Kapitel 23
Lika villiga att tjäna
”De flesta av oss är relativt anonyma personer som … utför vårt arbete utan fanfarer. Till dem av er som kanske finner detta … oansenligt, vill jag säga att ni tjänar lika villigt som de mest iögonfallande av era medsyskon.
Ur Howard W. Hunters liv
President Howard W. Hunter var inte bara känd för att vara en hängiven ledare och älskad profet, utan också för sitt lågmälda sätt att tjäna. Han visste att det var själva tjänandet som var viktigt, inte huruvida han fick något erkännande. Äldste Neal A. Maxwell i de tolvs kvorum sa om honom: ”President Howard W. Hunter är en ödmjuk man … Han är den ödmjuke man som, när jag vaknade efter en påfrestande och dammig dag tillsammans med honom på ett uppdrag i Egypten, höll på och putsade mina skor – något han hoppats på att oupptäckt hinna göra färdigt.1
President Thomas S. Monson lade första gången märke till president Hunters ödmjuka sätt att tjäna när templet i Los Angeles i Kalifornien invigdes 1956, flera år innan någon av dem kallades till apostel. Han sa:
”Jag lärde först känna president Hunter när han verkade som president över Pasadenas stav i Kalifornien och hade ansvaret att samordna lokala arrangemang inför invigningen av templet i Los Angeles. Jag hade förmånen att få trycka upp biljetterna. Han hade ett gigantiskt uppdrag. Jag såg bara den delen som hade med biljetterna att göra, vilka hade färgkoder och var noggrant etiketterade och numrerade på det mest ordningsamma sätt jag sett. Han berömde generöst andra och såg till att hans eget namn inte nämndes för mycket, trots att han hade varit en drivande kraft bakom det enorma företaget.”2
Äldste James E. Faust i de tolvs kvorum berättade vidare: ”Trots all sin visdom kunde han sitta bland sina bröder och säga mycket lite. Han hade fullkomlig inre harmoni.”3
President Hunter förstod att alla tjänande handlingar är viktiga i Guds ögon, oavsett hur obemärkta de är. Flera veckor innan president Hunter avled, frågade en vän: ”Käre president, vilken är den mest upphöjda ställningen eller kallelsen – att vara en älskad och pålitlig vän eller att vara en Guds profet? Efter att ha lyssnat till frågan ”funderade president Hunter djupt i vad som kändes som flera minuter, fattade sedan sakta sin väns hand och vände huvudet mot honom, med en tår trillande ner för sin skröpliga kind, och svarade: ’De är båda heliga, ansvarsfulla kallelser’”4
Många ”som inte syns i rampljuset … som inte uppmärksammas av världen” tjänar på ett livsomvandlande sätt.
Howard W. Hunters lärdomar
1
De som tjänar diskret och i tysthet tjänar lika mycket som de som hyllas av världen.
Det sades om den unge och tappre befälhavaren Moroni: ”Om alla människor hade varit, och vore, och alltid skulle vara som Moroni, se, då skulle själva helvetets krafter ha skakats för evigt, ja, djävulen skulle aldrig få makt över människobarnens hjärtan.” (Alma 48:17.)
Vilken komplimang till en berömd och mäktig man! Jag kan inte föreställa mig en finare hyllning till någon. Två verser senare sägs något om Helaman och hans bröder, vilka spelade en mindre framträdande roll än Moroni: ”Se, Helaman och hans bröder tjänade folket lika villigt som Moroni.” (Alma 48:19.)
Med andra ord – även om Helaman inte var lika märkbar eller framstående som Moroni, tjänade han lika villigt, det vill säga, han var lika hjälpsam eller till lika stor nytta som Moroni.
Det är uppenbart att vi kan ha stor nytta av att studera befälhavare Moronis liv. Han är ett föredöme i tro, tjänande, hängivenhet, engagemang och många andra rättfärdiga egenskaper. Men i stället för att fokusera på denne store man, har jag valt att se på dem som inte syns i rampljuset, de som inte uppmärksammas i världen, men som ändå ”[tjänar] folket lika villigt”, som skriften uttrycker det.
Det är inte allom givet att bli som Moroni, att få våra medarbetares beröm hela dagen varje dag. De flesta av oss är relativt anonyma personer som kommer och går och utför vårt arbete utan fanfarer. Till dem av er som kanske finner detta ensamt eller skrämmande eller bara oansenligt vill jag säga att ni tjänar lika villigt som de mest iögonfallande av era medsyskon. Ni ingår också i Guds här.
Tänk till exempel på det oerhörda tjänande som en mor eller far utför i det fördolda i ett värdigt sista dagars heliga-hem. Tänk på lärare i kursen Evangeliets lära och sångledare i Primärföreningen och scoutledare och besökslärare i Hjälpföreningen som tjänar och är till välsignelse för miljoner människor, men vilkas namn aldrig hyllas offentligt eller förekommer i landets medier.
Tiotusentals osedda människor skapar tillfällen och glädje för oss varje dag. Som det står i skrifterna tjänar de ”lika villigt” som de vilkas liv syns på tidningarnas förstasidor.
Historiens rampljus och nutidens uppmärksamhet riktas så ofta mot en individ i stället för mot en grupp. Enskilda personer väljs ofta ut från gruppen och upphöjs till hjältar. Jag medger att detta slags uppmärksamhet är ett sätt att se vad det är som människor beundrar och värdesätter. Men ibland är sådant erkännande oförtjänt, eller kan till och med hylla felaktiga värderingar.
Vi måste välja våra hjältar och föredömen klokt, och samtidigt ge vårt tack till de legioner av vänner och medborgare som inte är så kända men som tjänar ”lika villigt” som våra nutida motsvarigheter till Moroni.5
2
I skrifterna var det många människor som tjänade i skuggan av andra och som bidrog på ett viktigt sätt.
Kanske kan ni tillsammans med mig reflektera över några intressanta personer i skrifterna som inte stod i blickpunkten för uppmärksamhet, men som genom historiens teleskoplins visade sig vara sanna hjältar.
Många som läser berättelsen om den store profeten Nephi, missar nästan helt en annan tapper son till Lehi vilkens namn var Sam. Nephi är en av de bäst kända personerna i hela Mormons bok. Men Sam? Sam nämns vid namn bara tio gånger. När Lehi gav råd till och välsignade sina efterkommande, sa han till Sam:
”Välsignad är du och dina avkomlingar, ty du skall ärva landet liksom din bror Nephi. Och dina avkomlingar skall räknas bland hans avkomlingar, och du skall bli lik din bror, och dina avkomlingar skall bli lika hans avkomlingar. Och du skall bli välsignad i alla dina dagar.” (2 Nephi 4:11.)
Sams roll handlade i grund och botten om att stödja och hjälpa sin mer hyllade yngre bror, och han fick i slutänden samma välsignelser som utlovats till Nephi och hans efterkommande. Ingenting som utlovats Nephi undanhölls den trofaste Sam, men ändå känner vi till få detaljer om Sams tjänande och bidrag. Han var nästan okänd när han levde, men han är uppenbarligen en framstående ledare och segrare i evighetens annaler.
Många gör sina insatser obesjungna. Ismael fick göra stora personliga uppoffringar för att färdas med Nephis familj under ”mycken sorg, hunger, törst och utmattning”. (1 Nephi 16:35.) Sedan, mitt under alla dessa svårigheter, dog han i vildmarken. Få av oss kan ens börja förstå en sådan mans uppoffringar under en sådan primitiv tid och sådana förhållanden. Om vi var mer lyhörda och förstående, skulle kanske vi också sörja, liksom hans döttrar gjorde i vildmarken, över det som en sådan man gav – och avstod från – för att vi skulle kunna ha Mormons bok i dag.
Det finns otaliga namn på, och minnen av, sådana män och kvinnor som tjänade ”lika villigt” i Mormons bok. Vare sig det gäller moder Sariah eller Abish, tjänarinnan hos lamaniternas drottning, var och en av dem gjorde en insats som inte vann erkännande i människors ögon, men som uppmärksammades av Gud.
Det finns bara tolv verser i skrifterna som handlar om Mosiahs liv, han som var kung över Zarahemlas land och far till den kände kung Benjamin. Ändå tjänade han folket på ett oumbärligt sätt. Han ledde folket genom ”många predikningar och profetior” och ”förmanade [dem] ständigt genom Guds ord”. (Omni 1:13.) Limhi, Amulek och Pahoran – den senare var ädel nog att inte döma när han blev orättvist anklagad – är andra exempel på människor som tjänade osjälviskt i skuggan av andras rampljus.
Soldaten Teancum, som offrade sitt eget liv, eller Lachoneus, överdomaren som undervisade sitt folk att omvända sig under svårigheterna med Gadiantons rövarband, eller de praktiskt taget oomnämnda missionärerna Omner och Himni, tjänade alla ”lika villigt” som sina kamrater, men gavs inte mycket uppmärksamhet i skrifterna.
Vi vet inte mycket om Almas trofaste son Shiblon. Berättelsen om honom är inskjuten mellan berättelserna om Helaman, den framtide ledaren, och Corianton, syndaren, men att han beskrivs som ”en rättfärdig man som vandrade rättrådigt inför Gud” säger verkligen något. (Alma 63:2.) Den store profeten Nephi som omnämns i Helamans bok, hade en bror som hette Lehi, som endast verkar omnämnas i förbigående, men det står att han ”stod honom [Nephi] inte efter på minsta sätt i fråga om rättfärdighet”. [Helaman 11:19; se också vers 18.]6
Efter att Abish (till vänster) tagit den lamanitiska drottningen vid handen, reste hon sig upp från marken (se Alma 19:15–29).
3
Även om vi kanske inte är så kända, kan vi utföra mycket tjänande i riket.
Det finns förstås också exempel på dessa tjänande individer i vår tidsutdelning. Oliver Granger är den sortens lågmälda, stödjande person i de sista dagarna som Herren kom ihåg i kapitel 117 i Läran och förbunden. Många kanske inte känner till Oliver, så jag ska ta mig friheten att bekanta er med denne ståndaktige tidige medlem.
Oliver Granger var elva år äldre än Joseph Smith och kom, liksom profeten, från norra delen av staten New York. På grund av att han utsattes för sträng kyla och umbäranden när han var 33 år, förlorade han det mesta av sin syn. Trots sin begränsade synförmåga, utförde han tre heltidsmissioner. Han arbetade också på Kirtlands tempel och verkade i Kirtlands högråd.
När de flesta heliga drevs bort från Kirtland i Ohio, lämnade kyrkan efter sig några obetalda skulder. Oliver fick uppdraget att representera Joseph Smith och första presidentskapet genom att återvända till Kirtland och klara upp kyrkans affärer. Om denna uppgift står det i Läran och förbunden: ”Låt honom därför ihärdigt kämpa för att befria min kyrkas första presidentskap, säger Herren.” (L&F 117:13.)
Fordringsägarna var så nöjda med hur han utförde sitt uppdrag att en av dem skrev: ”Det sätt varpå Oliver Granger har hanterat de oavslutade angelägenheter som folket som flyttade till Far West lämnade efter sig, och varpå han fullgjort deras skyldigheter och därigenom upprätthållit deras heder, har i sanning varit berömvärt, och han förtjänar därför min största aktning och tacksamma hågkomst.” (Horace Kingsbury, citerad i Joseph Smith, History of the Church, 3:174.)
Under Olivers tid i Kirtland försökte en del människor, däribland missnöjda medlemmar i kyrkan, att smutskasta första presidentskapet och få deras redbarhet att ifrågasättas genom att sprida falska anklagelser. Oliver Granger befriade i själva verket första presidentskapet genom sitt trofasta tjänande … Herren sa om Oliver Granger: ”Hans namn skall hållas i helig hågkomst från släktled till släktled i evigheters evighet.” (L&F 117:12.) ”Jag vill upplyfta min tjänare Oliver, och göra hans namn stort på jorden och bland mitt folk, på grund av hans själs redbarhet.” (History of the Church, 3:350.)
Trots att det bara fanns ett fåtal medlemmar kvar i området kring Kirtland och ännu färre vänner till de heliga, närvarade en stor mängd människor från närliggande städer vid hans begravning när han dog 1841.
Även om Oliver Granger inte är så känd i dag som andra tidiga ledare i kyrkan, var han inte desto mindre en stor och viktig man på grund av sitt tjänande i riket. Och även om ingen annan än Herren skulle minnas hans namn, skulle det vara en tillräcklig välsignelse för honom – eller för vem som helst av oss.7
4
Nephi är ett föredöme i att minnas Gud som källan till sin kraft och sina välsignelser.
Jag tycker att vi bör vara medvetna om att det kan finnas en andlig fara för dem som missförstår det ovanliga i att alltid stå i rampljuset. Det kan bli så viktigt för dem att bli vida omtalade att de glömmer vikten av det tjänande som utförs.
Vi får inte tillåta oss själva att fokusera på popularitetens flyktiga ljus eller låta detta åtråvärda sken ersätta det som utgör äkta, men ofta anonymt, arbete som uppmärksammas av Gud, även om det inte görs reportage om det på kvällsnyheterna. Faktum är att applåder och uppmärksamhet kan bli en andlig akilleshäl även för de mest begåvade bland oss.
Om ni skulle hamna i popularitetens rampljus någon gång i ert liv, kan det vara bra om ni följer deras exempel i skrifterna vilka blev berömda. Nephi är en av de största föredömena. Efter allt han hade åstadkommit under vandringen med sin familj i vildmarken, var han fortfarande inriktad på det som betyder mest. Han sa:
”Och när jag vill glädjas suckar mitt hjärta för mina synders skull. Dock vet jag vem jag har anförtrott mig åt.
Min Gud har varit mitt stöd. Han har lett mig genom mina lidanden i vildmarken, och han har bevarat mig på det stora djupets vatten.
Han har fyllt mig med sin kärlek till dess mitt kött var nära att förtäras.
Han har bringat mina fiender på skam och fått dem att bäva inför mig.” (2 Nephi 4:19–22.)
Rampljuset bländade aldrig Nephi så att han glömde källan till sin styrka och sina välsignelser.8
5
När vi förstår varför vi tjänar, bryr vi oss inte om var vi tjänar.
I tider av uppmärksamhet och synlighet kan det vara bra att fråga oss varför vi tjänar. När vi förstår varför, bryr vi oss inte om var vi tjänar.
President J. Reuben Clark Jr. undervisade om denna viktiga princip i sitt eget liv. Under generalkonferensen i april 1951, inröstades president David O. McKay som kyrkans president efter president George Albert Smiths bortgång. Fram till dess hade president Clark verkat som förste rådgivare till president Heber J. Grant och sedan till president George Albert Smith. President McKay hade varit andre rådgivare till båda dessa män.
Under den avslutande konferenssessionen, när kyrkans angelägenheter presenterades, kallades broder Stephen L. Richards till första presidentskapet och inröstades som förste rådgivare. President J. Reuben Clark Jr. inröstades därefter som andre rådgivare. Efter inröstningen av kyrkans ämbetsmän, förklarade president McKay varför han hade valt sina rådgivare i den ordningen. Han sa:
”Jag kände att en vägledande princip i det här valet borde vara att ta hänsyn till senioriteten i de tolvs råd. Dessa två män satt på sina platser i detta presiderande organ i kyrkan, och jag kände att det var rätt att fortsätta med samma senioritet i det nya första presidentskapets kvorum.” (I Conference Report, 9 april 1951, s. 151.)
President Clark ombads sedan att tala efter president McKay. Hans ord vid detta tillfälle var få men utgjorde en kraftfull lektion: ”I Herrens tjänst handlar det inte om var man tjänar, utan hur. I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga intar man den plats som man vederbörligen kallats till, en plats som man varken ansöker om eller tackar nej till. Jag betygar för president McKay och president Richards mitt fullständiga, lojala, hängivna tjänande vad gäller de uppgifter som kan komma till mig, enligt hela min styrka och förmåga, och så långt som de tillåter mig utföra dem, oavsett hur otillräcklig jag är. (D:o, s. 154.)
Det som president Clark undervisade om uttrycks på ett annat sätt i den här dikten av Meade McGuire, vilken har citerats många gånger:
”’Fader, var skall jag tjäna i dag?’
Och min kärlek var varm och stor.
Då pekade han på en liten plats
och sade: ’Sköt om den åt mig.’
Jag svarade snabbt: ’O nej! Inte den.
Där kunde ju aldrig någon se
om jag tjänade väl eller ej.
Nej inte det lilla stället för mig!’
Och det ordet han talte var inte strängt,
han sade med vänlig röst:
’Åh, du lille, rannsaka hjärtat ditt.
Tjänar du dem eller mig?
Nasaret var en liten plats,
och likaså Galileen.’”
[Se Best-Loved Poems of the LDS People, sammanst. av Jack M. Lyon och andra (1996), s. 152.]
Kung Benjamin förkunnade: ”Se, jag säger er att trots att jag sade till er att jag tillbringat mina dagar i er tjänst, vill jag inte skryta, ty jag har endast varit i Guds tjänst. Och se, jag säger er detta för att ni skall kunna lära visdom, för att ni skall kunna förstå att när ni är i era medmänniskors tjänst, är ni endast i er Guds tjänst.” (Mosiah 2:16–17.)9
Vi är ”lyckligast och mest framgångsrika i livet” när våra ”intressen är förenade med att bistå andra och hjälpa dem finna vägen”.
6
Vi bör tjäna troget och i det tysta, och vara på vår vakt mot andras hyllning.
Den är lyckligast och mest framgångsrik i livet vilkens intressen är förenade med att bistå andra och hjälpa dem finna vägen.
Varningsskylten vid järnvägskorsningen som uppmanar oss att stanna upp, se oss omkring och lyssna, kan vara vägledande för oss. Stanna upp i vår snabba färd genom livet. Se oss omkring efter alla vänliga, omtänksamma, artiga saker vi kan göra, och alla de små mänskliga behoven vi kan uppfylla. Lyssna på andra och ta reda vilka förhoppningar och problem de har, så att vi i det lilla kan hjälpa dem på vägen mot framgång och lycka.10
President Ezra Taft Benson sa: ”Kristuslikt tjänande upphöjer … Herren har lovat att den som mister sitt liv i andras tjänst, ska finna sig själv. Profeten Joseph Smith sa till oss att vi bör ’slita ut vårt liv’ med att genomföra hans avsikter. (L&F 123:13.)” (Ensign, nov. 1989, s. 5–6.)
Om du känner att mycket av det du gör inte gör dig speciellt känd, så fatta mod. De flesta av de bästa människor som någonsin levt var heller inte särskilt kända. Tjäna och utvecklas, trofast och i det tysta. Var på din vakt mot människors hyllning. Jesus sa i sin bergspredikan:
”Akta er för att utföra goda gärningar för att människor skall se er. Då får ni ingen lön hos er Fader i himlen.
När du ger en gåva, blås då inte i trumpet för dig, som hycklarna gör i synagogorna och på gatorna för att människor skall berömma dem. Amen säger jag er: De har fått ut sin lön.
Nej, när du ger en gåva, låt inte din vänstra hand veta vad den högra gör,
så att din gåva ges i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, belöna dig.” (Matt. 6:1–4.)
Må vår Fader i himlen alltid belöna er så.11
Förslag till studier och diskussion
Frågor
-
Vad försöker president Hunter hjälpa oss att förstå genom att betona att Helaman och hans bröder tjänade folket ”lika villigt” som befälhavare Moroni? (Se avsnitt 1.) Hur kan den insikten hjälpa dig?
-
Vad kan vi lära oss av exemplen från skrifterna i avsnitt 2? Vilket inflytande kan dessa exempel ha på våra egna känslor när vi tjänar? Hur har du välsignats genom andra som har tjänat i det tysta, obesjungna?
-
Vad kan vi lära oss av president Hunters berättelse om Oliver Granger? (Se avsnitt 3.) Varför bör vi inte bry oss om att få erkännande när vi tjänar?
-
Hur kan ”popularitetens rampljus” eller anseende vara farligt? (Se stycke 4.) Vad kan du lära dig av Nephis exempel på hur man förblir ”inriktad på de ting som betyder mest”?
-
Läs igenom berättelsen om president J. Reuben Clark Jr. i avsnitt 5. Vad gör intryck på dig när det gäller president Clarks inställning och ord? Fundera över ditt svar på frågan: ”Varför tjänar jag?” Hur kan vi utveckla en önskan att göra vårt bästa oavsett var vi tjänar?
-
I avsnitt 6 hänvisar president Hunter till Herrens löfte att ”den som mister sitt liv i andras tjänst, finner sig själv” (se Matt. 10:39; 16:25). Vad betyder det? På vilket sätt har du upptäckt att det är så? På vilket sätt har tjänande medfört glädje för dig?
Hithörande skriftställen:
Studiehjälpmedel
”Berätta vad du lärt dig. När du gör detta kommer dina tankar att bli klarare och din förmåga att minnas blir större” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 17).