När du räddar en flicka, räddar du generationer
Mary N. Cook
första rådgivare i Unga kvinnors generalpresidentskap
Era dygdiga liv välsignar era förfäder, era familjer idag och kommande familjemedlemmar.
Det är en ära för mig att få tala till de tappra unga kvinnorna i kyrkan. Vi ser hur ni går framåt på den stig där de som hedrar sina förbund går, och vi vet att era dygdiga liv välsignar era förfäder, era familjer idag och kommande familjemedlemmar, för som president Gordon B. Hinckley sade: ”När du räddar en flicka, räddar du generationer.”1
Er förbundsstig började när ni döptes och fick den Helige Andens gåva. Den fortsätter varje vecka på sakramentsmötet, en helig plats där ni förnyar ert dopförbund. Nu är det dags för er att förbereda er för att ingå förbund i templet. ”Heliga förrättningar och förbund i heliga tempel gör det möjligt för [oss] att återvända till Guds närhet, och för [våra] familjer att vara tillsammans för evigt.”2
Stå på heliga platser för era förfäder. ”Varje människa som kommer till den här jorden är en produkt av generationer av föräldrar. Vi har ett naturligt behov av att känna ett band till våra förfäder.”3 När ni släktforskar och tjänar i templet väver ni samman ert liv med era förfäders liv genom att utföra frälsande förrättningar för dem.
Stå på heliga platser för din egen skull och för din familjs skull. Ditt rättfärdiga exempel blir en källa till stor glädje, oavsett din familjs omständigheter. Dina rättfärdiga val gör dig värdig att ingå och hålla heliga förbund som binder samman din släkt för evigt.
Stå på heliga platser för din framtida familj. Bestäm dig för att beseglas till din make genom det heliga prästadömet i templet när du påbörjar en evig familj. Dina barn välsignas med sanningen när du väver in ditt dygdiga föredöme och orubbliga vittnesbörd i deras liv och visar dem vägen längs förbundets stig.
Jag såg nyligen dessa eviga principer visas på en internationell konsttävling för ungdomar. Megan Warner Taylor hade gjort en digital sammanställning av ett fotografiskt verk som på ett modernt sätt visade Kristi liknelse om de tio jungfrurna.4 Jag träffade Megan och hon förklarade symboliken med den tionde jungfrun, som hon beskrev som en ung kvinna som dygdigt och med tro förberedde sig för att ingå och hålla heliga tempelförbund. Liksom alla dessa kloka jungfrur förberedde hon sig personligen när hon hällde olja i sin lampa, en droppe i taget, genom att ständigt leva rättfärdigt. Jag lade märke till hennes vackra hårfläta. Megan förklarade att flätan representerade hur denna unga kvinnas dygdiga liv vävdes in i otaliga generationer. En slinga representerade hur hon vävde in sin kärlek till och respekt för sina förfäder, den andra hur hon vävde in sitt rättfärdiga inflytande i sin nuvarande familj och den tredje slingan hur hon vävde in sitt livs förberedelser i kommande generationer.
Jag träffade en annan ung kvinna vars tidiga andliga förberedelser har vävt in ett rättfärdigt liv i många generationer.
En vacker eftermiddag i september var min make och jag i templet och väntade på att få delta i tempelförrättningar. Chris, en vän till oss, kom in i rummet. Det var härligt att se denne unge man som nyligen återvänt från en mission i Ryssland.
När det var dags för sessionen att börja satte sig en vacker ung kvinna bredvid mig. Hon hade en härlig utstrålning, log och var fylld av ljus. Jag ville lära känna henne så jag presenterade mig med låg röst. Hon viskade att hon hette Kate och jag kopplade samman hennes efternamn med en familj som hade bott i Michigan, där min familj en gång bodde. Kate var deras vuxna dotter som fem veckor tidigare hade kommit hem från sin mission i Tyskland.
Under sessionen kom tanken hela tiden: ”Presentera Kate för Chris.” Jag brydde mig inte om maningen utan tänkte: ”När, var och hur?” När vi var redo att åka hem kom Chris bort till oss för att säga adjö och jag tog tillfället i akt. Jag drog fram Kate och viskade: ”Ni är två dygdiga unga människor som behöver lära känna varandra.” Jag lämnade templet nöjd med att jag handlat enligt maningen jag fått.
På vägen hem talade min make och jag om minnena av de utmaningar som Kates familj hade haft. Jag har sedan dess lärt känna Kate bättre och hon har hjälpt mig förstå anledningarna till att hon såg så glad ut när jag träffade henne i templet den dagen.
Kate har alltid försökt hålla sig på förbundets stig genom att söka sig till heliga platser. Hon växte upp i ett hem där man genom att hålla hemafton, be tillsammans och studera skrifterna gjorde hemmet till en helig plats. Som barn lärde hon sig mer om templet, och sången ”Jag längtar så till templet” var den hon tyckte mest om på hemaftnarna.5 Som liten flicka såg hon sina föräldrars vara exempel när de sökte upp en helig plats genom att åka till templet under ett veckoslut i stället för att gå på bio eller gå ut och äta.
Hon älskade sin far innerligt, och han använde sin prästadömsmyndighet för att hjälpa henne ingå sitt första förbund – dopets förbund. Sedan lades händer på hennes huvud och hon tog emot den Helige Anden. Kate sade: ”Jag var glad att få den Helige Anden och jag visste att den skulle hjälpa mig att hålla mig på vägen mot evigt liv.
Livet gick vidare för Kate med många välsignelser och glädje. När hon var 14 år gammal började hon i high school och älskade seminariet, ännu en helig plats där hon lärde sig om evangeliet. En dag började hennes lärare tala om prövningar och garanterade att vi alla skulle möta sådana. Hon sade till sig själv: ”Jag vill inte ha prövningar. Jag vill inte höra det här.”
Bara några veckor senare vaknade hennes far en påsksöndag och var väldigt sjuk. Kate sade: ”Min far hade alltid varit mycket frisk. Han brukade springa maratonlopp. Min mor blev så rädd när hon såg hur sjuk han var att hon tog honom till sjukhuset. Inom 36 timmar hade en massiv stroke stängt av de flesta funktionerna i hans kropp. Han kunde blinka, men resten av kroppen fungerade inte. Jag minns att jag såg honom och tänkte: ’O nej, det får inte hända. Min seminarielärare hade rätt. Jag håller på att få en prövning.’” Inom några dagar dog Kates far.
Kate fortsatte: ”Det var mycket svårt. Man vill aldrig mista sitt livs hjälte. Jag visste att jag skulle kunna göra det som hände till en språngbräda som kunde få mig att växa eller låta den bli ett hinder på vägen. Jag ville inte låta det fördärva mitt liv, för jag var bara 14 år gammal. Jag försökte hålla mig så nära Herren som möjligt. Jag läste mycket i mina skrifter. Kapitel 40 i Alma försäkrade mig om att uppståndelsen är verklig och att jag genom Kristi försoning kan vara tillsammans med min far igen. Jag bad mycket. Jag skrev i min dagbok så ofta jag kunde. Jag höll mitt vittnesbörd så levande som möjligt. Jag gick till kyrkan och till Unga kvinnor varje vecka. Jag omgav mig med goda vänner. Jag höll mig nära omtänksamma släktingar och särskilt min mor, som blev ankaret i vår familj. Jag bad att få prästadömsvälsignelser av min farfar och andra prästadömsbärare.”
Dessa ständiga val gav olja till Kates lampa, liksom det gjorde för den förståndiga jungfrun. Hon motiverades av sin önskan att få vara tillsammans med sin far igen. Kate visste att hennes far var medveten om hennes val och hon ville inte göra honom besviken. Hon ville ha en evig relation med honom och hon förstod att genom att hon höll sig på förbundets stig skulle hennes liv vävas tätt samman med hans.
Men prövningarna tog inte slut. När Kate var 21 år och höll på att skicka in sina papper för att gå ut som missionär, fick hennes mor diagnosen cancer. Kate måste fatta ett viktigt beslut i livet. Borde hon stanna hemma och hjälpa sin mor eller gå ut som missionär? Hennes mor hade fått en prästadömsvälsignelse med löftet att hon skulle överleva sjukdomen. Trygg av denna välsignelse fortsatte Kate med tro och med planerna på att utföra en mission.
Kate sade: ”Jag tog ett steg i mörkret, men under min mission kom ljuset gradvis och jag fick veta att min mors välsignelse hade uppfyllts. Jag var så glad att jag inte sköt upp att tjäna Herren. När det kommer svåra tider tror jag det är lätt att stagnera och tappa lusten att gå vidare, men om man sätter Herren främst kan motgångar leda till härliga välsignelser. Du kan få se hans hand i det som sker och bevittna underverk.” Kate fick uppleva hur president Thomas S. Monsons ord uppfylldes: ”Våra främsta möjligheter finner vi i tider då det är som svårast.”6
Kate hade detta slags tro eftersom hon förstod frälsningsplanen. Hon visste att vi har levt tidigare, att jordelivet är en prövotid och att vi kommer att fortsätta leva. Hon hade tro på att hennes mor skulle bli välsignad, men tack vare det som hände med hennes far, visste hon att om hennes mor dog skulle hon klara det. Hon sade: ”Jag överlevde inte bara min pappas död, den blev en del av min identitet på ett positivt sätt, och om min mamma hade gått bort, hade samma sak hänt. Jag skulle ha vävt in ett starkare vittnesbörd i mitt liv.”7
Kate sökte en helig plats den kvällen jag träffade henne i templet. Med en önskan att väva in de eviga relationer som kommer genom tempeltjänst, följde hon det mönster som hennes föräldrar visat genom att regelbundet besöka templet.
Det hände inte mycket den kvällen jag presenterade Kate för Chris, men genom att söka upp en annan helig plats följande söndag, såg Kate Chris mitt ibland hundratals unga ensamstående vuxna vid en brasafton som institutet anordnat. Där lärde de känna varandra bättre. Några veckor senare bjöd Chris med henne för att titta på generalkonferensen tillsammans med honom. De fortsatte under hela tiden de sällskapade att söka upp platser som inbjöd Anden och beseglades till slut i templet, den heliga plats där de presenterades för varandra. Båda uppfyller nu sitt heliga ansvar som föräldrar och väver in sina vittnesbörd om frälsningsplanen i sina tre små pojkars liv, genom att visa dem förbundets väg.
”När du räddar en flicka, räddar du generationer.” Kates beslut som 14-åring att hålla sig kvar på stigen gör att hon hela tiden får mer olja i sin lampa, och beslutet att stå på heliga platser har räddat och kommer att rädda generationer. Genom att söka efter sina förfäder och tjäna i templet har hennes hjärta vävts samman med deras. Genom att ni släktforskar och utför tempeltjänst vävs på samma sätt era hjärtan samman och ni ger era förfäder möjlighet till evigt liv.
När ni lever efter evangeliet i era hem ger det olja till era lampor och väver in andlig styrka i era hem idag, och det välsignar era framtida familjer på otaliga sätt. Dessutom, som äldste Robert D. Hales sade: ”Om det exempel vi fått av våra föräldrar inte är gott, är det vårt ansvar att bryta kretsloppet … och undervisa om rätta traditioner för kommande generationer.”8
Bestäm er nu för att göra allt ni kan för att fylla era lampor, så att ert starka vittnesbörd och föredöme kan vävas in i många generationers liv – tidigare, nuvarande och framtida. Jag vittnar om att era dygdiga liv inte bara räddar generationer, utan ni kommer också att rädda ert eviga liv, för det är enda sättet att återvända till vår himmelske Fader och finna sann glädje både nu och i all evighet. I Jesu Kristi namn, amen.