Orden vi säger
Rosemary M. Wixom
Primärföreningens generalpresident
Sättet vi talar till våra barn på och de ord vi använder kan uppmuntra och lyfta dem och stärka deras tro.
En ung far fick nyligen veta att hans alldeles speciella lärare i andra klass hade gått bort. Till minne av henne, skrev han: ”Av alla känslor och upplevelser jag minns, så är den tydligaste känslan hos mig ’tröst’. Hon lärde mig kanske stavning, grammatik och matematik, men långt viktigare än det är att hon lärde mig tycka om att vara barn. I hennes klassrum var det okej att stava fel här och där. ’Vi får arbeta på det’, brukade hon säga. Det var okej att spilla, riva sönder eller kladda. ’Vi fixar det och vi torkar upp det’, brukade hon säga. Det var okej att försöka, okej att sträcka på sig, okej att drömma och okej att glädja sig åt de obetydliga saker som bara barn tycker är spännande.”
Ett av de största inflytanden en individ kan ha i den här världen är på ett barn. Barns trosuppfattningar och självkänsla formas tidigt i deras liv. Alla ni som hör min röst har makten att stärka ett barns självtillit och att stärka ett barns tro på vår himmelske Fader och Jesus Kristus genom era ord.
I Helaman, kapitel 5 står det: ”Och kom ihåg, mina söner, kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval.”1
Detta var de ord som Helaman lärde sina söner. Och vidare står det: ”Och de kom ihåg hans ord, och … de [gick] ut … för att undervisa om Guds ord bland hela Nephis folk.”2
Även om Helamans söner förföljdes och fängslades, blev de aldrig svikna av de ord de hört. De skyddades och omslöts av en pelare av eld. Då kom där en röst som sade till deras fångvaktare:
”Omvänd er, omvänd er och försök inte längre förgöra mina tjänare …
det [var] inte … en åskans röst och inte heller var det rösten av ett våldsamt dån, men se, det var en stilla röst med fullkomlig mildhet, liksom en viskning, och den trängde ända in i själens innersta.”3
Vi kan lära oss något av den rösten från himlen. Den var inte högljudd, tillrättavisande eller nedvärderande, utan en stilla röst med fullkomlig mildhet som i sin fasta vägledning ingav hopp.
Vårt sätt att tala till våra barn och de ord vi använder kan uppmuntra och lyfta dem och stärka deras tro så att de stannar kvar på stigen tillbaka till vår himmelske Fader. De kommer till den här jorden redo att lyssna.
Ett exempel på ett barn som lyssnade utspelade sig i en tygaffär. Butiken var full av kunder när det blev tydligt för alla att en mamma gripits av panik över att ha tappat bort sin lille son. Först ropade hon hans namn. ”Connor”, sade hon medan hon raskt gick runt i butiken. Allteftersom tiden gick blev hennes röst högre och mer desperat. Butikens säkerhetspersonal kontaktades och snart började alla i butiken att söka efter barnet. Flera minuter förflöt utan att han hittades. Connors mamma började förståeligt nog bli allt mer förtvivlad för varje minut och ropade hans namn om och om igen.
En kund bad en tyst bön och fick tanken att Connor kanske blev rädd när han hörde sin mamma skrika hans namn. Hon nämnde det för en annan kvinna som var med och letade och de gjorde snabbt upp en plan. Tillsammans började de gå mellan borden med tyger och lågmält upprepa orden: ”Connor, om du hör mig så svara ’här är jag’.” De gick sakta mot butikens innersta del och upprepade de orden när de hörde en blyg, mjuk stämma säga ”här är jag”. Connor gömde sig mellan tygrullarna under ett bord. Det var en röst med fullkomlig mildhet som fick Connor att svara.
Be för att få veta ett barns behov
För att kunna tala till ett barns hjärta måste vi känna till barnets behov. Om vi ber för att få veta dessa behov kan de ord vi säger få kraft att nå in i deras hjärtan. Våra ansträngningar blir mer verksamma när vi söker den helige Andens vägledning. Herren sade:
”Uttala de tankar som jag skall lägga i era hjärtan …
ty det skall i samma stund, ja, i samma ögonblick, bli er givet vad ni skall säga.”4
Koppla ifrån och lyssna med kärlek
Olyckligtvis hindrar distraktionerna i denna värld många barn från att få höra uppmuntrande ord som skulle kunna forma deras självbild.
Dr Neal Halfon, en läkare som leder UCLA:s center för friskare barn, familjer och samhällen, talar om ”föräldrars godhjärtade försummelse”. En studie observerade en ett och ett halvt-åring och hans föräldrar:
”’Deras son verkade glad, aktiv och engagerad, och uppenbarligen njöt han av tid och pizza med sina föräldrar … Vid slutet av måltiden gick mamman för att uträtta ett ärende och lämnade över vården till pappan.’
Pappan … började läsa meddelanden på sin telefon medan den lille kämpade för hans uppmärksamhet genom att kasta pizzakanter. Då engagerade pappan sig igen, vände sig mot sitt barn och lekte med honom. Men snart började han i stället titta på en video på sin telefon med den lille tills hans hustru kom tillbaka …
I båda fallen observerade [Dr] Halfon en fördunkling av barnets inre ljus, en försvagad kontakt mellan förälder och barn.”5
Svaret på vår bön om hur vi ska kunna uppfylla våra barns behov kan vara att koppla bort oss från tekniken oftare. Värdefulla stunder då vi har möjlighet att umgås och prata med våra barn går till spillo när vi distraheras av annat. Varför inte välja en stund varje dag då vi kopplar bort oss från tekniken och återansluter oss till varandra? Stäng helt enkelt av allt. När ni gör det kan det kännas för tyst hemma ett tag, ni kanske till och med känner att ni inte vet vad ni ska göra eller säga. Men när ni sedan ger era barn full uppmärksamhet kommer ett samtal igång och ni kan njuta av att lyssna på varandra.
Skriva för att påverka våra barn
Vi kan också påverka våra barn genom de ord vi skriver till dem. Nephi skriver: ”Vi arbetar flitigt med att skriva för att förmå våra barn, och likaså våra bröder, att tro på Kristus och att förlikas med Gud.”6
President Thomas S. Monson berättade om Jay Hess, en flygare som sköts ner över Nordvietnam på 1960-talet: ”Under två år visste hans familj inte om han var död eller levande. Hans fångvaktare i Hanoi tillät honom slutligen att skriva hem, men han fick bara använda 25 ord.” President Monson frågade: ”Vad skulle du eller jag säga till våra familjer om vi var i hans situation – om vi inte hade sett dem på över två år och inte visste om vi någonsin skulle se dem igen? Broder Hess ville ge sin familj något de kunde känna igen och veta att han skrivit och han ville också ge dem viktiga råd, så han skrev [dessa ord]: ’Följande saker är viktiga: tempelvigsel, mission, utbildning. Ge inte upp, sätt upp mål, skriv en familjehistoria, ta foton två gånger om året.’”7
Vilka ord skulle ni skriva till era barn om ni fick max 25 ord?
Den unge far som jag berättade om tidigare, som skrev om sina minnen av sin lärarinna i andra klass, har nu en vacker liten dotter. Han känner det himmelska förtroende han fått. Hur blir hennes framtid när hon växer upp? Vad kommer han att säga som sjunker djupt in i hennes hjärta? Vilka ord kommer att uppmuntra henne, lyfta henne och hjälpa henne att hålla sig på stigen? Kommer det att ha betydelse om han tar sig tid att viska: ”Du är Guds lilla barn?” Kommer hon en dag att minnas att hennes far ofta sade orden ”jag älskar dig för den du är”?
Var det inte det som vår himmelske Fader sade till sin Son och till oss alla när han sade ”denne är min Son, den Älskade” och sedan lade till ”i honom har jag min glädje”?8
Må de ord vi talar och skriver till våra barn återspegla den kärlek vår himmelske Fader har till sin Son Jesus Kristus och för oss. Och må vi sedan stanna upp och lyssna, för ett barn är i allra högsta grad kapabelt att uttala stora och förunderliga ting tillbaka. Jag säger detta i Jesu Kristi namn, amen.