Howard W. Hunters liv och verksamhet

Den sjätte juni 1994, dagen efter det att Howard W. Hunter avskildes till president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, gav han två uppmaningar. I en ton av mild uppmuntran, sa han:

”För det första uppmanar jag alla kyrkans medlemmar att ägna allt större uppmärksamhet i sitt liv åt Herren Jesu Kristi liv och föredöme, särskilt den kärlek, det hopp och den medkänsla han visade. Det är min bön att vi ska behandla varandra med mer vänlighet, mer hövlighet, mer ödmjukhet, tålamod och förlåtelse.”¹

Att uppmana människor att följa Frälsarens exempel var något som president Hunter hade fokuserat på i sin undervisning i flera årtionden. ”Jag ber er komma ihåg denna enda sak”, hade han sagt några år tidigare. ”Om vårt liv och vår tro är inriktade på Jesus Kristus och hans återställda evangelium, kan ingenting bli fel i det långa loppet. Om å andra sidan vårt liv inte är inriktat på Frälsaren och hans lärdomar, kan ingen framgång någonsin bli bestående.”²

President Hunters andra uppmaning var att kyrkans medlemmar mer fullständigt skulle ta del av templets välsignelser:

”Jag uppmanar också kyrkans medlemmar att göra Herrens tempel till den stora symbolen för sitt medlemskap och den upphöjda platsen för sina allra heligaste förbund. Det är mitt hjärtas innerligaste önskan att varje medlem i kyrkan ska bli värdig att besöka templet. Det är min förhoppning att varje vuxen medlem ska vara värdig – och inneha – en gällande tempelrekommendation, även om avståndet till ett tempel inte gör det möjligt att genast eller ofta bruka den.

Låt oss bli ett tempelbesökande folk, ett folk som älskar templet. Låt oss skynda till templet så ofta som tid, medel och personliga omständigheter tillåter. Låt oss inte komma dit endast för våra egna dödas skull, utan också för att få de egna välsignelserna av Gudsdyrkan i templet, för den helighet och trygghet vi upplever inom dessa invigda och helgade väggar. Templet är en vacker plats, det är en plats för uppenbarelse, det är en plats för frid. Det är Herrens hus. Det är heligt för Herren. Det bör vara heligt för oss.”³

President Hunter fortsatte att betona dessa två uppmaningar under hela sin verksamhet som kyrkans president. Även om hans tid som president bara varade i nio månader, inspirerade dessa uppmaningar medlemmar i kyrkan i hela världen att vara mer kristuslika och eftersträva templets välsignelser med större hängivenhet.

Bild

Howard W. Hunter

Begynnelsen

I mitten av 1800-talet anslöt sig Howard W. Hunters förfäder i fyra olika länder till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. På mödernet kom dessa förfäder från Danmark och Norge. Efter att ha emigrerat från sina hemländer, blev de några av de tidigaste nybyggarna i Mount Pleasant i Utah. En ättling till dessa ståndaktiga pionjärer, Nellie Rasmussen, skulle komma att bli mor till en profet.

På fädernet hade Howard förfäder med djupa rötter i Skottland och New England. De som anslöt sig till kyrkan gjorde stora uppoffringar, men de flesta av dem bröt kontakten med kyrkan efter några år. John William (Will) Hunters födelse år 1879 inledde den tredje generationen i den grenen av släkten Hunter som inte längre hade anknytning till kyrkan. Och ändå skulle Will Hunter bli far till en profet.

När Will Hunter var åtta år, flyttade hans familj till Boise i Idaho. Ungefär sexton år senare träffade Will Nellie Rasmussen, när hon kom till Boise för att bo hos en moster och hennes man. Will började snart uppvakta Nellie, och efter två år friade han till henne. Nellie tvekade ett tag, men Will framhärdade och hon tackade till slut ja till hans frieri. Paret vigdes i Mount Pleasant i Utah och återvände till Boise för att bygga sig ett hem där. Deras första barn, Howard William Hunter, föddes i Boise den 14 november 1907. Deras enda andra barn, en dotter de gav namnet Dorothy, föddes 1909.

Grunden läggs till hans liv

Vid tiden för Howards födelse hade kyrkan bara en liten gren i Boise. Howards mor var aktiv medlem i grenen och fostrade sina barn i evangeliet. Om henne sa Howard:, ”Hon var alltid trofast … Hon verkade som president för Primär och [Unga Kvinnor]. Jag minns att jag gick till kyrkan med mamma, ibland före utsatt tid för mötena, och att vi sedan stannade kvar, så att hon kunde slutföra sina uppgifter.”⁴ Även om Howards far inte var medlem i kyrkan, hade han inga invändningar mot familjens engagemang, och det hände att han följde med dem till sakramentsmötet.

Förutom att se till att barnen var aktiva i kyrkan, hjälpte Nellie Hunter dem att bygga en stark religiös grund i hemmet. ”Det var mamma som såg till att undervisa oss om evangeliet”, mindes Howard. ”Det var på hennes knä som vi lärde oss att be … Jag fick som barn ett vittnesbörd på min mammas knä.”⁵

Grenen i Boise blev en församling år 1913, några dagar före Howards sexårsdag. Två år senare, när Howard var åtta, såg han fram emot att få döpas. ”Jag kände stor iver inför möjligheten”, sa han. Hans pappa ville dock inte ge honom tillåtelse. Howard mindes att ”pappa … kände att jag borde vänta tills jag visste vilken väg jag ville gå i livet. Jag ville döpas, men tiden kom och gick utan den välsignelsen.”⁶

Eftersom Howard inte hade döpts, kunde han inte ordineras till diakon när han fyllde tolv år. ”Vid det laget hade alla mina vänner ordinerats till diakoner”, sa han. ”Eftersom jag inte officiellt var medlem i kyrkan kunde jag inte göra mycket av det som de gjorde.”⁷ Howard kände sig speciellt modlös för att han inte kunde dela ut sakramentet: ”Jag satt tillsammans med de andra pojkarna på sakramentsmötena. När det var dags för dem att dela ut sakramentet, sjönk jag ner på min plats. Jag kände mig så utanför.”⁸

Howard gick till sin far igen, den här gången tillsammans med sin tioåriga syster Dorothy: ”[Vi] började försöka övertala pappa att låta oss få döpas. Vi bad också till Gud om att han skulle säga ja. Vi var överlyckliga när han till sist gav sitt medgivande.”⁹ Nästan fem månader efter att Howard fyllt tolv år, döptes han och Dorothy i en simbassäng. Strax därpå ordinerades Howard till diakon och delade för första gången ut sakramentet. ”Jag var rädd men lycklig över denna förmån”, mindes han senare.¹⁰ En av Howards uppgifter var att trampa luft i orgeln och tända brasan som värmde upp kapellet på kalla söndagsmorgnar. ”En helt ny värld öppnade upp sig för mig när jag fick veta vilka ansvar man hade som medlem i kyrkan och som prästadömsbärare”, sa han.¹¹

Som ung man gick Howard med i sin församlings scoutgrupp och arbetade hårt på att förtjäna den högsta utmärkelsen – Eagle Scout. Det kom till en vänskaplig tävlan när han närmade sig sitt mål. ”Vi var två som tävlade om att bli den första Eagle-scouten i Boise”, minns han.¹² Den andre unge mannen klarade av fordringarna först, men Howard verkade nöjd med att vara den andre som fick utmärkelsen.¹³

Howard lärde sig tidigt i livet att vara arbetsam. Han hjälpte änkor och andra grannar, sålde tidningar och arbetade på sin morbrors gård. När han blev äldre arbetade han bland annat som caddie på en golfbana, bar ut telegram, arbetade på apotek, på en tidning, ett hotell, ett varuhus och i en butik för konstnärsmaterial.

Dorothy Hunter sa att hennes bror var ”mycket ambitiös” och hade ”ett strålande intellekt”.¹⁴ Utöver dessa egenskaper ägde han också medkänsla och generositet. Angående hans omtänksamma sätt, sa Dorothy: ”Howard ville alltid göra gott och vara god. En underbar bror – han passade på mig. Han var snäll mot vår mamma och pappa.”¹⁵

Howards medkänsla riktades även mot djur. ”Varje herrelös katt kunde få en fristad hemma hos oss, även då familjen invände”, sa han.¹⁶ En gång höll några pojkar i grannskapet på att plåga en kattunge genom att kasta ner den i ett bevattningsdike nära Hunters hem. Varje gång katten kröp upp, kastade pojkarna ner den igen. Snart kom Howard och räddade kattungen. ”Den låg där nästan död”, mindes Dorothy, ”och han tog hem den”.¹⁷

”Den överlever inte”, sa hans mamma.

”Mamma, vi måste försöka”, envisades Howard.¹⁸

Dorothy berättade att de ”svepte in den i en filt och satte den nära den varma ugnen och skötte om den”, och med den omsorgen vaknade kattungen till liv igen och bodde hos familjen i många år.

Howard ordinerades till lärare år 1923, strax innan Boise andra församling bildades. Då lokala ledare i kyrkan behövde en till mötesplats och förutsåg framtida tillväxt, föreslog de att ett stavstabernakel skulle byggas. De heliga i Boise ombads bidra med 20 000 dollar till byggnaden.¹⁹ Under ett möte där ledare uppmanade till donationer, var den unge Howard W. Hunter den förste att räcka upp handen och lova ett bidrag. Summan han lovade – 25 dollar – var en stor summa 1923, speciellt för en femtonårig pojke. ”Jag arbetade och sparade tills jag kunde betala allt det jag lovat betala”, sa han senare.²⁰ Tabernaklet färdigställdes 1925, och president Heber J. Grant kom och invigde det i december samma år.²¹

Som barn visade sig Howard vara musikaliskt begåvad, och som tonåring lärde han sig spela flera instrument. Vid 16 års ålder bildade han en egen musikgrupp som han kallade Hunter’s Croonaders. Gruppen uppträdde ofta på danser, mottagningar och andra tillställningar i trakten kring Boise.

När Howard var 19 år kontrakterades han att stå för musiken på ett kryssningsfartyg som gick till Asien. De två första månaderna år 1927 spelade Howards kvintett under middagar och danser medan skeppet kryssade över Stilla havet och lade till vid olika städer i Japan, Kina och Filippinerna. Kryssningen var en lärorik upplevelse för Howard, som fick lära sig om andra folkslag och deras kulturer. Även om större delen av hans inkomst gick till sightseeing och souvenirer, tänkte han att ”utbildningen har varit värd utgifterna”.²²

Howard W. Hunter, i mitten, med Hunter’s Croonaders, 1927

En tid av stora beslut

Howard kom hem från kryssningen till den glada nyheten att hans pappa hade låtit döpa sig medan han var borta. Följande söndag närvarade Howard och hans pappa vid prästadömsmötet tillsammans för första gången. En omtänksam biskop hade uppmanat Will Hunter att låta döpa sig, och Howard sa att ”det var genom en hemlärare som han hade fått ett större intresse för kyrkan”.²³

Efter kryssningen kände Howard sig osäker på sin framtid. Han sysselsatte sig med musikverksamhet och andra jobb, däribland sitt eget lilla företag, men inget av det här hade några utsikter att leda till en bra karriär. När hans företagssatsning körde fast i mars 1928, bestämde han sig för att besöka en vän i södra Kalifornien. Från början planerade han att stanna bara ett par veckor, men han bestämde sig snart för att stanna kvar och söka det han beskrev som ”anställning med möjligheter”.²⁴ I Kalifornien kom han att finna inte bara en karriär utan också sin hustru, omfattande möjligheter att tjäna i kyrkan och ett hem för mer än tre årtionden.

Howards första jobb i Kalifornien var att sälja skor och arbeta på en anläggning där man packade citrusfrukter, där han vissa dagar lastade järnvägsvagnar med mellan 45 och 50 ton apelsiner. ”Jag visste inte att det fanns så många apelsiner i världen”, sa han. En dag var det ”jättejobbigt” för han var tvungen att sortera citroner efter färg, och på grund av färgblindhet kunde han inte skilja på gula och gröna nyanser. ”Innan dagen var över trodde jag att jag skulle få ett nervsammanbrott”, mindes han.²⁵

Efter två veckor på citrusanläggningen sökte han jobb på en bank i Los Angeles, vilken anställde honom omedelbart och snabbt började befordra honom. Han fortsatte också med sin musikverksamhet och spelade med olika band på kvällarna. I september 1928, omkring ett halvår efter flyttningen till Kalifornien, återförenades hans familj då hans föräldrar och syster flyttade dit.

Under sin ungdomstid hade Howard varit aktiv i kyrkan, men han hade inte studerat evangeliet särskilt djupt. I Kalifornien började han studera evangeliet mer omsorgsfullt. ”Mitt första verkliga uppvaknande inför evangeliet [kom] i en söndagsskoleklass i Adams församling där broder Peter A. Clayton var lärare”, mindes han. ”Han hade ett överflöd av kunskap och förmågan att inspirera ungdomar. Jag studerade lektionerna, läste de uppgifter han gav oss och deltog i att hålla tal om ämnen som vi tilldelats … Jag tänker på denna period i mitt liv som den tid då evangeliets sanningar började uppenbaras för mig. Jag hade alltid haft ett vittnesbörd om evangeliet, men plötsligt började jag förstå.”²⁶ För Howard var upplevelserna i den söndagsskoleklassen inledningen till en livslång kärlek till evangeliestudier.

Howard tyckte om att umgås med andra unga vuxna i Los Angeles-området. De gick i kyrkan tillsammans, ibland till två eller tre församlingar samma söndag, och deltog i många olika aktiviteter. En av dessa aktiviteter fick varaktig betydelse för Howard. Några månader efter sin ankomst till Kalifornien, gick han och några vänner på en dans i kyrkan och begav sig sedan till stranden för att vada i bränningarna. Den kvällen träffade Howard Clara May (Claire) Jeffs, som var ute på en dejt med en av hans vänner. Mellan Howard och Claire utvecklades snart en ömsesidig attraktion som övergick till kärlek.

De träffades några gånger 1928 och började dejta på allvar följande år. ”Hon hade ljusbrunt hår och var en mycket vacker flicka”, sa Howard senare. ”Jag tror att det som imponerade mest på mig var hennes djupa vittnesbörd.”²⁷ En vårkväll 1931, nästan tre år efter att de träffats, tog Howard Claire till en utsiktsplats över Stilla havet. Där friade han till henne, och hon svarade ja. Howard berättade:

”Vi körde till Palos Verdes och parkerade på klipporna där vi kunde se vågorna rulla in från Stilla havet och slå mot klipporna i månskenet. Vi talade om våra planer och jag satte en diamantring på hennes finger. Vi fattade många viktiga beslut om vårt liv den kvällen.”²⁸

Dessa beslut påverkade Howard att fatta ett livsförändrande beslut fyra dagar före bröllopet. Efter att hans band hade uppträtt den kvällen, packade han ihop sina instrument och spelade aldrig mer professionellt. Att stå för musiken på danser och fester ”var glamoröst på sätt och vis”, sa han, ”och jag tjänade mycket pengar”, men han kände att vissa delar av den livsstilen var oförenliga med det liv han föreställde sig för sin familj. ”Det lämnade ett tomrum efter något jag hade tyckt om, men jag ångrade aldrig beslutet”, sa han många år senare.²⁹ Hans son Richard sa, ”Jag har ofta tänkt på den anmärkningsvärda disciplin (jag kallar det ihärdighet) som måste ha krävts för att ge upp något som han tyckte så mycket om för att han värderade något annat högre.”³⁰

Utmaningar och välsignelser under äktenskapets första år

Howard och Claire gifte sig i templet i Salt Lake City den 10 juni 1931, och återvände till södra Kalifornien för att påbörja sitt gemensamma liv. Affärsvillkoren i Förenta staterna höll på att försämras på grund av den stora depressionen, och i januari 1932 tvingades banken där Howard arbetade att slå igen. Under de följande två åren tog han ett antal olika jobb för att få ekonomin att gå ihop. Han och Claire var fast beslutna att vara oberoende så länge som möjligt, men efter ett år tackade de ja till en inbjudan att bo hos Claires föräldrar för en tid.

Den 20 mars 1934 föddes Howards och Claires första barn, en son som de gav namnet Howard William Hunter Jr och kallade Billy. Den sommaren lade de märke till att Billy verkade apatisk. Läkare gav honom diagnosen anemi, och Howard lämnade blod för transfusioner två gånger, men Billys tillstånd förbättrades inte. Ytterligare prov visade att han hade allvarliga tarmproblem för vilka läkarna rekommenderade operation. Howard mindes: ”Jag fick ligga intill honom i rummet, på en brits, och gav blod under operationen. Mot slutet var läkarna inte uppmuntrande.”³¹ Tre dagar senare, gick den sju månader gamle Billy bort med sina föräldrar vid sidan av sängen. ”Vi var lamslagna av sorg när vi gick ut i natten från sjukhuset”, skrev Howard.³² ”Det här var ett hårt slag för oss.”³³

Två månader innan Billy föddes hade Howard fått anställning hos översvämningsmyndigheten i Los Angeles län. Hans arbete där gav honom en inblick i juridiska handlingar och domstolsförfaranden, och han bestämde sig för att satsa på en karriär som advokat. För att nå det målet krävdes år av beslutsamhet och hårt arbete. Eftersom Howard inte tagit grundexamen, var han tvungen att slutföra många kurser innan han kunde komma in på juristutbildningen. Han läste kvällskurser eftersom han var tvungen att fortsätta arbeta. Även under åren på juristutbildningen fortsatte han att arbeta heltid. ”Att arbeta hela dagarna och gå i skolan på kvällarna, och därtill hinna med att studera, var ingen lätt uppgift”, skrev han.³⁴ ”Det var inte ovanligt att jag läste till långt inpå nätterna”.³⁵ Howard upprätthöll sitt krävande schema i fem år, tills han slutligen tog examen 1939 som trea i sin klass.

Medan Howard gick juristutbildningen fick han och Claire ytterligare två söner – John år 1936 och Richard år 1938. Tack vare Howards anställning hos översvämningsmyndigheten kunde familjen köpa ett litet hus.

Biskop i El Sereno församling

År 1940, ungefär ett år efter att Howard tagit juristexamen, kallades han att verka som biskop i den nybildade församlingen i El Sereno i Kalifornien. Överraskad av denna kallelse, sa han: ”Jag hade alltid tänkt mig att en biskop skulle vara en äldre man, och jag frågade hur jag, endast 32 år gammal, skulle kunna vara en far för församlingen.” Stavspresidentskapet svarade med att försäkra honom att han skulle ”klara av uppgiften”. Trots att Howard kände sig överväldigad, lovade han: ”Jag ska göra mitt bästa.”³⁶ Han uppfyllde det löftet med stor hängivenhet, inspiration och medkänsla under mer än sex år som biskop.

Ännu en gång stod Howard inför ett krävande schema, men han kände att hans tjänande gav många välsignelser. ”Plötsligt översvämmades jag av ett krävande ansvar”, sa han. ”Det var ett underbart arbete och en stor välsignelse.”³⁷

Ett omedelbart behov som den nya församlingen hade var att finna en mötesplats. Biskopsrådet hyrde några rum i en lokal byggnad, och församlingsmedlemmar började samla in medel till ett eget möteshus. Inom kort upphörde kyrkans byggnationer tillfälligt på grund av andra världskriget, men församlingsmedlemmar såg framåt och fortsatte att samla in pengar. En av inkomstkällorna, som kallades ”lökprojektet”, innebar att de gick till en konservfabrik och skar till lök. Löklukten dröjde sig kvar, vilket fick biskop Hunter att skämtsamt säga: ”På sakramentsmötet var det lätt att lista ut vilka som hade knipsat lök.”³⁸

Andra sätt att få in pengar var att riva kål till surkålsinläggning och packa och sälja överskott av frukostflingor. ”Det var härliga tider när vi arbetade tillsammans, människor från alla klasser och med skiftande förmåga som hjälpte biskopsrådet att få ihop pengar till ett kapellbygge”, mindes biskop Hunter. ”Vår församling var som en stor, lycklig familj.”³⁹ Efter mycket tålamod och uppoffringar, förverkligades år 1950 till slut församlingens mål att få ett eget möteshus, nästan fyra år efter att Howard avlösts som biskop.

Att vara biskop under andra världskriget innebar alldeles särskilda utmaningar. Många manliga församlingsmedlemmar tjänstgjorde i armén, och lämnade familjer utan äkta män och fäder hemma. Bristen på män medförde även svårigheter med att tillsätta ämbetsmän i kyrkan. Därför verkade Howard under sin tid som biskop även som scoutledare. ”Vi hade en grupp fina unga män som inte fick försummas”, sa han. ”Jag arbetade med pojkarna i nästan två år, och de gjorde stora framsteg.”⁴⁰

Howard avlöstes som biskop den 10 november 1946. ”Jag kommer alltid att vara tacksam för det privilegium och den undervisning dessa år innebar”, sa han. Även om erfarenheten var ”svår på många sätt”, var han och Claire ”tacksamma för de värderingar den skänkte vår familj”.⁴¹ Som uttryck för tacksamhet för biskop Hunters tjänande, skrev en församlingsmedlem: ”Han förde samman de få församlingsmedlemmarna i en förenad ansträngning och lärde oss att uppnå mål som verkade ligga utom räckhåll. Vi arbetade tillsammans som församling, vi bad och hade roligt tillsammans och dyrkade Gud tillsammans.”⁴²

Även om Howard avlöstes 1946, bestod de speciella banden till medlemmar i El Sereno församling. Hans son Richard sa att ”ända till slutet av sitt liv höll han kontakt med dem och visste var de var och kände till deras omständigheter. Närhelst han reste någonstans där en av de gamla församlingsmedlemmarna bodde, brukade han kontakta dem. Hans kärlek till församlingsmedlemmarna varade livet ut.”⁴³

Fostra barn och bygga en karriär

Howard och Claire Hunter var kärleksfulla föräldrar som undervisade sina söner om värderingar, ansvar och vikten av evangeliet. Långt innan kyrkan utsåg måndagskvällen till familjens hemafton, avsatte familjen Hunter den kvällen till undervisning, berättelser, sällskapsspel och gemensamma utflykter. När familjen reste, besökte de ibland tempel så att John och Richard kunde utföra ställföreträdande dop för döda. Howard och hans söner tyckte också om att bygga modelljärnvägar tillsammans, att tälta och andra utomhusaktiviteter.

Howard arbetade heltid och läste juridik när John och Richard föddes, och han kallades till biskop när de var mycket små – fyra och två år gamla – så det krävdes ett extra mått hängivenhet av Claire för att bygga en stark familj. Hon visade glatt den hängivenheten. ”Min önskan och min största ambition … har varit att vara en god hustru, en god hemmafru och att vara en riktigt bra mamma”, sa hon. ”Vi har jobbat hårt på att hålla våra pojkar nära kyrkan, och pojkarna och jag hade underbara stunder tillsammans.”⁴⁴ Howard prisade ofta Claire för hennes inflytande och uppoffringar i fostrandet av deras söner.

Under de år då Howard tog hand om sin familj och verkade i ledarskapskallelser i kyrkan, byggde han också upp en blomstrande advokatfirma. Han arbetade mest med affärs- och bolagsklienter, och han kom att bli en högt respekterad advokat i södra Kalifornien. Han valdes till bolagsstyrelsen för mer än två dussin företag.

Howard var i sin yrkesroll känd för sin integritet, sitt skarpsinne, sitt klara sätt att kommunicera och för sin känsla för rättvisa. Han var även känd som en ”folkets advokat” – någon som ”alltid verkade ha tid och intresse att hjälpa människor med deras problem”.⁴⁵ En advokat sa att Howard ”var mycket mer mån om att se till att människor fick den hjälp de behövde än att han fick ersättning för den”.⁴⁶

Howard och Claire Hunter med sina söner John och Richard

President för Pasadena stav i Kalifornien

I februari 1950 reste äldste Stephen L. Richards och äldste Harold B. Lee i de tolvs kvorum till Kalifornien för att dela den snabbt växande Pasadena stav. De intervjuade många bröder i staven, även Howard. Efter att under bön ha funderat över vem Herren ville ha som stavspresident, skickade de strax före midnatt bud efter Howard och kallade honom. Äldste Richards och äldste Lee sa till honom att få en god natts sömn och ringa dem tidigt nästa morgon och rekommendera rådgivare. ”Jag åkte hem den kvällen, men jag sov inte”, sa Howard. ”Kallelsen var överväldigande. Claire och jag pratade en lång stund.”⁴⁷

Efter att president Hunter och hans rådgivare hade inröstats, började de bedöma behoven i staven. En hög prioritet för det nya stavspresidentskapet var att hjälpa medlemmar bygga andlig styrka. Något som bekymrade dem var att familjer började splittras, delvis för att de deltog i så många aktiviteter. Efter att ledare bett och rådgjort tillsammans, kände de sig manade att betona familjens hemafton och att avsätta måndagskvällarna för familjer. Alla kyrkans byggnader i staven var stängda på måndagskvällar, och ”man höll inga andra aktiviteter som kunde krocka med denna heliga kväll”, förklarade president Hunter.⁴⁸

Tidigt under sin verksamhet hade president Hunter och andra presidenter i södra Kalifornien ett möte med äldste Stephen L. Richards för att tala om ett seminarieprogram för elever i högstadie- och gymnasieåldern. President Hunter berättade att ”[äldste Richards] förklarade att de ville pröva ett experiment med tidiga morgonseminarielektioner i ett område där lagen inte medgav förkortad skoltid för religiös undervisning”.⁴⁹ President Hunter utvaldes till ordförande i en kommitté som undersökte om idén var möjlig. Efter att ha genomfört undersökningen, rekommenderade kommittén att man skulle introducera tidigt morgonseminarium för eleverna på tre skolor. Som tonåring deltog president Hunters son Richard i experimentet med tidigt morgonseminarium. Han berättade senare: ”Vi undrade om någon blivit galen eftersom vi skulle ha lektion klockan sex på morgonen, men det blev vår favoritstund på dagen då vi kunde vara tillsammans som vänner i kyrkan och lära oss mer.”⁵⁰ Programmet omfattade snart fler elever och var föregångaren till tidigt morgonseminarium för kyrkans ungdomar.

Under generalkonferensen i oktober 1951 hade första presidentskapet ett möte med stavspresidenter från södra Kalifornien för att tillkännage sin önskan om att bygga ett tempel i Los Angeles. Utsikten att få ett tempel i närheten väckte stor glädje – och skulle kräva stora uppoffringar, då medlemmar i kyrkan ombads att bidra med en miljon dollar till byggnaden. När president Hunter återvände till Kalifornien, sa han till ledare i staven och församlingarna: ”Ge människor möjlighet att ta emot stora välsignelser genom att bidra generöst till templet.”⁵¹ Inom ett halvår hade medlemmar i södra Kalifornien åtagit sig att bidra med 1,6 miljoner dollar till byggnationen av templet, som invigdes 1956.

Ledare i Pasadena stav, 1950. *Från vänster till höger:* Daken K. Broadhead, förste rådgivare i stavspresidentskapet, Howard W. Hunter, president, A. Kay Berry, andre rådgivare, och Emron ”Jack” Jones, kamrer.

Förutom att bidra med pengar till templet och andra byggnader, ställde medlemmar upp och arbetade frivilligt. När möteshus byggdes, lade president Hunter ner många timmar på att hjälpa till med spade, hammare eller pensel. Dessutom arbetade medlemmar frivilligt med kyrkans välfärdsprojekt, som t.ex. kycklinguppfödning, citrusplantager och konservfabriker. I åtta år hade president Hunter uppgiften att samordna tolv stavars arbete med dessa projekt, och han hjälpte ofta själv till där. ”Han bad aldrig någon att göra något eller ta ett uppdrag som han själv inte skulle göra”, noterade en vän.⁵² Flera år senare, som medlem i de tolvs kvorum, sa äldste Hunter:

”Jag har aldrig varit med om ett tråkigt välfärdsprojekt. Jag har klättrat i träd och plockat citroner, skalat frukt, passat på kokkärl, burit lådor, lossat lastbilar, städat konservfabriken och mer än tusen andra saker, men det jag minns mest är skrattet, sången och den goda lagandan hos människor som var i Herrens tjänst.”⁵³

I november 1953 reste president och syster Hunter och andra medlemmar från Pasadena stav till templet i Mesa i Arizona för att utföra förrättningsarbete. Den 14 november var president Hunters 46-årsdag, och innan sessionen började den dagen, bad tempelpresidenten honom att tala till dem som samlats i kapellet. Han skrev senare om denna upplevelse:

”När jag talade till församlingen … kom min mor och far in i kapellet klädda i vitt. Jag hade ingen aning om att min far var redo för sina tempelvälsignelser, även om mamma hade varit angelägen om detta under en tid. Jag överväldigades så av känslor att jag inte kunde fortsätta tala. President Pierce [tempelpresidenten] kom fram och ställde sig bredvid mig och förklarade orsaken till avbrottet. När min far och mor kom till templet den morgonen bad de att presidenten inte skulle nämna för mig att de var där, eftersom de ville att det skulle bli en överraskning på födelsedagen. Det var en födelsedag jag aldrig glömt, eftersom de på den dagen tog emot sina begåvningar och jag hade förmånen att bevittna deras besegling och därefter beseglas till dem.”⁵⁴

Ungefär tre år senare fullbordades de eviga banden i president Hunters familj i och med Dorothys besegling till sina föräldrar i det nyligen invigda templet i Los Angeles i Kalifornien.

Howards ledarskap som stavspresident var kärleksfullt. En kvinna som verkade i ett stavsämbete sa: ”Jag kände mig uppskattad, önskad och behövd … Han gav människor ansvar när de fick en kallelse, men om de behövde hans åsikt eller råd, fanns han alltid där. Vi visste att vi hade hans fullständiga stöd och intresse.”⁵⁵ En av hans rådgivare sa: ”Han berömde människor för det de åstadkom och lät dem leva upp till höga förväntningar.”⁵⁶ En stavsmedlem som sa att president Hunter var hennes mest inflytelserika lärare, förklarade: ”Denne man älskade andra genom att prioritera dem högt, genom att lyssna för att förstå och genom att dela med sig av sina erfarenheter till andra.”⁵⁷

Hösten 1959 hade Howard W. Hunter presiderat över Pasadena stav i mer än nio år och hans tjänande hade varit till välsignelse för tusentals sista dagars heliga i södra Kalifornien. Hans verksamhet skulle snart komma att utsträckas och bli till välsignelse för medlemmar i kyrkan i hela världen.

De tolvs kvorum

”Du skall bära vittnesbörd om mitt namn … och du skall sända ut mitt ord till jordens ändar” (L&F 112:4).

Mellan generalkonferensens sessioner den 9 oktober 1959 fick Howard veta att president David O. McKay ville träffa honom. Han begav sig genast till kyrkans administrationsbyggnad där president McKay hälsade varmt på honom och sa: ”President Hunter … Herren har talat. Du är kallad att vara ett av hans särskilda vittnen, och i morgon kommer du att inröstas som medlem i de tolvs råd.”⁵⁸ Howard skrev om den upplevelsen:

”Jag kan inte ens försöka förklara känslan som kom över mig. Mina ögon tårades och jag kunde inte tala. Jag har aldrig känt mig så fullständigt ödmjuk som när jag satt i denne store och vänlige mans närhet – Herrens profet. Han berättade för mig vilken stor glädje detta skulle innebära för mig, den underbara gemenskapen med bröderna, och att jag härefter skulle ägna mitt liv och min tid åt att vara en Herrens tjänare, att jag härefter skulle tillhöra kyrkan och hela världen … Han kramade om mig och försäkrade mig att Herren skulle älska mig och att jag skulle ha första presidentskapets och de tolvs stöd och förtroende … Jag [sa till honom] att jag med glädje skulle ge min tid, mitt liv och allt jag ägde till detta tjänande.”⁵⁹

Så snart Howard hade lämnat president McKays kontor, gick han till sitt hotellrum och ringde Claire, som var i Provo och besökte deras son John och hans hustru och deras lilla barn. Först fann Howard det svårt att tala. När han slutligen berättade för Claire om kallelsen, överväldigades de båda av rörelse.

Nästa dag, under lördagsmorgonens session, inröstades Howard W. Hunter som medlem i de tolv apostlarnas kvorum. ”Det kändes … som om världens hela tyngd vilade på mina skuldror”, sa han om den händelsen. Under det att konferensen fortgick kände jag mig mycket osäker och undrade om jag någonsin skulle kunna känna att detta var min rätta plats.”⁶⁰

President McKay kallade äldste Hunter att hålla tal på söndagseftermiddagens session. Efter att kort ha berättat om sitt liv och burit sitt vittnesbörd, sa han:

”Jag ber inte om ursäkt för tårarna jag fäller i den här stunden, för jag känner att jag står inför vänner, mina bröder och systrar i kyrkan, vilkas hjärtan slår i samma takt som mitt idag, i hänförelse över evangeliet och i medmänniskors tjänst.

President McKay, … jag tackar ja, utan betänkligheter, till det du kallat mig till, och jag är villig att ägna mitt liv och allt jag har åt detta tjänande. Jag har syster Hunter med mig i denna förpliktelse.”⁶¹

Äldste Hunter ordinerades till apostel den 15 oktober 1959. Han var 51 år och den yngste medlemmen i de tolvs råd, där medelåldern vid den tiden var nästan 66 år.

Under de följande 18 månaderna pendlade äldste Hunter mellan Kalifornien och Utah så att han kunde slutföra det nödvändiga arbetet i sin advokatfirma och förbereda flyttningen. En av hans klienter sa att ”kyrkan måste ha kommit med ett mycket frestande erbjudande” för att locka honom att lämna en sådan framgångsrik advokatfirma. Om detta skrev äldste Hunter i sin dagbok:

”De flesta förstår inte varför religiösa människor tar emot kallelser att tjäna eller förpliktar sig att ge allt vi har. … Jag har tyckt om att vara advokat, men den här kallelsen som jag fått kommer att vida överskugga både karriärklättring och ekonomisk vinst.”⁶²

Äldste Hunters verksamhet som apostel skulle komma att sträcka sig över 35 år, och under den tiden reste han till nästan varje land i världen för att fullgöra sitt uppdrag som särskilt vittne om Jesus Kristus (se L&F 107:23).

De tolv apostlarnas kvorum 1965. Sittande från vänster till höger: Ezra Taft Benson, Mark E. Petersen (på armstödet), Joseph Fielding Smith (kvorumpresident) och LeGrand Richards. *Stående från vänster till höger:* Gordon B. Hinckley, Delbert L. Stapley, Thomas S. Monson, Spencer W. Kimball, Harold B. Lee, Marion G. Romney, Richard L. Evans och Howard W. Hunter.

Utahs genealogiska förening

”Låt oss … offra ett offer åt Herren … en bok som innehåller uppteckningarna om våra döda, som på alla sätt skall vara värdiga att tas emot” (L&F 128:24).

År 1964 gav första presidentskapet äldste Hunter uppdraget att vara president för kyrkans genealogiska förening, som då hette Utahs genealogiska förening. Den organisationen var föregångaren till Släkthistoriska avdelningen i kyrkan. Dess syfte var att samla in, bevara och dela med sig av genealogisk information i hela världen. Äldste Hunter presiderade över organisationen i åtta år, och under hans ledning gjordes omfattande förändringar för att påskynda, förfina och utöka släktforskningen.

Fram till 1963 hade organisationen samlat in ”mer än 670 000 rullar med mikrofilm, motsvarande tre miljoner böcker med 300 sidor vardera”. Det hade också fått ihop ”sex miljoner färdiga familjeblad, ett kortregister över 36 miljoner personer och en boksamling med mer än 90 000 band”.⁶³ Varje vecka tillkom ungefär 1 000 rullar mikrofilm från hela världen. Arbetet med att hantera och göra dessa uppteckningar tillgängliga – både för forskning och tempeltjänst – var en enorm uppgift. Under äldste Hunters ledarskap började Genealogiska föreningen använda sig av den senaste datortekniken för att främja arbetet. En skribent noterade att organisationen blev ”världsberömd bland professionella organisationer på grund av dess progressiva handhavande av uppteckningar”.⁶⁴

Äldste Hunter avlöstes som president för Genealogiska föreningen 1972. Äldste Richard G. Scott sammanfattade den verkan som hans insatser hade: ”Han ägnade en betydande del av sitt liv åt det arbetet och lade den grundval och tog ut den kurs som kyrkan fortfarande skördar fördelarna av.”⁶⁵

Polynesiska kulturcentret

”Hör, ni folk fjärran ifrån, och ni som bor på öarna i havet, lyssna ni alla!” (L&F 1:1.)

År 1965 gav första presidentskapet äldste Hunter uppdraget att vara president och styrelseordförande för Polynesiska kulturcentret i Laie på Hawaii. Vid den tidpunkten hade centret bara varit öppet i femton månader och stod inför många svårigheter. Antalet besökande turister var lågt, och åsikterna om centrets syfte och program skilde sig åt. En vecka efter att äldste Hunter fått uppdraget, reste han till Laie och började noggrant granska centrets starka sidor och behov.

Under äldste Hunters ledarskap blev Polynesiska kulturcentret en av de mest populära turistattraktionerna på Hawaii och hade nästan en miljon besökare 1971. Äldste Hunter ledde också en stor utökning av centret och dess program. Enligt äldste Hunter var det också viktigt att centret erbjöd anställningar som gjorde det möjligt för ”tusentals studerande från Söderhavet att få hjälp med sin utbildning, då det annars inte varit möjligt för de flesta av dem att lämna sina öar och utbilda sig”.⁶⁶

Efter att ha presiderat över Polynesiska kulturcentret i tolv år, avlöstes äldste Hunter 1976. Hans tjänande som president bidrog till att uppfylla president David O. McKays ord, vilken 1955 sa att den lilla byn Laie skulle kunna bli ”en faktor i missionsarbetet och inte påverka bara tusentals eller tiotusentals utan miljontals människor, som ska komma och vilja lära känna den här staden och dess betydelse”.⁶⁷

Kyrkans historiker

”Det är Herrens sekreterares plikt, hans som han har utsett, att föra en historia och en kyrkans allmänna uppteckning över allt som sker i Sion” (L&F 85:1).

I januari 1970 avled president David O. McKay, och Joseph Fielding Smith avskildes till kyrkans nye president. Joseph Fielding Smith hade verkat som kyrkans historiker under de föregående 49 åren, och när han blev kyrkans president, kallades äldste Hunter att efterträda honom i det uppdraget. ”President Smith hade varit kyrkans historiker i så många år att jag hade svårt att se mig själv i den positionen”, sa han.⁶⁸

Äldste Hunter tog sig an det nya ansvaret med sin vanliga iver. ”Uppdraget som det gavs av Herren genom uppenbarelse är oerhört krävande – både med avseende på att uppfylla uppgiften att sammanställa och skriva och med att göra materialet tillgängligt för medlemmar i kyrkan”, sa han.⁶⁹ Church News rapporterade att kyrkans historiker har ”ansvaret för alla kyrkans uppteckningar, däribland protokoll, tempeluppteckningar, alla ordinationer, patriarkaliska välsignelser och … en aktuell sammanställning av kyrkans historia”.⁷⁰

År 1972 befriades medlemmar i de tolvs råd från några av sina tunga administrativa uppgifter så att de kunde ägna mer tid åt sin verksamhet som apostlar. Som del av den åtgärden avlöstes äldste Hunter som kyrkans historiker men han behöll en rådgivande roll på Kyrkans historiska avdelning. ”Det här gör att jag bibehåller en ledande ställning men befrias från den verkställande funktionen”, skrev han.⁷¹ Han hade kvar sin rådgivande roll fram till 1978.

Brigham Young-universitetets center i Jerusalem för Mellanösternstudier

Verksamhet i det heliga landet

Howard W. Hunter fick en speciell kärlek till det heliga landet när han reste dit med sin familj 1958 och 1960. Under sin verksamhet som apostel återvände han dit mer än tjugo gånger. ”Han tycktes ha en omättlig önskan att vara där Frälsaren hade vandrat och undervisat verkade outsläcklig”, sa äldste James E. Faust i de tolvs kvorum.⁷²

Mycket medveten om konflikterna i området, bar äldste Hunter med sig ett budskap om kärlek och fred. ”Både judar och araber är barn till vår Fader”, sa han. ”De är båda löftets barn, och som kyrka tar vi inte ställning. Vi har kärlek till och intresse för båda grupperna. Syftet med Jesu Kristi evangelium är att frambringa kärlek, enighet och broderskap av förnämligaste slag”.⁷³

Mellan 1972 och 1989 utförde äldste Hunter viktiga uppdrag för två speciella projekt i Jerusalem: Orson Hydes minneslund och Brigham Young-universitetets center i Jerusalem för Mellanösternstudier. Tidigt i kyrkans historia – år 1841 – uppsände äldste Orson Hyde i de tolvs kvorum en invigningsbön på Oljeberget öster om Jerusalem. År 1972 blev äldste Hunter ombedd av första presidentskapet att börja söka efter möjliga platser där en lund till minne av Orson Hyde kunde anläggas. År 1975 öppnade Jerusalems stad dörren för vad som skulle komma att bli Orson Hydes minneslund, som anlades på Oljeberget.

Under de närmaste åren reste äldste Hunter till Jerusalem många gånger och förhandlade om kontrakt för minneslunden och för att ha uppsikt över dess utformning och anläggning. Projektet färdigställdes 1979 och invigdes samma år av president Spencer W. Kimball. Efter att ha lett invigningsmötena uttryckte äldste Hunter sin tro på att minneslunden skulle ”ha en mycket positiv inverkan på människors bild av kyrkan”.⁷⁴

Även före färdigställandet av Orson Hydes minneslund, hade äldste Hunter sökt efter en tomt där kyrkan kunde bygga ett center för BYU:s program för utlandsstudier. Centret skulle även fungera som mötesplats för medlemmarna i Jerusalems gren. Ansvaret för det projektet skulle bli ett av de mest komplexa, känsliga uppdragen under äldste Hunters verksamhet.

Ledare i kyrkan valde ut en tomt, men att få tillstånd för tomtarrende och byggplaner krävde nästan fem år av vad som äldste Hunter beskrev som ”ändlöst arbete”.⁷⁵ Efter utdragna diskussioner och förhandlingar tillät den israeliska regeringen byggandet av centret att fortskrida.

I maj 1988 var byggnaden så gott som färdigställd och arrendekontraktet klart att undertecknas. Vid det laget verkade Howard W. Hunter som tillförordnad president för de tolv. Han hade genomgått en omfattande ryggoperation föregående år och var oförmögen att gå, men flög ändå till Jerusalem för att underteckna arrendekontraktet. När han var där, höll BYU-studenter och medlemmar i Jerusalems gren en liten mottagning för att uttrycka sin tacksamhet. I grenens historia finns följande redogörelse från början av mottagningen: ”President Hunter, som fortfarande återhämtade sig från sin ryggoperation, rullades in genom huvudentrén av president [Jeffrey R.] Holland [för Brigham Young- universitetet] medan kören hälsade dem genom att sjunga ”Den heliga staden”.⁷⁶ Tårar rann nedför president Hunters kinder.

I maj 1989 återvände president Hunter till Jerusalem för att inviga centret. Detta invigningsmöte utgjorde kulmen på ett årtionde av hans och andras enastående ansträngningar för att förverkliga drömmen om ett center i Jerusalem. ”President Howard W. Hunter … var den som höll ihop allt och en kärleksfull väktare på tornet över detta projekt från den stund det bara var en dröm”, sa äldste Jeffrey R. Holland.⁷⁷ I inledningsbönen sa president Hunter:

”Denna byggnad … har uppförts för att inhysa dem som älskar dig och söker lära av dig och vandra i din Sons, vår Frälsares och Återlösares, fotspår. Den är vacker på alla sätt och återspeglar skönheten i det den representerar. O Fader, vi tackar dig för förmånen att bygga detta hus åt dig till nytta och lärdom för dina söner och döttrar.”⁷⁸

President Hunter vid Brigham Young-universitetets center i Jerusalem för Mellanösternstudier före invigningen av centret

Den växande kyrkan

”Ty Sion måste tillta i skönhet och i helighet. Hennes gränser måste utvidgas, hennes stavar måste stärkas” (L&F 82:14).

När Howard W. Hunter kallades till apostel 1959, hade kyrkan ungefär 1,6 miljoner medlemmar. Under följande årtionden hade han en nyckelroll i kyrkans enastående tillväxt världen över. Under hundratals veckoslut reste han till stavar för att stärka medlemmar och kalla nya ledare. Han träffade också regeringstjänstemän i många länder för att öppna dörrar för missionsverksamheten.

År 1975 hade kyrkans medlemskap ökat till ungefär 3,4 miljoner och växte särskilt snabbt i Latinamerika. Senare samma år fick äldste Hunter och äldste J. Thomas Fyans, assistent till de tolv, uppgiften att dela fem stavar i Mexico City. Efter att ha träffat ledare i området och gått igenom information från stavspresidenterna, organiserade äldste Hunter femton stavar av de ursprungliga fem stavarna – allt på en enda helg.⁷⁹ Han skrev, med typisk underdrift: ”Jag tvivlar på att ett sådant massorganiserande någonsin förekommit i kyrkan, och vi var trötta när vi kom hem”.⁸⁰

Claire, en hängiven livskamrat

”Min hustru har varit en rar och kärleksfull livskamrat”, sa äldste Hunter när han kallades till de tolvs kvorum 1959.⁸¹ Under många år brukade Claire följa med äldste Hunter på hans resor som apostel. President Thomas S. Monson mindes ett tillfälle när han såg Claires kärleksfulla sätt mot barnen i Tonga: ”Hon tog ett barn i famnen och satte ett på vardera knät när hon pratade med dem … och förklarade sedan för primärlärarna hur välsignade och priviligierade de var som hade möjlighet att undervisa sådana kostbara små barn. Hon visste hur värdefulla själarna är.”⁸²

I en intervju 1974 sa äldste Hunter om Claire: ”Under hela vårt äktenskap, … har hon alltid stått vid min sida med kärlek, omsorg och uppmuntran … Hon har varit ett fantastiskt stöd.”⁸³

Vid tiden för intervjun hade Claire börjat få allvarliga hälsoproblem I början fick hon svår huvudvärk, tillfälliga minnesluckor och ögonblick av förvirring. Senare drabbades hon av flera små slaganfall som gjorde det svårt för henne att tala eller använda sina händer. När hon nådde den punkt då hon behövde konstant vård, ville äldste Hunter stå för den så mycket han kunde samtidigt som han fortsatte att utföra sina plikter som medlem i de tolvs kvorum. Han såg till att någon var med Claire under dagen, men han tog hand om henne på kvällen. Äldste Hunter hade själv en del hälsoproblem under dessa år, bland annat en hjärtinfarkt 1980.

Claire fick en hjärnblödning 1981 och ännu en 1982. Den andra gjorde henne så funktionshindrad att läkare insisterade på att hon skulle placeras på ett vårdhem för att få rätt medicinsk omvårdnad. Hon blev kvar på vårdhemmet de sista 18 månaderna av sitt liv. Under den tiden besökte president Hunter henne minst en gång om dagen utom då han reste för kyrkan. Även om Claire ofta inte kände igen honom, fortsatte han att tala om för henne att han älskade henne och såg till att hon hade det bra. En sonson sa: ”Han hade alltid bråttom att träffa henne, att vara vid hennes sida och ta hand om henne.”⁸⁴ Richard Hunter skrev om sin fars omsorg om hans mor:

”Mamma fick bästa möjliga vård under sina sista levnadsår, eftersom pappa tog hand om henne. Hela familjen såg med vördnad och djup respekt hur han tog på sig rollen som vårdare. … Jag minns hur tyngd han kände sig när läkaren gjorde honom uppmärksam på att det kanske var det värsta som kunde hända henne om hon blev kvar hemma och inte kom in på en vårdinrättning. Om hon blev kvar hemma, skulle han troligen dö i sina försök att ta hand om henne, på grund av hans egna fysiska begränsningar. Då skulle hon lämnas att ta hand om sig själv. Hans hängivenhet mot henne är något som alltid kommer att betyda mycket för vår familj.”⁸⁵

Claire avled den 9 oktober 1983. Äldste James E. Faust, som såg hur äldste Hunter tog hand om Claire under hennes mer än tio år av sjukdom, sa: ”Det var hjärtskärande och rörande att iaktta den ömhet som var så påtaglig i deras samvaro. Jag har aldrig sett ett sådant exempel på en makes hängivenhet mot sin hustru.”⁸⁶

President i de tolv apostlarnas kvorum

President Spencer W. Kimball gick bort i november 1985, och Ezra Taft Benson efterträdde honom som kyrkans president. Marion G. Romney blev president i de tolv apostlarnas kvorum i kraft av sin senioritet i kvorumet. På grund av president Romneys vacklande hälsa avskildes äldste Hunter, som kom efter honom i senioritet, till tillförordnad president för de tolv. Han blev president för de tolv i juni 1988, omkring två veckor efter president Romneys bortgång.

President Hunter verkade som tillförordnad president eller president i de tolvs kvorum i åtta och ett halvt år. Under den tiden fortsatte de tolvs världsomspännande verksamhet att utökas allt eftersom kyrkan växte från 5,9 miljoner medlemmar till 8,7 miljoner, med församlingar eller grenar i 149 länder och territorier. ”Det är en spännande tid i kyrkans historia”, sa president Hunter 1988. ”I dag räcker det inte att gå. Vi måste springa för att hinna med och föra verket framåt.”⁸⁷ President Hunter var ett föredöme i att uppfylla ansvaret att vittna om Jesus Kristus och bygga upp kyrkan över hela världen. Han reste omkring i Förenta staterna och till mer än 25 andra länder under sin verksamhet som president för de tolv.

President Hunter kämpade vidare trots många hälsomässiga bakslag. År 1986 genomgick han en hjärtoperation och 1987 genomgick han en ryggoperation. Även om hans rygg läkte, kunde han inte gå på grund av nervskador och andra komplikationer. I oktober det året satt han i rullstol när han höll sitt tal på generalkonferensen. ”Ursäkta mig om jag förblir sittande medan jag delger er några tankar”, började han. Det är inte av eget val som jag talar från en rullstol. Jag lägger märke till att de flesta av er tycks avnjuta konferensen sittande, så jag ska följa ert exempel.”⁸⁸

President Hunter var fast besluten att kunna gå igen, så han genomgick ett krävande träningsprogram hos sjukgymnast. Följande generalkonferens, i april 1988, gick han sakta fram till talarstolen med en rollator. I december använde han rollator för att närvara vid första presidentskapets veckomöte i templet, vilket var första gången på mer än ett år som han inte kommit dit i rullstol. ”När jag kom in i rådsrummet, stod bröderna upp och applåderade”, sa han. ”Det var första gången jag hört applåder i templet … De flesta läkare har sagt till mig att jag aldrig skulle kunna stå upp eller gå, men de gjorde misstaget att inte räkna med bönens kraft.”⁸⁹

I april 1990, i slutet av ett möte med de tolvs kvorum, frågade president Hunter: ”Har någon något de vill ta upp som inte står på dagordningen?” Då ingen sa något, tillkännagav han: ”Då så … om ingen annan har något att säga så tänkte jag att ni skulle få veta att jag ska gifta mig i eftermiddag.” En medlem i de tolv sa att tillkännagivandet var en sådan överraskning att ”alla undrade om de hade hört rätt”. President Hunter förklarade för sina bröder: ”Inis Stanton är en gammal bekant från Kalifornien. Jag har umgåtts med henne en tid, och jag har beslutat mig för att gifta mig.”⁹⁰ Inis hade varit medlem i El Sereno församling när president Hunter var biskop. Deras vägar korsades senare när Inis flyttade till Utah och var receptionist i kyrkans kontorsbyggnad. De vigdes i templet i Salt Lake City den 12 april 1990 av president Gordon B. Hinckley.

Nästan sju år hade gått sedan Claires död. Inis var en källa till stor tröst och styrka för president Hunter under hans verksamhet som president i de tolvs kvorum och som kyrkans president. Hon gjorde honom sällskap på de flesta av hans resor för att träffa de heliga överallt i världen.

Den 7 februari 1993 besökte president Hunter Brigham Young-universitetet för att tala på en brasafton med 17 000 närvarande. Han hade just påbörjat sitt tal när en man rusade upp på förhöjningen med en portfölj i ena handen och ett svart föremål i den andra. ”Stopp där!” ropade han. Han hotade att spränga det som han påstod vara en bomb om inte president Hunter läste ett förberett uttalande. President Hunter vägrade och stod bestämt kvar i talarstolen under hela tiden som mannen hotade honom. När rädsla och tumult började sprida sig i lokalen, började de församlade sjunga ”Tack, Gud, att profeter du sänder”. Efter några minuters spänd väntan övermannades mannen av två säkerhetsvakter, och president Hunter togs ner på golvet för säkerhets skull. När lugnet återställts, vilade han en kort stund och fortsatte sedan att tala. ”Livet har sin beskärda del av svårigheter”, började han, och tillade sedan, ”som vi fick se”.⁹¹

Under de föregående tjugo åren hade president Hunter gått igenom många prövningar, som Claires vacklande hälsa och slutliga bortgång, många sjukhusvistelser för egna hälsoproblem, stark smärta och funktionshinder. Hans undervisning under de åren handlade ofta om motgångar och vittnade om Frälsaren Jesus Kristus som källan till frid och hjälp i prövningar. I ett tal sade han:

”Kyrkans profeter och apostlar har mött … personliga svårigheter. Jag medger att jag har mött några, och ni kommer utan tvekan att möta egna, nu och senare i livet. När dessa erfarenheter ödmjukar, renar, undervisar och välsignar oss, kan de vara kraftfulla redskap i Guds händer att göra oss till bättre människor, att göra oss mer tacksamma, mer kärleksfulla och mer hänsynsfulla mot andra människor i deras egna perioder av svårigheter.”⁹²

Sådana lärdomar var som en kärleksfull omfamning för dem som led. President Howard W. Hunters inspirerade ord uppmuntrade många att vända sig till Frälsaren, som han själv hade gjort.

Kyrkans president

”President Hunter är en av de mest älskvärda, kristuslika män vi någonsin känt. Hans andliga djup och insikt är omätlig. President Hunter har under Jesu Kristi inflytande och som hans särskilda vittne under många år förädlats på ett förunderligt sätt. Det är källan till hela hans varelse” (James E. Faust).⁹³

Den 30 maj 1994 avled president Ezra Taft Benson efter en långvarig sjukdom. Sex dagar senare höll de tolv apostlarnas kvorum ett möte i templet i Salt Lake City för att omorganisera första presidentskapet. Som seniorapostel avskildes Howard W. Hunter till kyrkans president. Han kallade Gordon B. Hinckley och Thomas S. Monson, som hade verkat som rådgivare till president Benson, att vara hans rådgivare.

President Hunter med sina rådgivare i första presidentskapet: president Gordon B. Hinckley (vänster) och president Thomas S. Monson (höger)

Under en presskonferens följande dag gjorde president Hunter sitt första officiella uttalande som kyrkans president. ”Våra hjärtan har berörts djupt av vår vän och broder Ezra Taft Bensons död”, började han. ”Jag har upplevt förlusten av honom på ett särskilt personligt sätt i ljuset av det nya ansvar som lagts på mig efter hans bortgång. Jag har fällt många tårar och har sökt min Fader i himlen i uppriktig bön med en önskan om att kunna leva upp till den höga och heliga kallelse som nu är min.

Min största styrka under dessa senaste timmar och dagar har varit mitt bestående vittnesbörd om att detta är Guds verk och inte människors, att Jesus Kristus är det bemyndigade och levande överhuvudet över denna kyrka och han leder den i ord och handling. Jag viger mitt liv, min styrka och hela min själ åt att fullständigt tjäna honom.”⁹⁴

Efter att ha uttryckt sin kärlek, gav president Hunter två uppmaningar till kyrkans medlemmar. Den första var att flitigare följa Jesu Kristi exempel, och den andra var att mer fullständigt ta del av templets välsignelser (se sidan 1–3). Han inbjöd också dem som var sårade, som hade det svårt eller var rädda, att komma tillbaka [och] ”låta oss stå bredvid er och torka era tårar”.⁹⁵

Trots skör hälsa var president Hunter fast besluten att göra allt han kunde för att träffa och stärka de heliga. Två veckor efter att han blivit president höll han sina första större tal då han talade till nya missionspresidenter och sedan till mer än 2 200 missionärer. Senare samma månad reste han till Carthago och Nauvoo i Illinois för att leda minneshögtiden av 150-årsdagen av profeten Joseph Smiths och Hyrum Smiths martyrskap. ”Vart vi än gick, uppstod folksamlingar omkring honom”, sa president Gordon B. Hinckley. ”Han skakade hand med tusentals, alltid med ett särskilt leende när barn samlades kring honom för att se honom i ögonen och fatta hans hand.”⁹⁶

Den 1 oktober 1994, under lördagsmorgonens session av generalkonferensen, inröstade kyrkans medlemmar formellt Howard W. Hunter som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och som profet, siare och uppenbarare. I sitt inledande tal, upprepade president Hunter sina uppmaningar till kyrkans medlemmar att följa Frälsarens exempel och att ”se på Herrens tempel som den stora symbolen för ert medlemskap”.⁹⁷ Han betonade tempel igen veckan därpå, när han reste till Florida för att inviga templet i Orlando. ”Evangeliets plan som Herren uppenbarade är inte fullständig utan ett tempel”, sa han, ”för det är här som de förrättningar utförs som är nödvändiga för hans plan för livet och frälsningen.”⁹⁸

I november talade president Hunter under en satellitutsändning som uppmärksammade att Genealogiska föreningen fyllde hundra år – en tilldragelse som hade speciell betydelse för honom eftersom han hade presiderat över organisationen från 1964 till 1972. ”Jag ser tillbaka i förundran över det som Herren vävt samman genom att främja tempel- och släktforskningsverksamhet”, sa han. Han förkunnade sedan: ”Jag har ett övergripande budskap: Det här arbetet måste påskyndas.”⁹⁹

President Hunter fortsatte att arbeta energiskt resten av det året. Under första presidentskapets julandakt vittnade han om Frälsaren och betonade återigen vikten av att följa hans exempel:

”Frälsaren vigde sitt liv åt att välsigna andra människor … Aldrig gav han i förväntan om att få. Han gav generöst och kärleksfullt, och hans gåvor var ovärderliga. Han gav ögon till de blinda, öron till de döva, ben till de lama, renhet till de orena, hälsa till de sjuka och anda till de livlösa. Hans gåvor var möjligheter för de kuvade, frihet för de förtryckta, förlåtelse för de botfärdiga, hopp för de förtvivlade och ljus i mörkret. Han gav oss sin kärlek, sitt tjänande och sitt liv. Och viktigast av allt – han gav oss och alla dödliga uppståndelse, frälsning och evigt liv.

”Vi bör sträva efter att ge så som han gav. Att ge av sig själv är en helig gåva. Vi ger till minne av allt det som Frälsaren gav.”¹⁰⁰

I det talet läste han också upp ett omarbetat budskap som hade publicerats i en tidning samma år som han kallades till apostel:

”Klara upp gamla gräl den här julen. Sök upp en bortglömd vän. Slå misstankar ur hågen och ersätt dem med tillit. Skriv ett brev. Ge ett mjukt svar. Uppmuntra ungdomar. Visa lojalitet i ord och handling. Håll ett löfte. Glöm gammalt groll. Förlåt en fiende. Be om ursäkt. Försök förstå. Fundera över vilka krav du ställer på andra. Tänk på någon annan först. Var vänlig. Var mild. Skratta lite oftare. Uttryck din tacksamhet. Välkomna en främling. Gläd ett barn. Njut av jordens skönhet och storslagenhet. Uttryck din kärlek om och om igen.”¹⁰¹

Veckan därpå reste president Hunter till Mexico City för att organisera kyrkans tvåtusende stav. Nitton år tidigare hade han i Mexico City under en enda helg ansvarat för organiserandet av femton stavar från det som ursprungligen var fem stavar. President Gordon B. Hinckley beskrev bildandet av den tvåtusende staven som ”en viktig milstolpe i kyrkans historia”.¹⁰²

En kväll under dessa månader befann sig president Hunters son Richard i Joseph Smith Memorial Building och såg att en av värdinnorna satt i rullstol. ”Jag såg att hon inte var van vid den”, sa han. ”Jag gick för att tala med henne och berättade att min pappa hade en likadan rullstol som hon. Hon sa till mig att hennes kyrkas profet också hade en likadan rullstol som hon. Hon sa att om han klarar av det, kanske hon också kunde det. Det gav henne hopp. Jag tror att pappa var älskad av många. Kanske en av anledningarna till det var att de såg att han led precis som de gjorde och inte gav efter för lidandet, och det gav dem hopp.”¹⁰³

I början av 1995 invigde president Hunter templet i Bountiful i Utah. Han presiderade över sex invigningsmöten innan han blev så uttröttad att han måste läggas in på sjukhus. Efter att han skrivits ut några dagar senare, tillkännagav kyrkan att han hade prostatacancer som hade spridit sig till skelettet. President Hunter gjorde inga fler offentliga framträdanden under de sex sista veckorna av sitt liv, även om han fortsatte att träffa sina rådgivare och sköta kyrkans angelägenheter från sin bostad. ”Jag är tacksam för att han fick tillfälle att inviga [det templet]”, sa president Gordon B. Hinckley, ”speciellt i ljuset av hans tidigare vädjan till kyrkans medlemmar att ’se på Herrens tempel som den stora symbolen för [deras] medlemskap.’”¹⁰⁴

President Howard W. Hunter gick bort den 3 mars 1995 i en ålder av 87 år. Hans sista ord, som uttalades med ”en mycket tyst och vänlig röst” till dem vid sidan av hans säng, var helt enkelt, ”Tack”.¹⁰⁵ Även om han bara hade varit president för kyrkan i nio månader, hade han haft djupt inflytande. ”Medlemmar i kyrkan i hela världen har blivit fästa vid honom på alldeles särskilt sätt som deras profet, siare och uppenbarare”, sa äldste James E. Faust. ”I honom har de sett personifieringen av Frälsarens egenskaper. De har på ett anmärkningsvärt sätt svarat på hans profetiska budskap om att göra våra liv mer kristuslika och att i vår tillbedjan fokusera på våra tempel.”¹⁰⁶

Vid president Hunters begravning hedrade president Gordon B. Hinckley honom med orden:

”Ett majestätiskt träd i skogen har fallit och lämnat ett tomrum. En stor och lågmäld kraft har avlägsnat sig från vår mitt.

Mycket har sagts om hans lidande. Jag tror att det var mer långdraget och mycket svårare än någon av oss känner till. Han utvecklade stor tålighet mot smärta och klagade inte över den. Att han levde så länge är ett underverk i sig självt. Hans lidande har tröstat och lindrat smärtan hos många andra som lider. De vet att han förstod hur tung deras börda var. Han visade dem ett särskilt slags kärlek.

Mycket har sagts om hans vänlighet, hans omtänksamhet, hans artighet mot andra. Det är helt och hållet sant. Han underkastade sig den Herre som han älskade. Han var en lågmäld och eftertänksam man. Men han kunde också ge uttryck för sin åsikt på ett kraftfullt och klokt sätt …

Broder Hunter var god och vänlig. Men han kunde också vara stark och övertygande i sina uttalanden … Han hade juristutbildning. Han visste hur man skulle framlägga en sak. Han lade fram de olika premisserna på ett metodiskt sätt. Utifrån dessa drog han sin slutsats. När han talade, lyssnade vi alla. Hans förslag antogs för det mesta. Men när de inte antogs, var han flexibel nog att hålla tillbaka sin påverkan …

I 36 år bar han det heliga apostlaskapets mantel, och hans röst förkunnade på ett tongivande och kraftfullt sätt lärorna i Jesu Kristi evangelium och förde kyrkans verk framåt. Han har rest över hela världen som en sann och duglig förkunnare i Mästarens tjänst …

”Howard W. Hunter, profet, siare och uppenbarare, hade ett fast och orubbligt vittnesbörd om att Gud, vår evige Fader, verkligen lever. Han uttryckte med stor övertygelse sitt vittnesbörd om Herren Jesu Kristi, människosläktets Återlösares gudomlighet. Han talade med kärlek om profeten Joseph Smith och om alla dem som i tur och ordning efterträtt honom fram till president Hunters egen tid …

Må Gud välsigna honom för hans arbete till vår stora nytta.”¹⁰⁷