Vi har stor anledning att glädjas

Carole M. Stephens

första rådgivare i Hjälpföreningens generalpresidentskap

När ni älskar, vakar över och tjänar andra på små och enkla sätt deltar ni aktivt i frälsningsarbetet.

När min svärfar gick bort samlades vår familj för att hälsa på andra som kommit för att ta farväl av den bortgångne. Under kvällens lopp då vi samtalade med släkt och vänner såg jag ofta att vår tioårige dotterson Porter stod nära min svärmor — sin farmor. Ibland stod han bakom henne och vakade över henne. En gång såg jag hur han tog henne under armen. Jag såg hur han klappade henne på handen, gav henne små kramar och stod bredvid henne.

Flera dagar senare såg jag det fortfarande framför mig. Jag kände mig manad att skicka Porter ett litet brev för att berätta vad jag sett. Jag mejlade honom och berättade vad jag sett och känt. Jag påminde Porter om förbunden han ingick när han döptes och citerade Almas ord i Mosiahs 18:e kapitel:

”Eftersom ni nu önskar komma in i Guds fålla och kallas hans folk och är villiga att bära varandras bördor så att de kan bli lätta,

ja, och är villiga att sörja med dem som sörjer, ja, och trösta dem som står i behov av tröst och stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt där ni må befinna er, ända intill döden … så att ni kan få evigt liv …

Om detta är ert hjärtas önskan, vad har ni då emot att döpas i Herrens namn som ett bevis inför honom på att ni har slutit förbund med honom om att ni skall tjäna honom och hålla hans bud, så att han än rikligare kan utgjuta sin Ande över er?”¹

Jag förklarade för Porter att Alma lärde att de som vill döpas behöver vara villiga att tjäna Herren genom att tjäna andra — hela livet! Jag sade: ”Jag vet inte om du tänkte på det, men du höll dina förbund när du visade kärlek och omsorg om farmor. Vi håller våra förbund varje dag när vi är vänliga, visar kärlek och tar hand om varandra. Jag ville bara berätta för dig att jag är stolt över dig för att du håller dina förbund! När du håller förbunden du ingick när du döptes så förbereder du dig för att ordineras till prästadömet. Det ytterligare förbundet ger dig fler möjligheter att välsigna och tjäna andra och hjälper dig förbereda dig för förbunden som du kommer att ingå i templet. Tack för att du är ett sådant bra föredöme för mig! Tack för att du visade mig hur det ser ut när man håller sina förbund!”

Porter svarade: ”Mormor, tack för ditt brev. När jag stod där och kramade om Farmor visste jag inte att jag höll förbund, men det kändes varmt i hjärtat, verkligen bra. Jag vet att det var den Helige Anden jag kände i hjärtat.”

Jag kände mig också varm i hjärtat när jag insåg att Porter hade förstått sambandet mellan att hålla förbunden och löftet ”att [vi] alltid kan ha hans Ande hos [oss]”² — ett löfte som kan infrias genom att vi tar emot den Helige Andens gåva.

Systrar, när jag har besökt er runtom i världen har jag märkt att många av er är som Porter. Ni står i det tysta som vittnen om Gud, sörjer med dem som sörjer och tröstar dem som står i behov av tröst, utan att inse att ni håller era förbund — förbunden ni ingick i dopets vatten och i templet. När ni älskar, vakar över och tjänar andra på små och enkla sätt, deltar ni aktivt i frälsningsarbetet, som är Guds verk att ”åstadkomma odödlighet och evigt liv för människan”.³

Som ”döttrar i [Herrens] rike”,⁴ har vi ingått heliga förbund. Vi vandrar på det som Nephi kallade ”den trånga och smala stigen som leder till evigt liv”.⁵ Vi är alla på olika platser på den stigen. Men vi kan samarbeta för att hjälpa varandra att ”sträva framåt med ståndaktighet i Kristus, med fullkomligt klart hopp och kärlek till Gud och till alla människor”.⁶

Jeanne är rådgivande i Unga kvinnor. För flera månader sedan fick hon veta att ungdomarna i församlingen skulle fotvandra till en plats som heter Malans Peak. Hon blev glad eftersom hon nyligen hade föresatt sig att ta sig upp på det berget.

När hon kom fram till startpunkten kom hennes goda vän Ashley fram till henne. Hon tog Jeanne under armen och erbjöd sig att vandra med henne och sade: ”Jag går med dig.” Ashley, som då var 16 år, kunde inte gå så fort på grund av fysiska svårigheter. Så hon och Jeanne gick långsamt och lade under tiden märke till vår himmelske Faders skapelser: stenarna på bergstoppen ovanför dem och blommorna överallt omkring dem. Jeanne sade senare: ”Det dröjde inte länge förrän jag glömde bort målsättningen att vandra till toppen, för det blev snart ett annat slags äventyr — att se allt det vackra längs stigen, saker som jag skulle ha missat det mesta av om jag bara inriktat mig på att nå målet, Malans Peak.”

Jeanne och Ashley fortsatte att vandra, långt bakom de andra, och fick sällskap av Emma, en annan ung kvinna i församlingen som bestämt sig för att vänta och gå med dem. Emma gjorde vandringen ännu roligare. Hon lärde dem en sång och gav extra stöd och uppmuntran. Jeanne berättade: ”Vi satt och vilade, vi sjöng, vi pratade och vi skrattade. Jag lärde känna både Ashley och Emma på ett sätt som inte hade varit möjligt annars. Det handlade inte om berget den kvällen — det handlade om mycket, mycket mer. Det handlade om att hjälpa varandra längs stigen, ett steg i taget.”

När Jeanne, Ashley och Emma vandrade, sjöng och vilade och skrattade tillsammans tänkte de nog inte: ”Vi håller våra förbund just nu.” Men de höll sina förbund då. De tjänade varandra med kärlek, medkänsla och beslutsamhet. De stärkte varandras tro när de uppmuntrade och stödde varandra.

Äldste Russell M. Nelson lärde: ”När vi inser att vi är förbundets barn vet vi vilka vi är och vad Gud förväntar sig av oss. Hans lag är skriven i vårt hjärta.”⁷

Maria Kuzina är en Guds dotter som har ingått förbund och som vet vem hon är och vad Gud förväntar sig av henne. När hon hälsade mig välkommen till sitt hem i Omsk i Ryssland trodde jag att jag var där för att tjäna henne, men snart insåg jag att jag var där för att lära av henne. Maria var omvänd till kyrkan och hon levde efter orden i Lukas 22: ”Och när du en gång har omvänt dig, så styrk dina bröder.”⁸ Hon tror på den levande profetens ord, på president Thomas S. Monson, som sade:

”Nu är det dags för medlemmar och missionärer att komma samman, att samarbeta, att verka i Herrens vingård och föra själar till honom …

När vi handlar i tro visar Herren oss hur vi ska stärka hans kyrka i de församlingar och grenar där vi bor. Han är med oss och deltar aktivt i vårt missionsarbete …

Utöva er tro … medan ni under bön begrundar vilka av era släktingar, era vänner, era grannar och bekanta ni vill bjuda hem till er för att träffa missionärerna så att de kan få höra återställelsens budskap.”⁹

Maria följer det här rådet genom att vaka över och betjäna systrarna som hon har fått i uppdrag att besöka och hon gör mer än så. Hon har många vänner som är mindre aktiva eller som ännu inte har hört budskapet om Jesu Kristi återställda evangelium. Varje dag utövar hon tro och ber om att få veta vem som behöver hennes hjälp, och sedan handlar hon efter de maningar hon får. Hon ringer, uttrycker sin kärlek och säger till sina vänner: ”Vi behöver dig.” Hon har hemafton i sin lägenhet varje vecka och bjuder in grannar, medlemmar och missionärer — och bjuder på mat. Hon inbjuder dem till kyrkan, håller utkik efter dem och sitter bredvid dem när de kommer.

Maria förstår äldste Jeffrey R. Holland påminnelse nyligen: ”En inbjudan som kommer av kärlek till andra och till Herren Jesus Kristus … kan aldrig ses som stötande eller dömande.”¹⁰ Hon har en lista över människor som säger att de blivit stötta och hon fortsätter att betjäna dem. Eftersom de vet att hon älskar dem, kan hon säga till dem: ”Bli inte stötta. Det är ju jättedumt!”

Maria är en Jesu Kristi lärjunge som håller sina förbund. Fastän hon inte har någon prästadömsbärare i sitt hem känner hon Guds kraft varje dag tack vare sina tempelförbund, allt eftersom hon strävar framåt på stigen, håller ut till änden och hjälper andra delta i frälsningsarbetet längs vägen.

När jag berättade om de här upplevelserna, såg ni då er själva i frälsningsarbetet? Låt oss ett ögonblick tänka på någon av Guds döttrar som behöver uppmuntran att komma tillbaka till förbundsstigen eller som behöver lite hjälp med att stanna kvar på stigen. Be din Fader i himlen berätta om henne. Hon är hans dotter. Han vet vad hon heter. Han känner dig också och han upplyser dig om vad hon behöver. Var tålmodig och fortsätt att i tro be för henne och handla efter de maningar du får. När du följer maningarna bekräftar Anden att Herren godtar ditt offer.

”Syster Eliza R. Snow … uppmärksammade … systrarnas ansträngningar att stärka varandra … Hon sade till dem att fastän kyrkan inte förde någon uppteckning över varje donation de hade gett för att hjälpa nödställda så förde Herren en uppteckning över deras frälsande arbete …

President Joseph Smith sade att denna förening var organiserad för att rädda själar. Vad [gör vi] för att vinna tillbaka dem som har gått vilse? För att värma hjärtat hos dem som har blivit kalla inför evangeliet? En annan bok förs över er tro, er vänlighet, era goda gärningar och ord. En annan uppteckning förs. Inget går förlorat.”¹¹

I Mormons bok talar Ammon om den stora anledningen vi har att glädjas. Han säger: ”Och nu frågar jag: Vilka stora välsignelser har [Gud] skänkt oss? Kan ni säga det?”

I sin stora glädje väntar inte Ammon på svaret. Han säger: ”Se, jag skall svara åt er … detta är den välsignelse som förlänats oss, att vi har gjorts till redskap i Guds händer att åstadkomma detta stora verk.”¹²

Vi är förbundsdöttrar i Herrens rike och vi kan vara redskap i hans händer. När vi deltar i frälsningsarbetet varje dag på små och enkla sätt, genom att vaka över, stärka och undervisa varandra, då kan vi som Ammon utbrista:

”Se, min glädje är full, ja, mitt hjärta är fyllt till brädden av glädje, och jag vill fröjda mig i min Gud.

Ja, jag vet, att jag är ingenting. Till min styrka är jag svag, därför vill jag inte skryta över mig själv, utan jag vill skryta över min Gud, ty i hans kraft kan jag göra allting.”¹³

Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.