Templets välsignelser
När vi är i templet kan vi uppleva en dimension av andlighet och en känsla av frid.
Mina älskade bröder och systrar, jag är så tacksam att vara med er denna vackra påskmorgon när våra tankar går till världens Frälsare. Jag ger kärleksfulla hälsningar till er alla och ber att vår himmelske Fader ska inspirera mina ord.
Den här konferensen är det sju år sedan jag inröstades som president för kyrkan. Det har varit arbetsamma år, fyllda med en del utmaningar, men också med oräkneliga välsignelser. Bland de glädjerikaste och heligaste av de här välsignelserna har varit tillfället att inviga och återinviga tempel.
Senast i november hade jag förmånen att inviga det vackra templet i Phoenix, Arizona. Med mig hade jag president Dieter F. Uchtdorf, äldste Dallin H. Oaks, äldste Richard J. Maynes, äldste Lynn G. Robbins och äldste Kent F. Richards. Kvällen före invigningen anordnades ett enastående kulturevenemang där över 4 000 av våra ungdomar från tempeldistriktet uppträdde. Följande dag invigdes templet under tre heliga och inspirerande sessioner.
Tempelbyggandet är en tydlig indikation på kyrkans tillväxt. Vi har just nu 144 tempel i drift över hela världen, med 5 under renovering och ytterligare 13 under byggnad. Dessutom befinner sig ytterligare 13 tempel som tidigare tillkännagivits i olika stadier av förberedelse. I år väntar vi på att få återinviga två tempel och inviga fem nya tempel som enligt planerna ska bli färdiga.
När vi under de senaste två åren koncentrerade oss på att färdigställa tidigare tillkännagivna tempel, sköt vi upp alla planer för ytterligare tempel. Men den här morgonen har jag den stora glädjen att tillkännage att tre nya tempel ska byggas på följande platser: Abidjan, Elfenbenskusten; Port-au-Prince, Haiti; och Bangkok, Thailand. Vilka underbara välsignelser som väntar våra trofasta medlemmar i dessa området, ja, var det än finns tempel runtom i världen.
Processen att fastställa behov och finna tomter för ytterligare tempel pågår, för vi önskar att så många medlemmar som möjligt ska få tillfälle att komma till ett tempel utan stora uppoffringar i fråga om tid och resurser. Liksom vi gjort tidigare, ska vi hålla er informerade om beslut som fattas i detta avseende.
När jag tänker på templen går mina tankar till de många välsignelser vi får i dem. När vi inträder genom templets dörrar lämnar vi bakom oss världens förvirring och tumult. Inne i denna heliga fristad finner vi skönhet och ordning. Där finns vila för själen och en paus från vardagens omsorger.
När vi är i templet kan vi uppleva en dimension av andlighet och en känsla av frid som övergår varje annan känsla som kan komma till människans hjärta. Vi upplever då den sanna innebörden i Frälsarens ord när han sa: ”Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. … Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.”1
Sådan frid kan genomsyra varje hjärta – hjärtan som är bekymrade, hjärtan som är tyngda av sorg, hjärtan som är förvirrade, hjärtan som vädjar om hjälp.
Nyligen fick jag personlig vetskap om en ung man som besökte templet med ett hjärta som vädjade om hjälp. Många månader tidigare hade han kallats att verka i en mission i Sydamerika. Men hans visum drog ut på tiden så länge att han fördes över till en mission i Förenta staterna. Han var besviken över att inte ha fått tjäna där han kallats från början men arbetade ändå hårt i sin nya uppgift, fast besluten att tjäna efter bästa förmåga. Men han blev nedslagen av negativa upplevelser av missionärer som verkade vara mer intresserade av att ha roligt än att sprida evangeliet.
Några korta månader senare drabbades den unge mannen av svåra hälsoproblem som gjorde honom delvis förlamad, så han sändes hem som sjukledig.
Några månader senare hade den unge mannen tillfrisknat helt, och förlamningen hade släppt. Han fick veta att han återigen skulle få tjäna som missionär, en välsignelse han bett om dagligen. Enda besvikelsen var nyheten att han skulle få återvända till samma mission som han lämnat, där han tyckte att vissa missionärers beteende och attityd var sämre än de borde vara.
Han hade kommit till templet för att söka tröst och bekräftelse på att han skulle få en god upplevelse som missionär. Hans föräldrar hade också bett om att hans tempelbesök skulle ge den hjälp deras son behövde.
När han kom in i det celestiala rummet efter sessionen, satte sig den unge mannen i en fåtölj och började be om ledning från sin himmelske Fader.
En annan som kom in i det celestiala rummet kort efteråt var en ung man som heter Landon. När han kom i rummet drogs hans blick genast till den unge mannen som satt i en fåtölj med slutna ögon, tydligen försänkt i bön. Landon kände en omisskännlig maning att han borde tala med den unge mannen. Men han tvekade att avbryta och beslöt sig för att vänta. Efter flera minuter bad den unge mannen fortfarande. Landon visste att han inte kunde skjuta ifrån sig maningen längre. Han gick fram till den unge mannen och vidrörde lätt hans axel. Den unge mannen öppnade ögonen, förvånad över att ha blivit störd. Landon sa stilla: ”Jag kände mig manad att tala med dig, men jag vet inte varför.”
När de började samtala, utgöt den unge mannen sitt hjärta för Landon. Han förklarade sina omständigheter och avslutade med sin önskan att få tröst och uppmuntran i fråga om sin mission. Landon, som bara ett år tidigare återvänt från en framgångsrik mission, berättade om sina egna missionsupplevelser, de svårigheter och problem han mött och hur han vänt sig till Herren för att få hjälp, samt de välsignelser han fått. Hans ord var tröstande och betryggande och hans entusiasm för missionen var smittsam. Så småningom minskade den unge mannens rädsla och en känsla av frid kom över honom. Han kände djup tacksamhet när han förstod att hans bön hade besvarats.
De två unga männen bad tillsammans, och sedan beredde sig Landon att gå, glad att han hade lyssnat till den inspiration han känt. När han ställde sig upp för att gå, frågade den unge mannen Landon: ”Var var du på mission?” Fram till dess hade ingen av dem nämnt vilken mission de verkat i. När Landon svarade med namnet på sin mission, kom det tårar i den unge mannens ögon. Landon hade verkat i samma mission som den unge mannen skulle återvända till!
I ett brev till mig nyligen återgav Landon den unge mannens avskedsord till honom: ”Jag trodde på att min himmelske Fader skulle hjälpa mig, men kunde aldrig ana att han skulle sända till min hjälp någon som verkat i min egen mission. Nu vet jag att allt kommer att bli bra.”2 Ett uppriktigt hjärtas ödmjuka bön hade blivit hörd och besvarad.
Mina bröder och systrar, i våra liv får vi frestelser, vi får prövningar och utmaningar. När vi besöker templet, när vi minns de förbund vi ingått där, kan vi lättare övervinna de frestelserna och uthärda våra prövningar. I templet kan vi finna frid.
Templets välsignelser är ovärderliga. En som jag är tacksam för varje dag är den som min älskade hustru Frances och jag tog emot när vi knäböjde vid ett heligt altare och ingick förbund som band oss samman för all evighet. Det finns för mig ingen dyrbarare välsignelse än den frid och tröst jag får genom vetskapen att hon och jag kommer att vara tillsammans igen.
Må vår himmelske Fader välsigna oss att vi må ha andan av tillbedjan i templet, att vi må lyda hans bud och att vi noggrant må följa i vår Herres och Frälsares, Jesu Kristi, fotspår. Jag vittnar om att han är vår Återlösare. Han är Guds Son. Han är den som kom fram ur graven den där första påskmorgonen och bar med sig det eviga livets gåva till alla Guds barn. Denna vackra dag, när vi firar den betydelsefulla händelsen, må vi uppsända böner av tacksamhet för hans stora och förunderliga gåvor till oss. Att det ska bli så ber jag ödmjukt i hans heliga namn, amen.