Påskynda Herrens verk!

Äldste S. Gifford Nielsen

i de sjuttios kvorum

Vi måste var och en entusiastiskt utveckla och genomföra vårt personliga spelupplägg och verka tillsammans med heltidsmissionärerna.

För ett antal år sedan behövde jag tala med hustrun till en av biskoparna i vår stav, så jag ringde hem till dem. En liten son svarade i telefonen. Jag sade: ”Hej. Är din mamma hemma?”

Han svarade: ”Ja, det är hon. Jag ska hämta henne. Vem är det?”

Jag svarade: ”Säg att det är president Nielsen.”

Det blev en kort paus och sen hörde jag en mycket upphetsad rösta säga: ”Du mamma, det är president Hinckley som ringer!”

Jag kan inte föreställa mig vad hon måste ha tänkt. Promenaden till telefonen måste ha varit den längsta i hennes liv. Tanken slog mig: ”Borde jag?” Det gjorde jag inte men vi fick oss ett gott skratt. Vid närmare eftertanke måste hon ha varit besviken över att det bara var jag som ringde.

Vad skulle du göra om Herrens profet hade ringt och kallat dig? Men det har han ju! President Thomas S. Monson har, som han än en gång gjorde denna morgon, kallat var och en av oss till ett mycket viktigt verk. Han sade: ”Nu är det dags för medlemmar och missionärer att komma samman, att samarbeta, att verka i Herrens vingård och föra själar till honom” (”Tro på frälsningsverket, [Världsomfattande ledarutbildningsmöte, 23 juni 2013]; lds.org/broadcasts).

Har vi lyssnat?

Över hela världen upplever stavar, distrikt och missioner en ny energi allteftersom Frälsarens förkunnelse till Joseph Smith 1832 uppfylls: ”Se, jag skall påskynda mitt verk i dess tid” (L&F 88:73).

Bröder och systrar, den tiden är nu! Jag känner det, och jag är säker på att ni gör det också.

Jag ville omsätta min iver och min tro på Jesus Kristus i handling. När jag spelade amerikansk fotboll tänkte jag på spelupplägg. När en match började rådde det inga tvivel om att när vårt lag hade förberett sig och hade rätt spelupplägg så skulle vi lyckas. Men när jag för en kort tid sedan talade med BYU:s legendariske tränare LaVell Edwards om våra spelupplägg sade han: ”Jag brydde mig inte om vilka spelupplägg ni använde, så länge det ledde till poäng!” Som en av hans quarterbackar tyckte jag att det var betydligt mer komplicerat än så, men kanske är det hans enkla filosofi som gjort att han fått en arena uppkallad efter sig.

Eftersom vi alla spelar i Herrens lag, har var och en av oss vårt eget vinnande spelupplägg? Är vi redo för matchen? Om vi som medlemmar verkligen älskade våra familjer, vänner och bekanta, skulle vi då inte vilja bära vårt vittnesbörd om det återställda evangeliet för dem?

Vid seminariet för nya missionspresidenter som hölls i juni mottog 173 nya presidenter och deras fruar, vilket var fler än någonsin, sina slutliga instruktioner för att kunna påbörja sin tjänst. Var och en av de 15 medlemmarna i första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum talade till denna särskilda grupp.

Äldste L. Tom Perry sade avslutningsvis: ”Det här är den mest anmärkningsvärda perioden i kyrkans historia. Det är något som kan mäta sig med de storslagna händelser som inträffat i det förflutna, som den första synen, som Mormons boks gåva, som evangeliets återställelse, som alla de händelser som har lagt grunden för oss att gå framåt och undervisa i vår himmelske Faders rike” (”Avslutande ord”, [tal under seminarium för nya missionspresidenter, 26 juni 2013], s. 1, Church History Library, Salt Lake City).

Vi behöver vara mer engagerade än någonsin förut för att motsvara våra ledares iver och våra heltidsmissionärers engagemang. Det här verket kommer inte att gå framåt på det sätt som Herren avser utan oss! Som President Henry B. Eyring har sagt: ”Oavsett ålder, förmåga, ämbete i kyrkan eller geografisk belägenhet är vi ett i vår kallelse att hjälpa honom med hans skörd av själar” (”Vi är ett”, Liahona, maj 2013, s. 62).

Jag vill berätta om ett spelupplägg som jag känt mig manad att använda efter att ha bett, läst kapitel 13 i Predika mitt evangelium och begrundat tidigare upplevelser. Jag inbjuder er att fundera över dessa tre punkter då ni tänker igenom ert eget spelupplägg.

För det första: Be särskilt om att ni ska kunna föra någon närmare Frälsaren och hans evangelium varje dag. Ni kan göra det genom att se alla människor som Guds söner eller döttrar som hjälper varandra på vägen hem. Tänk på alla de nya vänner ni kommer att få.

För det andra: Be för de missionärer som verkar i ert område och för deras undersökare och nämn dem vid namn varje dag. Det enda sättet ni kan göra det på är att hälsa på dem, titta på deras namnbrickor, nämna dem vid namn och fråga dem vilka de undervisar. Äldste Russell M. Nelson sade nyligen följande visa ord: ”Om du inte känner igen en persons namn och ansikte kan Herren inte hjälpa dig att lära känna hans eller hennes hjärta.”

Jag var närvarande vid en underbar systers dop. Hon bar sitt vittnesbörd. Jag kommer alltid att minnas hur hon sa: ”Aldrig tidigare har så många människor bett för mig och visat mig så stor kärlek! Jag vet att detta verk är sant!”

För det tredje: Bjud in en vän till en aktivitet i ditt hem eller någon annanstans. Vart du än går och vad du än gör, fundera över vem som skulle uppskatta aktiviteten och lyssna sedan till Anden då han vägleder dig.

Frälsaren har lärt mig en enkel sak i mina personliga evangeliestudier som jag tycker passar väldigt väl in på ”påskyndandet”. När jag känner någonting väldigt starkt så syns det när jag skriver och jag avslutar ofta en mening med ett utropstecken, något som per definition uttrycker en ”stark känsla eller indikerar avgörande betydelse” (Merriam-Webster’s Collegiate Dictionary, 11:e uppl. [2003], ”exclamation point”).

Jag blev nyfiken när jag märkte att jag hittade många skriftställen om insamlingen som slutande med utropstecken, till exempel Almas innerliga vädjan: ”O, att jag vore en ängel och kunde få mitt hjärtas önskan uppfylld, så att jag kunde gå ut och tala som med Guds basun, med en röst som fick marken att skaka, och ropa omvändelse till varje folk!” (Alma 29:1).

Enligt efterforskningar finns det 65 verser som innehåller starka känslor om missionsarbete, bland annat följande:

”Hur stor är inte hans glädje över den själ som omvänder sig! …

Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!

Och om nu er glädje blir stor över en enda själ som ni har fört till mig i min Faders rike, hur stor blir då inte er glädje om ni för många själar till mig!” (L&F 18:13, 15–16).

Det faktum att jag lagt märke till dessa verser spelade en viktig roll i mitt första uppdrag som områdessjuttio. Jag var en smula nervös över att vara aposteln äldste Quentin L. Cooks följeslagare vid en stavskonferens. Då jag steg in på stavspresidentens kontor till det första mötet den helgen lade jag märke till ett par slitna, bronserade skor på bokhyllan bakom hans skrivbord, och ett skriftställe som slutade med ett utropstecken. När jag läste det kändes det som om Herren var medveten om mina studier, att han hade besvarat mina böner och att han visste precis vad jag behövde för att lugna mitt ängsliga hjärta.

Jag bad stavspresidenten att berätta historien bakom skorna.

Han sade:

”De här skorna har tillhört en ung man som omvänts till kyrkan och vars familjesituation var ansträngd. Ändå beslutade han sig för att genomföra en framgångsrik mission, vilket han också gjorde i Guatemala. När han kom hem träffade jag honom för att ge honom en hedervärd avlösning och märkte att hans skor var utslitna. Denne unge man hade gett allt åt Herren med föga om ens något stöd från sin familj.

Han märkte att jag stirrade på hans skor och frågade mig: ’Är något på tok?’

”Jag svarade: ’Nej, allt är som det ska vara! Kan jag få de där skorna?’”

Stavspresidenten fortsatte: ”Min respekt för och kärlek till denne återvändande missionär var överväldigande! Jag ville befästa minnet av upplevelsen så jag lät bronsera skorna. Det är en påminnelse till mig när jag kommer in på kontoret om ansträngningen vi alla måste göra oavsett våra omständigheter. Versen var från Jesaja: ’Hur ljuvliga är inte glädjebudbärarens fotsteg när han kommer över bergen och förkunnar frid, bär fram goda nyheter och förkunnar frälsning och säger till Sion: ”Din Gud är konung!”’ (Jesaja 52:7)

Mina kära bröder och systrar, den gode biskopens fru undrade kanske varför profeten ringde till henne. Jag vittnar om att varken hon eller vi behöver undra längre—UTROPSTECKEN!

Jag vet att vi var och en entusiastiskt måste utveckla och genomföra vårt personliga spelupplägg och verka tillsammans med heltidsmissionärerna—UTROPSTECKEN!

Jag vill tillsammans med profeten Joseph Smith bära det vittnesbördet: ”Och nu, efter de många vittnesbörd som har givits om honom är detta det allra sista vittnesbördet som vi ger om honom: Att han lever!” (L&F 76:22) I Jesu Kristi heliga namn, amen.