Vi är döttrar till en himmelsk Fader
av Elaine S. Dalton
nyligen avlöst som Unga kvinnors generalpresident
Som döttrar till Gud är vi alla unika och olika i våra omständigheter och upplevelser. Ändå betyder det vi gör något, eftersom vi betyder något.
Varje vecka läser unga kvinnor runt om i världen upp Unga kvinnors tema. Det spelar ingen roll vilket språk jag hör det på: “Vi är döttrar till en himmelsk Fader som älskar oss, och vi älskar honom.”1 Anden bekräftar varje gång för min själ att det är sant. Det är inte bara en försäkran om vår identitet, vilka vi är, utan också ett erkännande av vem vi tillhör. Vi är döttrar till en upphöjd varelse!
I varje land och på varje kontinent har jag träffat självsäkra och vältaliga unga kvinnor, fulla av ljus, förädlade genom hårt arbete och prövningar, och med en ren och enkel tro. De är dygdiga. De håller sina förbund och står ”som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt”.2 De vet vilka de är och att de har en viktig roll att spela i byggandet av Guds rike.
När jag gick på college var jag med i en internationell folkdansgrupp på BYU. En sommar hade vår grupp den unika förmånen att turnera i missionerna i Europa. Det var en svår sommar för mig eftersom min far oväntat hade gått bort några månader tidigare. När vi var i Skottland kände jag mig extra ensam och blev nedstämd. Vi dansade i ett kapell den kvällen och efter vårt framträdande gick vi till missionshemmet som låg bredvid. När jag gick mot huset såg jag en sten placerad i en välskött trädgård vid grinden. Jag läste det som stod på stenen: ”Vad än du gör, gör det väl.” Orden trängde djupt in i hjärtat och det kändes som om himlen hade vänt sig till mig för att ge mig ett budskap. Jag visste att en kärleksfull himmelsk Fader visste vem jag var. Jag kände att jag inte var ensam. Jag stod där i trädgården med tårar i ögonen. ”Vad än du gör, gör det väl.” Den enkla meningen förnyade min insikt om att min himmelske Fader kände mig och att han hade en plan för mitt liv, och Anden hjälpte mig förstå att det jag gjorde betydde något.
Senare fick jag veta att de här orden en gång i tiden hade motiverat profeten David O. McKay när han verkade som ung missionär i Skottland. Han hade sett det på en sten på en byggnad under en svår period i sitt liv och av sin mission och orden hade uppmuntrat honom. När byggnaden skulle rivas flera år senare såg han till att få tag i stenen och placerade den i missionshemmets trädgård.3
Som döttrar till Gud är vi alla unika och olika i våra omständigheter och upplevelser. Ändå betyder det vi gör något, eftersom vi betyder något. Det vi bidrar med dagligen i form av omvårdnad, undervisning och omtanke om andra kan ibland verka alldagligt, oansenligt, svårt eller förnedrande, men när vi minns den första meningen i Unga kvinnors tema – ”vi är döttrar till en himmelsk Fader som älskar oss” – så påverkar det våra relationer och hur vi reagerar.
Min fantastiska 92-åriga mor avled nyligen. Hon lämnade dödlighetens tillvaro på samma sätt som hon hade levt – i stillhet. Hennes liv blev inte som hon hade planerat. Hennes man, min far, gick bort när han var 45 år gammal och lämnade henne med tre barn – mig och mina två bröder. Hon var änka i 47 år. Hon försörjde vår familj som lärare på dagarna och gav pianolektioner på kvällarna. Hon tog hand om sin åldrande far, min morfar, som bodde granne med oss. Hon såg till att vi alla fick högskoleutbildning. Faktum är att hon envisades med det eftersom hon ville att vi skulle kunna bidra till samhället. Och hon klagade aldrig. Hon stod fast vid sina förbund och eftersom hon gjorde det nedkallade hon himlens krafter till att välsigna vårt hem och utföra underverk. Hon litade på bönens kraft, på prästadömet och på förbundens löften. Hon var trofast i att tjäna Herren. Hennes ståndaktiga hängivenhet stärkte oss, hennes barn. Hon upprepade ofta ett skriftställe för oss: ”Jag, Herren, är bunden när ni gör vad jag säger, men när ni inte gör vad jag säger har ni inget löfte.”4 Det var hennes motto och hon visste att det var sant. Hon förstod vad det innebär att hålla sina förbund. Hon blev aldrig erkänd av världen. Det var inget hon ville bli heller. Hon visste vem hon var och vem hon tillhörde. Hon var en dotter till Gud. Det kan verkligen sägas om vår mor att hon gjorde det hon gjorde väl.
President Gordon B. Hinckley sade följande om kvinnor och mödrar:
”Vi får aldrig förlora ur sikte kvinnors styrka … Det är mödrarna som mest direkt påverkar barnens liv … Det är mödrarna som fostrar dem och leder dem på Herrens vägar. Deras inflytande är ytterst viktigt …
De är livets skapare. De är barnens vårdare. De är unga kvinnors lärare. De är våra oumbärliga kamrater. De är våra medarbetare i byggandet av Guds rike. Stor är deras roll, underbar deras insats.”5
Så hur kan en mor och far få sin dotter att förstå den förädlande och eviga sanningen att hon är en dotter till Gud? Hur hjälper vi henne att stiga ut från världen och stiga in i Guds rike?
I en moraliskt avtrubbad värld behöver de unga kvinnorna män och kvinnor som står ”som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt”. Detta har aldrig varit viktigare än det är nu. Unga kvinnor behöver mödrar och mentorer som exemplifierar dygdig kvinnlighet. Mödrar, er relation till er dotter är ytterst viktig och det är också ert exempel. Hur ni älskar och hedrar hennes far, hans prästadöme och hans gudomliga roll kommer att återspeglas och kanske förstärkas i er dotters attityd och beteende.
Vad är det då som vi alla måste “göra väl”? Tillkännagivandet om familjen svarar tydligt:
”Enligt gudomlig plan skall fadern presidera över sin familj i kärlek och rättfärdighet och han har ansvaret att sörja för och beskydda sin familj. Moderns främsta ansvar är barnens omvårdnad. I dessa heliga ansvar är fadern och modern skyldiga att hjälpa varandra som likvärdiga makar …
Vi varnar dem som bryter mot kyskhetsbudet, som förgriper sig på maka eller barn, eller som underlåter att fullgöra sina skyldigheter mot familjen, att de en dag kommer att stå ansvariga inför Gud.”6
I det omoraliska samhället på Mormons tid sörjde denne över att kvinnor blev berövade det som var kärare och dyrbarare än allt annat, nämligen deras dygd och kyskhet.7
Jag vill återigen uppmana till en återgång till dygden. Dygd är styrkan och kraften hos döttrar till Gud. Hur skulle vår värld se ut om dygd – tankar och uppförande som grundar sig på höga moraliska normer, inklusive kyskhet8 – skulle återinföras i vårt samhälle som en högt skattad värdering? Om omoral, pornografi och misshandel minskade, skulle vi då ha färre spruckna äktenskap, förstörda liv och brustna hjärtan? Skulle media förädla och stärka kvinnor istället för att nedvärdera dem och behandla Guds dyrbara döttrar som objekt? Om hela mänskligheten verkligen förstod vikten av uttalandet ”vi är döttrar till en himmelsk Fader som älskar oss”, hur skulle det förändra synen på kvinnor och hur de behandlas?
För flera år sedan när det här konferenscentret byggdes och nästan var färdigt, kom jag in i denna heliga byggnad uppe på balkongplanet, iklädd skyddshjälm och skyddsglasögon, för att dammsuga heltäckningsmattan som min man hjälpte till att lägga. Där vi nu har podiet stod en traktor som forslade undan jord, så det var tjockt med damm i byggnaden. Det lade sig på den nya heltäckningsmattan. Mitt jobb var att dammsuga den. Så jag dammsög och dammsög och dammsög. Efter tre dagar gav min lilla dammsugare upp!
Dagen innan den första generalkonferensen hölls i denna vackra byggnad ringde min man upp mig. Han skulle då lägga det sista mattstycket – under denna historiska talarstol.
Han frågade: ”Vilket skriftställe tycker du att jag skriva på undersidan av mattan?”
Jag svarade: ”Mosiah 18:9: ’Stå som [ett vittne] om Gud alltid och i allting och överallt.’”
I en värld som är extremt prövande är detta vad jag ser att unga kvinnor och kvinnor som tillhör den här kyrkan gör. De har ett gott inflytande. De är dygdiga och föredömliga, intelligenta och flitiga. Det de gör betyder något eftersom de betyder något. Vad än de gör, gör de det väl.
För åratal sedan när jag stod och dammsög heltäckningsmattan och försökte göra den uppgiften väl, visste jag inte att jag en dag skulle stå med mina fötter på mattan under denna talarstol.
Som dotter till Gud står jag som ett vittne om att han lever. Jesus är Kristus. Han är vår Återlösare. Det är genom hans oändliga försoningsoffer som jag en dag ska återvända för att bo med honom – efter att ha bestått provet, ren och beseglad i en evig familj. Jag ska för alltid prisa honom för privilegiet att få vara kvinna, hustru och mamma. Jag vittnar om att vi leds av en Guds profet, president Thomas S. Monson, och jag är tacksam för rättfärdiga män, vilkas prästadömskraft välsignar mitt liv. Och jag ska för alltid vara tacksam för den styrka jag får av den möjliggörande kraften i Frälsarens obegränsade försoning när jag fortsätter att sträva efter att göra det jag gör väl. I Jesu Kristi namn, amen.