Att ständigt hålla fast

Äldste Kevin S. Hamilton

i de sjuttios kvorum

Må vi ständigt hålla fast vid ledstången av järn som leder till vår himmelske Faders närhet.

Min far minns vilken dag, till och med den exakta timmen, när hans familj — pappa, mamma och fyra barn — lämnade kyrkan. Många för att aldrig mer återvända i det här livet. Han var 13 år, diakon, och på den tiden gick familjer till söndagsskolan på förmiddagen och sedan till sakramentsmötet på eftermiddagen. En vacker vårdag efter att ha kommit hem från söndagsförmiddagens möten och familjen satt och åt lunch tillsammans, vände sig hans mamma till hans pappa med den enkla frågan: ”Så, älskling, tycker du att vi ska gå på sakramentsmötet i eftermiddag eller ska vi ta med familjen på en biltur ut på landet?”

Tanken att det fanns ett alternativ till sakramentsmötet hade aldrig slagit min pappa, men han och hans tre tonåriga syskon tittade upp och lyssnade noga. Den söndagseftermiddagens biltur ut på landet var antagligen en trevlig familjeaktivitet, men det lilla beslutet blev början på en ny inriktning som med tiden ledde hans familj bort från kyrkan och dess trygghet, säkerhet och välsignelser, och vidare längs en annan väg.

De i vår tid som kanske frestas att välja en annan väg kan lära sig av profeten Lehi i Mormons bok. Han berättade för sin familj om sin syn där han ”såg otaliga människoskaror, ur vilka många trängde sig fram för att nå stigen som ledde till trädet bredvid vilket [han] stod.

Och … de kom fram och började gå på stigen som ledde till trädet.

Och … en mörkrets dimma uppstod … så att de som börjat gå på stigen gick vilse så att de vandrade bort och gick förlorade.”¹

Därefter såg Lehi en annan grupp ”tränga sig fram, och de kom fram och grep tag i änden på ledstången av järn. Och de strävade framåt genom mörkrets dimma och klamrade sig fast vid ledstången av järn, ända till dess de kom fram och åt av trädets frukt.” ”Sedan de hade ätit av trädets frukt såg de sig [tyvärr] om som om de skämdes” på grund av de som i ”en stor och rymlig byggnad” höll på att ”håna och peka finger åt dem som hade kommit fram och som åt av frukten”. De här människorna ”avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade”.² De var oförmögna, eller kanske ovilliga, att hålla ut intill änden.

Med det fanns en tredje grupp som inte bara framgångsrikt nådde fram till livets träd; och heller inte avföll efteråt. Om dem säger skriften att de ”strävade framåt och höll ständigt fast vid ledstången av järn tills de kom fram och föll ned och åt av trädets frukt”.³ Ledstången av järn symboliserade för denna grupp av människor den enda trygghet och säkerhet som de kunde finna, och de höll stadigt fast vid den. De vägrade släppa taget, även för något så enkelt som en söndags eftermiddagsutflykt på landet.

Om den gruppen människor lärde sade David A. Bednar: ”Nyckelorden i den här versen är att de ’ständigt [höll] fast’ vid ledstången av järn … Kanske var det så att denna tredje grupp regelbundet läste och studerade och sökte Kristi ord … Det är den här gruppen som ni och jag ska sträva efter att bli en del av.”⁴

De av oss som är medlemmar i Guds kyrka i dag har ingått förbund att följa Jesus Kristus och att lyda Guds bud. Vid dopet ingick vi förbund att stå som vittnen om Frälsaren,⁵ att hjälpa de svaga och behövande,⁶ att hålla Guds bud och att omvända oss vid behov. För som aposteln Paulus lärde: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud.”⁷

Varje vecka har vi möjlighet att närvara vid ett sakramentsmöte där vi kan förnya de här förbunden genom att ta del av sakramentsförrättningens bröd och vatten. Denna enkla handling gör det möjligt för oss att på nytt avge löftet att följa Jesus Kristus och att omvända oss när vi misslyckas. Gud lovar oss i sin tur sin Ande till vägledning och beskydd.

Våra missionärer använder Predika mitt evangelium för att undervisa om att uppenbarelse och vittnesbörd kommer när vi går på kyrkans söndagsmöten: ”När vi besöker kyrkans möten och dyrkar tillsammans, stärker vi varandra. Vi förnyas genom vårt umgänge med släkt och vänner. Vår tro stärks när vi studerar skrifterna och lär oss mer om det återställda evangeliet.”⁸

Man kan fråga sig: Varför har vi tre separata möten på söndagen och varför behövs alla tre? Låt oss ta en snabb titt på de tre mötena.

Sakramentsmötet ger oss möjlighet att ta del av sakramentets förrättning. Vi förnyar våra förbund, får Anden i rikare mått och välsignas dessutom genom att bli undervisade och uppbyggda av den Helige Anden.
Söndagsskolan ger oss möjlighet att ”undervisa varandra om rikets lära”⁹ så att alla blir ”uppbyggda och gläds med varandra”¹⁰. Stor kraft och personlig frid kommer av att vi förstår det återställda evangeliets lära.
Prästadömets möten är ett tillfälle för vuxna och unga män att ”lära sin plikt”¹¹ och ”bli mera fullkomligt undervisade”¹². Hjälpföreningens möten ger kyrkans vuxna kvinnor tillfälle att ”stärka sin tro … stärka [sina] familjer och hem och hjälpa behövande”¹³.

På samma sätt har våra unga kvinnor och barn sina egna möten och klasser där de undervisas om evangeliet och förbereder sig för viktiga ansvar som väntar dem. I vart och ett av dessa separata men sammanlänkade möten undervisas vi om läran, känner Anden och tjänar varandra. Även om det kan finnas undantag på grund av avstånd, resekostnader eller hälsotillstånd, så bör vi sträva efter att närvara vid alla söndagens möten. Jag lovar att stor lycka och frid kommer av att närvara vid alla möten under söndagens tretimmarsblock.

Vår familj har beslutat att alltid gå på alla våra söndagsmöten. Vi har märkt att det stärker vår tro och fördjupar vår insikt om evangeliet. Vi har märkt att vi mår bra av vårt beslut att gå på våra möten i kyrkan, särskilt när vi sedan kommer hem och fortsätter att helga sabbatsdagen. Vi går på alla våra söndagsmöten även när vi är på semester eller reser. En av våra döttrar skrev nyligen till oss för att berätta att hon hade besökt kyrkan i en stad där hon var på resa och tillade: ”Ja, pappa, jag gick på alla tre söndagsmötena.” Vi vet att hon blev välsignad för sitt rättfärdiga beslut.

Vi har alla många val att göra i fråga om hur vi helgar sabbatsdagen. Det kommer alltid att finnas vissa ”bra” aktiviteter som kan och som bör uppoffras till förmån för det bättre valet att vara på kyrkans möten. Detta är faktiskt ett av de sätt som motståndaren använder för att bedra våra själar och varsamt leda oss bort.¹⁴ Han använder ”bra” aktiviteter som ersättare för ”bättre” eller till och med ”de bästa” aktiviteter.¹⁵

Att ständigt hålla fast i ledstången innebär att vi går på alla våra söndagsmöten: sakramentsmötet, Söndagsskolan och prästadöms- eller hjälpföreningsmöten. Våra barn och ungdomar går på sina respektive möten i Primär, Unga män och Unga kvinnor. Vi bör aldrig välja ut vilka av mötena vi ska gå på. Vi håller helt enkelt fast vid Guds ord genom att dyrka Gud och närvara vid alla våra möten under sabbatsdagen.

Att ständigt hålla fast vid ledstången innebär att vi strävar efter att hålla alla Guds bud, att ha dagliga personliga böner och familjeböner och att studera skrifterna varje dag.

Att ständigt hålla fast är en del av Kristi lära som den lärs ut i Mormons bok. Vi utövar tro på Jesus Kristus, omvänder oss från våra synder och förändrar våra hjärtan och följer honom ned i dopets vatten och får den Helige Andens bekräftande gåva, som verkar som vägledare och tröstare. Och sedan, som Nephi lärde, ”strävar [vi] framåt [och] mättar [oss] med Kristi ord” ända till slutet av våra liv.¹⁶

Mina bröder och systrar, vi är ett förbundsfolk. Vi ingår och håller förbund villigt och vår utlovade välsignelse är att vi ska få ta emot ”allt vad Fadern har”¹⁷. När vi ständigt håller fast vid ledstången genom att hålla våra förbund, får vi styrka att motstå världens frestelser och faror. Då kan vi navigera i jordelivet med alla dess utmaningar tills vi når fram till trädet med frukten som är ”högst dyrbar och mer begärlig än alla andra”.¹⁸

Min far hade lyckan att gifta sig med en god kvinna som uppmuntrade honom att komma tillbaka till den kyrka som han gått i som ung, och på nytt börja gå framåt längs den stigen. Deras trofasta liv har välsignat alla deras barn, nästa generation med barnbarn och nu barnbarnsbarnen.

På samma sätt som det lilla beslutet att gå eller inte gå på en av sabbatsdagens gudstjänster gjorde stor skillnad i mina farföräldrars familjs liv, så kommer våra dagliga beslut att ha stor inverkan på våra liv. Ett till synes litet beslut, som att gå på ett sakramentsmöte eller inte, kan få vidsträckta, ja, eviga, konsekvenser.

Må vi välja att vara flitiga och förtjäna de stora välsignelser och beskydd som kommer av att samlas tillsammans och hålla förbund. Må vi ständigt hålla fast vid ledstången av järn som leder till vår himmelske Faders närhet är min bön i Jesu Kristi heliga namn, amen.