Lektion Två

Förstå Barnets Utveckling

En gradvis utveckling är av yttersta vikt för att barnet ska utvecklas sunt. som förälder kan du vara till hjälp genom att bidra med en trygg och gynnsam omgivning.

Lektionsmål

Hjälp föräldrarna att under lektionen:

Förstå betydelsen av att ge barnen kunskap och lära ut färdigheter när barnen i sin utveckling är mogna att lära sig dem.
Förstå barn- och ungdomsårens utvecklingsstadier.
Vara uppmärksam på varningssignaler som tyder på att barnet kan ha utvecklingsproblem.

Gradvis Utveckling

En del barn får problem därför att deras föräldrar har orimliga och olämpliga för väntningar på dem. Äldste Neal A Maxwell i de tolvs kvorum förkunnade att ”en undervisande Gud kan kräva svåra saker av sina barn”, men han ”befaller [aldrig] sina barn att göra sådant som är svårt utan att först bereda en utväg. (Se 1 Nephi 3:7.)”¹ Vår himmelske Fader förväntar sig inte det omöjliga av sina barn. Inte heller bör jordiska föräldrar göra det.

Ibland har föräldrar orealistiska förväntningar på sitt barn därför att de inte vet vad de ska förvänta sig av barnet under olika stadier av dess utveckling. President N Eldon Tanner, som verkade som rådgivare i första presidentskapet, gjorde iakttagelsen att barn ”vill motsvara deras förväntningar som har fått ansvaret att leda deras liv”.² När barn är ur stånd att motsvara sina föräldrars orealistiska förväntningar, känner de sig ofta misslyckade. Dessa barn känner sig otillräckliga eller tror att de är onormala och till besvikelse för andra och därmed värdelösa. Långsiktiga följder kan inkludera mindervärdeskomplex, osäkerhet, ångest och depression och en försämrad förmåga till empati.

Skrifterna talar om en ordnad utveckling i livet, även i fråga om kroppslig och andlig utveckling. Johannes bar vittne om att Jesus Kristus ”inte mottog fullheten från början, utan fortsatte från nåd till nåd tills han mottog en fullhet”. (L&F 93:13) En gradvis utveckling är av yttersta vikt för att barnet ska utvecklas på rätt sätt. Vid vissa tider i sin utveckling blir barn kroppsligt, intellektuellt och psykiskt redo att tillägna sig nya färdigheter som till exempel att lära sig gå, tala och äta själv. I stället för att driva på sina barn att göra saker innan de är redo, kan föräldrar sörja för en trygg och gynnsam miljö som främjar barnets inlärning och utveckling.

Forskning visar att kroppslig och intellektuell förmåga ofta utvecklas under vissa stadier, men varje barn är unikt. Biologiska faktorer, lynne, uppfostran och miljö påverkar alla barnets utveckling. Föräldrar bör inte oroa sig om det tar lite längre tid för ett barn att lära sig vissa saker, och de bör inte bli överdrivet entusiastiska om ett barn tycks ligga en aning före i sin utveckling. Sådana skillnader är ofta kortvariga och har föga att göra med ett barns långsiktiga förmåga. Ett bättre sätt är att glädja sig åt varje barns gradvisa utveckling.

Mognad att lära

Åldersmognad är ett nyckelbegrepp som man bör ha i åtanke när barn växer och utvecklas. Föräldrar förhindrar många problem om de låter barn utveckla färdigheter i sin egen takt. De bör försöka anpassa sig till varje barns behov hellre än att låta barnet anpassa sig till föräldrarnas förväntningar.

Barn börjar till exempel bli mogna att lära sig gå vid ungefär ett års ålder. Föräldrar kan vara uppmärksamma på tecken att barnet är redo att lära sig gå. Barnet kanske reser sig upp mot en möbel och står och går samtidigt som det håller sig fast vid möbeln. Föräldrar kan leka med barnet genom att hålla det upprätt och låta barnet ta ett steg eller två. Denna lek kan å ena sidan hjälpa barnet att lära sig gå snabbare än det skulle göra utan hjälp. Men om barnet å andra sidan inte förmår bära upp sin egen vikt är denna lek inte till någon hjälp och kan göra barnet besviket och orsaka kroppslig skada. Barn har inga långsiktiga fördelar av att gå i förtid. De börjar gå när de är redo.

Potträning bör inledas när barnet är känslomässigt och kroppsligt redo för den. Att förvänta sig att barn är torra vid två års ålder kan vara att begära det omöjliga av dem. Barn börjar visa att de är redo när de kan förstå enkla saker som föräldrar ber dem om, till exempel när de börjar ta av sig smutsiga blöjor och när de imiterar det som de ser sina föräldrar göra på toaletten.³ En del barn som är tre år och äldre saknar kroppslig mognad att sova en hel natt utan att kissa i sängen eller gå på toaletten. Föräldrar som förstår och accepterar denna kroppsliga omognad tar sängvätning med jämnmod. När föräldrar reagerar ilsket eller upprört riskerar de att förstärka det icke önskvärda beteendet. I stället bör de vara lugna och tålmodiga. Barnet kommer så småningom att lära sig kontrollera sin blåsa.

På samma sätt bör inte föräldrar förvänta sig att en fyraåring ska lära sig cykla utan stödhjul. De flesta barn i den åldern saknar koordination att lära sig denna färdighet. Vid sex eller sju års ålder kan de flesta barn cykla på en cykel i rätt storlek och utan stödhjul.

Föräldrar kan bäst lära sina barn att hjälpa till i hemmet när barnen visar intresse för att hjälpa till, att kasta en boll när barnen vill kasta boll eller kamma dem när barnen själva börjar vilja göra det. Föräldrar har också större framgång om de försöker göra någonting roligt av dessa inlärningserfarenheter. De bör slösa med uppmuntran och uppskattning för sina barns försök. Om föräldrar förväntar sig alltför mycket alltför tidigt, blir barnen ofta besvikna och mister intresset för att lära sig ett nytt beteende.

Utvecklingsstadier

Social och känslomässig utveckling kan ses som en serie stadier som förekommer i vissa åldrar. Det är viktigt att varje stadium avslutas framgångsrikt för att barnet ska utvecklas sunt. Den information som ges om utvecklingsstadier i denna lektion utgör endast en allmän vägledning. Barn utvecklas i sin egen takt och tidig utveckling är inte något tillförlitligt mått på framgång senare i livet. Föräldrar som lär känna och älskar sina barn som individer har bästa förutsättningarna att hjälpa dem utvecklas till mogna och dugliga vuxna.⁴

Lära sig tillit (spädbarnsåldern)

Omtänksamma föräldrar reagerar på sitt nyfödda barns behov. De uppmärksammar tecken på hunger och obehag. Den vanligaste signalen för obehag är gråt. Föräldrar kan vara till hjälp genom att hålla barnet, ge ömhet och tillgodose barnets kroppsliga och känslomässiga behov. De bör trösta barnet tillräckligt länge för att barnet ska lugna ner sig och känna sig tryggt.

När föräldrar känner igen och kärleksfullt reagerar på sitt nyfödda barns signaler för hunger och obehag, lär sig deras barn att lita på dem och få förtroende för att föräldern kommer att ge akt på hans eller hennes behov i framtiden. Barnet utvecklar ett starkt band till föräldern och känner sig tryggt i sin omgivning. Förälderns kärlek till barnet växer likaså.

När föräldrar försummar att reagera på barnets behov känner sig barnet otryggt och oroligt och får svårt att lära sig lita på andra. En förälder som ofta lämnar ett oroligt barn till den andra föräldern har mycket mindre möjlighet att skapa ett tryggt band till barnet.

Barn till ointresserade föräldrar känner sig ofta ovälkomna, oälskade och oförmögna att acceptera sig själva som värdefulla personer. Barn som växer upp med sådana känslor har ofta svårt i relationer och är alltför beroende av att andra accepterar dem. De vänder sig ibland till andra alternativ för tillfredsställelse, till exempel omåttligt TV-tittande, tvångsätande, sexuell njutning eller drogmissbruk.

Utveckla självständighet (1 till 3 år)

Uttrycket trotsålder används ofta för att beskriva ett barns energiska försök att bli självständigt. Självständigt beteende börjar oftast inte förrän vid ungefär två års ålder. I den åldern börjar barnen lära sig självkontroll, vilket omfattar tarm- och blåsfunktioner, och hur de ska bemöta världen. I detta stadium lär sig barn att springa, äta själv, dricka ur ett glas, dra leksaker, öppna dörrar, klättra på möbler och tvätta och torka händerna. Vid två års ålder är de ofta oböjliga och krävande och har svårt att anpassa sig eller vänta på att få det de vill ha. De flesta går igenom detta stadium oavsett hur de blir uppfostrade.

I detta utvecklingsstadium tenderar barnen att göra sin självständighet gällande vid måltider, vid sängdags och vid potträning. Barn är ofta nyfikna på kroppsdelar, vilket är normalt. Detta är en bra tidpunkt för föräldrar att lära barnen lämpliga namn på könsorganen.

Trotsåldern kan vara givande om föräldrar har rätt inställning. Föräldrar kan hjälpa till genom att vara tålmodiga, genom att låta barnet handla självständigt inom rimliga gränser och genom att ge valmöjligheter (se lektion 8) som ett sätt att förebygga maktkamp. De bör inse att detta är ett kortvarigt stadium men viktigt för deras barn. Med hjälp och förståelse kan deras barn få en känsla av självkontroll som i sin tur kan leda till en bestående känsla av självrespekt och välvilja.

Föräldrar bör organisera sitt hem så att barnen kan springa och göra upptäckter utan att skada sig själva eller någonting annat. Föräldrar bör njuta av sina barn, tillbringa tid tillsammans med dem, lära dem hur de bör leka med andra och läsa för dem vid sängdags. De bör vara bestämda men kärleksfulla när de tillrättavisar dem. Ett ”nej” bör inte kräva en förklaring. ”Därför att jag sagt det” är vanligtvis tillräckligt.

När föräldrar tillrättavisar barn i detta utvecklingsstadium är det oftast en god idé att ignorera dåligt uppförande eller att arbeta med konsekvenser.

Dessa tidiga utvecklingsår är en idealisk tidpunkt för ökad andlig undervisning.

Kanalisera initiativförmågan (3 till 7 år)

Under dessa år har barnen överskottsenergi och försöker lära sig att utföra uppgifter som för med sig en känsla av kompetens och anknytning till omvärlden. Barndomsfantasier är ofta överdrivna. I dem återkommer teman som makt och aggression och kan ha till följd att barnet känner sig illa till mods. Om barnet inte har möjlighet till positiva utlopp kan det känna sig maktlöst, olyckligt eller ängsligt.

Vid 4 års ålder kan de flesta barn hoppa på ett ben, cykla på en trehjuling, sparka boll och gå uppför och nedför trappor utan hjälp. De börjar samarbeta när de leker, ställer många frågor och ägna sig åt fantasilekar.

Barn i denna ålder tenderar att berätta långa historier och till och med tro på sina egna fantasier. De blir ibland oregerliga och trotsar sina föräldrar. De kan slåss, sparkas, ha sönder saker, chockera med sitt språk eller rymma. De är ofta förvånansvärt mottagliga om föräldrarna tydligt förmedlar vad de förväntar sig, utan att vara alltför stränga, och ger sina barn en viss rörelsefrihet.

Vid sex års ålder kan de flesta cykla, knyta skor, studsa och slå en boll och räkna till 100. Dessa barn är vanligtvis aktiva och ivriga att göra saker. Deras känsloliv är ibland stormigt, och barn i detta stadium ger ofta uttryck för kärlek och motvilja i skiftande grad. De tenderar att sätta sig själva i centrum men har ingen trygg uppfattning om vem de är. De vill att det ska bli som de vill. De kan vara oförskämda och diskussionslystna då de blir ombedda att göra någonting.

Många barn i detta stadium har mardrömmar. De kan ibland inte välja mellan två ting eftersom de vill ha båda. Det är viktigt för dem att få igenom sin egen vilja.

Föräldrar kan hjälpa dem genom att vara tålmodiga, kärleksfulla men bestämda, samtidigt som de låter dem utprova saker och ting inom klart fastställda gränser. Föräldrar bör sätta upp regler som strukturerar TV-tittande, hushållssysslor och sänggående. De bör tillrättavisa dem kärleksfullt och vänligt och arbeta med valmöjligheter samt konsekvenser för dåligt uppförande. Föräldrar bör tillbringa tid tillsammans med sina barn, läsa för dem och intressera sig för deras aktiviteter i och utanför hemmet. De bör se till att det finns tid för deras barn att upptäcka, springa utomhus och leka med andra.

Lära sig flit (7 till 12 år)

Detta stadium inleds när barnet börjar skolan och pågår fram till pubertetens början. Barnet finner nöje i inlärning, i att få bra betyg och i att utveckla färdigheter, och får därmed ökat självförtroende. Barnet inträder i ett bredare socialt sammanhang och känner sig accepterat och produktivt när det framgångsrikt kan mäta sig med andra. När barnet inte klarar av det, känner det sig ofta underlägset. Utgången av denna fas är betydelsefull. De som blir flitiga bemöter ofta livets utmaningar med optimism. De som inte blir flitiga drar sig ibland undan i självdestruktiva beteendemönster.

Vid åtta års ålder kan barn vanligtvis skriva. De har ofta sinne för humor. De kan skilja mellan rätt och fel. De är vanligtvis mycket aktiva och sällskapliga och har en bästa vän. De vill ”utmana” alla de möter.

Barn i denna ålder tycker i allmänhet om att hjälpa till med hushållssysslor, vilket inger dem en känsla av att de är betydelsefulla och kan uträtta något. De tycker inte om att bli beordrade men tillmötesgår i regel sina föräldrars önskningar.

Vid tio års ålder har förpuberteten börjat. Barn i den åldern är i allmänhet lugna, fogliga och lätta att ha att göra med. De är ofta sällskapliga, samarbetsvilliga, flitiga och hjälpsamma i hemmet. De värdesätter sina föräldrars och sina vänners åsikter. De tycker om gruppaktiviteter i kyrkan och i skolan.

Vid tolv års ålder börjar många flickors pubertet. På det hela taget klarar sig dessa barn bra i hemmet och i skolan, men många upplever känslo- och beteendemässiga ”berg- och dalbanor” och hoppar från barndom till pubertet och tillbaka, är ansvarskännande och ansvarslösa, testar regler och är beroende av dem. Utseendet blir viktigt. Vänskapsförhållanden kan växla plötsligt.

Kroppsliga förändringar är viktiga och signalerar för dessa barn att de börjar likna sina jämnåriga. Fixering vid utseendet ger några av dessa barn, särskilt flickor, ätstörningar (anorexi eller bulimi). De flesta av dessa barn inriktar sig på fortsatta vänskapsrelationer till personer av samma kön. Men plötsliga förändringar i dessa vänskapsförhållanden förorsakar ofta sårade känslor.

Föräldrar kan hjälpa sina barn att intressera sig för prestationer genom att visa intresse för deras aktiviteter och uttrycka uppskattning för väl utfört arbete. Föräldrar bör göra gemensamma projekt och aktiviteter med sina barn och hjälpa dem ha framgång. De bör ta sig tid att lyssna och hjälpa dem att lösa problem och undervisa dem om hur man löser konflikter. Föräldrar bör så ofta de kan gå på tillställningar som barnen deltar i.

Föräldrar bör låta barnen hjälpa till att skapa familjeregler, förväntningar, gränser och konsekvenser. De bör ge dem allt större ansvar för arbetsuppgifter och begränsa TV-tittandet.

Föräldrar behöver vara särskilt medvetna om mediernas inflytande på deras barn under dessa år. Modetidningar kan ge en ung flicka en felaktig uppfattning om skönhet. Videospel kan påverka barn till våld och omoral. Föräldrar bör samtala med sina barn om de uppfattningar barnen får av medierna och vid behov tillrättalägga dessa. Föräldrar bör också lära känna sina barns vänner och uppmuntra barnen att bjuda hem dem. Föräldrar bör inte kritisera sina barns vänner.

Under dessa år är det troligare att barnen tar emot hjälp från föräldrarna än när de är äldre. Föräldrar bör betrakta problem och utmaningar som möjligheter att erbjuda hjälp. Det är ytterst viktigt att vårda sig om barnen. (Se lektion 4.) Föräldrar bör ofta uttrycka kärlek till sina barn, uppmuntra dem och berömma dem för deras prestationer. Samtidigt som de uppmuntrar sina barn att vara flitiga bör de se till att de inte tar på sig för mycket. Mål bör vara realistiska och uppnåeliga och inte inkräkta på viktiga familjemål och förväntningar.

Föräldrar bör uppmuntra sina barn att i rimlig omfattning ha intressen och vänskapsrelationer utanför hemmet. De bör respektera sina barns privatliv och ha realistiska förväntningar på att barnen rättar sig efter regler.

Söka oberoende och identitet (12 till 18 år)

I och med puberteten inträder en snabb förändring av barnets kropp. Sexuella känslor kommer upp till ytan. Dessa barn vill vara jämbördiga med och oberoende av andra, särskilt sina föräldrar. Samtidigt uppskattar de den trygghet och det välbefinnande som råder i ett stabilt hem.

Under dessa år ser barnen sig själva bli vuxna och börjar undra hur och var de passar in i samhället. Deras huvudsakliga uppgift i detta utvecklingsstadium är att finna sin identitet och plats i vuxensamhället.

Vid 14 års ålder är de flesta barn osäkra på sig själva, sin kropp och huruvida de är accepterade. De tenderar att vara idealistiska, impulsiva och intensiva och vilja ha allting genast. De är ofta självcentrerade, lynniga och diskussionslystna. De kommer oftare i konflikt med sina föräldrar, som de anser är gammalmodiga.

I denna ålder har puberteten kommit i gång för nästan alla, och för en del flickor har den avslutats. Barn i denna ålder ser på sina jämnåriga för att få veta vad som är socialt acceptabelt uppförande. Även om de ofta undviker att ses offentligt tillsammans med sina föräldrar, älskar de fortfarande föräldrarna innerst inne och känner samhörighet med sin familj.

Vid 16 års ålder är de flesta ungdomar i allmänhet mer avspända och känner sig bättre till mods när de är tillsammans med familjen. De känner sig tryggare i sin identitet men försöker fortfarande komma underfund med värderingar och trosuppfattningar och få en klarare uppfattning om vem de är. De är lyhörda för sociala normer och grupptryck. De kan fortsätta att testa regler och ifrågasätta auktoritet.

Ibland känner föräldrar sig hotade när deras tonåringar strävar efter oberoende. I stället för att känna sig hotade bör de försöka känna sig tacksamma för sina tonåringars önskan att bli oberoende. De bör släppa kontrollen gradvis och ge sina tonåringar möjlighet att successivt ta ansvaret för sitt eget liv. Gränser och konsekvenser kan fortfarande användas när de uppför sig på ett oacceptabelt sätt.

Barn bör uppmuntras att tänka självständigt. Föräldrar bör försöka acceptera sina barns egenskaper utan att bli defensiva eller avvisande. De bör förbli lugna och konsekventa när de konfronteras med sina tonåringars känslomässiga intensitet.

Föräldrar bör finnas till hands för att lyssna när deras barn vill prata och ge barnen förslag som hjälper dem att ordna sitt liv. De bör ge akt på om barnen är ledsna och deprimerade. De bör lyssna på deras prövningar och utmaningar. De bör undervisa dem om hur man handskas med grupptryck.

Föräldrar bör inte känna sig sårade om deras barn inte vill vara i deras närhet. Likväl bör de förvänta sig att barnen följer familjens regler, dock utan att förvänta full-komlighet. De bör använda omdöme när det gäller vilka regler som bör upprätthållas och vid behov klokt arbeta med konsekvenserna.

I detta utvecklingsstadium blir osäkra ungdomar unga vuxna som har självförtroende och en känsla av identitet, mening och inre ledning. Tonåringar får självförtroende om de känner sig accepterade, att de duger till och är förberedda för framtiden.

Ungdomar som känner sig odugliga och oaccepterade är ofta förvirrade och osäkra på sig själva, sin roll och sitt värde i samhället. De kan se sina föräldrar som ett hinder för sitt oberoende. Dessa tonåringar kan vara respektlösa, otacksamma, rebelliska och trotsiga. En del försöker känna samhörighet genom att identifiera sig med grupper, gäng eller tonårshjältar.

Tecken på sociala och känslomässiga problem samt utvecklingsproblem

Följande varningstecken kan tyda på utvecklingsproblem eller sociala och känslomässiga problem. Ett barn som har något av dessa tecken eller symptom kan behöva specialisthjälp av en barnläkare eller fackutbildad rådgivare.

Två års ålder

Kan inte gå.
Kan inte bilda meningar på två ord eller använda åtminstone 15 ord.
Tycks inte veta hur man använder vanliga föremål, till exempel kam, kopp eller sked.
Kan inte dra en leksak som har hjul.

Fyra år

Visar varningstecken eller symptom från en tidigare åldersgrupp.
Dreglar ständigt.
Talar otydligt.
Kan inte förstå enkla instruktioner.
Visar föga intresse för andra.
Har stora svårigheter att skiljas från modern.
Leker inte låtsaslekar.

Sex år

Visar varningstecken eller symptom från en tidigare åldersgrupp.
Kan inte cykla på en trehjuling.
Kan inte göra ett överarmskast.
Gråter och klamrar sig fast vid föräldrarna när de går.
Visar inget intresse av att umgås eller leka med andra barn.
Är oförmögen att behärska sig när det blir argt eller upprört.
Vill inte klä på sig, gå till sängs eller gå på toaletten.
Är hyperaktiv till den grad att det påverkar skolarbetet.
Kan inte komma överens med andra barn, saknar vänner.
Kissar eller gör på sig i sängen.
Är sjukligt överviktig.
Har återkommande mardrömmar.
Är alltför aggressiv (bråkar eller slåss).
Verkar mycket ängslig.

Åtta år

Visar varningstecken eller symptom från en tidigare åldersgrupp.
Kan inte klockan.
Undviker eller gör dåligt ifrån sig i skolan.
Är ofta olydig, motsträvig eller uppkäftig.

Alla åldrar

Kan inte tala på förväntad nivå (har begränsat ordförråd eller använder fel tempus, kan inte komma ihåg ord, bilda meningar eller uttala riktigt; stammar).
Är oförmögen att ta hand om sig själv på förväntad nivå.
Är oförmögen att skapa relationer till andra (saknar ögonkontakt, ansiktsuttryck och delaktighet i intressen som ingår i sociala relationer).
Verkar inte kunna lyckas i skolan.
Är oförmögen att arbeta eller delta i fritidsaktiviteter på förväntad nivå.
Visar otillräcklig förmåga att följa hälso- och säkerhetsråd.
Kan inte läsa, skriva eller räkna på förväntad nivå.
Kan inte gå, krypa, sitta, kasta, fånga eller springa på förväntad nivå.
Har svårt att koncentrera sig, verkar inte lyssna, utför inte anvisningar, har svårt att samla sig, blir lätt distraherad eller är glömsk.
Kan inte sitta stilla, vrider och skruvar på sig, lämnar sin plats i klassrummet, springer eller klättrar hela tiden, pratar oavbrutet, slänger ur sig svar på frågor, avbryter eller tränger sig på.
Tappar humöret eller säger emot, trotsar vuxnas önskemål.
Är ofta arg och förbittrad, ger andra skulden för egna misstag.
Mobbar, hotar andra eller hamnar i slagsmål.
Förstör egendom, stjäl eller bryter mot regler.
Är grym mot djur och människor.
Tvingar andra till sexuella handlingar.
Äter inte rätt, lyckas inte gå upp i vikt eller går ner kraftigt i vikt.
Har tics (återkommande plötsliga, snabba kroppsrörelser eller läten).
Ängslas eller våndas när det är eller vet att det kommer att vara hemifrån utan föräldrarna.
Är deprimerad (har bland annat följande symptom: är ledsen eller nere, finner inget nöje i att göra saker och ting, drar sig undan, känner sig skyldig och värdelös, är håglös, har svårt att tänka och koncentrera sig, saknar energi, går i självmordstankar).
Visar tecken på ångest (är spänd, ängslig, panik- och skräckslagen, tycks ana en annalkande katastrof, har andnöd eller smärtor i bröstet).

Realistiska förväntningar

Första presidentskapet och de tolvs kvorum lärde: ”I föruttillvaron [antog] … dessa söner och döttrar … [Guds] plan, enligt vilken hans barn kunde få en fysisk kropp och få jordiska erfarenheter för att utvecklas mot fullkomlighet och slutligen nå sin gudomliga bestämmelse som arvtagare till evigt liv.”⁵ För de flesta inbegriper denna utveckling stadierna spädbarnsålder, barndom, ungdom och vuxen ålder. Föräldrar kan hjälpa sina barn igenom dessa stadier och förbereda dem för livets utmaningar. Realistiska förväntningar och utveckling i lämplig takt bör vara de vägledande principerna under denna process. Föräldrar bör lära känna sina barn och värdesätta dem som den unika person de är. Genom att göra detta visar de barnen den kärlek som vår himmelske Fader har till oss alla.

Reagera på beteenden

Det är troligare att föräldrar som värdesätter sina barn och lär känna dem som individer kan reagera lämpligt på sina barns beteende. De kan bättre undervisa sina barn om rätta principer.

Barn gör ofta sådant som föräldrar kanske inte tycker om, som att suga på tummen, klättra och överdriva. Sådant beteende hör ibland samman med utvecklingsstadier och försvinner när barnen mognar. Om föräldrar är medvetna om att barn växer och utvecklas, känner de sig mindre skyldiga och oroliga när barn gör sådana saker. Dessutom kan de då reagera mer effektivt.

Föräldrar förstärker ibland ett oönskat beteende genom att straffa, förlöjliga eller kritisera barnet. Med ett sådant känslomässigt intensivt fokus riktar man onödig uppmärksamhet på beteendet och provocerar barnet att känna sig illa till mods, att vilja trotsa eller får det att bli överdrivet nyfiken på beteendet. En extrem reaktion på till exempel tumsugning kan ibland få barnet att hålla fast vid beteendet. Men om föräldrar tar lätt på beteendet eller ignorerar det, är det troligare att barnet överger det när det inte längre fyller någon funktion.

Alltför stark betoning på vad som är ett lämpligt beteende för en viss ålder kan också onödigt förstärka det och uppmuntra barnet att upprepa det till ytterlighet, till och med på mindre säkra sätt. Föräldrar som till exempel gör stor affär av ett litet barns försök att klättra (”han är så söt när han gör det”) kan uppmuntra till ett beteende som kan äventyra barnets säkerhet.

Tonåringar drar sig ofta undan familjelivet och är kritiska mot föräldrar. Föräldrar som tar detta personligt och känner sig avvisade och försöker utöva kontroll kan provocera barnet att göra uppror, och därigenom hämmar de hans eller hennes utveckling i detta stadium. Men om föräldrar tar barnets beteende som det kommer utan att oroa sig i onödan, ger de barnet möjlighet att klara av detta stadium av ungdomen. I allmänhet får föräldrar större acceptans från barnen då dessa närmar sig vuxen ålder.

Lär känna varje barn

Bästa sättet för föräldrar att lära känna sina barn — deras sympatier och antipatier, deras förhoppningar och farhågor — är att tillbringa tid tillsammans med dem. Familjer kan tillbringa tid tillsammans varje dag i familjebön och skriftstudium. De kan arbeta tillsammans och ha enkla och trevliga samtal. Föräldrar kan ordna gruppaktiviteter för familjen som att gå till parken, bygga en trädkoja, ta en åktur, vandra, plantera och sköta en trädgård, spela spel eller leka lekar. Ofta är det de mest givande aktiviteterna som kostar minst.

Föräldrar bör tillbringa tid med varje barn enskilt, och ofta låta barnet välja de aktiviteter som de ska göra tillsammans. Samtalen under dessa aktiviteter bör vanligtvis kretsa kring barnets intressen.