Om att vara äkta

President Dieter F. Uchtdorf

andre rådgivare i första presidentskapet

Det är min bön att vi ska motstå frestelsen att dra uppmärksamheten till oss själva och i stället sträva efter en långt större ära: att bli ödmjuka, äkta lärjungar till Jesus Kristus.

I slutet av 1700-talet tillkännagav Katarina den stora i Ryssland att hon skulle besöka södra delen av sitt rike tillsammans med flera utländska ambassadörer. Guvernören i området, Grigorij Potemkin, ville förtvivlat gärna imponera på besökarna. Så han gick till ytterligheter för att visa upp områdets välstånd.

Under en del av resan ner för floden Dnjepr påpekade Katarina stolt för ambassadörerna hur blomstrande byarna var längs stranden, fyllda med flitiga och glada människor. Det var bara ett problem: Allt var på låtsas. Det sägs att Potemkin hade ställt upp kulisser som föreställde verkstäder och hem. Han hade också placerat ut bönder som såg ut att arbeta, för att ge intryck av en blomstrande ekonomi. När sällskapet försvann runt kurvan i floden, packade Potemkins män ihop den falska byn och fraktade den neråt floden för att förbereda för Katarinas nästa passage.

Även om moderna historiker har ifrågasatt sanningshalten i den här berättelsen, finns begreppet ”potemkinkulisser” kvar i världens vokabulär. I dag syftar det på att man försöker få andra att tro att man är bättre än man egentligen är.

Har vi hjärtat på rätta stället?

Det är naturligt för människan att vilja visa sig från sin bästa sida. Det är därför många av oss arbetar hårt med utsidan av våra hem och därför våra unga bröder i aronska prästadömet ser till att varje hårstrå är på plats, ifall de skulle stöta på den där speciella personen. Det är inget fel att ha blankputsade skor, lukta gott eller ens gömma smutsig disk innan hemlärarna kommer. Men när det tas till ytterlighet, kan den här önskan att imponera gå från bra till bedräglig.

Herrens profeter har alltid höjt en varnande röst mot dem som ”nalkas [Herren] med sin mun och ärar [honom] med sina läppar men låter sitt hjärta vara långt ifrån [honom]”.¹

Frälsaren var förstående och barmhärtig mot syndare vars hjärtan var ödmjuka och uppriktiga. Men han reste sig i rättfärdig vrede mot hycklare som de skriftlärda, fariséerna och sadducéerna – de som försökte se rättfärdiga ut för att vinna världens beröm, inflytande och välstånd, samtidigt som de förtryckte dem de borde hjälpa. Frälsaren liknade dem vid ”vitkalkade gravar. Utanpå ser de vackra ut, men inuti är de fulla av de dödas ben och allt slags orenhet.”²

I vår tid har Herren på liknande sätt fördömt prästadömsbärare som försöker ”skyla [sina] synder eller att tillfredsställa [sitt] högmod [eller sin] fåfängliga ärelystnad”. När de gör detta, sa han, ”drar sig himlarna tillbaka, Herrens Ande sörjer, och när den dragit sig tillbaka, är det slut med den mannens prästadöme eller myndighet”.³

Varför händer sådant? Varför försöker vi ibland se aktiva, framgångsrika och hängivna ut utåt när vi på insidan – som Johannes Uppenbararen sa om efesierna – har övergett [vår] första kärlek”?⁴

I vissa fall kanske vi helt enkelt har tappat vår fokus på kärnan i evangeliet, blandat ihop skenet av gudaktighet med dess kraft.⁵ Detta är särskilt farlig när vi inriktar våra yttre uttryck för lärjungeskap på att imponera på andra för personlig vinning eller inflytande. Det är då vi riskerar att bli som fariséerna och det är hög tid att rannsaka hjärtat och omedelbart rätta till kursen.

Potemkinprogram

Frestelsen att visa sig bättre än man är visar sig inte bara i våra personliga liv, utan också i våra uppdrag i kyrkan.

Jag känner till exempel till en stav där ledarna hade satt upp en del ambitiösa mål för året. Trots att alla målen såg betydelsefulla ut, fokuserade de antingen på vidlyftiga och imponerande uttalanden eller på siffror och procentsatser.

När målen hade tagits upp och fastställts, började något oroa stavspresidenten. Han tänkte på medlemmarna i sin stav – som den unga modern med små barn som nyligen blivit änka. Han tänkte på medlemmarna som kämpade med tvivel eller ensamhet eller med allvarliga hälsoproblem, utan sjukförsäkring. Han tänkte på medlemmarna som brottades med spruckna äktenskap, missbruk, arbetslöshet och psykiska sjukdomar. Och ju mer han tänkte på dem, desto mer ställde han sig själv en ödmjuk fråga: kommer våra nya mål att hjälpa de medlemmarna?

Han började undra hur deras stavsmål skulle ha sett ut om de först hade frågat sig: ”Vad är vår uppgift?”

Så den här stavspresidenten gick tillbaka till sina rådslag och tillsammans ändrade de sitt fokus. De bestämde sig för att de inte skulle låta ”de hungriga och de behövande och de nakna och de sjuka och de lidande gå förbi [dem] utan att [de lade] märke till dem”.⁶

De satte upp nya mål, med vetskapen om att de nya målen inte alltid skulle kunna mätas, åtminstone inte av människor – för hur mäter man en persons vittnesbörd, kärlek till Gud eller medkänsla med andra?

Men de visste också att ”mycket av det du kan räkna, räknas inte. Och mycket av det som räknas kan du inte räkna.”⁷

Jag undrar om våra mål som organisationer och privatpersoner ibland motsvarar en nutida potemkinkuliss. Ser de imponerande ut på avstånd, men uppfyller inte de verkliga behoven hos våra älskade medmänniskor?

Mina kära vänner och bröder i prästadömet, om Jesus Kristus satte sig ner med oss och bad oss redovisa vårt förvaltarskap, tror jag inte att han skulle fokusera så mycket på program och statistik. Frälsaren skulle fråga oss om tillståndet i vårt hjärta. Han skulle fråga oss hur vi älskar och tjänar dem vi ansvarar för, hur vi visar vår kärlek till vår hustru och familj, och hur vi lättar deras dagliga börda. Och Frälsaren skulle fråga oss hur du och jag närmar oss honom och vår himmelske Fader.

Varför är vi här?

Vi kan behöva rannsaka våra hjärtan. Till exempel kan vi fråga oss varför vi tjänar i Jesu Kristi kyrka.

Vi kan till och med fråga oss var för vi är här på det här mötet i dag.

Jag antar att om jag skulle besvara den frågan på en ytlig nivå, skulle jag kunna säga att jag är här därför att president Monson har bett mig tala.

Så jag hade egentligen inget val.

Dessutom förväntade sig min hustru, som jag älskar djupt, att jag skulle gå. Och hur kan jag säga nej till henne?

Men vi vet alla att det finns bättre skäl att delta i våra möten och leva som hängivna lärjungar till Jesus Kristus.

Jag är här därför att jag av hela mitt hjärta vill följa min Mästare Jesus Kristus. Jag längtar efter att göra allt han begär av mig i detta stora verk. Jag hungrar efter att bli uppbyggd av den Helige Anden och få höra Guds röst när han talar genom sina ordinerade tjänare. Jag är här för att bli en bättre människa, för att bli upplyft av exemplen som mina bröder och systrar i Kristus visar och för att lära att bättre tjäna de behövande.

Kort sagt är jag här för att jag älskar min himmelske Fader och hans Son Jesus Kristus.

Jag är säker på att det är därför ni är här också. Det är därför vi är villiga att uppoffra för att följa Frälsaren, det är inte bara tomma ord. Det är därför vi med heder bär hans heliga prästadöme.

Från gnista till brasa

Oavsett om ditt vittnesbörd är blomstrande och friskt eller din närvaro i kyrkan liknar en potemkinkuliss, är den goda nyheten att du kan bygga vidare på den styrka du har. Här i Jesu Kristi kyrka har du utrymme att mogna andligen och närma dig Frälsaren genom att tillämpa evangeliets principer dag för dag.

Med tålamod och uthållighet kan även lärjungens minsta handling eller den minsta gnistan av tro bli till ett heligt livs flammande brasa. Faktum är att det är så de flesta brasor börjar – med en liten gnista.

Så om du känner dig liten och svag, kom helt enkelt till Kristus, som gör så att det svaga blir starkt.⁸ Den svagaste ibland oss kan genom Guds nåd bli andligt stark, eftersom ”Gud inte gör skillnad på människor”.⁹ Han är ”den trofaste Guden som håller fast vid sitt förbund och sin nåd … när man älskar honom och håller hans bud”.¹⁰

Det är min övertygelse att om Gud kan nå ut till och bistå en fattig tysk flykting från en anspråkslös familj i ett krigsdrabbat land på andra sidan jordklotet, långt från kyrkans huvudkontor, så kan han nå ut till er.

Mina kära bröder i Kristus, skapelsens Gud, som blåste liv i universum, har förvisso kraften att blåsa liv i er. Förvisso kan han göra er till den oförfalskade, andliga ljusets och sanningens varelse som ni vill vara.

Guds löften är säkra och trygga. Vi kan få förlåtelse för våra synder och renas från all orättfärdighet.¹¹ Och om vi fortsätter att ta emot och följa sanna principer, personligen och i våra familjer, kommer vi till sist till en punkt där vi ”aldrig mer hungra eller törsta. … Ty Lammet som står mitt för tronen skall vara [vår] herde och leda [oss] till livets vattenkällor, och Gud skall torka bort alla tårar från [våra] ögon.”¹²

Kyrkan är en plats att bli botad, inte att gömma sig på

Men så kan det inte bli om vi gömmer oss bakom personliga, dogmatiska eller organisatoriska fasader. Ett sådant ytligt lärjungeskap hindrar oss inte bara från att se oss själva sådana som vi verkligen är, det hindrar oss också från att verkligen förändras genom Frälsarens försonings under.

Kyrkan är inte en utställningslokal – en plats där vi ställer ut oss själva så att andra kan beundra vår andlighet, vår förmåga eller vårt välstånd. Den är mer som en verkstad, dit fordon i behov av reparation kan komma för underhåll och rehabilitering.

Och är vi inte alla i behov av reparation, underhåll och rehabilitering?

Vi kommer inte till kyrkan för att gömma våra problem utan för att rätta till dem.

Och som prästadömsbärare har vi ytterligare ett ansvar – att vara ”herdar för Guds hjord, inte av tvång utan av fri vilja, inte för egen vinning utan med hängivet hjärta. Inte heller som herrar över dem som kommit på vår lott, utan som föredömen för hjorden.”¹³

Kom ihåg, bröder, ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd.”¹⁴

Den största, den kunnigaste och mest fulländade människa som någonsin vandrat här på jorden också var den mest ödmjuka. Han utförde en del av sitt mest imponerande tjänande i enskildhet, med bara några få iakttagare, och han bad dem att inte ”tala om för någon vad som hade hänt”.¹⁵ När någon kallade honom ”god”, avledde han snabbt komplimangen och påpekade att ”ingen är god utom en, och det är Gud”.¹⁶ Världens beröm betydde tydligen inget för honom. Hans enda avsikt var att tjäna sin Fader och ”alltid göra det som behagar honom”.¹⁷ Vi gör klokt i att följa vår Mästares exempel.

Må vi älska som han älskade

Bröder, detta är vår höga och heliga kallelse: att representera Jesus Kristus, att älska som han älskade, att tjäna som han tjänade, att ”lyfta upp händerna som hänger ned och styrka de matta knäna”¹⁸, att ”se till de fattiga och behövande”¹⁹, och ta hand om änkor och föräldralösa²⁰.

Det är min bön, bröder, att när vi tjänar i våra familjer, kvorum, församlingar, stavar, samhällen och nationer, vi då motstår frestelsen att dra uppmärksamheten till oss själva och i stället strävar efter en långt större ära: att bli ödmjuka, äkta lärjungar till vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. När vi gör det vandrar vi längs den stig som leder till vårt bästa, sannaste och ädlaste jag. Detta vittnar jag om i vår Mästares Jesu Kristi namn, amen.