Lektion Ett:

Föräldraskapets Principer och Tillämpningar

”Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet … att lära dem älska och tjäna varandra.”

”Familjen: Ett Tillkännagivande För Världen”

Lektionsmål

Hjälp föräldrarna att under lektionen:

Förstå sin heliga roll som sina barns uppfostrare.
Förstå evangelieprinciper som utgör grunden för barnuppfostran.
Känna igen åsikter i samhället som vilselett föräldrar och skadat barn.
Förstå hur förbund kan hjälpa föräldrar rädda sina barn.
Bli medvetna om trossatser som visar hur de kan mäta sin framgång som föräldrar.

Skydda familjen mot upplösning

Behovet av kärleksfulla, dugliga föräldrar har aldrig varit större. År 1997 gjorde president Gordon B Hinckley iakttagelsen att familjer ”splittras över hela världen. De gamla band som knöt samman far och mor och barn brister överallt … Hjärtan krossas, barn gråter.”¹

Satan angriper familjen eftersom den är en väsentlig del av Skaparens plan för sina barns lycka och frälsning. Herren har undervisat oss om hans skydd mot Satans angrepp: ”Jag har befallt er att fostra era barn i ljus och sanning” (L&F 93:40), ty ”ljus och sanning skyr den onde”. (L&F 93:37)

President Hinckley framhöll det trängande behovet att stärka, älska och beskydda barnen: ”Min bönfallan är — och jag önskar att jag kunde säga det vältaligare — att rädda barnen. Alltför många barn lever i smärta, fruktan, ensamhet och förtvivlan. Barn behöver solljus. De behöver glädje. De behöver kärlek och omvårdnad. De behöver vänlighet, vederkvickelse och ömhet. Vartenda hem, oavsett om det är mer eller mindre påkostat, kan utgöra en kärleksfull miljö som befrämjar frälsning.”²

Lyckliga, harmoniska hem är till välsignelse för föräldrar och för barn, sådana hem utgör också en förberedelse för evigt liv. Förvisso är ”evigt liv familjeliv hos en kärleksfull Fader i himlen och med våra förfäder och våra efterkommande”.³

Samhällets uppfattningar av föräldraskap

Föräldrars beteende påverkas ofta av uppfattningar i samhället enligt vilka barn är 1) av naturen onda, 2) av naturen goda, 3) ”oskrivna blad”, 4) formade av biologiska faktorer eller 5) kapabla att tolka sin omgivning, utforma sitt eget beteende och förändra eller överge föräldrarnas värderingar.

Av naturen onda. Somliga har trott att barn är av naturen onda på grund av Adams och Evas fall. De hävdar därför att barn behöver stränga straff, för att ”piska djävulen” ur dem. Föräldrar som har denna uppfattning visar sällan ömhet mot sina barn och kan till och med tycka att vänlighet är skadligt. Kanske finns varianter av detta tänkande hos somliga föräldrar som misshandlar sina barn.⁴
Av naturen goda. En annan uppfattning är att barn är av naturen goda och motiverade, ”bara för att bli fördärvade av ett fördärvat vuxensamhälle”. Den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau påstod att om barn ”lämnades åt sig själva skulle de uppnå sin högsta potential”. Följaktligen försöker föräldrar låta dem lära sig av egen erfarenhet och göra det de själva har lust till. Humanistiska psykologer som Carl Rogers och Abraham Maslow hade liknande uppfattningar.⁵
”Oskrivna blad.” John Locke framförde synpunkten att barn är oskrivna blad, att de varken är onda eller goda. Barn, lärde han, är till största delen formade av sina erfarenheter. Behavioristpsykologer, till exempel John B Watson och B F Skinner, hade en liknande uppfattning och påstod att föräldrar kan betinga eller forma ett barn till vilken person de vill genom att kontrollera och förändra omgivningen.⁶
Biologiska. Detta perspektiv, som blev alltmer framträdande under 1900-talet, omfattar teorier om evolution, anlag och biologi. Dessa teorier framhåller att barnet är mer än ett oskrivet blad vid födelsen och att tidiga skillnader mellan personer i viss mån kan förklaras av biologiska faktorer. Många versioner av detta perspektiv är deterministiska och tenderar att minska betydelsen av personlig valfrihet.
Konstruktiva. Det konstruktivistiska perspektiv som förespråkades av den schweiziske psykologen Jean Piaget och andra inriktar sig på den enskildes förmåga att tolka — eller till och med utforma — sin omgivning. Mer än andra uppfattningar erkänner den valfriheten och anser att den enskilde kan förändra effekterna av biologisk och miljöbetingad påverkan. Men den kan inte förklara var denna förmåga kommer från, inte heller hjälper den en förälder eller ett barn att veta vad som är rätt eller fel. Förespråkare för denna teori tror att barn gör sin egen tolkning av det som de lär sig. Följaktligen påstår de ofta att barn naturligt nog och oundvikligen förkastar eller ändrar de värderingar som de blir undervisade om av sina föräldrar och andra.

De flesta eller samtliga av dessa synpunkter innehåller ett visst element av sanning. Även om till exempel barn är rena och oskyldiga har människan en fallen natur, och faktorer som har att göra med miljö, biologi och personlig valfrihet påverkar alla vårt liv på jorden. Men utan den kunskap som kommer från Gud når inte någon av dessa uppfattningar — eller en kombination av dem — fram till sanningen.

Det viktigaste är att inget av dessa perspektiv erbjuder stabila riktlinjer för moraliskt handlande. Föräldrar som ser sina barn som av naturen onda söker efter och ser det värsta hos dem, till och med misstolkar och fördömer oskyldiga handlingar. Dessa föräldrar kan känna sig berättigade till vilken slags uppfostran som helst, hur skadlig den än är, på grund av deras känsla av moralisk överlägsenhet. Åsikten att människan är ett oskrivet blad bortser inte bara från barnets valfrihet genom att påstå att han eller hon enbart är en produkt av omgivningen, den undviker också moralisk vägledning. Föräldrar som ser sina barn som av naturen goda kanske känner föga behov av att vägleda och tillrättavisa dem eftersom de accepterar allt beteende som av sig självt kommer ur jaget. Med ett sådant perspektiv kan föräldrar tolerera och godta beteenden som tidigare ansågs avvikande eller olämpliga.

Föräldrar som tror att biologiska faktorer styr beteendet kanske främjar en atmosfär i vilken barnen känner att de inte är ansvariga för sina handlingar. Föräldrar med en konstruktivistisk inställning erkänner sina barns förmåga att fatta medvetna beslut, men de kan inte erbjuda någon måttstock för vad som är rätt eller fel annat än vad som är accepterat i samhället. När barn överger föräldrarnas värderingar till förmån för kamraters värderingar, anses de ofta resonera på en högre nivå. Enligt denna uppfattning kan vilken grupp som helst definiera sina egna normer för vad som är rätt eller fel.

Evangeliets sanningsljus

Genom uppenbarelse har de sista dagars heliga kunskap om människosläktets gudomliga natur och hur föräldrar bör uppfostra sina barn. I tillkännagivandet om familjen förkunnade första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum:

”Alla människor — män och kvinnor — är skapade till Guds avbild. Var och en är ett andebarn, en älskad son eller dotter till himmelska föräldrar och har som sådan gudomliga egenskaper och förutsättningar …

’Barn är en Herrens gåva’ (Psaltaren 127:3). Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var än de bor … Män och hustrur — mödrar och fäder — kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter.”⁷

Skrifterna framhåller att barn är rena och oskyldiga till följd av Jesu Kristi försoning. Profeten Mormon lärde att ”Små barn är alltså friska, ty de kan inte begå synd. Därför är Adams förbannelse borttagen från dem”. (Moroni 8:8) Men ”synden föds i deras hjärta när de börjar växa upp”. (Moses 6:55) President David O McKay sade: ”Människan har en tvåfaldig natur — den ena är besläktad med det jordiska eller animaliska livet, den andra, det andliga livet, är besläktad med det gudomliga. Människans kropp är den boning i vilken anden vistas.”⁸ Det är föräldrarnas ansvar att inse det gudomliga i sina barn och att lära dem att leva rättfärdigt och välja det rätta. (Se L&F 68:25.)

Varje Guds andebarn är unikt. Varje ande inträder i en jordisk kropp som är unik i sin genetiska sammansättning. Följaktligen har varje barn en egen personlighet med egna talanger, önskningar och förmågor. Även föräldrar, syskon och andra påverkar barnen i deras utveckling.

Vetenskaplig forskning hävdar att biologiska egenskaper påverkar ”barnens läggning och sinnelag”, däribland deras ”tendens till … blyghet, sällskaplighet, impulsivitet … energinivå … [och] till att vara känslobetonad”. Dessutom är det sant att barn i viss mån ”väljer, modifierar och till och med skapar sin egen miljö i enlighet med sina biologiska anlag”.⁹ Ett sällskapligt barn söker till exempel efter tillfällen att umgås med jämnåriga, medan däremot ett blygt barn undviker sammankomster. Båda barnen förstärker beteendemönster som kan komma att bestå i vuxen ålder.

Även om miljöbetingande och biologiska faktorer påverkar ett barns utveckling, har vart och ett av Guds barn valfrihet. Äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum gjorde följande iakttagelse: ”Naturligtvis har våra gener, omständigheter och omgivningar en mycket stor betydelse, och de formar oss i hög grad. Men ändå kvarstår det en inre zon i vilken vi är enväldiga såvida vi inte abdikerar. I denna zon ligger kärnan i vår personlighet och i vår personliga ansvarighet.”¹⁰

Skillnader hos barn kan kräva olika slags bemötanden från föräldrarna. Livliga barn kan provocera fram föräldrabekymmer, ytterligare regler och ökad tillsyn. Blyga barn behöver kanske inte lika mycket övervakning eller uppmärksamhet. Dessutom reagerar barn på likartade uppfostringsmetoder i enlighet med sitt unika perspektiv. Ett ängsligt barn kan till exempel uppfatta en befallning från en förälder som hotfull. Barnet kanske pliktskyldigast rättar sig efter den men känner sig hjälplöst och är rädd. Ett annat barn kan uppfatta samma befallning som en utmaning och reagerar med trots eller vägran att lyda.

Föräldrar måste vara kloka i sitt bemötande av barnen. Brigham Young uppmuntrade föräldrar att ”studera [barnens] karaktär och deras sinnelag och behandla dem därefter”.¹¹

Auktoritativ barnuppfostran

På samma sätt som barn skiljer sig åt i karaktär och sinnelag har föräldrar olika sätt att uppfostra sina barn. En del metoder fungerar bättre än andra. Föräldrar tycker ofta att det är till hjälp att under bön studera olika metoder för barnuppfostran för att avgöra vilken som fungerar bäst och vad som tycks vara mindre effektivt.

Tre sätt att uppfostra barn

Hur man väljer att uppfostra barn hamnar ofta i en av dessa kategorier: auktoritärt, tillåtande och auktoritativt.¹²

Auktoritärt. ”Auktoritära föräldrar försöker forma, kontrollera och utvärdera barnets beteende och inställning i enlighet med en fastställd uppförandenorm.” I sina försök att styra barnets uppförande inbjuder dessa föräldrar inte barnet till en diskussion om regler och förväntningar ”eftersom de anser att barn bör acceptera föräldrarnas ord om vad som är rätt och riktigt”. Dessa föräldrar värdesätter sträng kontroll över sina barns beteende och visar sällan värme. De uppmuntrar sällan sina barn att uttrycka sina känslor eller synpunkter, särskilt i disciplinära situationer.¹³

Tillåtande. Tillåtande föräldrar skänker vanligtvis sina barn värme och kärlek men har inte mycket att bjuda på när det gäller vägledning eller riktlinjer. De ”försöker uppträda på ett sätt som inte är bestraffande utan accepterande och bejakande … De framställer sig själva som resurser som deras barn kan använda efter egen önskan, inte som pådrivande personer med ansvar att forma eller förändra sina barns fortgående eller framtida beteende. De låter sina barn sköta sig själva så långt som möjligt, undviker att utöva kontroll och insisterar inte på att deras barn ska lyda utifrån definierade normer.” Dessa föräldrar ”undviker användandet av maktspråk”, men försöker kanske styra sina barns beteende på mindre uppenbara sätt. De undviker konfrontationer.¹⁴

Auktoritativt. Auktoritativa föräldrar visar samma höga förväntningar på sina barn som auktoritära föräldrar, men de visar också en hög grad av värme och lyhördhet. De är kärleksfulla och stöttande. När de vägleder sina barn ”uppmuntrar de till verbalt utbyte och berättar för barnen vad som ligger bakom deras riktlinjer”. Dessa föräldrar ”utövar bestämd kontroll när det råder motstridiga uppfattningar mellan föräldrar och barn men hämmar inte barnen med restriktioner. Auktoritativa föräldrar är krävande på så sätt att de vägleder sina barns aktiviteter med fast och konsekvent hand och kräver av dem att de ska bidra till att familjen fungerar genom att hjälpa till med hushållssysslor. De är villiga att konfrontera sina barn för att uppnå konformitet. De redogör klart och tydligt för sina värderingar och förväntar att barnen ska respektera deras normer.” I sin årtiondelånga forskning har psykologen Diana Baumrind funnit att barn som vuxit upp i auktoritativa hem ofta har social kompetens och självdisciplin och är samarbetsvilliga, vänliga och målinriktade.¹⁵

De principer för barnuppfostran som lärs ut i denna kurs har stora likheter med den auktoritativa metoden. Detta tillvägagångssätt är mest i överensstämmelse med skrifterna och kyrkans ledares lärdomar.

Enligt denna norm ska föräldrar undervisa och vägleda sina barn genom övertalning, tålamod och kärlek. (Se L&F 121:41–44.) De är villiga att diskutera sina beslut med barnen och förklara skälen till dessa beslut. De är också beredda att tillrättavisa sina barn när Anden manar dem att göra det, samt ge dem den vägledning som de behöver.

Principer för framgångsrikt föräldraskap

Första presidentskapet och de tolvs kvorum gav nio principer till vägledning för fäder och mödrar i deras ansvar som föräldrar: ”Framgångsrika äktenskap och familjer skapas och bevaras genom principerna tro, bön, omvändelse, förlåtelse, respekt, kärlek, medkänsla, arbete och sund rekreation.”¹⁶ Föräldrar kan undervisa om och tilllämpa dessa principer på många sätt.

Tro. Föräldrar bör lära sina barn att tro på Jesus Kristus och använda sin växande tro på evangeliets principer till att styra sitt personliga liv. (Se Matt 17:20; Hebr 11:6; 3 Nephi 18:20; L&F 68:25.)
Bön. Barn bör lära sig att be enskilt och tillsammans med familjen. Barn kan tidigt lära sig om bönens kraft. (Se Enos 1:1–5; Mosiah 27:8–14; Alma 34:17–27; 37:37; 3 Nephi 18:21.)
Omvändelse. Föräldrar bör erkänna, bekänna och överge synder så att de kan få den Helige Andens vägledning. De kan hjälpa sina barn förstå och tillämpa dessa principer. (Se Alma 34:33; 3 Nephi 9:22; Moroni 10:32–33; L&F 6:9; 58:42–43.)
Förlåtelse. Föräldrar kan vara exempel på förlåtelse genom att förlåta sig själva, sin make eller maka och sina barn för brister. (Se Matt 6:14–15; Ef 4:32; Mosiah 26:29–31; L&F 64:8–10.)
Respekt. Familjemedlemmar bör lära sig att respektera varandra. Föräldrar och barn kan lära sig att vara artiga och vänliga och sätta stort värde på varandra. (Se Mark 9:42; L&F 121:41–46.) Föräldrar bör försöka rensa bort kritiska tankar och ord om varandra och om sina barn.
Kärlek. Föräldrar ska älska sina barn på det sätt som beskrivs av Paulus, Alma och Mormon — med tålamod, vänlighet, mildhet, osjälviskhet och ödmjukhet. (Se 1 Kor 13; Alma 7:23–24; Moroni 7:45–48.)
Medkänsla. Föräldrar kan visa medkänsla för varandra och för sina barn. De bör sörja över de motgångar som familjens medlemmar drabbas av och sträva efter att förstå och stödja dem när de har det svårt. (Se Rut 1:11–17; Sak 7:8–10; Luk 15:11–32.)
Arbete. Arbete i familjen ger barnen tillfällen att lära sig att uppskatta arbete och att känna tillfredsställelse över det de uträttar (se L&F 42:42; 58:27–28), särskilt om föräldrar och barn arbetar tillsammans. Arbetet bör anpassas efter barnens ålder och förmåga så att de kan känna att de lyckats och får självförtroende.
Sund rekreation. Familjer stärks och får ny kraft när familjemedlemmar deltar i sunda och roliga aktiviteter tillsammans.

Den förnämsta av dessa principer är kärlek. (Se Matt 22:36–40; 1 Kor 13:13; Moroni 7:46.) Det viktigaste föräldrar kan göra för sina barn är att älska dem på ett kristuslikt sätt. När barn känner och vet att de är älskade är det troligare att de lyssnar till sina föräldrars undervisning, följer deras exempel och låter sig tillrättavisas av dem. Kärlek bör vara drivfjädern till och styra föräldrars uppförande.

Evangeliets norm för barnuppfostran

Herren gav genom profeten Joseph Smith råd som sätter normen för föräldrainflytande:

”Ingen makt, intet inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet utom genom överbevisning, långmodighet, mildhet, saktmod och oskrymtad kärlek,

genom godhet och sann kunskap, som storligen utvidgar själen, utan skrymteri eller svek,

skarpt bestraffande ibland när den Helige Anden driver därtill och därefter visande större kärlek mot honom, som du bestraffat, att han icke må hålla dig för fiende,

att han må erfara, att din trofasthet är starkare än dödens band.” (L&F 121:41–44)

Enligt denna norm ska föräldrar undervisa och vägleda sina barn genom övertalning, tålamod och kärlek. De är villiga att diskutera sina beslut med sina barn och förklara skälen till dessa beslut. De ger sina barn den vägledning de behöver och tillrättavisar dem när Anden vägleder dem att göra det. När föräldrar har tillrättavisat sina barn visar de ännu större kärlek för att deras barn ska veta att de älskar dem.

kraften i förbund

Föräldrar är inte ensamma i sina försök att rädda sina barn. Vår himmelske Fader har gett oss heliga förbund varigenom hans barn kan bli välsignade. När par ingår det eviga äktenskapets förbund och håller fast vid dess villkor lovar Fadern dem evigt liv. (Se L&F 132:20.) Joseph Smith, Brigham Young och Joseph Fielding Smith lärde alla att barn vars föräldrar är beseglade genom tempeläktenskapets förbund får extra välsignelser, vilka hjälper dem att återvända till sin himmelske Fader.¹⁷ Brigham Young sade att barn i detta äktenskapsförbund blir ”rättmätiga arvingar till riket och till alla dess välsignelser och löften”.¹⁸

Ibland kommer barn på avvägar. Äldste Orson F Whitney i de tolv apostlarnas kvorum vädjade till föräldrar att inte tappa hoppet om dessa vilsegångna barn:

”Ni föräldrar till de egensinniga och självsvåldiga! Ge inte upp. Förskjut dem inte. De är inte helt förlorade. Herden kommer att finna sina får. De var hans innan de blev era — långt innan han anförtrodde dem i er vård, och er kärlek till dem kommer inte ens i närheten av hans kärlek till dem. De har blott förirrat sig bort från rättfärdighetens stig på grund av okunnighet, men Gud ser med barmhärtighet på okunnigheten. Endast den fullkomliga kunskapen medför fullkomlig ansvarighet. Vår himmelske Fader är långt mer barmhärtig, oändligt mycket mer kärleksfull än de allra främsta av sina tjänare, och det eviga evangeliets kraft att frälsa mäktigare än vårt begränsade sinne kan förstå.

Profeten Joseph Smith förklarade — och aldrig har han lärt en mer trösterik lärosats — att trofasta föräldrars eviga beseglingar och de gudomliga löften som givits dem för modigt arbete för sanningens sak, skulle inte bara frälsa dem själva, utan likaledes deras avkomma. Även om några av fåren kanske irrar bort sig har Herden ögonen på dem, och förr eller senare kommer de att känna … den gudomliga Försynen … sträcka sig efter dem och föra dem tillbaka till fårahuset. De kommer att återvända antingen i detta liv eller i nästa. De måste betala det de är skyldiga rättvisan, de kommer att få lida för sina synder, och kanske vandra på en törnbeströdd stig. Men om denna till sist leder dem, precis som den ledde den ångerfulle förlorade sonen, till en kärleksfull och förlåtande faders hjärta och hem, kommer den smärtsamma upplevelsen inte att ha varit förgäves. Be för era obetänksamma och olydiga barn; håll fast vid dem med er tro. Fortsätt hoppas, fortsätt förtrösta, tills ni ser Guds frälsning”.¹⁹

President James E Faust i första presidentskapet gav detta förtydligande av äldste Whitneys undervisning:

”Det finns en princip i detta uttalande som vi ofta inte lägger märke till och det är att de fullständigt måste omvända sig och ’lida för sina synder’ och ’betala det de är skyldiga rättvisan’ …

Trofasta föräldrars beseglingskraft kan endast göra anspråk på egensinniga barn under förutsättning att de omvänt sig och genom Kristi försoning. Egensinniga barn som omvänt sig kommer att åtnjuta frälsningen och alla dess välsignelser, men upphöjelse är något mycket större. Den måste man helt och håller göra sig förtjänt av. Frågan om vem som kommer att upphöjas är något som endast Herren med barmhärtighet kan avgöra.

Det rör sig om bara några få som genom upproriskhet och onda gärningar ’syndat så stort att de inte längre äger förmågan att omvända sig’. (Alonzo A Hinckley, Conference Report, okt 1919, s 161) Den domen måste också överlämnas åt Herren. Han säger till oss: ’Jag, Herren, förlåter den jag vill förlåta, men av er krävs det att ni förlåter alla människor. (L&F 64:10–20)”²⁰

I samma tal sade president Faust att människan inte kan förstå ”vilket bestående inflytande rättfärdiga föräldrars beseglingsband har för deras barn”. Han lärde att vi kanske ”har större tillgång till hjälp än vi anar” för att föra tillbaka egensinniga barn till deras himmelske Fader, bland annat inflytandet av älskade anförvanter på andra sidan slöjan.²¹ Profeterna framhåller att förmågan att rädda barn är störst när föräldrar ingår förbund och sedan håller de löften de gett.

Mät framgången som förälder

En del föräldrar söker efter ett mått på hur väl de utför sina uppgifter. President Howard W Hunter gav detta råd: ”En framgångsrik förälder är den som har älskat, den som har uppoffrat, den som har brytt sig om, undervisat och sörjt för barnets behov. Om ni har gjort allt detta och ert barn fortfarande är egensinnigt eller besvärligt eller världsligt, kan det ändå vara så att ni är en framgångsrik förälder. Kanske har till denna värld kommit barn som skulle sätta varje föräldrapar på prov under alla tänkbara omständigheter. På samma sätt finns det kanske andra som skulle bli till välsignelse och glädje för nästan varje far eller mor.”²²

President Faust lärde att goda föräldrar är ”de som kärleksfullt, uppriktigt och under bön försökt lära sina barn genom exempel och undervisning att ’be och att vandra rätttrådigt inför Herren’. (L&F 68:28) Detta är sant även om några av våra barn är olydiga eller världsliga … De föräldrar är framgångsrika som har gjort uppoffringar och kämpat för att göra det bästa de kan under sin egen familjs omständigheter.”²³

Föräldrar som framgångsrikt uppfostrat sina barn bör visa hänsyn och takt mot dem som tycker att de har misslyckats. Föräldrar som känner sig framgångsrika bör vara tacksamma och inte skrytsamma på ett sätt som får andra föräldrar att känna sig ännu mer misslyckade. President Faust gav rådet:

”Det är mycket orättvist och ovänligt att döma samvetsgranna och trofasta föräldrar därför att några av deras barn gjort uppror eller kommit bort från föräldrarnas undervisning och kärlek. Lyckliga är de föräldrar som har barn och barnbarn som är till tröst och belåtenhet. Vi borde visa omtänksamhet mot dessa värdiga, rättfärdiga föräldrar som kämpar och lider på grund av olydiga barn.

En av mina vänner brukade säga: ’Om du aldrig har haft några problem med dina barn, så vänta bara.’”²⁴

Angående de föräldrar som tror att de misslyckats, sade president Spencer W Kimball: ”Med avseende på svårigheter [med familjemedlemmar], kom ihåg att ni endast kan misslyckas då ni misslyckas med att försöka!”²⁵ Föräldrar bör inte fördöma sig själva när problem uppstår och misstag görs, utan försöka lära sig av dem och sträva efter att göra bättre ifrån sig. Föräldraskap är ett fortlöpande ansvar, också när barnen lämnar hemmet och uppfostrar egna barn. Föräldrar bör aldrig tappa hoppet om sina barn. De bör fortsätta att älska dem, be för dem och klokt använda varje tillfälle till att hjälpa dem.

President Faust erbjöd denna tröst: ”Till de förkrossade föräldrar som har varit rättfärdiga, flitiga och alltid bett i sin undervisning av sina olydiga barn, säger vi att den gode Herden vakar över dem. Gud känner till och förstår er djupa sorg. Det finns hopp. Hämta tröst från Jeremias ord: ’Ditt verk skall få sin lön’ och era barn kan ’vända tillbaka från sina fienders land.’ (Jer 31:16)”²⁶

Hur förbund styr beteenden

Kyrkans medlemmar ingår ofta förbund med Herren. Följande lista anger vad kyrkans medlemmar lovar att göra när de ingår förbund med Herren. De som håller dessa förbund får välsignelser, bland annat den Helige Andens sällskap, vilket stärker dem i det dagliga livet.

Det potentiella inflytandet hos dessa förbund är oerhört. Om så föräldrar bara håller fast vid dopförbundet kommer de att kunna lösa många problem som uppstår i deras familjer.

Dopet

(Se 2 Nephi 31:17–21; Mosiah 18:8–10; L&F 20:37; Trosartiklarna 1:4.)

Ta på sig Jesu Kristi namn.
Stå som vittne om Jesus Kristus.
Alltid hålla buden.
Bära varandras bördor, sörja med dem som sörjer, trösta dem som behöver tröst.
Vara villiga att tjäna Gud livet ut.
Omvända sig från synder.

Sakramentet

(Se 3 Nephi 18:28–29; Moroni 4; 5; L&F 20:75–79; 27:2; 46:4.)

Förnya dopförbund.
På nytt bestämma sig för att ta på sig Kristi namn, alltid minnas honom och hålla hans bud.

Prästadömets ed och förbund

(Se MB Jakob 1:19; L&F 84:33–44; 107:31.)

Ära kallelser genom att trofast fullgöra plikter inom prästadömet.
Undervisa om Guds ord och flitigt verka för att främja Herrens avsikter.
Vara lydig, skaffa sig kunskap om evangeliet och leva i enlighet med denna kunskap.
Tjäna andra och arbeta på att bli till välsignelse för dem.

Tempelbegåvningen

”Förordningarna i denna begåvning inbegriper vissa förpliktelser för den enskilde, till exempel att ingå förbund och lova att strängt iaktta lagen om dygd och kyskhet, att vara kärleksfull, barmhärtig, tolerant och ren, att ägna både talanger och materiella ägodelar åt att sprida sanningen och förädla människorna, att hängivet tjäna sanningens sak samt att på alla sätt söka bidra till de stora förberedelserna så att jorden blir beredd att motta sin Konung, Herren Jesus Kristus.” (James E Talmage, Herrens hus, s 86–87)

Celestialt äktenskap

Älska sin make eller maka och förbli honom eller henne och Gud trogen i all evighet.
Leva på ett sätt som bidrar till ett lyckligt familjeliv och arbeta på att bli till välsignelse för maken eller makan och barnen.
”Var[a] fruktsamma och föröka [sig] och uppfyll[a] jorden!” (1 Mos 1:28)