syster Spafford verkade senare som Hjälpföreningens nionde generalpresident. Hon såg oräkneliga exempel på det goda som besöksverksamheten kan ge alla hjälpföreningssystrar. Hon vittnade:

”En del av det utmärkta arbetet görs av våra besökslärare och hjälpföreningspresidenter, för de går ut med kallelsens anda och som sändebud från Hjälpföreningen … De är mödrar och de hyser mänsklig förståelse för andra kvinnor och deras bekymmer. Därför bör vi inte begränsa vår uppfattning om vad som är välfärd till hungriga eller fattiga. Frälsaren sade att vi skulle komma ihåg de fattiga i anden, eller hur? Och blir inte de rika också sjuka, precis som fattiga? Och har de inte också svårt att få tag på en vårdare? … Det är detta som det är meningen att Hjälpföreningen ska göra. Jag kan återge berättelse efter berättelse efter berättelse om besökslärare som på ett skickligt sätt har lindrat besvär i ett hem bara genom att utöva sin kallelse.”13

En förmån, en plikt och ett beslut: Den världsomfattande visionen av besöksverksamheten

President Henry B. Eyring, rådgivare i första presidentskapet, vittnade om att besöksverksamheten är en del av Herrens plan att ge hjälp till alla över hela världen:

”Det enda system som skulle kunna ge bistånd och tröst överallt i en så stor kyrka i en så olikartad värld skulle vara genom enskilda tjänare i de nödlidandes närhet. Herren hade sett detta komma från Hjälpföreningens början.

Han utformade ett mönster. Två hjälpföreningssystrar tar emot uppgiften att besöka en annan syster som ett kall från Herren. Detta har gällt hela tiden …

Medlemmarna i Hjälpföreningen har alltid haft det lokala prästadömets herdars förtroende. Varje biskop och varje grenspresident har en hjälpföreningspresident att lita till. Hon har besökslärare som vet vilka prövningar och behov varje syster har. Hon kan genom dem lära känna de enskildas och familjernas hjärtan. Hon kan uppfylla behoven och hjälpa biskopen i hans kall att ge näring åt enskilda och familjer.”14

Som president Eyring sade är besöksverksamheten väl anpassad till kyrkans världsomfattande tillväxt. Genom detta omsorgssystem har varje sista dagars helig kvinna möjlighet att vara ett redskap i Herrens händer.

Hjälpföreningssystrarna har arbetat flitigt för att etablera besöksverksamheten runtom i världen. När kyrkan var ny i Brasilien, till exempel, var det få grenar som hade en hjälpförening eller kunskap om hur man organiserar en. Eftersom de lokala ledarna inte kände till Hjälpföreningen kallade William Grant Bangerter, dåvarande missionspresidenten, sin hustru Geraldine Bangerter att bli missionens hjälpföreningspresident. Hon kände inte till landet, hade ännu inte lärt sig språket och hade just fött deras sjunde barn. Ändå började hon arbeta med rådgivare och en sekreterare. Med hjälp av de kvinnliga missionärerna, som verkade som tolkar, bestämde sig dessa systrar för att ”det första de behövde göra var att undervisa kvinnorna om hur de skulle besöka varandra och ta reda på varandras behov. Därför sade de: ’Vi ska undervisa dem om besöksverksamheten’ …

De bestämde sig för att börja med en liten gren [i] São Paulo i stadens industriområde vars invånare till stor del var fattiga. Presidentskapet skickade ett meddelande i förväg till de få systrarna i grenen som lydde: ’Var vänlig och kom den här kvällen vid det här klockslaget till byggnaden vi hyr.’”

Syster Bangerter och en av hennes rådgivare ”körde genom en stad med tolv miljoner invånare. De kom till grenen där … det fanns sju ödmjuka kvinnor.”

När systrarna hade inlett mötet med sång och bön ställde sig en av syster Bangerters rådgivare upp och undervisade om besöksverksamheten. ”Hon höll i ett litet papper. Hon darrade så mycket att det skakade. Hon läste upp sitt budskap. Det tog fem minuter.

Hon satte sig ner och alla vände sig mot [syster Bangerter] som sade: ’Jag talar inte portugisiska.’ Men de ville att hon skulle undervisa dem. Ingen i rummet talade engelska. Hon ställde sig upp och sade allt hon kunde säga på portugisiska. Det blev fyra meningar:

’Eu sei que Deus vive.’ Jag vet att Gud lever.

’Eu sei que Jesus é o Cristo.’ Jag vet att Jesus är Kristus.

’Eu sei que esta é a igreja verdadeira.’ Jag vet att det här är den sanna kyrkan.

’Em nome de Jesus Cristo, amém.’ I Jesu Kristi namn, amen.

Det var det första hjälpföreningsmötet som hölls i den grenen — ett fem minuter långt tal om besöksverksamheten av en syster som aldrig hade haft en besökslärare, sett en besökslärare eller varit besökslärare, [följt av] ett vittnesbörd om evangeliet …

Från den lilla gruppen och andra liknande grupper har det vuxit en underbar, livfull, trosviss klunga systrar i Brasilien. De är begåvade, utbildade, intelligenta, underbara ledare och de skulle aldrig vara det de är utan Jesu Kristi evangelium och sin tro.”15

Besöksverksamheten har blivit ett medel för sista dagars heliga kvinnor världen över varigenom de älskar, vårdar och tjänar — varigenom de ”kan handla enligt de känslor som Gud har inplanterat i [deras] själ”, som Joseph Smith lärde.16

Hängivna besökslärare följer uppmaningen från nutida profeter att utföra kristuslikt tjänande. President Spencer W. Kimball, kyrkans tolfte president, lärde: ”Gud lägger förvisso märke till oss, och han vakar över oss. Men det är vanligen genom någon annan som han tillgodoser våra behov. Därför är det viktigt att vi tjänar varandra i riket.”17 President Thomas S. Monson, kyrkans sextonde president, har sagt: ”Det finns människor omkring oss som behöver vår uppmärksamhet, vår uppmuntran, vårt stöd, vår tröst och vår vänlighet … Vi är Herrens händer här på jorden, med uppdraget att tjäna och lyfta hans barn. Han är beroende av var och en av oss.”18

Besöksverksamheten idag: En fortsatt strävan att följa Jesus Kristus

Berättelsen om besöksverksamheten fortsätter i systrarnas liv runtom i världen allteftersom sista dagars heliga kvinnor uppfyller sitt förbund att följa Jesus Kristus. President Dieter F. Uchtdorf, rådgivare i första presidentskapet, har sagt: ”Ni underbara systrar tjänar andra av skäl som är viktigare än personliga fördelar. Häri liknar ni Frälsaren som fastän han var kung inte sökte någon ställning, och inte heller brydde han sig om ifall andra lade märke till honom. Han brydde sig inte om att tävla med andra. Han tänkte alltid på att hjälpa andra. Han undervisade, botade, samtalade med och lyssnade på andra. Han visste att storhet har föga att göra med yttre tecken på framgång och ställning. Han levde och lärde enligt maximen: ’Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare.’”19

Under årens lopp har systrarna lärt sig att besöksverksamheten kräver beslutsamhet, hängivenhet och uppoffringar. De har lärt sig att de behöver Andens hjälp med att vägleda deras besök. De har sett kraften som kommer från att undervisa om sanningen och bära vittnesbörd, ge timlig hjälp med kärlek och vara villiga att sörja med och trösta sina systrar och hjälpa till att bära deras bördor.

Beslutsamhet, hängivenhet och uppoffringar

President Kimball betonade att besökslärarna behöver vara fast beslutna och fullständigt hängivna. Han sade: ”Era plikter är i mångt och mycket som [hem]lärarnas, som kort sagt ska vara att ’alltid vaka över kyrkan’ — inte tjugo minuter i månaden utan alltid — ’vara med och styrka dem’ — inte en knackning på dörren, utan vara med dem och upplyfta dem och stärka dem och ge dem kraft och stödja dem — ’och se till att det inte finns någon ondska … inte heller någon inbördes hårdhet … förtal eller skvaller.’”20 President Kimball såg en sådan hängivenhet hos sin hustru Camilla som sade följande om sina ansträngningar som besökslärare: ”Jag har försökt att inte stävja någon benägenhet till generositet i ord eller handling.”21

Besöksverksamheten är ett fortgående uppdrag. Det blir egentligen aldrig slutfört. Det krävs ofta av besökslärare att de gör uppoffringar och höjer sig över modlöshet. Detta gäller särskilt när deras ansträngningar inte tycks leda till något, som fallet var för Cathie Humphrey:

”När jag kallades till besökslärare fick jag i uppdrag att besöka en ung kvinna som aldrig kom till kyrkan … Jag gick trofast hem till henne varje månad och knackade på dörren. Hon öppnade innerdörren, men ytterdörren med myggnätet förblev stängd … Hon sade ingenting. Hon bara stod där. Jag brukade se glad ut och säga: ’Hej, jag heter Cathie. Jag är din besökslärare.’ Och eftersom hon inte svarade, brukade jag säga: ’Budskapet idag handlar om …’ och kort försöka säga något upplyftande och vänligt. När jag var färdig brukade hon säga ’tack’ och stänga dörren.

Jag tyckte inte om att gå dit … Men jag gjorde det för att jag ville vara lydig. Efter att ha fortsatt så i sju eller åtta månader fick jag ett telefonsamtal från biskopen.

’Cathie’, sade han, ’den unga kvinnan som du besöker fick nyligen en baby som bara levde i några dagar. Hon och hennes man ska ha en liten begravning och hon bad mig fråga dig om du kunde komma och vara där med henne. Hon sade att du är hennes enda vän.’ Jag åkte till kyrkogården. Den unga kvinnan, hennes man, biskopen och jag stod vid graven. Det var allt.

Jag hade bara träffat henne en gång i månaden, och bara några minuter varje gång. Jag hade inte ens kunnat se att hon var gravid genom myggnätsdörren. Ändå hade mina tafatta men förhoppningsfulla besök blivit till välsignelse för oss båda.”22

Söka andlig vägledning

Gång på gång har trofasta besökslärare sökt och fått andlig vägledning. En hjälpföreningssyster i Brasilien berättade om ett tillfälle när hon fick hjälp av Herren:

”Jag har ingen möjlighet att nå systrarna per telefon. Vi har inte telefon. Så jag går ner på knä i bön för att få veta vilka systrar som behöver mig den veckan. Det slår aldrig fel. Vi hade [till exempel] en fin ung kvinna i vår församling som inte hade några kläder till sin nya baby. Jag hade ingen aning om när hon skulle föda men jag visste att det var nära. Jag samlade ihop en grupp systrar och vi sydde lite kläder till barnet. Vi ville inte att hon skulle ta hem babyn i tidningspapper. Vi kunde inte ringa varandra så jag bad och fick veta när jag skulle gå till sjukhuset med babykläderna. När jag kom till sjukhuset hade hon just fött barnet och jag kunde ge henne kläderna från hennes systrar i Hjälpföreningen.”23

Eftersom varje systers omständigheter skiljer sig åt behöver besökslärarna särskild vägledning av den Helige Anden så att de får veta hur de bäst kan hjälpa varandra. Florence Chukwurah från Nigeria fick sådan vägledning när hon ”fick i uppdrag att besöka en syster som hade problem i äktenskapet och hemmet, vilket gjorde att de fick träffas på marknadsplatsen för ett besök. Efter att ha lyssnat och observerat denna systers svårigheter, bad syster Chukwurah sin man om en prästadömsvälsignelse så att hon kunde få veta hur hon skulle hjälpa denna bekymrade syster. När hon hade fått välsignelsen kände hon sig manad att tala med systern om vikten av att betala tionde. ’Hon sade till mig med tårfylld röst att hon inte betalade tionde eftersom hon inte tjänade tillräckligt med pengar’, erinrade sig syster Chukwurah. ’Jag föreslog att hon och jag skulle diskutera Malaki 3:10 och att vi skulle göra det hemma hos mig så att vi kunde ta det lugnt och vara för oss själva. Hon gick med på det. Efter vårt samtal uppmanade jag henne att utöva sin tro och betala tionde i minst sex månader. Jag bar mitt vittnesbörd för henne genom Anden’ …

Inom några få månader förändrades denna systers omständigheter dramatiskt. Hennes dotter fick ett stipendium så att hon kunde slutföra sina gymnasiestudier, hennes man arbetade tillsammans med biskopen på att bli aktiv och ta emot en kallelse, hon och hennes man bestämde sig för att förbättra sin ekonomiska situation och sin relation och så småningom blev de till inspiration för andra.”24

Att undervisa om sanningen och bära vittnesbörd

President Kimball sade att när besökslärare sprider evangeliet och vittnar så kan de hjälpa sina systrar att följa Frälsaren:

”Vilket underbart privilegium har inte två systrar som besöker ett hem …

Det kan inte förekomma något tvång i detta program som jag förstår det. Det handlar om att ge uppmuntran och kärlek. Det är förvånansvärt hur många människor vi kan omvända med kärlek och inspirera med kärlek. Vi ska ’varna, förklara, förmana och undervisa samt inbjuda … att komma till Kristus’ (L&F 20:59), som Herren sade i sina uppenbarelser …

Låt oss inte nöja oss med att bara göra besök och umgås som vänner, vilket också har sin tid. Vänskap är naturligtvis viktigt, men finns det något bättre sätt att utveckla vänskap än att undervisa någon om livets och frälsningens eviga principer?

Ert vittnesbörd är ett fantastiskt medel … Man behöver inte alltid bära sitt vittnesbörd på formellt sätt. Det finns många olika sätt att göra det på …

Besökslärare … måste överträffa sig själva i energi, vision, noggrannhet och i vittnesbörd.”25

En ung mor uttryckte sin tacksamhet över besökslärarna som hjälpte henne att börja leva efter evangeliet igen:

”Jag är tacksam än idag för mina besökslärare, för de älskade mig och dömde mig inte. De fick mig verkligen att känna mig som om jag var väldigt betydelsefull och att jag hade en plats i kyrkan.

De brukade komma hem till mig, och vi satte oss ner och pratade … [och] de hade ett budskap till mig varje månad.

Och när de kom varje månad fick det mig att känna att jag verkligen var betydelsefull och att de brydde sig mycket om mig och verkligen älskade och uppskattade mig.

Genom att de kom på besök till oss, kom jag fram till att det var dags för mig att återvända till kyrkan. Jag visste nog inte mycket om hur man kommer tillbaka, men genom att de kom och räckte mig handen, gav de mig ett sätt att återvända.

Vi behöver inse att Herren älskar oss oavsett vilka vi är, och mina besökslärare hjälpte mig att förstå att det är så.

Nu har min make och jag beseglats i templet.”26

Besöksverksamheten är ett sätt att föra in Jesu Kristi evangelium i systrarnas och deras familjers liv. Syster Mary Ellen Smoot, Hjälpföreningens trettonde generalpresident, sade: ”Min önskan är att vädja till er systrar att sluta oroa er över ett telefonsamtal eller ett besök i kvartalet eller månaden och huruvida detta räcker och i stället koncentrera er på att ge näring åt ömtåliga själar. Vårt ansvar är att se till att evangeliets låga fortsätter att lysa klart. Vår uppgift är att finna de borttappade fåren och hjälpa dem känna vår Frälsares kärlek.”27

President Kimball sade:

”Det finns många systrar som är klädda i trasor — andliga trasor. De är berättigade till vackra dräkter, andliga dräkter … Det är ert privilegium att besöka de olika hemmen och byta ut trasor mot dräkter …

Ni är där för att frälsa själar, och vem vet om inte många av de fina aktiva medlemmarna i kyrkan idag är aktiva på grund av att ni varit i deras hem och gett dem en förnyad livssyn, en förnyad vision. Ni öppnade deras ögon. Ni vidgade deras horisonter …

Ni förstår, ni räddar inte bara dessa systrar, utan kanske också deras män och deras hem.”28

Ge timlig hjälp med kärlek

Kärlek är kärnan i det timliga tjänandet och omsorgen som besökslärarna ger. Ofta har en syster och hennes familj fysiska behov som är svåra eller omöjliga för dem att ombesörja själva. Detta kan hända när ett barn föds eller när en familjemedlem blir sjuk eller dör. Liksom de första hjälpföreningssystrarna i Nauvoo och på vägen västerut till Saltsjödalen är nutida besökslärare ofta de första som kommer till undsättning. Silvia H. Allred, en rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap, har sagt:

”Jag fylls av förundran när jag ser alla kärleksfulla handlingar som dagligen utförs av besökslärare världen över, kvinnor som osjälviskt ser till enskilda systrars och familjers behov. Till dessa trofasta besökslärare säger jag: ’Genom era små kärleksfulla handlingar följer Frälsaren. Ni är redskap i hans hand när ni hjälper, tar hand om, lyfter, tröstar, lyssnar på, uppmuntrar, vårdar, undervisar och stärker systrarna som ni fått ansvar för.’ Jag vill ge er [två] korta exempel på detta.

Rosa lider av nedbrytande diabetes och andra åkommor. Hon blev medlem i kyrkan för några år sedan. Hon är ensamstående och har en son i tonåren. Hon måste ofta läggas in på sjukhus flera dagar i sträck. Hennes omtänksamma besökslärare skjutsar henne inte bara till sjukhuset utan besöker och tröstar henne där, samtidigt som de tar hand om hennes son hemma och i skolan. Hennes besökslärare har blivit hennes vänner och en del av familjen.

Efter de första besöken hos en viss syster upptäckte Kathy att systern inte kunde läsa men gärna ville lära sig det. Kathy erbjöd sig att hjälpa till trots att hon visste att det skulle krävas tid, tålamod och ihärdighet.”29

Sörja med dem som sörjer, trösta och hjälpa till att bära bördor

Syster Elaine L. Jack, Hjälpföreningens tolfte generalpresident, sade: ”Som besökslärare sträcker vi oss ut mot varandra. Händer talar ofta på ett sätt som röster inte kan. En varm omfamning säger mycket. Ett gemensamt skratt förenar oss. En stunds förtrolighet uppfriskar våra själar. Vi kan inte alltid lyfta bördan för den som är bekymrad, men vi kan upplyfta henne så att hon kan bära den väl.”30

En syster som nyligen hade blivit änka var tacksam för besökslärarna som sörjde med henne och tröstade henne. Hon skrev: ”Jag var i desperat behov av någon som jag kunde prata med, någon som lyssnade på mig … och de lyssnade. De tröstade mig. De grät med mig. Och de kramade mig … [och] hjälpte mig ut ur den djupa misströstan och depressionen under de första ensamma månaderna.”31

En annan kvinna sammanfattade sina känslor när en besökslärare visade henne sann kristuslik kärlek: ”Jag visste att jag var mer än bara en siffra i uppteckningarna som hon skulle besöka. Jag visste att hon brydde sig om mig.”32

Hur besöksverksamheten välsignar besöksläraren

När systrarna tjänar andra som besökslärare får de själva välsignelser. Syster Barbara W. Winder, Hjälpföreningens elfte generalpresident, sade: ”Det är mycket viktigt att varje syster har besökslärare, så att hon känner att hon behövs, att någon älskar henne och tänker på henne. Men vad som är lika viktigt är hur besökslärarinnan förmår utveckla större kärlek. Genom att kalla våra kvinnor att verka som besökslärare ger vi dem en möjlighet att utveckla Kristi rena kärlek, vilket kan bli den största välsignelsen de får i livet.”33

En syster berättade om välsignelserna som strömmade ut över henne när hon tjänade sina systrar:

”En kort tid efter att min make och jag hade gift oss flyttade vi till New Jersey. Som förstaårselev på läkarlinjen kom min make sällan hem före halv tolv på natten … Det hade inte gått så fort för mig att få vänner. Flytten hade varit ensam och svår för mig.

Biskopen i min nya församling bad mig att leda ett program för församlingens spansktalande medlemmar. Det innebar att jag översatte på sakramentsmötena, höll kursen Evangeliets lära och hade översyn över Hjälpföreningen. Förutom de som hade spanska som modersmål var jag den enda kvinnan i församlingen som kunde prata spanska flytande.

Förutom dessa ansvarsuppgifter gav Hjälpföreningens president mig en besökslärarlista med tolv systrar som bodde i ett kvarter med spansktalande invånare på andra sidan staden. Jag måste erkänna att jag inte var överförtjust över mitt nya uppdrag. Jag hade mycket att göra med mina andra kallelser och jag var rädd att jag inte visste hur jag skulle hjälpa dem … Men jag stämde träff med några av kvinnorna och innan jag visste ordet av satt jag i familjen Dumez vardagsrum.

’Är du min besökslärare?’ frågade syster Dumez när hon kom in i rummet. ’Välkommen till mitt hem. Jag har inte haft någon besökslärare på två år.’ Hon lyssnade uppmärksamt på budskapet, vi pratade lite, och hon tackade mig om och om igen för att jag hade kommit.

Innan jag gick samlade hon sina fem barn för att sjunga ’Jag är Guds lilla barn’ på spanska. Hon kramade om mig och tryckte min hand …

Alla besöken under det där första försöket gick bättre än jag hade förväntat mig. Under månaderna som följde, allteftersom systrarna var vänliga nog att välkomna mig in i sina hem, började jag se fram emot mina besök. Men jag var inte beredd på berättelserna om tragedier och svårigheter jag fick höra när jag lärde känna de här underbara personerna bättre. Jag bestämde mig för att försöka göra livet lite lättare för dessa systrar och deras familjer, varav många hade det svårt ekonomiskt. Jag började ta med mig mat när jag besökte dem. Jag tog med familjerna på utflykter. Jag körde dem till läkarbesök och till mataffären.

Jag glömde snabbt bort min egen ensamhet när jag tjänade andra. Systrarna som jag först hade ansett vara så olika mig blev snart nära vänner. De var lojala, trofasta vänner som var tacksamma för det minsta lilla som jag gjorde för dem. Och de anade vilka behov jag hade: Jag fick regelbundet telefonsamtal och gåvor som kom från hjärtat. En syster virkade en duk till mitt bord. En annan skrev en dikt till min födelsedag.

Men när det hade gått flera månader efter att jag blivit kallad var jag fortfarande frustrerad över min oförmåga att göra livet tryggare eller angenämare för mina vänner …

En kväll kände jag mig särskilt missmodig. Jag knäböjde i bön och vädjade till Herren att han skulle visa mig vad jag skulle göra. Jag kände att Herren ville att jag skulle hjälpa systrarna bli mer oberoende och att tjäna varandra. Jag erkänner att jag tvivlade på att dessa personer som bar på sådana oerhörda bördor skulle ha styrka nog att lyfta varandra, men jag visste att jag behövde följa maningen.

Jag började ändra om i besöksprogrammet för den spansktalande Hjälpföreningen. En av mina trofasta vänner, syster Moreira, erbjöd sig att besöka sex av systrarna själv. Min första impuls var att protestera: ’Det finns inte en chans att du kan besöka alla utan bil. Det är för långt att gå!’ Men sedan kom jag ihåg maningen att låta systrarna tjäna varandra. Jag satte alla sex systrarna på syster Moreiras nya besökslista.

När syster Moreira kom tillbaka från sin första besöksmaraton ringde hon mig, fylld av Anden … Hon hade ont i fötterna, men Herren hade lättat hennes börda och hennes hjärta.

”Efter några fler besök bad syster Moreira en annan syster att följa med henne på hennes rundvandring …

När jag började se efter hittade jag många olika sätt att hjälpa systrarna hjälpa sig själva och varandra …

Just när jag började se en stor andlig tillväxt bland medlemmarna i församlingen fick min make och jag veta att vi skulle flytta … Jag ville inte ens tänka på att behöva lämna mina underbara vänner. Jag ville så gärna fortsätta tjäna tillsammans med dem — vi hade gett varandra så mycket. Men jag kunde i alla fall se att evangeliet hade en kraftfull inverkan på deras liv och att de tog hand om varandra. Jag, som i början hade varit en ovillig arbetare på fältet, hade återvänt nedtyngd av kärvar.”34

President Lorenzo Snow

Lorenzo Snow

President Lorenzo Snow, kyrkans femte president, lärde att Hjälpföreningens systrar exemplifierade sann religion. Han sade: ”Aposteln Jakob sade att ’en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud’ är följande: Att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd och hålla sig obesmittad av världen.’ Hjälpföreningens medlemmar har antagit detta som sanning och har verkligen exemplifierat en ren och fläckfri gudstjänst i sitt liv, ty de har hjälpt nödställda, de har lagt armarna om föräldralösa och änkor och de har hållit sig obefläckade av världen. Jag vittnar om att det inte finns ädlare eller mer gudfruktiga kvinnor i världen än de som finns i Hjälpföreningen.”35

Rena och gudfruktiga systrar i Hjälpföreningen har vakat över och stärkt varandra sedan de första dagarna i Nauvoo fram till idag genom kärleksfull och inspirerad besöksverksamhet. Det är ett tjänande som ges till en efter en, från hjärta till hjärta.

Kapitel 7

  1. Se Eliza R. Snow, ”How Great the Wisdom and the Love”, Hymns, nr 195.

  2. Se Luk 15:3–7.

  3. Se 3 Nephi 11:13–17; 17:5–25.

  4. Julie B. Beck, ”Hjälpföreningen: Ett heligt verk”, Liahona, nov. 2009, s. 113.

  5. Relief Society Minute Book, Nauvoo, Illinois, 28 juli 1843, kyrkans historiska bibliotek, s. 101.

  6. Joseph F. Smith, ”Address of President Joseph F. Smith”, Woman’s Exponent, maj 1903, s. 93; se också Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph F. Smith (1999), s. 187–188.

  7. Eliza R. Snow, i Relief Society Minutes, sjätte församlingen, Salt Lake stav, 16 jan. 1868, kyrkans historiska bibliotek, s. 16; standardiserad stavning och användande av stor begynnelsebokstav.

  8. Eliza R. Snow, i Mt. Pleasant North Relief Society Minutes, 7 aug. 1880, kyrkans historiska bibliotek, s. 56; standardiserat användande av stor begynnelsebokstav.

  9. Sarah M. Kimball, i 15th Ward Relief Society Minutes, 1868–1873, kyrkans historiska bibliotek; standardiserad interpunktion.

  10. Jane Richards, i ”R. S. Reports”, Woman’s Exponent, sep. 1907, s. 24.

  11. Minutes of General Board of Relief Society, 19 apr. 1944, kyrkans historiska bibliotek, s. 39–40.

  12. Belle S. Spafford, intervjuad av Jill Mulvay [Derr], 1 dec. 1975, avskrift, kyrkans historiska bibliotek.

  13. Belle S. Spafford, intervjuad av Jill Mulvay [Derr], 8 dec. 1975, avskrift, kyrkans historiska bibliotek.

  14. Henry B. Eyring, ”Hjälpföreningens bestående arv”, Liahona, nov. 2009, s. 123.

  15. Julie B. Beck, ”’Strengthen Thy Stakes’: Strong and Immovable in Faith”, i Awake, Arise, and Come unto Christ: Talks from the 2008 BYU Women’s Conference (Deseret Book, 2009), s. 86–87; portugisisk översättning reviderad.

  16. Joseph Smith, i Relief Society Minute Book, Nauvoo, Illinois, 28 apr. 1842, s. 38.

  17. Se Spencer W. Kimball, ”Små handlingar av tjänande”, Nordstjärnan, dec. 1976, s. 1.

  18. Thomas S. Monson, i Conference Report, okt. 2009, s. 84; eller Liahona, nov. 2009, s. 86.

  19. Dieter F. Uchtdorf, ”Glädje, vår arvedel”, Liahona, nov. 2008, s. 120.

  20. Se Spencer W. Kimball, ”En vision av besökslärarinnans kall”, Nordstjärnan, dec. 1978, s. 4; se också Läran och förbunden 20:53–54.

  21. Camilla Kimball, i Caroline Eyring Miner och Edward L. Kimball, Camilla: A Biography of Camilla Eyring Kimball (1980), s. 175.

  22. Cathie Humphrey, i ”Starka händer och ett kärleksfullt hjärta”, Liahona, dec. 2004, s. 26–27.

  23. Citerat av Mary Ellen Smoot i en intervju av Julie B. Beck, 20 maj 2009, avskrift, kyrkans historiska bibliotek.

  24. ”Starka händer och ett kärleksfullt hjärta”, s. 29–30.

  25. Se Spencer W. Kimball, ”En vision av besökslärarinnans kall”, s. 5–6.

  26. I Virginia U. Jensen, ”Ringar på vattnet”, Liahona, jan. 2001, s. 109.

  27. Mary Ellen Smoot, i Conference Report, okt. 1997, s. 13–14; eller Nordstjärnan, jan. 1998, s. 13.

  28. Se Spencer W. Kimball, ”En vision av besökslärarinnans kall”, s. 6, 7.

  29. Silvia H. Allred, ”Kärleken upphör aldrig”, Liahona, nov. 2011, s. 115–116.

  30. Elaine L. Jack, i Jaclyn W. Sorensen, ”Visiting Teaching—Giving Selfless Service in a Loving Sisterhood”, Church News, 7 mars 1992, s. 5.

  31. Vivien D. Olson, ”The Visiting Teacher Who Made a Difference”, Church News, 15 maj 1982, s. 2.

  32. Hope Kanell Vernon, ”The Visiting Teacher Who Made a Difference”, Church News, 12 juni 1982, s. 2.

  33. Se ”Enighet och samarbete: Ett samtal med Hjälpföreningens generalpresidentskap”, Nordstjärnan, nov. 1985, s. 11.

  34. Robyn Romney Evans, ”In the Vineyard”, Ensign, mars 2004, s. 21–23.

  35. Lorenzo Snow, i ”Prest. Snow to Relief Societies”, Deseret Evening News, 9 juli 1901, s. 1; citerar Jakobs brev 1:27.

Genom sitt exempel undervisade Frälsaren om hur vi ska vaka över och stärka varandra.

Besökslärarkommittéer samlade in donationer för att hjälpa till med lokala behov.

Besökslärare har alltid strävat efter att tillgodose de andliga och timliga behoven hos dem de besöker.

Besökslärare i Centralafrika går för att besöka sina systrar

Syster Geraldine Bangerter, längst ner till vänster, tillsammans med brasilianska systrar som hjälpte till att etablera Hjälpföreningen i sitt hemland

När Hjälpföreningens systrar tjänar på ett kärleksfullt sätt följer de Jesu Kristi exempel.

Besökslärarna och systrarna de undervisar kan stärka och upplyfta varandra.

När besökslärarna undervisar om sanningar och bär vittnesbörd hjälper de andra att följa Frälsaren.

Besökslärare kan få vägledning av den Helige Anden när de ber om hjälp.

Hängivna besökslärare utövar ”en gudstjänst som är ren” (Jak 1:27).

Tack vare besöksverksamheten vet Hjälpföreningens systrar att de har vänner som bryr sig om dem.

Genom besöksverksamheten kan Hjälpföreningens systrar finna glädje i att tjäna varandra.

”När ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst” (Mosiah 2:17).