Vi är ett
President Henry B. Eyring
förste rådgivare i första presidentskapet
Det är min bön att vi, oavsett var vi är eller vilka plikter vi än har i Guds prästadöme, ska vara ett i verket att föra ut evangeliet i hela världen.
Herren lät oss tydligt förstå från allra första början av denna sista tidsutdelning att vi skulle föra ut evangeliet i hela världen. Det han sade till de få prästadömsbärarna 1831, säger han till alla dem som finns nu. Oavsett ålder, förmåga, ämbete i kyrkan eller geografisk belägenhet är vi ett i vår kallelse att hjälpa honom med hans skörd av själar tills han kommer tillbaka. Han sade till de första arbetarna i vingården:
”Och vidare säger jag er: Jag ger er en befallning att var och en, både äldste, präst, lärare och även medlem, skall gå till verket med all sin kraft med sina händers arbete, för att bereda och utföra det som jag har befallt.
Och låt er predikan vara den varnande rösten, var och en för sin nästa, med mildhet och med ödmjukhet.
Och gå ut ifrån de ogudaktiga. Rädda er. Var rena, ni som bär Herrens kärl.”1
Ni medlemmar i det aronska prästadömet förstår att Herrens befallning även gäller er. Eftersom ni vet att Herren alltid bereder en utväg för oss att hålla hans bud, kan ni förvänta er att han gör det för var och en av er.
Låt mig få berätta hur han gjorde det för en pojke som nu är ordinerad till präst inom aronska prästadömet. Han är 16 år. Det är bara ett år sedan missionärerna kom till hans land. De kallades att verka i två städer, men inte i den stad där pojken bor.
När han var mycket liten tog hans föräldrar med honom till Utah där de kunde vara trygga. Familjen undervisades och döptes av missionärerna. Han döptes inte in i kyrkan eftersom han ännu inte var åtta år gammal.
Hans föräldrar omkom i en olycka. Så hans farmor såg till att han återvände hem, till andra sidan havet, tillbaka till staden där han var född.
Han gick på en gata i mars för bara ett år sedan när han kände att han skulle prata med en kvinna han inte kände. Han talade med henne på den engelska han fortfarande mindes. Hon var sjuksköterska och hade skickats till hans stad av missionspresidenten för att leta husrum och sjukvård för de missionärer som snart skulle kallas dit. Han och hon blev vänner när de pratade med varandra. När hon kom tillbaka till missionskontoret berättade hon för missionärerna om honom.
De två första äldsterna kom i september 2012. Den föräldralöse pojken blev den förste som de döpte in i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. I mars i år hade han varit medlem i fyra månader. Han hade ordinerats till präst inom aronska prästadömet och kunde därmed döpa den andre nyomvände in i kyrkan. Som den förste prästadömspionjären samlar han andra barn till vår himmelske Fader för att med honom etablera kyrkan i en stad på cirka 130 000.
På påsksöndagen den 31 mars hade kyrkan vuxit till hela sex medlemmar i den staden. Han var den ende lokala medlemmen som närvarade vid mötet den söndagen. Han hade skadat knät dagen innan men hade bestämt sig för att vara där. Han hade bett att han skulle kunna gå till kyrkan. Så han kom. Han tog del av sakramentet tillsammans med fyra unga äldster och ett missionärspar, det var hela församlingen.
Den berättelsen är inte så märkvärdig förrän man ser mönstret av hur Guds hand bygger sitt rike. Jag har sett det många gånger.
Jag såg det i New Mexico som ung man. I generationer har profeter sagt oss att vi måste hjälpa missionärerna att hitta och undervisa de i hjärtat uppriktiga och sedan älska dem som kommer in i riket.
Jag har själv sett vad trofasta prästadömsledare och medlemmar kan åstadkomma. År 1955 blev jag officer i USA:s flygvapen. Min biskop gav mig en välsignelse just innan jag for till min första postering, som var i Albuquerque, New Mexico.
I sin välsignelse sade han att min tid i flygvapnet skulle vara ett missionsarbete. Jag kom till kyrkan min första söndag i Albuquerques första gren. En man kom fram till mig, presenterade sig som distriktspresident och sade till mig att han skulle kalla mig att verka som distriktsmissionär.
Jag sade till honom att jag bara skulle gå en utbildning där i några veckor, och sedan skulle jag placeras någon annanstans i världen. Han sade: ”Det vet jag inget om, men det är meningen att vi ska kalla dig att verka.” Mitt i min militära utbildning blev jag, av vad som verkade vara en slump, utvald bland hundratals andra officerare att utbildas för att ersätta en officer som plötsligt omkommit.
Så under de två år jag var där verkade jag i mitt ämbete. De flesta kvällar och varje helg undervisade jag dem som medlemmar förde till oss om Jesu Kristi evangelium.
Mina kamrater och jag lade i genomsnitt 40 timmar per månad på vårt missionsarbete utan att en enda gång behöva knacka dörr för att hitta någon att undervisa. Våra medlemmar gav oss så mycket att göra att vi ofta undervisade två familjer per kväll. Jag såg själv kraften och välsignelsen i profeternas upprepade uppfordran att varje medlem ska vara en missionär.
Den sista söndagen innan jag lämnade Albuquerque organiserades den första staven i den staden. Det finns nu ett heligt tempel där, ett Herrens hus, i en stad där vi en gång hade möten i ett kapell med heliga som tog med sina vänner så att de kunde bli undervisade av oss och känna Andens vittnesbörd. Vännerna upplevde ett välkomnande hem i Herrens sanna kyrka.
Därnäst såg jag det i New England i USA under min utbildning. Jag kallades som rådgivare till en fin distriktspresident som hade gått från att vara ointresserad av kyrkan till att vara en man med stor andlig styrka. Hans hemlärare älskade honom tillräckligt för att bortse från hans cigarr och se vad Gud såg i honom. Distriktspresidenten och jag körde över kullar och längs kusten för att besöka små grenar som låg utspridda i Massachusetts och Rhode Island för att bygga upp och välsigna Guds rike.
Under de år jag tjänade med denne store ledare såg vi människor dra till sig vänner till kyrkan genom sitt exempel och sin inbjudan att lyssna till missionärerna. För mig verkade tillväxten i dessa grenar trög och vacklande. Men den söndag jag reste därifrån, fem år senare, kom två apostlar för att organisera en stav av vårt distrikt i kapellet i Longfellow Park i Cambridge.
Några år senare återvände jag dit för att leda en stavskonferens där. Stavspresidenten tog mig med till en stenig kulle i Belmont. Han sade att det skulle vara en perfekt plats för ett Guds tempel. Det står ett där nu. När jag ser på det minns jag de ödmjuka medlemmar jag satt med i små grenar, de grannar de bjöd in och de missionärer som undervisade dem.
Det finns en nybliven diakon med oss här ikväll. Jag träffade honom samma påsksöndag som prästen, som jag nämnde tidigare, gick till mötet där han var ensam medlem. Diakonen strålade när hans far sade att han skulle få vara med på det prästadömsmötet med honom ikväll. Hans far var en stor missionär i samma mission som hans farfar presiderat över. Jag har sett hans farfars fars missionärshandbok från 1937. Hans arv av att föra människor till kyrkan är fast förankrat.
Jag talade med denne diakons biskop för att få veta vilka erfarenheter han kan förvänta sig när han uppfyller prästadömets åliggande att samla själar till Herren. Biskopen beskrev entusiastiskt hur församlingens missionsledare följde upp undersökarnas framsteg. Han får den informationen genom regelbunden kontakt med missionärerna.
Biskopen och hans församlingsråd diskuterar varje undersökare som gör framsteg. De bestämmer sig för vad de kan göra för varje person och deras familjer för att hjälpa dem få vänner före dopet, för att inkludera dem i aktiviteter och för att ta hand om dem som döps. Han sade att missionärerna ibland har så många inbokade undervisningar att de tar med sig aronska prästadömsbärare som kamrater.
Församlingens missionsplan innefattar kvorumens målsättningar att inbjuda bekanta att träffa missionärerna. Även diakonernas kvorumpresidentskap uppmanas att sätta mål och planera för hur deras kvorummedlemmar kan föra sina bekanta till Guds rike.
Nu kan det verka som om diakonen i den starka församlingen och prästen i den nya lilla gruppen av medlemmar inte har så mycket gemensamt med varandra, eller med er. Och ni kanske inte ser så många likheter mellan er upplevelse av att bygga upp kyrkan och det jag såg som underverk i New Mexico och New England.
Men det finns ett sätt på vilket vi är ett i vårt åliggande i prästadömet. Vi helgar oss själva och uppfyller våra personliga förpliktelser till befallningen att föra ut evangeliet till alla vår himmelske Faders barn.
Vi delar med oss av våra erfarenheter av hur Gud bygger sitt rike på jorden. I hans kyrka, med alla underbara verktyg och den organisation som vi fått, finns fortfarande en grundläggande sanning som profeter undervisar om. Den gäller hur vi ska utföra vårt uppdrag som prästadömsbärare i missionsarbetet.
Under generalkonferensen i april 1959 undervisade president David O. McKay om denna princip, vilket profeterna sedan hans dagar, inklusive president Thomas S. Monson, också gjort. President McKay berättade i sitt avslutande tal att det i Brittiska missionen 1923 fanns en allmän instruktion som skickades ut till kyrkans medlemmar. De tillsades att inte lägga pengar på annonsering för att bekämpa människors dåliga inställning människor hade till kyrkan. President McKay sade att beslutet löd: ”Låt det bli varje medlems ansvar i denna kyrka under det kommande året, 1923, att varje medlem ska vara en missionär. Varje medlem en missionär! Du kanske för din mor in i kyrkan, eller kanske din far, kanske din kollega på jobbet. Någon kommer att få höra sanningens goda budskap genom dig.”
Och president McKay fortsatte: ”Och det är budskapet idag. Varje medlem – en och en halv miljon – en missionär!”2
När det annonserades 2002 att ansvaret för missionsarbetet skulle läggas på biskoparna, förundrades jag. Jag hade varit biskop. För mig verkade det som att de redan bar en börda som nästan var för tung i deras arbete att betjäna medlemmar och leda församlingens organisation.
En biskop jag kände såg det inte som ytterligare en plikt utan som en möjlighet att samla församlingen kring en viktig sak där varje medlem blev en missionär. Han kallade en missionsledare i församlingen. Han träffade själv missionärerna varje lördag för att lära sig om deras arbete, för att uppmuntra dem och följa upp om deras undersökares framsteg. Församlingsrådet fann sätt för organisationer och kvorum att använda tjänandetillfällen som missionsförberedelser. Och som domare i Israel hjälpte han unga människor känna försoningens välsignelser för att hålla dem rena.
Nyligen frågade jag honom hur han förklarade uppsvinget i antalet omvändelsedop i hans församling och det ökade antal unga människor som var redo och ivriga att föra ut Jesu Kristi evangelium i världen. Han sade att det verkade inte som om det var en plikt någon hade utfört utan att det handlade om hur de hade blivit ett i sin entusiasm i att föra in människor i den gemenskap av heliga som gav dem så mycket glädje.
För vissa handlade det inte bara om det. Liksom Mosiahs söner hade de känt syndens inverkan på sina egna liv och försoningens underbara läkedom i Guds kyrka. Av kärlek och tacksamhet för Frälsarens gåva till dem ville de hjälpa alla så att de kunde undkomma syndens bedrövelse, känna förlåtelsens glädje och samlas i trygghet med dem i Guds rike.
Det var kärleken till Gud och kärleken till deras vänner och bekanta som förde dem samman för att tjäna människorna. Deras önskan var att föra ut evangeliet till alla i sin del av världen. Och de förberedde sina barn att vara värdiga att kallas av Herren att undervisa, att vittna och att verka i andra delar av hans vingård.
Vare sig i den stora församlingen där den nye diakonen utför sin plikt att dela med sig av evangeliet och bygga upp riket eller i den lilla gruppen långt borta där den nye prästen tjänar, är de ett i avsikt. Diakonen kommer att inspireras av kärleken till Gud och nå ut till en vän som ännu inte är medlem. Han kommer att ta med sin vän i tjänandet eller någon aktivitet i kyrkan och sedan inbjuda honom och hans familj att ta emot undervisning av missionärerna. För dem som är döpta kommer han att vara den vän de behöver.
Prästen kommer att inbjuda andra att med honom ansluta sig till den lilla grupp av heliga där han känt Guds kärlek och försoningens välsignade frid.
Om han fortsätter troget i sin prästadömsplikt kommer han att se gruppen bli en gren och sedan får hans stad en Sions stav. Där kommer att finnas en församling med en omtänksam biskop. Det kan bli en av hans söner eller barnbarn som en dag kan ta en Guds tjänare till en kulle i närheten och säga: ”Det här skulle vara en underbar plats för ett tempel.”
Det är min bön att vi, var vi än är eller vilka plikter vi än har i Guds prästadöme, ska vara ett i verket att föra ut evangeliet i hela världen och att vi ska uppmuntra människor vi älskar att renas från synd och att glädja sig med oss i Guds rike. I Jesu Kristi namn, vilkens kyrka detta är, amen.