Lektion Tre
Kärleksfull Kommunikation
Ord och beteende kan skada eller hjälpa, vålla smärta och lidande eller lindra smärtsamma känslor, framkalla tvivel och rädsla eller ingjuta tro och mod.
Lektionsmål
Hjälp föräldrarna att under lektionen:
-
Inse betydelsen av god kommunikation och vilken inverkan dålig kommunikation har.
-
Bli medveten om och förhindra destruktiva sätt att kommunicera med sina barn.
-
Lära sig kommunikationsteknik och -färdigheter som stärker relationerna i familjen.
Vikten av god kommunikation
Kommunikation omfattar varje tanke, känsla, handling eller önskan som förmedlas verbalt och icke-verbalt mellan föräldrar och barn. Det är omöjligt att inte kommunicera. Som president Spencer W Kimball sade: ”Vårt uttryckssätt, vårt röstläge, våra rörelser, våra tankar förråder oss.”1 Våra handlingar och ord förmedlar vilka vi är, hur vi känner inför saker och ting och vad vi har blivit. Även vår vägran att tala är ett budskap till andra, oavsett om de förstår budskapet rätt eller inte.
Dålig kommunikation är ett symptom på och en orsak till problem i familjen. Arga och frustrerade föräldrar och barn kommunicerar ofta på ett destruktivt sätt. De är mindre benägna att lyssna och mer benägna att säga nedsättande och sårande saker. När föräldrar och barn utsätts för nedsättande och sårande budskap reagerar de ofta otillbörligt i ord och handling. Ibland krävs det att man ändrar inställning till livet, till sig själv och andra för att bra kommunikation ska kunna äga rum.
Föräldrar kan bryta nedbrytande kommunikationsmönster genom att förändra sitt sätt att lyssna och reagera och därmed skapa en läkande miljö som leder till en sinnesförändring hos deras söner och döttrar.
Skadliga sätt att kommunicera
Några vanliga sätt att kommunicera som driver bort barn:
-
Föreläsa, moralisera, predika, förhöra.
”Det har jag sagt dig tusentals gånger. Kan du inte få in det i din skalle att …”
”Du borde skämmas! Titta nu vad du har gjort!”
”Varför i all världen gjorde du det?”
-
Nonchalera, blidka, uppmuntra med tomma ord.
”Lugna ner dig. Det finns ingen anledning att bli upprörd.”
”Jag gör som du vill.”
”Du ska se att det grejar sig. Många har haft det mycket värre.”
-
Döma, fördöma, hota.
”Felet med dig är …”
”Det blir aldrig något av dig.”
”Gör om det så kommer du inte kunna sitta på en vecka.”
-
Skylla på, kritisera, förlöjliga.
”Det är helt och hållet ditt eget fel.”
”Du går mig på nerverna!”
”Jag står inte ut med att du gnäller på det där sättet.”
-
Tala om egna känslor när ett barn behöver få uttrycka sina känslor.
”Jag vet precis hur du känner dig. När jag var i din ålder, då …”
Kristuslik kommunikation
Föräldrar som kommunicerar på ett kristuslikt sätt kan lättare uppfylla sitt ”helig[a] ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet” och att ”lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var de än bor”.2
Om det inte finns ett hänsynsfullt, medkännande utbyte av information, är det föga troligt att värderingar och övertygelser överförs till barnen. Barns villighet att lyssna och tala beror ofta på den atmosfär för kommunikation som föräldrar skapar i hemmet.
Som Frälsare och Återlösare är Jesus Kristus vårt exempel: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6) Som den enda fullkomliga person som har levt på jorden utgör han det fullkomliga exemplet på hur personer bör vara och hur de bör kommunicera med varandra.
Skrifterna vittnar om att Jesus var:
-
Sen till att fördöma, som med kvinnan som hade gripits för äktenskapsbrott. (Se Joh 8:3–11.)
-
Förlåtande, som när han bad Fadern förlåta dem som korsfäste honom. (Se Luk 23:33–34.)
-
Medkännande, som när han grät tillsammans med Maria och Marta över Lasarus död. (Se Joh 11:33–36.)
-
Omtänksam om sin familj, som när han sörjde för sin mor medan han hängde på korset. (Se Joh 19:25–27.)
-
Villig att löna ont med gott, som när han läkte örat på en av dem som grep honom. (Se Luk 22:50–51.)
-
Kärleksfull mot barn, som när han välsignade dem. (Se Matt 19:14–15; 3 Nephi 17:21–24.)
-
Uppskattande, som när han lovordade kvinnan som smorde honom med olja. (Se Luk 7:44–48.)
-
Mån om att tjäna, som när han tvättade sina lärjungars fötter och lärde dem att tjäna varandra. (Se Joh 13:4–17.)
-
Villig att göra uppoffringar, som när han sonade för världens synder. (Se Matt 26:35–45.)
Effektiv kommunikation är en naturlig följd då män och kvinnor utvecklar de kristuslika egenskaperna tro, hopp, barmhärtighet och kärlek, att ha blicken endast på Guds ära, dygd, kunskap, måttlighet, tålamod, broderlig kärlek, gudsfruktan, ödmjukhet och flit. (Se L&F 4:5–6.) President David O McKay sade: ”Ingen människa kan uppriktigt bestämma sig för att i sitt dagliga liv tillämpa den lära som Jesus från Nasaret predikade utan att uppleva en förändring i sin egen natur. Uttrycket ’född på nytt’ har en djupare innebörd än många människor tror.”3 När föräldrar följer Kristi lära, övervinner de ineffektiva och skadliga sätt att kommunicera. Allteftersom de förvärvar gudalika egenskaper blir de bättre på att hantera personliga känslor och reagera på andras uppförande. De blir bättre på att reagera på ett lämpligt sätt när barnen visar bristande respekt och är oregerliga.
Förbättrad kommunikation i familjen
Kommunikationsproblem utvecklas med tiden. Det är ofta svårt att fastställa när problemen började och vem som orsakade dem, och det gör vanligtvis mer skada än nytta att skylla på någon. I stället för att peka ut den skyldige bör föräldrar inrikta sig på att bli bättre på att kommunicera.
De kommunikationsprinciper och -färdigheter som lärs ut i denna lektion är särskilt användbara då barnen är upprörda och behöver någon att prata med. Psykologen John Gottman framhöll att föräldrar som på ett lämplig sätt samspelar med sina barn när dessa har det svårt, utövar ett livsavgörande inflytande på barnen och hjälper dem att styra sina känslor bättre och hantera sina relationer till andra.4 Föräldrar kan lära sig och framgångsrikt tillämpa effektiva kommunikationsprinciper och färdigheter. När de gör det med en uppriktig önskan att lyssna och förstå, blir samspelet med barnen tätare och kvalitativt bättre. Följande principer hjälper föräldrar att förbättra kommunikationen med varandra och med deras barn.
Löna ont med gott
Ett effektivt sätt att bryta destruktiva kommunikationsmönster är att följa Jesu exempel att löna ont med gott. Föräldrar bör inte höja rösten när barnen skriker åt dem, de bör tala respektfullt om deras barn är respektlösa, vara resonliga när deras barn är oresonliga. Låta det få konsekvenser — på ett kärleksfullt sätt — när deras barn bryter mot familjeregler (se lektion 9).
Att vara kristuslik innebär inte att föräldrar ger efter för orimliga krav. Tvärtom, det innebär att ta itu med problem i stället för att undvika dem. När föräldrar är tålmodiga och kärleksfulla reagerar de flesta barn på ett positivt sätt till slut. Ibland äger förändringar av beteenden inte rum förrän barnet är övertygat om att föräldrarna är uppriktiga i sin önskan att förbättra relationen. Därför måste föräldrar envist fortsätta sina ansträngningar att kommunicera på ett lämpligt sätt, oavsett hur deras barn handlar.
Se till det goda hos barnen
Föräldrar bör uppmärksamma sina barn, särskilt när de uppför sig väl. Uppmärksamhet är en kraftfull förstärkare. Om föräldrar lyssnar till och talar med sina barn när de uppför sig väl uppmuntrar de till ett sunt beteende. Barn upprepar troligen ett beteende som fångar föräldrarnas uppmärksamhet. Föräldrar bör ignorera ett motbjudande beteende om det är oskadligt. Om det är stötande eller destruktivt, bör föräldrarna låta det få konsekvenser som hindrar barnet från att få överdriven uppmärksamhet (se lektion 9).
Lyssna på barnen
Barn uppför sig vanligtvis ordentligt när de känner att man uppskattar och respekterar dem. Föräldrar kan hjälpa sina barn att känna sig uppskattade och respekterade genom att lyssna på dem och acceptera deras känslor. Ibland har barn känslor som föräldrar kanske ogillar. Men dessa icke önskvärda känslor förändras ofta när barn tillåts tala om dem.
Ett barns ilska mot en förälder övergår ofta fort till kärlek om barnet tillåts tala om vad det känner utan att föräldrarna fördömer barnet. Att lyssna på ett barns besvärliga känslor är ett sätt att tillhandahålla en känslomässig första hjälp. Barn blir frustrerade och förvirrade när föräldrar bortser från eller förnekar deras känslor. De kanske till och med lär sig att misstro dessa känslor. I synnerhet små barn är beroende av att deras föräldrar hjälper dem att komma till klarhet med dem.
Äldste Russell M Nelson i de tolvs kvorum gav detta råd: ”Tiden att lyssna är när någon vill bli hörd. Barn är till naturen ivriga att berätta om sina upplevelser, alltifrån glädjens triumfer till sorgens prövningar. Är vi lika ivriga att lyssna? Om de försöker uttrycka sin ångest, kan vi då lyssna oförbehållsamt när de berättar om chockartade händelser utan att själva bli skrämda? Kan vi lyssna utan att avbryta och utan att vara snara till domar, som sätter stopp för vidare samtal. Dialogen kan hållas öppen genom en lugnande försäkran om att vi tror på dem och förstår hur de känner sig.”5
Följande principer hjälper föräldrar att bli bättre på att lyssna:
Visa intresse och villighet att lyssna. Om föräldrarnas ord uttrycker intresse för vad ett barn säger men deras handlingar visar ointresse eller otålighet, tror barnet på kroppsspråket. Föräldrar bör lägga åt sidan andra saker som de kanske ägnar sig åt och koncentrera hela sin uppmärksamhet på sina barn. I stället för att stå upp och se nedåt på sina barn, vilket ger uttryck för makt och överlägsenhet, bör de försöka kommunicera i ögonhöjd med dem. De bör vara medvetna om sitt kroppsspråk. Gärningar säger mer än ord.
Ställ frågor som uppmuntrar barnet att prata. Föräldern kan till exempel säga: ”Det verkar som om det är någonting som bekymrar dig. Vill du prata om det?” ”Hur ser du själv på det?” ”Berätta mer.” Frågor bör ställas i avsikt att stötta och inte på ett påfluget sätt, för att barnen inte ska uppleva det som ett förhör.
Precisera och sätt ord på barnets känslor. Barn känner sig lättade om föräldrar preciserar och sätter ord på deras känslor. De vet att det finns någon som förstår dem. En förälder kan säga: ”Du blev sårad när Jonas inte bjöd in dig till sitt kalas, inte sant?” En del barn växer upp utan att få hjälp att sätta ord på sina obehagliga känslor. (Se lektion 4 för ytterligare information om hur man preciserar och sätter ord på känslor.)
Lyssna aktivt genom att upprepa vad barnet säger men med andra ord. När ett barn har bekymmer och vill prata, tror en del föräldrar efter att ha hört några ord att de förstår problemet och avbryter för att ge råd. När föräldrar inte ger barnet hela sin uppmärksamhet blir det ofta frustrerat.
Föräldrar bör lyssna noga utan att avbryta. Vid pauser i samtalet kan de upprepa vad de tror att barnet säger och känner och ge barnet möjlighet att rätta dem om de har missförstått någonting. De bör visa respekt och inlevelse och avhålla sig från att förvränga eller tillfoga något till barnets budskap.
Att på detta sätt återge med egna ord kallas reflektivt eller aktivt lyssnande. Det är ett effektivt sätt att visa barn att deras föräldrar bryr sig om och förstår vad barnet tänker och känner, som i dessa två exempel:
Ett barn kommer in i rummet, kastar en bok på bordet och blänger ilsket på föräldern.
Förälder: ”Du är arg på mig. Jag har gjort någonting som du inte tycker om.”
Ett barn kommer hem från skolan och är missmodigt.
Barn: ”Jag gjorde verkligen bort mig på kemin i dag. Provet var fruktansvärt svårt.”
Förälder: ”Du är orolig över att inte ha klarat provet.”
Inta inte försvarsställning när barnet är upprört. Föräldrar finner det särskilt svårt att lyssna när barnet är argt på dem. De flesta föräldrar vill att deras barn ska tycka om dem och känner sig avvisade och hotade och att de måste försvara sig när de blir kritiserade.
I stället för att inta försvarsställning bör de vara öppna och lyssna för att försöka förstå. Dessutom bör de erkänna allt det som barnen säger till dem som är sant. Även om beskyllningar är överdrivna finns det vanligtvis en gnutta sanning i dem. (En förälder kan till exempel säga: ”Jag misstog mig och du är arg på mig. Jag borde inte ha …” Om föräldern först och främst tänker på att försvara sig, slutar det troligtvis med att föräldern grälar med barnet. Även om föräldern utgår som segrare ur diskussionen, kan relationen ha tagit skada, och föräldern går miste om en chans att vara till hjälp. Barn kan vanligtvis skingra ilskan när de får möjlighet att tala om den med en förälder som lyssnar uppmärksamt.
Rådet från äldste H Burke Peterson i de sjuttios kvorum kan vara till hjälp: ”Kom ihåg att du kan lyssna för att förstå, inte nödvändigtvis för att hålla med.”6
Ge uttryck för dina känslor på lämpligt sätt när du är upprörd
Föräldrar gör ofta sina största misstag när de är arga. Ord talade i vredesmod kan tillfoga sår som behöver lång tid för att läkas. Otillbörliga uttryck för vrede innehåller ofta ordet du och kallas för du-budskap. Till exempel: ”Kan du inte göra någonting rätt?” Sådana uttalanden är ofta nedsättande och fördömande och framkallar en försvarsattityd hos barnen.
Ett lämpligare tillvägagångssätt är att berätta hur barnets uppförande påverkar föräldrarna: ”Jag blir besviken när sysslorna inte blir gjorda.” Sådana budskap inriktar sig på sakfrågan utan att förödmjuka barnet. De kallas för jag-budskap. De uppmuntrar till en bättre reaktion från barnet. Barn som bemöts med respekt vill ofta själva uppföra sig respektfullt.
Jag-budskap är riktigare än du-budskap eftersom de uttrycker vad föräldern känner inför ett barns uppförande. (”Jag blir upprörd när …”) Det är svårt för ett barn att diskutera med en förälder som säger: ”Jag blir upprörd och besviken när man tar bilen utan att fråga.” Men om föräldern säger: ”Du är en tjuv” (ett du-budskap), tycker barnet att förälderns bedömning är orättvis och överdriven. Barnet kan vilja börja diskutera med föräldern. Och vad värre är, barnet kan tro på förälderns bedömning och agera i enlighet med förälderns beteckning av barnet.
Jag-budskap uppmuntrar till en bättre reaktion hos barnet. När ett barn hör en förälder utbrista: ”Jag är förtvivlad över att min favoritvas ligger i skärvor på golvet”, är det troligare att han eller hon känner sig ångerfull och vill gottgöra det än om föräldern säger: ”Din klumpiga idiot! Titta nu vad du har gjort.” Barn som bemöts med respekt vill ofta behålla den respekten. Barn som blir illa behandlade är ofta förbittrade. De känner sig värdelösa och bryr sig föga om att hjälpa föräldern känna sig bättre till mods.
Tydliggör dina förväntningar
Föräldrar blir ofta förvånade när de upptäcker att deras barn inte har en klar uppfattning om vad som förväntas av dem. Förutom att formulera jag-budskap, bör föräldrar förmedla budskap som tydliggör vad de förväntar sig. Till exempel: ”Jag känner mig utnyttjad när jag tar med dig till olika ställen och aldrig får något tack för det. Man bör alltid säga ’tack’ när någon gör något för en. Jag behöver få höra det. Andra behöver också få höra det. Vill du försöka komma ihåg att tacka när man gör något för dig?”
Modern som sade detta säger att hennes dotter, som nu är vuxen, fortsätter att uttrycka sin uppskattning för det som hon gör för henne. Naturligtvis reagerar inte alla barn som dottern gjorde. Det kan behövas både upprepningar och andra lämpliga åtgärder som beskrivs i senare lektioner.
Lös problem som minskar förmågan att lyssna
Ibland har föräldrar en osund och orealistisk inställning och föreställningar som hindrar deras förmåga att lyssna, som till exempel följande:
-
Tror att de måste lösa alla sina barns problem. I synnerhet små barn behöver sina föräldrars hjälp för att lösa problem. Äldre barn behöver också hjälp ibland. Men alla barn måste lära sig att lösa somliga problem på egen hand. Man får självförtroende genom att möta och klara av livets utmaningar och problem. Föräldrar bör finnas till hands som en resurs när problemen överstiger deras barns förmåga.
-
Känner sig ansvarig att uppfostra framgångsrika barn snarare än att inrikta sig på att vara en framgångsrik förälder. (Gå igenom definitionen av en framgångsrik förälder i lektion 1.)
-
Vill kontrollera sina barn.
-
Är oengagerad och eftergiven och ger barnen stor frihet utan att tillhandahålla vägledning, riktlinjer och gränser.
-
Är rädd för misslyckande och offentlig förödmjukelse.
-
Tro att de (föräldrarna) alltid har rätt.
-
Behöver känna sig älskad av barnen och är rädd för att bli avvisad.
Om föräldrar behöver hjälp med dessa eller liknande problem, bör de rådgöra med sin make eller maka, fasta och be om vägledning, gå i templet. Vid behov kan de också rådgöra med sin biskop och fråga om möjligheter till hjälp av fackutbildad rådgivare.
Kraften i effektiv kommunikation
Aposteln Paulus sade: ”Var ett föredöme för de troende i ord och gärning, i kärlek.” (1 Tim 4:12) I sitt brev till filipperna lärde han också: ”Lev nu bara på ett sätt som är värdigt Kristi evangelium.” (Fil 1:27) Ord och beteende kan skada eller hjälpa, vålla smärta och lidande eller lindra smärtsamma känslor, framkalla tvivel och rädsla eller ingjuta tro och mod. När föräldrar behärskar sitt sätt att kommunicera kan de utöva ett ytterst positivt inflytande på sina barn.
Äldste L Lionel Kendrick i de sjuttios kvorum undervisade om vikten av att vara kristuslik då man kommunicerar med andra:
”Vad vi säger visar sig i vår uppsyn. Därför måste vi vara noga med inte bara vad vi kommunicerar utan även hur vi gör det. Själar kan stärkas eller skadas av det budskap vi förmedlar och sättet på vilket vi gör det …
Kristuslik kommunikation uttrycks i kärleksfulla toner snarare än i högljuddhet. Sådan kommunikation är avsedd att vara till hjälp och inte till att såra. Den binder oss samman snarare än driver oss från varandra …
Det största kravet … är att fylla hjärtat med kristuslika känslor för alla vår himmelske Faders barn. När vi utvecklar denna omsorg om andras tillstånd kommer vi att kommunicera med dem så som Frälsaren skulle göra. Då värmer vi deras hjärtan som kanske lider i tysthet … Då kan vi göra deras färd gladare genom det vi säger till dem.”7