Sanna herdar
President Thomas S. Monson
Hemundervisningen besvarar många böner och låter oss se de förändringar som kan ske i människors liv.
Ikväll i konferenscentret i Salt Lake City och på andra platser när och fjärran har de som bär Guds prästadöme samlats. Ni är i sanning ett ”konungsligt prästerskap” ja, ”ett utvalt släkte”, som aposteln Petrus förkunnade.1 Det är en ära och en förmån att få tala till er.
När jag växte upp brukade vår familj varje sommar köra till Provo Canyon, som ligger omkring 7 mil söder och lite öster om Salt Lake City, där vi bodde i familjens stuga i flera veckor. Vi pojkar var alltid så ivriga att få fiska i ån eller hoppa i för att simma att vi försökte få bilen att gå lite fortare. På den tiden ägde min far en Oldsmobile från 1928. Om han körde fortare än 60 km i timmen brukade min mor säga: ”Kör inte så fort! Kör inte så fort!” Jag brukade säga: ”Trampa på gasen, pappa! Trampa!”
Pappa körde knappt 60 km i timmen hela vägen till Provo Canyon eller tills vi kom till en kurva i vägen och vår resa stoppades av en fårhjord. Vi satt där och såg på hur hundratals får gick förbi, till synes utan herde, med några skällande hundar som följde dem i hälarna. Långt där bakom såg vi herden på sin häst — som inte hade betsel utan bara grimma på sig. Han sjönk då och då ihop i sadeln och somnade till eftersom hästen visste vart den skulle och de skällande hundarna gjorde jobbet.
Jämför det med scenen jag såg i München i Tyskland för många år sedan. Det var söndag morgon och vi var på väg till en missionärskonferens. När jag tittade ut genom fönstret i missionspresidentens bil såg jag en herde med en stav i handen som ledde fåren. De följde honom vart han än gick. Om han gick åt vänster, följde de honom åt vänster. Gick han åt höger, följde de honom i den riktningen. Jag jämförde den sanne herden som ledde sina får med herden som slött red bakom fåren.
Jesus sade: ”Jag är den gode herden, och jag känner mina får.”2 Han ger oss det fullkomliga exemplet på hur en sann herde ska vara.
Bröder, som Guds prästadöme har vi ett ansvar som herdar. Herrens visdom har gett oss riktlinjer som hjälper oss vara herdar för kyrkans familjer, där vi kan tjäna, vi kan undervisa och vi kan vittna för dem. Det här kallas hemundervisning, och det är om det ämnet jag vill tala till er ikväll.
Biskopen i varje församling i kyrkan tillser arbetet med att ge prästadömsbärare uppdraget att som hemlärare besöka medlemmars hem varje månad. De går ut parvis. När så är möjligt ska en ung man som är präst eller lärare i aronska prästadömet följa med en vuxen som bär melkisedekska prästadömet. När de går till de medlemmars hem de ansvarar för bör aronska prästadömsbäraren ta del i undervisningen. Ett sådant uppdrag hjälper till att förbereda dessa unga män för både mission och ett livslångt prästadömstjänande.
Hemundervisningsprogrammet är ett resultat av nutida uppenbarelse som ger dem som ordinerats till prästadömet i uppdrag ”att undervisa, förklara, förmana, döpa … och besöka varje medlems hem och förmana dem att be högt och i det fördolda samt att sköta sina familjeplikter … att alltid vaka över kyrkan och att vara med och styrka dem, och se till att det inte finns någon ondska i kyrkan, inte heller någon inbördes hårdhet, inte heller lögner, förtal eller skvaller”.3
President David O. McKay förmanade: ”Hemundervisningen är ett av våra mest angelägna och mest givande tillfällen att andligen nära och inspirera, råda och vägleda vår Faders barn … Det är ett gudomligt tjänande, en gudomlig kallelse. Det är vår plikt som hemlärare att föra … andan till varje hem och varje hjärta. Om vi älskar arbetet och gör vårt bästa, ger det obegränsad frid, glädje och tillfredsställelse åt en ädel, hängiven lärare för Guds barn.”4
I Mormons bok läser vi att Alma ”invigde … alla deras präster och alla deras lärare. Och inga andra än rättfärdiga män invigdes.
Därför vakade de över sitt folk och närde dem med sådant som hörde rättfärdigheten till”.5
När vi utför vårt hemundervisningsansvar gör vi klokt i att ta reda på och förstå de utmaningar som medlemmarna i varje familj brottas med, så att vi bättre kan undervisa dem och ge dem den hjälp de behöver.
Det är också troligt att ett hemlärarbesök blir mest framgångsrikt om man bestämmer tid i förväg. För att illustrera den här punkten vill jag berätta om en upplevelse jag hade för en del år sedan. På den tiden bestod verkställande missionärskommittén av Spencer W. Kimball, Gordon B. Hinckley och Thomas S. Monson. En kväll var broder och syster Hinckley värdpar vid en middag i sitt hem för kommittémedlemmarna och våra hustrur. Vi hade just avslutat en härlig måltid när det knackade på dörren. President Hinckley öppnade dörren och såg en av sina hemlärare stå där. Hemläraren sade: ”Jag vet att jag inte bestämt tid för att komma, och jag har inte med mig min kamrat, men jag kände att jag skulle komma i kväll. Jag visste inte att ni hade gäster.”
President Hinckley bjöd vänligt hemläraren att komma in och sitta ner och undervisa tre apostlar och deras hustur angående vår plikt som medlemmar. Med en aning bävan gjorde hemläraren sitt bästa. President Hinckley tackade honom för att han kommit, och därefter skyndade han snabbt iväg.
Jag nämner ännu ett exempel på fel sätt att utföra hemundervisning. President Marion G. Romney, som var rådgivare i första presidentskapet för en del år sedan, brukade berätta om sin hemlärare som en gång besökte familjen Romneys hem en kall vinterkväll. Han höll hatten i handen och trampade nervöst omkring när han inbjöds att sitta ner och lämna sitt budskap. Han förblev stående och sade: ”Broder Romney, du förstår att det är så kallt ute att jag lämnade bilen med motorn på för att den inte skulle stanna. Jag tittade bara in så att jag kan säga till biskopen att jag gjort mina besök.”6
President Ezra Taft Benson sade, efter att ha berättat om president Romneys upplevelse på ett möte för prästadömsbärare: ”Vi kan bättre än så, bröder — mycket bättre!”7 Det håller jag med om.
Hemundervisning är mer än ett mekaniskt besök en gång i månaden. Vi har ansvaret att undervisa, inspirera, motivera och, om vi besöker dem som inte är aktiva, hjälpa dem bli aktiva och så småningom nå upphöjelse som Guds söner och döttrar.
För att hjälpa oss i vårt arbete ger jag er följande visa råd som förvisso kan tillämpas på hemlärare. Det kommer från Abraham Lincoln, som sade: ”Om du vill vinna någon över på din sida, övertyga honom då först om att du är hans uppriktiga vän.”8 President Ezra Taft Benson betonade: ”Framför allt, var en verklig vän till de personer och familjer ni undervisar … En vän gör mer än ett pliktskyldigt besök i månaden. En vän är mer angelägen om att hjälpa människor än att få beröm. En vän bryr sig om. En vän [visar kärlek]. En vän lyssnar, och en vän ger av sig själv.”9
Hemundervisningen besvarar många böner och låter oss se de förändringar som kan ske i människors liv.
Ett exempel på det är Dick Hammer, som kom till Utah med organisationen för beredskapsarbete under depressionsåren. Han gifte sig med en sista dagars helig ung kvinna. Han öppnade Dicks Café i S:t George i Utah som blev en mycket populär samlingspunkt.
Familjen Hammers hemlärare hette Willard Milne, som var en av mina vänner. Eftersom jag kände Dick Hammer så väl och hade tryckt hans matsedlar, frågade jag min vän broder Milne när jag besökte S:t George: ”Hur går det för vår vän Dick Hammer?”
Svaret brukade i regel bli: ”Det går, men långsamt.”
När Willard Milne och hans kamrat besökte familjen Hammer varje månad, lyckades de alltid presentera ett evangeliebudskap och ge sina vittnesbörd till Dick och familjen.
Åren gick och en dag ringde Willard till mig med goda nyheter. ”Broder Monson”, började han, ”Dick Hammer är omvänd och ska döpas. Han har fyllt 90 och vi har varit vänner hela vårt vuxna liv. Hans beslut gläder mig mycket. Jag har varit hans hemlärare i många år.” Jag hörde på Willards röst att han var rörd när han berättade sin glada nyhet.
Broder Hammer döptes verkligen och ett år senare kom han till det vackra templet i S:t George, där han tog emot sin begåvning och sina beseglande välsignelser.
Jag frågade Willard: ”Blev du någonsin missmodig efter att ha varit hans hemlärare så länge?”
Han svarade: ”Nej, det var värt ansträngningen. När jag ser glädjen som familjen Hammer nu har, fylls mitt hjärta med tacksamhet för de välsignelser som de har fått genom evangeliet och för förmånen jag har haft att hjälpa dem lite grand. Jag är en lycklig man.”
Bröder, det är vår förmån att under årens lopp besöka och undervisa många olika personer — de som är mindre aktiva och de som inte är helhjärtat hängivna. Om vi är samvetsgranna i vårt ämbete får vi många möjligheter att välsigna människors liv. Våra besök hos dem som valt att inte vara aktiva i kyrkan kan bli nyckeln som så småningom öppnar dörrarna för deras återkomst.
Med detta i sinnet, låt oss räcka ut handen till dem vi är ansvariga för och föra dem till Herrens bord, så att de kan glädja sig över hans ord och åtnjuta hans Andes sällskap, och ”inte längre [vara] gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och [tillhöra] Guds familj”.10
Om någon av er har halkat in i liknöjdhet beträffande era hemlärarbesök, låt mig säga att det finns ingen bättre tidpunkt än just nu att åter bestämma er för att uppfylla ert ansvar som hemlärare. Bestäm er nu för att göra allt som behövs för att nå dem ni fått ansvar för. Ibland kan det också behövas lite extra uppmuntran för att hjälpa er hemlärarkamrat att hitta tid att gå med er, men om ni är ihärdiga kommer ni att lyckas.
Bröder, våra ansträngningar i hemundervisningen är fortlöpande. Arbetet upphör inte förrän vår Herre och Mästare säger: ”Det är nog.” Det finns liv att glädja. Det finns hjärtan att beröra. Det finns själar att frälsa. Vi har den heliga förmånen att glädja, beröra och frälsa de dyrbara själar som vi fått i uppdrag att ta hand om. Vi bör göra det med trofasthet och med glada hjärtan.
Till sist vill jag nämna ett särskilt föredöme för det slags hemlärare vi bör vara. Det finns en lärare vars liv överskuggar alla andra. Han undervisade om liv och död, om plikt och bestämmelse. Han levde inte för att bli betjänad utan för att tjäna, inte för att ta emot utan för att ge, inte för att rädda sitt liv utan för att offra sitt liv för andra. Han beskrev en kärlek som var vackrare än lusta, en fattigdom som var rikare än skatter. Det sades om den här läraren att han undervisade med auktoritet och inte som de skriftlärda.11 Hans lagar ristades inte i sten utan i människohjärtan.
Jag talar om läromästaren, ja, Jesus Kristus, Guds Son, hela mänsklighetens Frälsare och Återlösare. Bibelns berättelse säger om honom att han ”gick omkring och gjorde gott”.12 Med honom som vår ofelbara förebild och vårt exempel ska vi bli värdiga hans gudomliga hjälp i vår hemundervisning. Då kommer liv att välsignas. Då kommer hjärtan att tröstas. Då kommer själar att frälsas. Då blir vi sanna herdar. Att detta ska ske är min bön i den store herdens, Jesu Kristi namn, amen.