”Jag skall inte lämna dig eller överge dig”
President Thomas S. Monson
Vår himmelske Fader vet att vi lär oss, växer och blir starkare av att ställas inför och klara av prövningarna vi måste gå igenom.
I kväll kommer jag att skriva i dagboken: ”Det här var en av de mest inspirerande konferenssessionerna jag varit på. Den genomsyrades av den bästa och mest andliga natur.”
Bröder och systrar, när vi träffades för sex månader sedan under vår generalkonferens låg min kära hustru Frances på sjukhus efter ett svårt fall bara några dagar tidigare. I maj, efter flera veckors modig strid mot skadorna, gled hon in i evigheten. Det är en djupt känd förlust. Hon och jag vigdes i templet i Salt Lake City den 7 oktober 1948. I morgon skulle vi ha firat vår 65:e bröllopsdag. Hon var mitt livs kärlek, min trofasta rådgivare och min närmaste vän. Att säga att jag saknar henne uttrycker inte djupet av min känsla.
I och med den här konferensen är det 50 år sedan jag kallades till de tolv apostlarnas kvorum av president David O. McKay. Under alla dessa år fick jag aldrig något annat än fullt stöd av min ljuva livskamrat. Hennes oräkneliga uppoffringar har gjort det möjligt för mig att utföra mitt ämbete. Hon klagade aldrig, trots att jag ofta behövde tillbringa dagar och ibland veckor borta från henne och barnen. Hon var sannerligen en ängel.
Jag vill uttrycka min tacksamhet, och min familjs tacksamhet, för den oerhörda kärlek som visats oss efter Frances bortgång. Vi fick hundratals kort och brev från världens alla hörn där ni uttryckte er beundran för henne och ert deltagande med vår familj. Vi fick dussintals vackra blomsterarrangemang. Vi är tacksamma för de många bidrag som getts i hennes namn till kyrkans allmänna missionärsfond. Å allas vägnar som hon lämnade bakom sig uttrycker jag vår innerliga tacksamhet för era vänliga och uppriktiga tankar.
Den största trösten för mig under denna tid av saknad har varit mitt vittnesbörd om Jesu Kristi evangelium och att jag vet att min kära Frances fortfarande lever. Jag vet att vår skilsmässa är tillfällig. Vi beseglades i Guds hus av en som har myndighet att binda på jorden och i himlen. Jag vet att vi kommer att återförenas en dag för att aldrig mer skiljas åt. Det är den vetskapen som ger mig styrka.
Bröder och systrar, vi kan med säkerhet anta att ingen någonsin levat som varit helt fri från lidanden eller sorg, inte heller har det någonsin funnits en tid i människans historia som inte haft sitt fulla mått av kaos och elände.
När livet plötsligt blir svårt kan vi frestas att ställa frågan: ”Varför just jag?” Det verkar ibland som om det inte finns något ljus i slutet på tunneln, ingen gryning som skingrar nattens mörker. Vi känner oss omgivna av besvikelser över drömmar som gått i kras och förtvivlan över svikna förhoppningar. Vi instämmer i den bibliska vädjan: ”Finns då ingen balsam i Gilead?”1 Vi känner oss övergivna, förkrossade, ensamma. Vi är benägna att se vår egen olycka genom pessimismens förvrängande prisma. Vi väntar oss omedelbara lösningar på våra problem och glömmer ofta att vi behöver ha tålamod, en himmelsk dygd.
De svårigheter vi möter är det verkliga provet på vår förmåga att hålla ut. Det finns en grundläggande fråga som var och en måste besvara: Ska jag falla, eller tar jag mig fram till målet? En del faller när de känner att de inte klarar av att övervinna sina motgångar. Att ta sig fram till målet är att hålla ut tills själva livet är slut.
När vi begrundar det som kan drabba oss kan vi säga som Job i forna dagar: ”Människan föds till lidande.”2 Job var en ”from och rättsinnig man, som fruktade Gud och undvek det onda”.3 Plikttrogen i sin vandel och framgångsrik i världen skulle Job ställas inför ett prov som kunde ha krossat vem som helst. Berövad sina ägodelar, hånad av sina vänner, hemsökt av lidande, tillintetgjord av förlusten av sin familj, uppmanades han att ”förbanna Gud och dö”.4 Han motstod frestelsen och förkunnade ur djupet av sin ädla själ:
”Jag [har] i himlen mitt vittne, i höjden min försvarare.”5
”Jag vet att min återlösare lever.”6
Job bevarade tron. Kommer vi också att göra det när vi möter våra utmaningar?
Närhelst vi är nära att känna oss nedtyngda av livets plågor, låt oss då minnas att andra har gått samma väg, uthärdat och vunnit seger.
Kyrkans historia i denna tidernas fullhets utdelning överflödar av människor som har kämpat och ändå förblivit trofasta och vid gott mod. Varför? De gjorde Kristi evangelium till det centrala i sina liv. Det är det som hjälper oss igenom vad som än kommer i vår väg. Vi ska ändå möta svåra utmaningar, men vi kan möta dem utan att blinka och avgå med segern.
Från plågans bädd, med kudden våt av tårar lyfts vi mot himlen genom den gudomliga försäkran och det dyrbara löftet: ”Jag skall inte lämna dig eller överge dig.”7 Sådan tröst är ovärderlig.
Under mina resor runt om i denna vidsträckta värld för att utföra mitt ämbetes ansvar har jag lärt mig många saker — inte minst att sorg och lidande är universella. Det går inte att förstå all den sorg och det lidande jag har stött på när jag har besökt dem som drabbats av sorg, sjukdom, skilsmässa, vilsegångna söner eller döttrar eller som lidit av syndens följder. Listan kan göras mycket lång, för vi kan stöta på otaliga problem. Det är svårt att välja ett exempel, men när jag tänker på motgångar vänds mina tankar till broder Brems, en lärare i Söndagsskolan när jag var ung. Han var en trofast medlem i kyrkan, en man med ett hjärta av guld. Han och hans hustru Sadie fick åtta barn och många av dem var i samma ålder som jag och mina syskon.
När Frances och jag hade gift oss och flyttat från församlingen träffade vi broder och syster Brems och deras familj vid bröllop och begravningar och vid församlingsträffar.
År 1968 gick broder Brems hustru Sadie bort. Två av hans åtta barn gick också bort under åren som gick.
En dag för nästan tretton år sedan ringde broder Brems äldsta barnbarn mig. Hon berättade att hennes morfar hade fyllt 105 år. Hon sade: ”Han bor på ett litet äldreboende men träffar hela familjen varje söndag och håller en söndagsskolelektion.” Hon fortsatte: ”I söndags sade han till oss: ’Mina kära, jag kommer att dö den här veckan. Var snäll och ring Tommy Monson. Han vet vad han ska göra.’”
Jag gick hem till broder Brems redan nästa kväll. Jag hade inte träffat honom på ett tag. Jag kunde inte tala till honom, för han var döv. Jag kunde inte skriva ner det jag ville säga, för han var blind. Jag fick veta att hans familj talade till honom genom att fatta ett finger på hans högra hand och sedan på hans vänstra handflata skriva namnet besökaren. Allt man ville säga till honom skrev man det sättet. Jag gjorde likadant genom att ta hans finger och stava fram ”T-O-M-M-Y M-O-N-S-O-N”, det han alltid hade kallat mig. Broder Brems lyste upp, tog mina händer och lade dem på sitt huvud. Jag visste att han ville ta emot en prästadömets välsignelse. Chauffören som kört mig till äldreboendet lade tillsammans med mig händerna på broder Brems huvud och vi gav honom den önskade välsignelsen. Efteråt strömmade tårarna från hans blinda ögon. Han fattade våra händer i tacksamhet. Han hade inte hört välsignelsen vi gav honom, men Anden var stark och jag tror att han genom inspiration fick veta att vi hade gett honom välsignelsen han behövde. Den käre mannen kunde inte längre se. Han kunde inte längre höra. Dag och natt tillbringade han i det lilla rummet på äldreboendet. Ändå lyste leendet upp hans ansikte och orden han sade rörde vid mitt hjärta. ”Tack”, sade han. ”Min himmelske Fader har varit så god mot mig.”
Inom en vecka, precis som han hade förutsagt, gick broder Brems bort. Aldrig talade han om det han saknade. I stället visade han alltid stor tacksamhet för sina många välsignelser.
Vår himmelske Fader, som ger oss så mycket att glädjas över, vet också att vi lär oss, växer och blir starkare av att ställas inför och klara av prövningarna vi måste gå igenom. Vi vet att det finns tillfällen när vi upplever hjärtskärande förtvivlan, när vi sörjer och när vi prövas till vårt yttersta. Men sådana svårigheter ger oss möjlighet att förändras till det bättre, att bygga om våra liv på det sätt som vår himmelske Fader lär oss och att bli någonting annorlunda än det vi var — bättre än tidigare, mer förstående än tidigare, mer medkännande än tidigare, med starkare vittnesbörd än tidigare.
Det bör vara vårt mål — att vara ståndaktiga och hålla ut, ja, men också att bli mer andligt förädlade i vår resa genom både solsken och sorg. Om det inte vore för utmaningarna vi måste övervinna och problemen vi måste lösa skulle vi inte förändras och därför inte närma oss vårt mål, det eviga livet. Poeten uttryckte en liknande tanke med följande ord:
Ståtligt timmer växer inte utan motgång,
ju starkare vind, desto starkare träd.
Ju mer fjärran himlen, desto längre stam.
Ju hårdare stormar, desto större styrka.
Sol och kyla, regn och snö,
får träd och människor att växa.8
Endast Mästaren känner djupet av våra prövningar, vår smärta och vårt lidande. Endast han bjuder oss evig frid under svåra tider. Endast han rör vid vår plågade själ med sina ord av tröst:
”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.
Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.
Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”9
Om det är den bästa av tider eller den värsta av tider så är han med oss. Han har lovat att det alltid ska vara så.
Mina bröder och systrar, må vi ge vårt löfte till vår himmelske Fader som inte förändras i livets ebb och flod eller i livets kriser. Vi borde inte behöva uppleva svårigheter innan vi minns honom och vi borde inte behöva drivas till ödmjukhet innan vi visar honom tro och tillit.
Må vi alltid sträva efter att vara nära vår himmelske Fader. För att göra det måste vi be till honom och lyssna till honom varje dag. Vi behöver vara nära honom varje stund, vare sig solen skiner eller regnet faller. Må hans löfte alltid vara vårt motto: ”Jag skall inte lämna dig eller överge dig.”10
Med min själs fulla styrka vittnar jag om att Gud lever och älskar oss, att hans enfödde Son levde och dog för vår skull och att Jesu Kristi evangelium är det genomträngande ljus som lyser i våra livs mörka stunder. Må det alltid vara så, är min bön i Jesu Kristi heliga namn, amen.