Lektion Nio
Använd Konsekvenser
Föräldrar som skyddar sina barn för de negativa konsekvenserna av dåligt uppförande gör dem en stor otjänst och hindrar dem att lära sig värdet av lydnad.
Lektionsmål
Hjälp föräldrarna att under lektionen:
-
Förstå värdet av positiva och negativa konsekvenser för godtagbart eller icke godtagbart uppförande.
-
Känna till skillnaden mellan naturliga och logiska konsekvenser och hur och när de används till att styra beteende.
-
Veta hur logiska konsekvenser bäst används.
-
Förstå hur timeout används som en slags konsekvens.
Värdet av konsekvenser
Barn lär sig genom att göra dagliga val och uppleva konsekvenserna. De som lyder Guds bud, är flitiga och håller sig till samhällets lagar har större möjligheter att leva produktivt och framgångsrikt. De som är lata och olydiga går ofta in i vuxenlivet utan att vara förberedda för att leva framgångsrikt. Slutligen får vi alla erfara följderna av våra handlingar. De rättfärdiga får evigt liv medan däremot obotfärdiga syndare blir utkastade. (Se Matt 25:46.) Föräldrar kan använda konsekvenser på sätt som hjälper deras barn att lära sig ansvarsfullt uppförande.
Presiderande biskop H David Burton gjorde iakttagelsen att ”föräldrar som med framgång lyckats skaffa sig många saker ofta har svårt att säga nej till bortskämda barns krav. Barnen riskerar därför att inte lära sig viktiga värderingar som hårt arbete, fördröjd tillfredsställelse, ärlighet och medkänsla.”1
Enligt William Damon, chef för Stanford Center on Adolescence, ett forskningscenter för ungdomsfrågor, uppmuntrar många föräldrar genom sina handlingar till självupptagenhet och oansvarighet hos sina barn.2 Dessa föräldrar försöker stärka sina barns självförtroende genom att tala om för dem hur fantastiska de är utan att egentligen kräva någonting väsentligt av dem.3 Detta oförtjänta beröm resulterar ofta i lata, krävande, respektlösa, självsvåldiga barn och tonåringar. Eftergivna föräldrar kräver mycket lite av sina barn och använder få eller inga konsekvenser för olydnad eller försummelse.
President Joseph F Smith undervisade om vikten av att göra barn ansvariga för olämpligt uppförande: ”Gud förbjude att någon av oss skulle vara så dåraktigt eftergiven, så tanklös och så ytlig i vår tillgivenhet för våra barn att vi inte vågar tillrättavisa dem då de går vilse, då de handlar fel och hyser dåraktig kärlek till det som hör världen till i stället för det som hör rättfärdigheten till, av rädsla att stöta oss med dem.”4
Daniel
Daniel var en intelligent men upprorisk tonåring. Samtidigt som hans far, en rik affärsman, ledde kyrkans möten på söndagarna körde Daniel ofta berusad genom staden. Han hade totalkvaddat två bilar. Efter varje krock köpte hans far en ny bil åt honom.
Daniels far trodde att han hjälpte sin son när han gav honom vad han ville. Daniel tycktes testa om det fanns några gränser för hans uppförande. Eftersom han inte fann några, fortsatte han att överträda Guds lagar och trotsa samhällets regler. Några år senare fälldes Daniel för ett grövre brott och dömdes till fängelse. En tid efter sin frigivning begick han självmord. Även om det är omöjligt att exakt veta vad det var som bidrog till denna sista självdestruktiva handling, var det uppenbart för dem som kände honom att han som barn hade skyddats mot konsekvenserna av sitt dåliga uppförande.
Utmaningen att uppfostra barn i besvärliga tider
En del föräldrar försöker påverka sina barns uppförande genom frikostighet och eftergivenhet. Daniels far var en sådan person. Han trodde att han bäst kunde visa sin kärlek genom att ge Daniel vad han än ville ha. Han var rädd för att om han sade nej till något som Daniel ville, skulle sonen bli arg eller tro att han inte var älskad. Men ju mer Daniels far gav, desto mer tycktes Daniel förvänta sig och desto mindre tacksam blev han för det han fick.
Vad Daniel behövde var föräldrar som hade verklig omtanke om honom. För att kunna utvecklas till en ansvarskännande vuxen behövde Daniel gränser och ansvar. Han behövde föräldrar som sade nej till hans otillbörliga önskemål och som lät honom ta konsekvenserna av sina dåliga val.
Många föräldrar ställs inför stora svårigheter med sina söner och döttrar. Kyrkans ledare och sakkunniga är djupt bekymrade över den väg många barn har slagit in på. Äldste Jeffrey R Holland sade följande angående skildringen av hur Frälsaren välsignade de små barnen i 3 Nephi 17:
”Vi kan inte exakt känna till de känslor Frälsaren hade under denna känslofyllda stund, men vi vet att han var ’bekymrad’ och att han ’suckade inom sig’ över de nedbrytande inflytanden som alltid omger de oskyldiga barnen. Vi vet att han kände ett stort behov av att be för och välsigna barnen. …
Ibland ter det sig som om en sjö av frestelser och överträdelser håller på att dränka dem … Och ofta verkar åtminstone en del av dessa krafter som är i rörelse vara omständigheter som vi inte har någon kontroll över.”5
Många barn ställs regelbundet inför droger, alkohol, pornografi och sexualitet. Frestelserna är svåra. De som saknar föräldrars ledning, andliga värderingar och konsekvenser för dåligt uppförande ger ofta efter för frestelsen.
Ansvarsfulla föräldrar tillhandahåller vägledning, regler och disciplin samtidigt som de visar kärlek och omtanke. I sådana föräldrars hem verkar regler vettiga och konsekvenser hör logiskt samman med brott mot regler. Barn i en sådan miljö lär sig av sina misstag och känner att konsekvenser är rättvisa, även om de inte alltid är så förtjusta i dem.
Använd Konsekvenser
Följande principer hjälper föräldrar att veta hur de på ett lämpligt sätt kan använda konsekvenser i uppfostran.
Uppmärksamma och beröm lämpligt uppförande
Barn tenderar att upprepa beteenden som drar till sig föräldrarnas uppmärksamhet. Enligt Glenn Latham, en sista dagars helig pedagog, ignorerar föräldrar vanligtvis 95–97 procent av allt det riktiga och bra som barnen gör. Men om ett barn uppför sig illa är det 5–6 gånger troligare att de lägger märke till detta beteende.”6 Om föräldrar bara reagerar på det negativa som barnen gör, bör ingen förvåna sig över att barnen uppför sig illa.
Föräldrar kan förstärka ett önskvärt beteende genom att intressera sig för vad sina barn gör och genom positivt samspel: le, visa tacksamhet eller ge en klapp på axeln. Beröm bör vara uppriktigt och inriktat på barnets beteende och dess värde för föräldrar och andra. Till exempel: ”Jag uppskattar när du hjälper mig att städa köket. Jag tycker det är roligt att göra saker tillsammans med dig och arbetet blir fortare gjort.” Beröm som riktas till barn (”du är ett sådan snäll pojke”) kan ge intryck av att vara oärligt eller manipulerande.
Låt barnen erfara lämpliga naturliga konsekvenser
Naturliga konsekvenser följer automatiskt på handlingar. Ett barn som till exempel inte studerar inför ett prov får vanligtvis ett lägre betyg. En äldre tonåring som åker fast för fortkörning får betala böter. Individer lär sig snabbt av naturliga konsekvenser eftersom konsekvenserna kommer oavsett protester eller invändningar mot dem. Om föräldrar beskyddar sina barn för naturliga konsekvenser genom att till exempel betala deras trafikböter, berövar de sina barn värdefulla lärdomar.
Naturliga konsekvenser kan skada ett barn som är för litet för att förstå dem. Ett litet barn måste till exempel hindras från att vidröra en het platta, gå ensam vid ett vattendrag eller leka på en trafikerad gata.
Men föräldrar kan låta små barn få uppleva lindrigare naturliga konsekvenser, som att till exempel en leksak går sönder om de trotsigt slår den mot trottoaren eller att en filtpenna torkar ut om de vägrar att sätta på locket. I dylika fall kan barn bäst dra lärdom av konsekvenser om de har undervisats om reglerna och inser de naturliga konsekvenser som blir följden av att bryta mot reglerna.
Använd logiska konsekvenser
Föräldrar bör använda konsekvenser på ett sätt som logiskt förknippas med barnets beteende. Ett störigt barn vid middagsbordet kan till exempel bli ombett att gå från bordet tills han eller hon är beredd att äta lugnt. Logiska konsekvenser fungerar bäst när de:
-
Är begripliga för barnet.
-
Tyder på respekt för barnet.
-
Kräver att barnet betalar ett pris.
Föräldrar bör använda dem på ett bestämt och vänligt sätt, inte ilsket för då framkallar de ovilja. Till exempel: Ett barn kommer ofta för sent till middagen, så föräldrarna ställer undan maten och talar om för barnet att nästa måltid serveras på morgonen.
Konsekvensen tycks rimlig för barnet (den hör ihop med barnets beteende) och kräver att barnet får betala ett pris (en missad måltid för att ha kommit för sent till middagen). Även om barnet kanske inte tycker om konsekvensen, visar konsekvensen respekt för barnet om den används av kärleksfulla föräldrar som är varken hämndlystna eller fördömande. Konsekvensen står i rimligt förhållande till brottet mot reglerna.
Föräldrar kan också använda konsekvenser som kan verka mindre logiska, som att ta bort förmånen att få titta på TV när deras barn inte har gjort sina sysslor. Sambandet har att göra med arbete och förmåner. Att titta på TV är en förmån som förtjänas genom ansvarsfullt uppförande. Ett barn som är ansvarslöst kan gå miste om en förmån.
När föräldrar tänker låta ett barn få ta konsekvenserna, bör de inrikta sig på att ha kontroll över sitt eget beteende snarare än att försöka kontrollera sitt barns beteende. Föräldrar bör tala om för barnet vad de tänker göra, inte vad barnet kommer att göra, vilket ligger utom deras kontroll. De kan till exempel säga till en upprorisk tonåring: ”Att få använda familjens bil är en förmån som vi ger till familjemedlemmar som gör sina sysslor. Om du väljer att inte göra dina sysslor, står bilen inte till ditt förfogande.”
I samtliga fall bör konsekvenser användas på ett vänligt och kärleksfullt sätt. Beakta uttalandet i Läran och förbunden 121:41–42: ”Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande … utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet och genom uppriktig kärlek, genom välvilja och ren kunskap som storligen skall utvidga själen, utan hyckleri och utan svek.”
Christer
Christer var ett egensinnigt och impulsivt barn, en upptågsmakare. Under de första åren av hans liv anade föräldrarna att de nog skulle få svårigheter med honom när han blev äldre. De undervisade honom kärleksfullt om evangeliet och om respekt för familjens och samhällets regler. Likväl hade Christer svårt att hålla sig till dessa normer. Vid nio års ålder stal han pennor och en kortlek i en affär i en stad som låg några mil från platsen där de bodde ute på landet. Christers mor upptäckte sakerna och bad om en förklaring. Christer erkände att han hade stulit dem.
Christers far återvände med honom och de stulna varorna till affären. Han sade åt Christer att berätta för affärsföreståndaren vad han hade gjort, återlämna varorna, be om ursäkt och acceptera vilka konsekvenser chefen än skulle fordra. Christer, som var skuldmedveten och ångerfull, gjorde som han hade blivit tillsagd. Föreståndaren lyssnade uppmärksamt och tackade honom för att han erkände och för att han återlämnade varorna. Han sade att han hoppades att Christer hade lärt sig en viktig läxa men vidtog inga ytterligare åtgärder. Under de två följande veckorna lämnade Christers föräldrar honom hemma när de åkte in till staden. De bad honom tänka på vad han hade gjort och försäkrade honom om att de skulle ta med sig honom till staden igen och ge honom möjlighet att visa att han kunde lyda lagen.
Senare följde en rad problem: han slogs med syskonen, rökte, drack, kom hem sent på kvällen, skolkade. I vartenda fall använde Christers föräldrar logiska konsekvenser för att hjälpa honom att dra lärdom av sitt dåliga uppförande. När han närmade sig 18-årsåldern upphörde problemen. Christer tjänade som missionär, gick ut college, gifte sig i templet och blev en ansvarskännande pappa. Vid ett flertal tillfällen tackade han sina föräldrar för de tillrättavisningar han fick, vilka hjälpte honom att bli en ansvarskännande, laglydig vuxen.
Ge barnet ansvar
När föräldrar ställs inför dåligt uppförande är det ofta klokt att diskutera problemet med barnet — innan de använder en konsekvens — och fråga hur han eller hon tänker rätta till det. Frågan är viktig eftersom det gör det möjligt för barnet att bidra till att lösa problemet. Det är troligare att barn förbättrar sitt uppförande när de själva bidrar till att se hur de bör gå till väga. Om ett barn vägrar att delta i ett sådant samtal, bör föräldrarna fortsätta med konsekvensen.
Låt konsekvenserna sköta undervisningen
När föräldrar använder konsekvenser reagerar barn ibland med ilska och vill diskutera saken. Barnen lär sig allra mest om du inte säger så mycket utan fortsätter med konsekvenserna. Om det finns ett klart samband mellan brottet mot reglerna och konsekvensen, känner barnet sig ansvarigt och lär sig av erfarenheten. Men om föräldrarna använder en konsekvens och sedan diskuterar den med barnet, kommer barnet att inrikta sig på att vinna diskussionen och glömmer bort skälet till konsekvensen. Inte heller fungerar det att skrika och moralisera, för det framkallar bara ovilja hos barnet. Föräldrar bör låta konsekvenserna sköta undervisningen.
Ett exempel på att konsekvenser undervisar ges i följande exempel med ett fyraårigt barn och hans föräldrar.
|
Mamma: |
Det är dags att plocka upp. Några goda vänner kommer om några minuter. |
|
Sonen: |
Jag vill inte. Jag vill titta på tecknad film. |
|
Pappa: |
(Lugnt.) Du kan plocka upp leksakerna nu eller också plockar jag upp dem. Om jag plockar upp leksakerna, får du inte se dem igen dem förrän du har jobbat lite extra för att få tillbaka dem. Vad väljer du? |
|
Sonen: |
Du ska plocka upp dem. |
Pappan plockar lugnt upp leksakerna och lägger dem i en väska, som han ställer in i förrådet. Följande dag:
|
Sonen: |
Var är mina leksaker? |
|
Pappa: |
Jag lade undan dem. |
|
Sonen: |
Jag vill leka med dem. |
|
Pappa: |
Minns du i går när vi bad dig plocka upp dem och du inte ville det? De är borta precis som jag sade. |
|
Sonen: |
Men jag vill ha tillbaka dem. Jag vill leka med dem. |
|
Mamma: |
(Respektfullt.) Det är jag säker på. Det är dina favoritleksaker. |
|
Sonen: |
Jag vill ha tillbaka dem. Ge mig dem. |
|
Mamma: |
(Medkännande.) Vi ser att du inte mår så bra. (Gör en paus, som om hon funderar på vad hon ska göra.) Kanske vi kan komma på några sysslor som du kan göra så att du förtjänar att få tillbaka dem. Skulle du vilja det? |
|
Sonen: |
(Skriker ilsket.) Jag vill inte förtjäna dem. Ge mig dem genast. |
|
Pappa: |
Vet du vad, när du kan prata lugnt, utan att skrika eller bli arg, ska vi se om vi kan hitta något sätt för dig att förtjäna att få tillbaka dem. Men just nu har vi andra saker att tänka på. |
Föräldrarna går sin väg. En timme senare kommer sonen till pappan och erbjuder sig att göra några sysslor för att få tillbaka sina leksaker. Under de dagar som följer lyder han villigt när han blir ombedd att plocka upp efter sig.
Detta exempel illustrerar många fördelar med att arbeta med logiska konsekvenser.
-
Barnet lär sig att föräldrar menar vad de säger.
-
Barnet upplever följderna av oansvarigt beteende.
-
Konsekvenserna undervisar barnet om att det måste vara ansvarskännande för att få ha sådana förmåner som till exempel att leka med leksaker.
-
Genom att förbli lugna lär föräldrarna barnet att man löser problem fredligt och med samarbetsvilja och inte genom att försöka manipulera andra med raserianfall.
-
Föräldrarnas lugn gör att barnets olämpliga beteende fortfarande är i fokus. En utskällning eller ett gräl skulle ha riktat uppmärksamheten på föräldrarna.
-
Genom att vägra att gräla förhindrar föräldrarna att barnet säger emot och förebygger vredesutbrott.
Nästa exempel visar hur bestraffning kunde ha hindrat en ung kvinna från att dra viktig lärdom av sina felsteg. När föräldrarna visade kärlek och hjälpte henne i stället för att stöta bort henne, kunde dottern inrikta sig på de naturliga konsekvenserna av sitt beteende.
Maria
Maria, 17, var gravid i andra månaden. Hon insåg att hon inte längre kunde vänta med att berätta för sina föräldrar om sin graviditet. En abort var otänkbar, också ett äktenskap med barnets far Nils. Maria visste att hennes föräldrar skulle bli upprörda. Hon såg framför sig deras ständiga besvikelse, skäll, ovänlig behandling, avståndstagande och tusentals ”vad var det jag sa”. De hade just ätit middag. Maria var rädd och illamående, nästan kräkfärdig. Ändå tog hon mod till sig och sade: ”Mamma och pappa, det är någonting som jag måste berätta för er. Jag är med barn.”
Som väntat blev föräldrarna chockade, arga och besvikna. Hur kunde hon göra något sådant? Hade deras undervisning varit förgäves? Hade hon ingen moral, inga principer? Varför hade hon inte lyssnat på dem när de varnade henne för att tillbringa så mycket tid med Nils?
Men sedan skedde någonting oväntat. Ilska och upprördhet avlöstes av kärlek och medkänsla. Mammans ögon fylldes av tårar. Hon omfamnade Maria. ”Det måste kännas hemskt för dig”, sade hon. ”Jag är så ledsen för att det här hände. Jag är ledsen för att vi reagerade så häftigt. Hur kan vi hjälpa dig?” Pappan lade armarna om dem och sade: ”Maria, vi älskar dig. Vi ska göra allt vi kan för att hjälpa dig igenom det här.” Maria brast i gråt, överväldigad av den kärlek och det stöd hon upplevde.
Inte långt därefter kom Maria till insikt om en annan aspekt. Hon hade oroat sig i veckor över sina föräldrar och hur de skulle reagera. Hon hade sett framför sig ständiga diskussioner, hur föräldrarna fördömde och avvisade henne, ja, hon hade flera gånger övervägt att rymma hemifrån. Men nu var denna oro borta. Någonting ännu mer skrämmande började gå upp för henne. Vad hade hon gjort mot sig själv? Vad skulle hon ta sig till? Hur skulle det gå för det barn som växte i henne? Var fanns den frid och lycka som hon en gång hade haft som aktiv medlem i kyrkan? När hon tänkte tillbaka på det insåg hon att det varit lättare att oroa sig för sina föräldrar och klandra dem för att de i hjärtat var så elaka, känslolösa, oförsonliga som hon trodde att de var. Nu visste hon att hon hade haft fel. Hon hade bara sina egna problem att fundera över. Det var svårt att se verkligheten som den var. Nu visste hon åtminstone att hennes föräldrar skulle stödja henne.
Använd timeout
Timeout är en konsekvens som är mycket effektiv för barn från tre till åtta års ålder. Den inbegriper att flytta ett barn från en störande situation till ett annat rum eller område där barnet inte får uppmärksamhet.
Timeout är till särskilt stor hjälp för barn som lätt blir distraherade. Den är inte till hjälp för destruktiva barn som utkämpar en maktkamp med sina föräldrar. Sådana barn kan vara alltför upprörda för att sitta på en stol eller stanna i ett rum. Om de tvingas lyda kan de skada eller förstöra egendom eller möbler.
Timeout lär barnet ett kontrollerat, icke våldsamt sätt att handskas med problem. När föräldrar använder timeout bör de förbli lugna och vänliga och tänka på att ”ett mjukt svar stillar vrede”. (Ords 15:1) Avskildhet bör vara den enda konsekvensen.
Timeout bör inte användas av arga föräldrar om den innebär att de släpar barnet till rummet. När föräldrar får raserianfall och säger saker som sårar barnet, lär de ofrivilligt ut och förstärker olämpligt beteende. Paulus vädjade till kyrkans medlemmar: ”Reta inte upp era barn.” (Kol 3:21)
Ge föräldrarna följande anvisningar för att hjälpa dem att på ett effektivt sätt använda timeout. Föräldrar bör:
-
Tala om för barnet i förväg vilket uppförande som förväntas av honom eller henne och vilket uppförande som inte tillåts. Berätta för barnet om timeout och hur den konsekvensen kommer att användas.
-
Då ett barn uppför sig illa, tala om för barnet lugnt och kortfattat varför han eller hon ska gå till timeout. Välj bara det värsta barnet gjorde hellre än att räkna upp varje brott mot familjereglerna. (”Du får stanna i rummet i tre minuter för att du slog din bror.”)
-
Be barnet fundera över sitt uppförande och hur han eller hon kan rätta till det. Föräldrar bör också tala om för barnet att de efter timeouten kommer att be honom eller henne om en lösning på problemet. (Föräldrar bör inte använda timeout på ett barn som saknar slutledningsförmåga.)
-
Låta barnet förbli i timeout utan att prata i minst och förslagsvis det antal minuter som är lika med barnets ålder (en femåring tillbringar fem minuter i timeout). Ställ tiduret då barnet blivit tyst.
-
Komma till platsen där barnet tillbringar timeout när barnet varit tyst under den angivna tiden. Föräldrar bör inte ta notis om barnet om det försöker få uppmärksamhet genom att gråta eller skrika.
-
Be om barnets lösning på problemet innan de tillåter honom eller henne att lämna sin timeout. I en del situationer kan det vara till hjälp att låta barnet visa hur han eller hon tänker uppföra sig för att inte problemet ska återkomma. Om lösningen är tillfredsställande, kan föräldrarna tillåta barnet att förena sig med familjen. Om barnet inte är redo att lyda, kan föräldrarna låta honom eller henne upprepa aktiviteterna som beskrivs under punkt 3, 4 och 5.
-
När barnet väl lyder, tacka barnet för att ha gjort det han eller hon blev ombedd att göra. Senare bör föräldrarna söka efter tillfällen att visa sin erkänsla för gott uppförande och komma med positiva reaktioner och försöka visa än större kärlek enligt orden i Läran och förbunden 121:43.
Många föräldrar föredrar ett rum för timeout där det finns minimala möjligheter till distraktion eller förstörelse (ingen TV, inga leksaker, böcker eller andra föremål som barnet kan sysselsätta sig med eller förstöra). Om det inte finns ett sådant rum, kan föräldrarna kräva av barnet att det sitter i eller på en stol i samma rum eller inom synhåll i ett angränsande rum. En del föräldrar har funnit timeout vara framgångsrikt när barnet tillåts läsa, lyssna till musik, gå ut och gå eller hållas av föräldern. Barnets individuella behov bör avgöra vad som är bäst.
Kom i förväg överens om regler och konsekvenser
Föräldrar har i allmänhet ett bättre förhållande till sina barn om barnet förstår och samtycker till familjens regler och konsekvenser. Familjeråd, hemaftnar och personliga intervjuer är utmärkta tillfällen att samtala med barnen om familjens regler, skälet till dem samt konsekvenserna av att inte lyda dem. När ett barn samtycker till en regel och därefter bryter den, kan föräldrarna påminna honom eller henne om regeln och konsekvenserna. Föräldrar kan uttrycka sin medkänsla för att förmåner gått förlorade. Då är det mindre troligt att barnet betraktar konsekvenserna som straff, vilket följande exempel visar.
|
Mamma: |
Kommer du ihåg vad vi kom överens om när det gäller lördagskvällar och vad konsekvensen blir om du bryter mot reglerna? |
|
Dottern: |
Ja. Jag ska vara hemma vid midnatt annars får jag inte gå ut nästa lördagskväll. |
|
Pappa: |
Så vad innebär det? |
|
Dottern: |
Jag får inte gå ut nästa lördagskväll. |
|
Mamma: |
Precis. Vi vet att du planerade att gå på konsert. Det känns verkligen tråkigt att du inte kan gå. Det lät så kul. |
När föräldrar och barn väl diskuterat och kommit överens om familjeregler, är det onödigt med ytterligare diskussioner och förhandlingar i det ögonblick barnet bryter mot dem. Det kan uppmuntra barn att försöka manipulera föräldrarna så att de inte behöver ta på sig ansvaret för sitt uppförande. Även om föräldrar vanligtvis bör använda de konsekvenser som man kommit överens om, bör de vägledas av sunt förnuft och göra anpassningar då ny och relevant information kommer fram.
Använd gott omdöme
Vissa småhyss kräver inte konsekvenser. Det kan räcka att samtala med barnet. Ignorera ett motbjudande beteende om det är oskadligt. Barnen har lättare för att sluta med det om man ignorerar det. Uppmärksamhet kan förstärka negativt beteende.
Tillrättavisa med kärlek
President James E Faust i första presidentskapet undervisade om vikten av kärlek och att vara uppmärksam på olikheter hos barnen vid uppfostran: ”Barnuppfostran är något så individuellt. Varje barn är annorlunda och unikt. Det som fungerar med det ena barnet kanske inte fungerar med det andra. Jag vet inte vem som är klok nog att avgöra vilken fostran som är för sträng eller för eftergiven utom barnens egna föräldrar, som älskar dem allra mest. Det är en fråga om bön och urskillning för föräldrarna. Den övergripande och underliggande principen måste helt visst vara att barnens fostran mer ska motiveras av kärlek än av bestraffning.”7
Det viktiga ansvar som föräldrar har för sina barns uppfostran kan inte nog betonas. Som avslutning på kursen kan det vara värt att delge detta uttalande av president Faust som understryker vikten av undervisning och av att vara goda föräldrar:
”Få utmaningar är större än att vara en god förälder, men samtidigt är det inte mycket som kan erbjuda större möjligheter till lycka. Säkerligen kan inget viktigare arbete utföras i denna värld än att hjälpa våra barn att bli gudfruktiga, lyckliga, ärliga och produktiva. Föräldrar kan inte finna större glädje än när barnen hedrar dem och deras undervisning. Det är föräldraskapets härlighet. Johannes vittnade: ’Ingenting gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen.’ (3 Joh 1:4) Att undervisa, uppfostra och utbilda barn kräver enligt min åsikt mer intelligens, intuitiv förståelse, ödmjukhet, styrka, visdom, andlighet, uthållighet och hårt arbete än någon annan uppgift vi kan få i livet. Detta gäller i synnerhet när den moraliska grunden för heder och anständighet uppluckras omkring oss. För att vi ska få ett framgångsrikt hem måste värderingar förmedlas, och det måste finnas regler, normer och bestämdhet. I många samhällen får föräldrarna föga stöd för sin undervisning och sitt uppehållande av moraliska värderingar. Ett antal kulturer håller på att göra sig av med nästan alla värderingar, och många ungdomar i dessa samhällen håller på att bli moraliska cyniker.
När hela samhällen förfaller och mister sin moraliska identitet och så många hem splittras, är det bästa vi kan göra att lägga större vikt vid undervisningen av den kommande generationen — våra barn. För att kunna göra detta måste vi först och främst stödja barnens viktigaste lärare. Dessa är främst föräldrarna och andra släktingar. Den bästa omgivningen bör vara hemmet. På något sätt måste vi anstränga oss än mer att stärka våra hem, så att de blir helgedomar till skydd mot den osunda, genomträngande moraliska rötan omkring oss. Harmoni, glädje, frid och kärlek i hemmet kan bidra till att ge barnen den inre styrka som krävs för att klara av livets svårigheter.”8