Vi vandrar aldrig ensamma
President Thomas S. Monson
Ni kommer en gång att stå och se på era svåra stunder och inse att han alltid var där vid er sida.
Mina kära systrar, den ande vi känner i kväll återspeglar er styrka, er hängivenhet och er godhet. För att citera Mästaren: ”Ni är jordens salt … Ni är världens ljus.”1
Medan jag funderat över vad jag ska säga till er, har jag påmints om den kärlek min kära hustru Frances hade till Hjälpföreningen. Under sin livstid verkade hon i många ämbeten i Hjälpföreningen. När hon och jag var bara 31 år, kallades jag som president för den kanadensiska missionen. Under de tre år som uppdraget varade presiderade Frances över hela Hjälpföreningen i det väldiga området, som omfattade provinserna Ontario och Quebec. En del av sina närmaste vänner fick hon kontakt med genom det uppdraget, liksom genom många ämbeten hon senare hade i Hjälpföreningen i vår egen församling. Hon var en trofast dotter till vår himmelske Fader, min älskade livskamrat och min käraste vän. Jag saknar henne mer än ord kan uttrycka.
Också jag älskar Hjälpföreningen! Jag vittnar för er om att den organiserades genom inspiration och är en viktig del av Herrens kyrka här på jorden. Det är omöjligt att räkna upp allt det goda som kommit genom den här organisationen och alla de liv som välsignats tack vare den.
Hjälpföreningen består av olika slags kvinnor. Bland er finns de som är ensamstående — kanske ni studerar, kanske ni arbetar — men ändå har ett fullt och rikt liv. En del av er är upptagna mödrar med växande barn. Andra av er har förlorat er make genom skilsmässa eller död och kämpar med att fostra era barn utan hjälp av en man och far. En del av er har fostrat era barn men inser att deras behov av er hjälp finns kvar. Det finns många av er som har åldriga föräldrar som behöver den kärleksfulla vård som bara ni kan ge.
Var vi än är i livet kommer för oss alla tillfällen när vi möter utmaningar eller svårigheter. Alla svårigheter är olika, men de kommer till alla.
Många av våra utmaningar finns på grund av att vi lever i denna dödliga värld, befolkad av alla slags personligheter. Ibland frågar vi förtvivlat: ”Hur kan jag hålla fast blicken vid det himmelska medan jag försöker hitta rätt i denna jordiska värld?”
Det kommer tillfällen när du vandrar en väg översållad med törnen och kännetecknad av kamp. Det kan finnas tillfällen när du känner dig avskild, ja, isolerad från alla goda gåvors givare. Du oroar dig för att du vandrar ensam. Rädsla ersätter tron.
När du finner dig i sådana omständigheter, vädjar jag till dig att minnas bönen. Jag älskar president Ezra Taft Bensons ord om bönen. Han sade:
”Under hela mitt liv har jag satt rådet att förlita mig till bön högre än nästan alla andra råd jag fått. Det har blivit en del av mig själv, ett ankare, en ständig källa till styrka och grunden för min kunskap om gudomliga ting …
Även när vi stöter på svårigheter, kan vi finna tröst i bönen, för Gud talar frid till själen. Denna frid, denna anda av stillhet, är livets största välsignelse.”2
Aposteln Paulus förmanade oss:
”Låt Gud i allt få veta era önskningar …
Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus.”3
Vilket härligt löfte! Frid är det vi söker, det vi längtar efter.
Vi sattes inte på den här jorden att vandra ensamma. Vilken förunderlig källa till kraft, till styrka och till tröst som är tillgänglig för oss alla. Han som känner oss bättre än vi känner oss själva, han som ser helheten och som känner änden från begynnelsen, har lovat oss att han är där och ger oss hjälp om vi bara ber honom om den. Vi har löftet: ”Be alltid och ha tro, och allt skall samverka till ert bästa.”4
När våra böner stiger mot himlen får vi inte glömma de ord som Frälsaren lärde oss. När han ställdes inför Getsemanes och korsets ohyggliga smärta bad han till Fadern: ”Ske inte min vilja utan din.”5 Trots att det ibland är svårt, måste också vi lita på att vår himmelske Fader vet bäst hur och när och varigenom han ska ge den hjälp vi behöver.
Jag älskar poetens ord:
Jag vet ej på vad märkligt sätt,
men ett vet jag; att Gud hör bön.
Jag vet att han har gett sitt ord
som säger mig att bön blir alltid hörd
och skall besvaras, tidigt eller sent.
Därför jag ber och väntar lugnt.
Jag vet ej om välsignelsen
ska komma på det sätt jag tror.
Jag lämnar svaret i hans hand
vars vilja är långt visare än min.
Jag vet att han min bön beviljar
eller sänder ett långt mer välsignat svar.6
Bönen är naturligtvis inte till bara för svåra tider. Vi uppmanas ofta i skrifterna att ”alltid be”7 och att ha en bön i hjärtat.8 Orden i en älskad och välkänd psalm ställer en fråga som vi alla borde ställa oss varje dag: ”Bad du då till Gud?”9
Tillsammans med bönen till vår hjälp i vår ofta så svåra värld har vi studiet av skrifterna. Sanningens och inspirationens ord i våra fyra standardverk är för mig en dyrbar ägodel. Jag tröttnar aldrig på att läsa dem. Jag lyfts andligen varje gång jag forskar i skrifterna. Dessa heliga ord av sanning och kärlek ger ledning åt mitt liv och visar vägen mot evig fullkomning.
När vi läser och begrundar skrifterna upplever vi Andens ljuva viskningar till våra själar. Vi kan finna svar på våra frågor. Vi lär oss om välsignelserna som kommer av att hålla Guds bud. Vi får ett säkert vittnesbörd om vår himmelske Fader och vår Frälsare Jesus Kristus och om deras kärlek till oss. När skriftstudier samverkar med våra böner kan vi med säkerhet veta att Jesu Kristi evangelium är sant.
President Gordon B. Hinckley sade: ”Må Herren välsigna var och en av oss, så att vi gläder oss åt hans heliga ord och därigenom får den styrka, frid och kunskap ’som övergår allt förstånd’(Fil. 4:7).”10
Om vi minns bönen och tar oss tid att vända oss till skrifterna, blir våra liv oändligt mer välsignade, och våra bördor görs lättare.
Låt mig återge berättelsen om hur vår himmelske Fader besvarade en kvinnas böner och vädjanden och skänkte henne den frid och den förvissning hon så förtvivlat sökte.
Tiffanys svårigheter började förra året när hon hade gäster hemma till tacksägelsehelgen och sedan igen till jul. Hennes man hade gått på läkarhögskolan och var nu på andra året av sin AT-tjänstgöring. På grund av de många arbetstimmar som krävdes av honom kunde han inte hjälpa henne så mycket som båda två hade velat, så det mesta av det som behövde göras till helgen, förutom omsorgen om de fyra små barnen, föll på Tiffanys lott. Hon var överlupen av arbete, och fick så veta att en som hon tyckte mycket om hade fått cancer. Stressen och oron började tära på henne, och hon gick in i en period av nedstämdhet och depression. Hon sökte läkarhjälp, men inget förändrades. Aptiten försvann och hon började gå ner i vikt, vilket hennes lilla kropp knappast tålde. Hon sökte frid genom skrifterna och bad om räddning från den dysterhet som höll på att övervinna henne. När varken frid eller hjälp verkade komma, började hon känna sig övergiven av Gud. Hennes släkt och vänner bad för henne och försökte förtvivlat hjälpa henne. De kom med hennes älsklingsrätter i ett försök att hålla henne frisk och stark, men hon kunde bara äta några tuggor och orkade inte äta upp.
En särskilt prövande dag försökte en vän förgäves fresta henne med mat som hon alltid tyckt om. När inget fungerade, sade vännen: ”Det måste finnas något som låter gott.”
Tiffany tänkte ett ögonblick och sade: ”Det enda jag kan komma på som låter gott är hembakat bröd.”
Men det fanns inget tillhands.
Följande eftermiddag ringde det på Tiffanys dörrklocka. Hennes man råkade vara hemma och öppnade. När han kom tillbaks bar han på en limpa hembakat bröd. Tiffany blev förvånad när han berättade att den kom från en kvinna som hette Sherrie, som hon knappt kände. Hon var vän till Tiffanys syster Nicole, som bodde i Denver, Colorado. Sherrie hade helt kort presenterats för Tiffany och hennes man flera månader tidigare när Nicole och hennes familj bott hos Tiffany under tacksägelsehelgen. Sherrie, som bodde i Omaha, hade kommit hem till Tiffany på besök med Nicole.
Nu, flera månader senare, med den läckra limpan i handen, ringde Tiffany till sin syster Nicole och tackade henne för att hon skickat Sherrie med gåvan. Men då fick hon veta att Nicole inte ordnat med påhälsningen och inte visste något om den.
Resten av historien kom fram när Nicole frågade sin vän Sherrie vad som fått henne att komma med limpan. Det hon fick höra inspirerade Tiffany och Sherrie, och det inspirerar mig.
Just den morgonen hade Sherrie manats att baka två limpor i stället för bara en som hon hade tänkt. Hon sade att hon känt sig manad att ta med sig den andra limpan i bilen den dagen, fast hon inte visste varför. Efter lunch hemma hos en vän började hennes ettåriga dotter gråta och behövde åka hem och sova. Sherrie tvekade när hon fick den starka känslan att ta den extra limpan till Nicoles syster Tiffany, som bodde en halvtimme bort på andra sidan stan och som hon knappt kände. Hon försökte slå bort tanken. Hon ville få hem sin mycket trötta flicka och det kändes dumt att komma med en limpa bröd till människor hon knappt kände. Men känslan av att hon borde åka hem till Tiffany var stark, så hon följde maningen.
När hon kom dit öppnade Tiffanys man dörren. Sherrie påminde honom om att hon var Nicoles vän som han mött flyktigt under tacksägelsehelgen, räckte över limpan och gick.
Så gick det till att Herren sände en främling tvärsöver stan för att lämna över inte bara det efterlängtade hembakade brödet, utan också ett tydligt kärleksbudskap till Tiffany. Det som hände kan inte förklaras på något annat sätt. Hon hade ett trängande behov av att få veta att hon inte var ensam — att Gud var medveten om henne och inte hade övergett henne. Brödet — just det hon ville ha — överlämnades av någon som hon knappt kände, som inte visste om hennes behov men som lyssnade till Anden och följde maningen. Det var ett tydligt tecken för Tiffany att hennes himmelske Fader var medveten om hennes behov och älskade henne tillräckligt för att sända hjälp. Han hade svarat på hennes rop om hjälp.
Mina kära systrar, er himmelske Fader älskar er — var och en. Den kärleken förändras aldrig. Den påverkas inte av ert yttre, av era ägodelar eller hur mycket pengar ni har på bankkontot. Den förändras inte av era talanger och förmågor. Den är där, helt enkelt. Den finns för er när ni är ledsna eller glada, nedslagna eller hoppfulla. Guds kärlek är er vare sig ni tror att ni förtjänar den eller inte. Den är helt enkelt alltid där.
När vi söker vår himmelske Fader genom innerlig, uppriktig bön och allvarliga, hängivna skriftstudier, blir våra vittnesbörd stärkta och djupt rotade. Vi känner då Guds kärlek till oss. Vi förstår att vi aldrig vandrar ensamma. Jag lovar er att ni en gång kommer att stå och se på era svåra stunder och inse att han alltid var där vid er sida. Jag vet att det var så när min eviga livskamrat Frances Beverly Johnson Monson gick bort.
Jag lämnar till er min välsignelse. Jag lämnar till er min tacksamhet för allt det goda ni gör och för de liv ni lever. Att ni må välsignas med varje god gåva är min bön i vår Frälsares och Återlösares namn, ja, Herren Jesu Kristi namn, amen.