Kapitel 10
”Lev upp till era förmåner”
Under ett av de första mötena som hölls av Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo uppmanade president Joseph Smith systrarna att ”lev[a] upp till [sina] förmåner”.1 Med den uppmuntran till grund har systrarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga lärt sig att leva upp till sin gudomliga potential genom att uppfylla Guds syften för dem. När de lär sig förstå vilka de egentligen är — Guds döttrar, med en medfödd förmåga att älska och vårda — når de sin potential som heliga kvinnor. Med kärlek i hjärtat uppfyller de Hjälpföreningens syften: att stärka tro och rättfärdighet, stärka familjen och hemmet och söka upp och hjälpa behövande.
Etablerad som en väsentlig del av återställelsen hjälper Hjälpföreningen sista dagars heliga kvinnor att leva upp till sina förmåner. Genom denna organisation får systrarna en vision och försäkran om sin identitet som döttrar till Gud. De får också möjlighet att tjäna och den vägledning och myndighet de behöver för att fullgöra dessa ansvarsuppgifter.
Guds döttrar
Joseph Smith undervisade Hjälpföreningens systrar om deras upphöjdhet som döttrar till Gud och hjälpte dem förstå att Gud älskade dem och hade ett stort syfte för dem att uppfylla. Kvinnorna i kyrkan har en viktig roll i vår himmelske Faders frälsningsplan — lika viktig som den roll männen har i prästadömet. Herren har begåvat kvinnor med en medfödd förmåga att tjäna och välsigna andra, och han har anförtrott dem ett heligt ansvar att använda sina gåvor för att hjälpa till att rädda hans barn.
Kvinnorna glömmer ibland hur ädla de är och ger efter för världens nöjen och frestelser. Syster Mary Ellen Smoot, Hjälpföreningens trettonde generalpresident, var bekymrad över detta, och tillsammans med sina rådgivare, systrarna Virginia U. Jensen och Sheri L. Dew, ville hon påminna kyrkans kvinnor om deras identitet. Under ett av Hjälpföreningens allmänna möten talade de om vad det innebär att vara Guds döttrar:
”Vi är älskade andliga döttrar till Gud, och vårt liv har betydelse, ändamål och inriktning. Som ett världsomfattande systraskap är vi förenade i vår hängivenhet mot Jesus Kristus, vår Frälsare och vårt Föredöme. Vi är kvinnor med tro, dygd, visioner och kristlig kärlek som:
Stärker vårt vittnesbörd om Jesus Kristus genom bön och skriftstudier.
Söker andlig styrka genom att följa den Helige Andens maningar.
Ägnar oss åt att stärka äktenskap, familjer och hem.
Finner upphöjdhet i moderskap och glädje i kvinnlighet.
Finner glädje i tjänande och goda gärningar.
Älskar att leva och att lära.
Står för sanning och rättfärdighet.
Stöder prästadömet som Guds myndighet på jorden.
Gläder oss åt templets välsignelser, förstår vår gudomliga bestämmelse och strävar mot upphöjelse.”2
Prästadömsledare har också påmint kvinnor om deras gudomliga natur och heliga ansvarsuppgifter. Äldste M. Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum sade: ”Vi tror på och räknar med er godhet och er styrka, era anlag för dygd och tapperhet, er vänlighet och ert mod, er styrka och uthållighet. Vi tror på er uppgift som Guds kvinnor … Vi tror helt enkelt att kyrkan inte kan uträtta det den måste uträtta utan er tro och trofasthet och er naturliga tendens att sätta andras välbefinnande framför ert eget. Och vi tror på er andliga styrka och fasthet. Vi tror att Guds plan är att ni ska bli drottningar och få ta emot de högsta välsignelser någon kvinna kan få i tid eller evighet.”3
När kvinnor lever upp till sina förmåner och sin potential som Guds döttrar förbereder de sig själva för det eviga livets välsignelse. Detta är den härliga bestämmelse Gud har i beredskap åt sina trofasta döttrar.
Sann kristuslik kärlek, ett arv som går från hjärta till hjärta
Profeten Joseph Smith lärde: ”Det är naturligt för kvinnor att ha kristuslik kärlek.” När Hjälpföreningen organiserades sade han till systrarna: ”Ni är nu i den ställningen att ni kan handla enligt de känslor som Gud har inplanterat i er själ.”4 För att sann kristuslik kärlek ska blomstra i hjärtat måste kvinnor kombinera sin medfödda medkänsla med tro på Jesus Kristus och hans försoning. President Henry B. Eyring, rådgivare i första presidentskapet, förklarade att denna sanna kristuslika kärlek är Hjälpföreningens arv:
”Jag vill ikväll tala … om det stora arv de som gick före er i Hjälpföreningen efterlämnade till er. Den del … som för mig tycks vara den allra viktigaste och mest konstanta är att kärlek ska vara själva kärnan i föreningen och finnas i varje medlems hjärta, vara en del av hennes natur. Kärleken till nästan var för dem långt mer än en känsla av välvilja. Den kärleken kommer av tro på Herren Jesus Kristus och är en följd av att hans försoning verkar i medlemmarnas hjärtan …
Henry B. Eyring
Den här föreningen består av kvinnor vars kärlek till nästan uppstår i hjärtan som förändrats genom att de kvalificerar sig för och håller de förbund som endast erbjuds i Herrens sanna kyrka. Deras kärlek till nästan kommer från honom genom hans försoning. Deras kärleksfulla handlingar vägleds av hans exempel och kommer av tacksamhet för hans oändliga barmhärtighetsgåva och genom den Helige Anden som han sänder för att åtfölja hans tjänare i deras kärleksarbete.”5
Detta kärleksarv inleddes med systrarna i Nauvoo som engagerade sig i organiserat kärleksfullt arbete och tog emot tempelförbund. Det fortsatte i Winter Quarters och längs den mödosamma färden till Saltsjödalen. Det höll kyrkans kvinnor uppe medan de bosatte sig i avlägsna samhällen, uthärdade politisk förföljelse och världskrig och gav dem hopp under den ekonomiska depressionen. Det har inspirerat till kärleksfull vänlighet i hemmet och hjälpinsatser över hela världen. Det har motiverat hjälpföreningssystrarna medan de har tjänat på sjukhus och hjälpt till med adoptioner, veteförråd, humanitär hjälpverksamhet och välfärd. Och Kristi rena kärlek fortsätter att motivera hjälpföreningssystrarna idag medan de samlas för att undervisa och tjäna varandra och medan de stärker och vakar över varandra en och en.
Varje sista dagars helig kvinna blir en del av det här kärleksarvet och har ansvaret och förmånen att dela med sig av arvet till andra.
En familjs historia visar hur Hjälpföreningens arv har gått från mor till dotter i generationer. Varje dotter har omfattat Hjälpföreningens motto: ”Kärleken upphör aldrig”.
Arvet började med Elizabeth Haven Barlow som blev medlem i kyrkan 1837. Elizabeth blev medlem i Kvinnliga hjälpföreningen i Nauvoo den 28 april 1842, och hon hörde profeten Joseph Smith undervisa om organisationens grundläggande principer. Dessa lärdomar var till stöd för henne under hennes liv när hon utsattes för pöbelhopar och förföljelse, födde ett barn under färden till Saltsjödalen och tog hand om små barn medan hennes make tjänade som missionär. Hon verkade som Hjälpföreningens president i Bountiful i Utah mellan 1857 och 1888, tre år före sin död vid 81 års ålder.
Historien fortsätter med hennes dotter Pamela Barlow Thompson. Pamela och hennes make kallades att bosätta sig i Panaca i Nevada, där hon blev Hjälpföreningens president. Hon lärde ut hushållskunskap till systrarna, bland annat hur man använder ett nytt mekaniskt underverk: symaskinen. Medan de bodde i Nevada dödades hennes make. Hon och hennes familj flyttade sedan till Bountiful i Utah, där hon återigen kallades att verka i ett hjälpföreningspresidentskap.
Pamela förde sitt arv vidare till sin dotter Theresa Thompson Call. En kort tid efter att Theresa hade gift sig flyttade hon och hennes make till Mexiko. Under större delen av sitt liv verkade hon samtidigt som hjälpföreningspresident och som rådgivare i Primärs presidentskap. Hon var bekant för sitt kärleksfulla tjänande. Hon tog måltider till behövande. Hon gjorde det till en vana att ge tårtor åt sina äldre grannar på deras födelsedagar. Vid ett sådant tillfälle kom hon inte ihåg en grannes födelsedag förrän efter kvällsmaten. Hängiven principen ”kärleken upphör aldrig” tände hon på nytt eld i spisen och bakade en kaka. När hon kom till grannen sent på kvällen brast systern i gråt och sade: ”Jag har väntat hela dagen på dig och hade just förlikat mig med att du hade glömt bort mig den här gången.”
Theresas dotter Athelia Call Sears älskade också Hjälpföreningen. Hon skyndade sig att stryka sin tvätt varje tisdagsmorgon så att hon kunde vara med på Hjälpföreningens möte på eftermiddagen. När hon hade fyllt sjuttio kallades hon till församlingens hjälpföreningspresident. På den tiden krävdes det att församlingarna samlade in pengar till utrustning och aktiviteter, så hon ledde Hjälpföreningen i att samla in pengar för att köpa köksutrustning till möteshuset, och ytterligare 1 000 dollar till biskopen som skulle användas till andra behov i församlingen.
Athelia Sears Tanner, en av syster Sears döttrar, kallades som ung mor till församlingens hjälpföreningspresident. En stor del av hennes tjänande bestod i att ta hand om och ta måltider till mödrar med nyfödda barn. Athelia hade en medfödd talang för undervisning och ett starkt vittnesbörd om Jesus Kristus. Hon fostrade tretton barn, tjänade andra och räddade själar i olika egenskaper i Hjälpföreningen i hela sitt liv.
Kärleksarvet har fortsatt i denna familj. Alla syster Tanners döttrar har trofast verkat i Hjälpföreningen, och hennes dotterdöttrar har följt mödrarnas exempel.6
Kärleksfullt tjänande är varje hjälpföreningsmedlems andliga arv. Som president Eyring förklarade: ”Ni för arvet vidare när ni hjälper andra ta emot kärlekens gåva i sina hjärtan. De kommer sedan att kunna föra det vidare till andra. Hjälpföreningens historia finns nedtecknad i ord och antal, men arvet förs vidare från hjärta till hjärta.”7
”Min tur att tjäna”
Efter att ha gett många exempel på personer med stor tro, sade aposteln Paulus: ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss, låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss. Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare.”8
Kyrkans kvinnor är omgivna av en stor sky av vittnen, bland annat ”vår ärorika moder Eva” och ”många av [hennes] trofasta döttrar som [har] levt genom tidsåldrarna och tillbett den sanne och levande Guden”.9 Trofasta döttrar till Gud lever upp till sina förmåner genom att de går i dessa vittnens fotspår, lägger åt sidan problemen och frestelserna som snärjer dem och går den väg som Herren har stakat ut åt dem.
I varje generation finns ädla, kärleksfulla, trofasta, heliga kvinnor. Fastän få av dessa kvinnor får sina namn nedtecknade i historien så känner deras himmelske Fader dem väl. Och detta, som Eliza R. Snow sade, är allt som egentligen betyder något: ”Det finns många systrar vars arbete inte är bekant bortom deras eget hem och kanske inte ens uppskattades där, men vad har det för betydelse? Om ditt arbete accepteras av Gud, hur enkla dina plikter än är, om de utförs trofast bör du aldrig känna dig missmodig.”10
Följande berättelse är ett av otaliga exempel på det inflytande som Hjälpföreningens trofasta systrar har. I detta fall var det en handfull kvinnor som hjälpte en ung vuxen kvinna som hette Lynne. Tack vare att Lynne såg dessa systrar tjäna blev hon fast besluten att göra detsamma när hon blev hjälpföreningssyster.
När Lynne var arton eller nitton år fick hon och hennes mamma veta att hennes styvfar hade blivit allvarligt skadad i avlägsen stad. De tog snabbt flyget för att besöka honom, men han dog innan de hann dit. Lynne berättade sedan vad som hände när de återvände hem:
”När mamma och jag, utmattade och nedstämda, gick nerför trappan från flygplanet, stod [en] man och en kvinna bredvid landningsbanan. De kom fram och lade armarna om oss. Det var grenspresidenten och Hjälpföreningens president …
Det var en förvirrande tid då vi kämpade för att hantera det faktum att [min styvfar] var död … Men det fanns alltid en syster där som tyst väntade i bakgrunden för att ta emot meddelanden, öppna dörren när någon kom, hålla oss i handen när vi ringde till våra släktingar och vänner. De var där för att hjälpa oss packa, hjälpa oss ta hand om allt som behövde göras.
Under tiden allt detta hände utvecklade jag en sådan tacksamhet att jag inte kunde förstå hur jag skulle kunna återgälda dessa kära systrar. Jag försökte förtvivlat komma på ett sätt, men fantasin gav vika för utmattning.”
Flera år senare när Lynne var gift och hade tre små barn kallades hon att verka i ett hjälpföreningspresidentskap. Ibland undrade hon om hon kunde klara kraven som hennes kallelse innebar. Men sedan mindes hon hur man hade tjänat henne när hennes styvfar hade dött. ”Nu”, tänkte hon för sig själv, ”är det min tur.” Hon återgav följande upplevelse:
”En kvinna i församlingen hade förlorat sin fjortonåriga dotter. Modern bad mig köpa en vacker klänning och att klä hennes dotters kropp i den inför begravningen. Jag kunde göra det — och det blev en mycket speciell upplevelse. Det var min tur att tjäna så som [andra systrar] hade tjänat mig.
En äldre kvinna i församlingen som bodde ensam tog en överdos av sin medicin och befann sig i ett hjälplöst tillstånd i tre dagar. Den andra rådgivaren och jag fann henne fortfarande vid liv i hennes lägenhet och gjorde henne i ordning innan ambulansen kom. Vi stannade kvar för att skura lägenheten — väggar och golv — med desinfektionsmedel. Min tur återigen.
En ung mor i församlingen, en av mina väninnor, förlorade plötsligt sitt enda barn, en vacker treårig dotter, som dog av en infektion innan läkarna ens var medvetna om hur allvarlig hennes sjukdom var. Den andra rådgivaren och jag gick hem till dem så fort vi fick höra om lilla Robins död. När vi var framme vid myggnätsdörren hörde vi hur fadern (som inte var medlem i kyrkan) grät medan han talade på telefon med sin mor som bodde långt därifrån. Han tittade upp, såg oss, och grät fortfarande när han sade i telefonen: ’Det ordnar sig, mamma. Mormonkvinnorna är här.’ Min tur ännu en gång.”
Lynne sade senare att när andra frågade henne vad hon tyckte om Hjälpföreningen, så berättade hon för dem om sina upplevelser av att ta emot och ge hjälp. Hon sade: ”Det är så jag känner för Hjälpföreningen innerst inne. Och varför.”11
Sista dagars heliga kvinnor över hela världen känner på samma sätt för Hjälpföreningen ”innerst inne”. Liksom Lynne har de fått hjälp av Hjälpföreningen och de vet att det är deras tur att tjäna i kärlek och tro. De tjänar så i olika egenskaper — som döttrar, hustrur, mödrar, systrar, fastrar, mostrar, besökslärare, hjälpföreningsledare, grannar och vänner. En del av deras tjänande görs för att de fått det i uppgift av kyrkans ledare, en del på grund av tysta maningar från den Helige Anden. När de ser att de har ”en så stor sky av vittnen omkring [sig]” är de redo att ”löpa uthålligt i det lopp som [de] har framför [sig]”.
”Led världen … i allt som är prisvärt”
President Joseph F. Smith, kyrkan sjätte president, uppmanade de sista dagars heliga kvinnorna att ”leda världen, och särskilt världens kvinnor, i allt som är prisvärt, allt som är gudalikt, allt som är upplyftande och som har en renande inverkan”. Han sade: ”Ni är kallade genom Guds profets röst att göra detta, att var de förnämsta, att vara de största och de bästa, de renaste och de mest hängivna i att göra det som är rätt.”12
Under Herrens återställda kyrkas hela historia har kvinnliga lärjungar till Kristus följt denna norm. Liksom Ester har de trofast och modigt mött svåra prövningar. De har funnit syftet med sitt liv, liksom Ester gjorde när hennes kusin Mordokaj sade: ”Vem vet om du inte har nått kunglig värdighet just för en tid som denna?”13 Liksom Nehemja i Gamla testamentet har de inte låtit sig avledas från sina heliga ansvarsuppgifter. När Nehemjas fiender försökte fresta honom att svika sin plikt att bygga upp Jerusalems mur på nytt, svarade han: ”Jag håller på med ett stort arbete och kan inte komma. Varför skulle arbetet få stanna av? Det blir ju fallet om jag lämnar det och kommer ner till er.”14 Hans fiender fortsatte att fresta honom, men han förblev stark och trogen sitt viktiga arbete. Världen har försökt övertala kyrkans kvinnor att överge sina gudagivna uppgifter, men de trofasta hjälpföreningssystrarna har inte lämnat sitt viktiga arbete.
Uppmaningen att leda i allt som är prisvärt, gudalikt, upplyftande och renande är krävande. Det har den alltid varit. Men de enskilda hjälpföreningssystrarna är inte ensamma om att följa uppmaningen. De är del av en stor organisation, grundad av prästadömets myndighet och stärkt av profeternas lärdomar och förkunnelser. De är älskade döttrar till Gud med heliga ansvarsuppgifter. De är Lammets förbundsfolk, ”beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet”.15 När de förenar sig med andra trofasta heliga och lär av deras exempel som har gått före dem, kan de segra över de jordiska prövningarna. De kan hjälpa till att bygga Guds rike i hela världen och i sina hem. De kan säga: ”Nu är det vår tur — vår tur att tjäna och att skriva ett kapitel på sidorna i Hjälpföreningens historia.” Med visshet om vår himmelske Faders kärlek till dem och ett vittnesbörd om Jesu Kristi försonings kraft, kan de höja sig över vanliga tankar och ambitioner och vara en del av ”något extraordinärt”.16
Herrens löften är säkra när systrarna följer rådet han gav till Hjälpföreningens första president: ”Sannerligen säger jag dig: Alla de som tar emot mitt evangelium är söner och döttrar i mitt rike … Du skall lägga åt sidan det som hör världen till och söka det som hör till en bättre värld … Håll fast vid de förbund som du har slutit.”17 När profeten Joseph Smith uppmanade hjälpföreningssystrarna att ”leva upp till [sina] förmåner” lade han till ett löfte: ”Änglarna [kan] inte hindras från att vara i ert sällskap … Om ni är rena kan inget hindra er.”18
Gud har välsignat sina döttrar med stor förmåga att älska och vårda.
När kvinnor lever upp till sin potential som Guds döttrar förbereder de sig själva för det eviga livets välsignelse.
”Hjälpföreningens historia finns nedtecknad i ord och antal, men arvet förs vidare från hjärta till hjärta” (Henry B. Eyring).
Kristi rena kärlek fortsätter att inspirera Hjälpföreningens systrar medan de undervisar och tjänar varandra.
Mödrar kan föra Hjälpföreningens arv vidare till sina döttrar.
”För en tid som denna” (Ester 4:14)
I varje ny generation kan Hjälpföreningens systrar säga: ”Nu är det vår tur att tjäna.”