Underbara morgnar

Äldste Bruce D. Porter

i de sjuttios kvorum

Vi behöver inte vara rädda för framtiden, inte heller vackla i hopp eller mod, för Gud är med oss.

En torsdagskväll i Jerusalem samlades Jesus och hans lärjungar i ett rum på övre våningen för att fira påskhögtiden. Männen som kom tillsammans med honom visste inte att den här måltiden en gång skulle kallas den sista måltiden. Hade de vetat det och vad det innebar, hade de gråtit.

Men deras Mästare visste att det svåra provet i Getsemane och på Golgata snart skulle börja. De mörkaste timmarna i världshistorien var nära förestående. Trots det sade Jesus till dem: ”I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen” (Joh. 16:33).

Vi lever i dag i en orolig och osäker tid, en tid som Herren genom Enok kallade ”ogudaktighetens och hämndens dagar” (Mose 7:60). Lidanden och svåra tider kan förestå, ändå har också vi anledning att vara vid gott mod och glädja oss för vi lever i den sista tidsutdelningen, när Gud har återställt sin kyrka och sitt rike till jorden som förberedelse för sin Sons återkomst.

President Boyd K. Packer talade en gång om sina barnbarn och den allt oroligare värld som de lever i. Han sade: ”De kommer att få uppleva mycket under sin livstid. Somliga händelser kommer att sätta deras mod på prov och utvidga deras tro. Men om de ber om hjälp och vägledning kommer de att ges kraft att klara av ogynnsamma omständigheter.”

Han tillade senare: ”De moraliska värderingar som civilisationen måste vila på, befinner sig på nedgång i en allt mer ökande takt. Trots detta är jag inte rädd för framtiden” (”Frukten icke”, Liahona, maj 2004, s. 77, 78).

Bröder och systrar, vi behöver inte vara rädda för framtiden, inte heller vackla i hopp eller mod, för Gud är med oss. Bland de första upptecknade råden som Jesus gav sina nyligen kallade lärjungar i Galileen var den korta uppmaningen: ”Frukta inte” (Luk. 5:10). Han upprepade det rådet många gånger under sin verksamhet. Till sina heliga i vår tid har Frälsaren sagt: ”Var … vid gott mod och frukta inte, ty jag, Herren, är med er och skall stå vid er sida” (L&F 68:6).

Herren är vara med sin kyrka och sitt folk och bevarar dem tills han kommer. Det kommer att råda fred i Sion och dess stavar, för han har förkunnat ”att insamlingen till Sions land och till hennes stavar kan bli till försvar och till en tillflykt undan stormen och undan vreden när den oblandad skall utgjutas över hela jorden” (L&F 115:6).

Kyrkan är en skyddande mur för sina medlemmar. Förhållandena i världen kan tidvis bli mycket besvärliga, men trofasta sista dagars heliga finner en fristad i Sions stavar. Herren har sagt att stenen som revs loss från berget, men inte genom människohänder, ska rulla fram tills den har uppfyllt hela jorden (se Dan. 2:31–45; L&F 65:2). Ingen mänsklig makt kan hejda den, för Gud är dess upphovsman och Jesus Kristus dess hörnsten.

Nephi såg i en syn att i de sista dagarna skulle Guds Lamms kraft falla ”över Herrens förbundsfolk”, och de skulle vara ”beväpnade med rättfärdighet och med Guds kraft i stor härlighet” (1 Nephi 14:14).

Var och en av oss och våra familjer kan vara beväpnade med Guds kraft som sköld om vi förblir trofasta mot Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga och låter Anden vägleda oss. Prövningar kan komma och vi kanske inte förstår allt som händer med oss eller runtomkring oss. Men om vi ödmjukt och stillsamt förtröstar på Herren skänker han oss styrka och ledning i alla livets svårigheter. När vår enda önskan är att behaga honom välsignar han oss med en djup inre frid.

I återställelsens tidiga dagar stod kyrkans medlemmar inför svåra prövningar. President Brigham Young beskrev det på följande sätt: ”När vi var omgivna av pöbelhopar och hotades av död och undergång från alla håll, vet jag inte annat än att jag kände mig lika glad, lika väl till mods, som jag gör nu. Framtiden kan se dyster och mörk ut, men jag har aldrig upplevt en tid i detta evangelium då jag inte känt att resultatet skulle bli till nytta för sanningens sak” (Kyrkans presidenters lärdomar: Brigham Young, s. 357).

Min missionskamrat Paul var alltid vid gott mod. Som ung far drabbades han av MS. Men trots svårigheterna det förde med sig fortsatte han att tjäna andra med glädje och humor. Han hälsade på mig på kontoret när han hade fått sin första rullstol och utbrast: ”Livet börjar med en elektrisk rullstol!” Jag kommer aldrig att glömma hur han, några år innan han gick bort, rullade fram och höll upp den olympiska facklan medan hundratals människor jublade. Precis som den eviga lågan brann Pauls tro utan att falna med tiden.

När jag studerade vid Brigham Young-universitetet bodde jag i ett hus med flera unga män. Min rumskamrat Bruce var kanske den mest optimistiska person jag någonsin känt. Vi hörde honom aldrig säga något negativt om någon person eller någon omständighet, och det var omöjligt att inte känna sig uppåt i hans närvaro. Att han var vid gott mod berodde på hans stora förtröstan på Frälsaren och evangeliet.

En kall vinterdag gick en annan god vän till mig som hette Tom över universitetsområdet. Klockan var bara sju på morgonen och platsen var mörk och öde. Det snöade och blåste kraftigt. ”Vilket uselt väder”, tänkte Tom. När han fortsatte i mörkret och snön hörde han någon sjunga.

Mycket riktigt, där i snöyran kom vår ständigt optimistiske vän Bruce. Med armarna utsträckta mot himlen sjöng han ett nummer från Broadwaymusikalen Oklahoma: ”Å, en sån underbar morgon, å, en sån strålande dag! Jag har en aning, den ger mig allt som jag innerst vill ha” (se Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II, ”Oh, What a Beautiful Mornin’” [1943]).

Under åren som har gått har den där glada rösten i en mörk storm blivit en symbol för mig för vad hopp och tro är. Även om världen förmörkas allt mer kan vi som sista dagars heliga sjunga med glädje eftersom vi vet att himlens krafter är med Guds kyrka och folk. Vi kan glädja oss åt vetskapen att en underbar morgon ligger framför oss – den tusenåriga dagens gryning när Guds Son går upp i öster och åter regerar på jorden.

Jag tänker också på två andra underbara morgnar i världshistorien. Våren 1820, på morgonen en härlig, klar dag i Palmyra i staten New York, gick en ung man som hette Joseph Smith in i en skogsdunge och knäböjde i bön. Svaret på den bönen – att Fadern och Sonen visade sig – inledde tidernas fullbordans utdelning och återställelsen av Jesu Kristi Kyrka till jorden.

En annan underbar morgon grydde för nästan två tusen år sedan alldeles utanför Jerusalems murar. Solen lyste säkert mer strålande än någonsin den påskmorgonen. En liten grupp kvinnor hade kommit till en grav i hopp om att få smörja sin korsfäste Herres kropp. De möttes av två änglar som förkunnade: ”Varför söker ni den levande bland de döda? Han är inte här, han har uppstått” (Luk. 24:5–6).

Jag vittnar om Jesu Kristi seger över synd och död. Jag vittnar om vår evige Faders barmhärtiga plan och hans eviga kärlek. När vi stiger upp varje morgon må vi då se upp mot himlen i tro och säga: ”Å, en sån underbar morgon!” Det är min bön i Jesu Kristi namn, amen.