Liknelsen om såningsmannen
Äldste Dallin H. Oaks
i de tolv apostlarnas kvorum
Det är vars och ens ansvar att prioritera rätt och göra sådant som gör vår jord god och vår skörd rik.
Ämnen för generalkonferenstalen tilldelas inte av jordisk myndighet utan genom Andens maningar. Många ämnen kan handla om de jordiska omsorger vi alla delar. Men Jesus lärde inte hur de jordiska utmaningarna eller det politiska förtrycket på hans tid skulle övervinnas. Likaså inspirerar han oftast sina nutida tjänare att tala om vad vi måste göra för att förändra våra egna liv och förbereda oss för att återvända till vårt himmelska hem. Den här påskhelgen har jag känt mig manad att tala om de dyrbara och tidlösa lärdomarna i en av Jesu liknelser.
Liknelsen om såningsmannen är en av de få liknelser som finns i alla de tre synoptiska evangelierna. Det är också en av de ännu färre liknelser som Jesus förklarade för sina lärjungar. Fröet som såddes var ”budskapet om riket” (Matt. 13:19), ”ordet” (Mark. 4:14–15), eller ”Guds ord” (Luk. 8:11) – Mästarens och hans lärjungars undervisning.
De olika slags jord som fröna föll på föreställer de olika sätt som människor tar emot och följer undervisningen. Därför har de frön som ”föll … vid vägen” (Mark. 4:4) inte hamnat på sådan mark där de kunde växa. De är som undervisning som faller på ett förhärdat eller oförberett hjärta. Jag säger inget mer om dem. Mitt budskap gäller dem av oss som har beslutat att följa Kristus. Vad gör vi med Frälsarens lärdomar när vi lever våra liv?
Liknelsen om såningsmannen varnar oss för omständigheter och inställningar som kan hindra alla som har tagit emot evangeliebudskapets frö från att frambära god skörd.
I. Stenig mark, ingen rot
En del ”föll på stenig mark där det inte fanns mycket jord, och det kom snart upp därför att det inte hade djup jord. Men när solen steg sveddes det, och eftersom det inte hade någon rot torkade det bort” (Mark. 4:5–6).
Jesus förklarade att det här beskriver dem som ”genast tar emot ordet med glädje, när det hör det”, men eftersom de ”inte [har] någon rot i sig … kommer de strax på fall … [när] de sedan [möter] lidande eller förföljelse för ordets skull” (Mark. 4:16–17).
Vad är det som gör att vissa som hör inte har ”någon rot i sig”? Det här är fallet med nya medlemmar som enbart omvänt sig till missionärerna eller till kyrkans alla attraktiva egenskaper, eller till alla bra saker med medlemskap i kyrkan. Eftersom de inte är fast rotade i ordet kan de bli svedda och torka bort när motståndet kommer. Men också de som vuxit upp i kyrkan och är medlemmar sedan länge kan hamna i ett tillstånd där de inte har någon rot i sig. Jag har känt en del sådana – medlemmar utan en fast och varaktig omvändelse till Jesu Kristi evangelium. Om vi inte är rotade i evangeliets lärdomar eller följer dem regelbundet, kan vem som helst utveckla ett stenigt hjärta, som är stenig mark för andliga frön.
Andlig föda är nödvändig för andlig överlevnad, särskilt i en värld som rör sig bort från tro på Gud och från regler om rätt och fel. I en tid som domineras av internet, som förstärker budskap som hotar tron, måste vi utsätta oss mer för andlig sanning för att stärka vår tro och förbli fast rotade i evangeliet.
Ni ungdomar, om den lärdomen känns alltför allmän, har jag ett exempel här. Om sakramentet delas ut och ni sms:ar eller viskar eller spelar videospel eller gör något annat som hindrar att ni får viktig andlig föda, rycker ni upp era andliga rötter och är på väg mot stenig mark. Ni blir då mer benägna att förtorka när ni ställs inför sådana svårigheter som isolering, hot eller hån. Och det gäller vuxna också.
En annan sak som kan förstöra andliga rötter och som påskyndas av nutida teknik, men inte enbart av den, är en nyckelhålsvy av evangeliet eller kyrkan. Med det här begränsade synsättet fokuserar man på en viss lära eller sedvänja eller förmodad brist hos en ledare och ignorerar helheten av evangelieplanen och dess personliga och allmänna frukter. President Gordon B. Hinckley beskrev livfullt en aspekt av den här nyckelhålsvyn. Han berättade för BYU-åhörare om politiska kommentatorer som ”brann av förtrytelse” över en dåtida nyhetshändelse. ”Med utstuderad skicklighet öste de ut skällsordens och ilskans sura galla. … Sannerligen”, sa han avslutningsvis, ”är det här de bittra okvädningsordens tidsålder”.1 För att däremot vara fast rotade i evangeliet måste vi vara måttliga och återhållsamma i vår kritik och alltid försöka se helhetsbilden av Guds majestätiska verk.
II. Tistlar: Världslig omsorg och rikedomars bedräglighet
Jesus lärde att ”en del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det, så att det inte gav någon skörd” (Mark. 4:7). Han förklarade att det här är de ”som har hört ordet, men världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och begär efter allt annat kommer in och kväver ordet, så att det blir utan frukt” (Mark. 4:18–19). Det här är verkligen en varning vi alla borde ta till oss.
Jag vill först tala om rikedomars bedräglighet. Var vi än befinner oss på vår andliga resa – oavsett nivå av omvändelse – frestas vi alla av detta. När vår inställning eller prioritering handlar om att skaffa, använda eller besitta ägodelar, kallar vi det materialism. Så mycket har sagts och skrivits om materialism att knappast något behöver tilläggas här.2 De som tror på det som kallats framgångsteologi lider av rikedomens bedräglighet. Innehav av rikedomar eller hög lön är inga tecken på himmelsk ynnest och deras frånvaro är inte bevis på himmelsk onåd. När Jesus sa till en trofast efterföljare att han kunde få evigt liv om han bara gav allt han hade till de fattiga (se Mark. 10:17–24), framhöll han inte det onda i att ha rikedomar utan det onda i efterföljarens inställning till dem. Som vi alla vet prisade Jesus den barmhärtige samariten, som använde pengar för att tjäna sin nästa liksom Judas använde pengar för att förråda sin Frälsare. Roten till allt ont är inte pengar utan kärleken till pengar (se 1 Tim. 6:10).
I Mormons bok berättas det om en tid när Guds kyrkas tillväxt hämmades (se Alma 4:10) därför att ”kyrkans folk började … fästa sina hjärtan vid rikedomar och vid världens fåfängligheter” (Alma 4:8). Den som har ett överflöd av materiella ägodelar riskerar att bli andligt ”bedövad” av rikedomar och annat som är världsligt.3 Det är en lämplig inledning till nästa lärdom från Frälsaren.
De mest utstuderade tistlarna som kväver verkan av evangeliets ord i våra liv är de världsliga krafter som Jesus kallade livets ”bekymmer, rikedom och njutningslystnad” (Luk. 8:14). De är för många för att räkna upp. Det räcker med några exempel.
Vid ett tillfälle tillrättavisade Jesus sin främste apostel Petrus och sa till honom: ”Du vill få mig på fall. Vad du tänker är inte Guds tankar utan människotankar” (Matt. 16:23; se också L&F 3:6–7; 58:39). Det innebär att man sätter världsliga omsorger före Gud i sina handlingar, prioriteter och tankar.
Vi faller till föga för ”njutningslystnad” 1) när vi är beroende, vilket hämmar Guds dyrbara gåva, handlingsfriheten; 2) när vi bedras av triviala distraktioner som tar oss bort från sådant som är av evig betydelse samt 3) när vi tycker oss ha rätt till det ena och det andra, vilket hämmar den personliga utveckling som är nödvändig för vår eviga bestämmelse.
Vi överväldigas av världsliga omsorger när vi paralyseras av rädsla för framtiden, vilket hindrar oss från att gå framåt i tro, med tillit till Gud och hans löften. För tjugofem år sedan talade min högt uppskattade BYU-lärare Hugh W. Nibley om farorna med att ge efter för världsliga omsorger. Han tillfrågades i en intervju om världens tillstånd och vår plikt att sprida evangeliet gjorde att vi borde söka efter ett sätt att ”rätta oss efter världen i det vi gör i kyrkan”4.
Hans svar: ”Så har det alltid varit för kyrkan, eller hur? Vi måste vara villiga att väcka anstöt, vi måste vara villiga att ta den risken. Det är just här som tron kommer in. … Vår beslutsamhet ska vara ett prov, det ska vara svårt, det ska vara opraktiskt enligt världens synsätt.”5
Den här evangelie-prioriteringen bekräftades vid BYU för bara några månader sedan av den framstående katolske ledaren Charles J. Chaput, ärkebiskop av Philadelphia. Han tog upp frågor där Jesu Kristi kyrka och katolska kyrkan har en samsyn, till exempel ”äktenskapet och familjen, sexualitetens natur, det mänskliga livets helgd och religionsfriheten”, och sa följande:
”Jag vill återigen betona vikten av att vi verkligen lever efter det som vi hävdar att vi tror på. Det här bör prioriteras – inte bara i våra egna liv och familjelivet utan också i våra kyrkor, i våra politiska val, i våra affärer, i vår behandling av fattiga. Med andra ord, i allt vi gör.
Här är orsaken till att det är viktigt”, fortsatte han. ”Lär av katolikernas erfarenhet. Vi katoliker anser att vår uppgift är att vara en surdeg i samhället. Men skillnaden är hårfin mellan att vara en surdeg i samhället och att uppslukas av samhället.”6
Frälsarens varning att världens bekymmer kan kväva Guds ord i våra liv manar oss verkligen att hålla våra prioriteter på plats, med våra hjärtan fästa vid Guds bud och hans kyrkas ledare.
Frälsarens exempel kan få oss att tro att den här liknelsen handlar om olika jordmån. Jordens lämplighet beror på hjärtat hos var och en som upplever evangeliets frö. I fråga om mottaglighet för andlig undervisning är vissa hjärtan förhärdade och oförberedda, vissa hjärtan är steniga av för lite användning och vissa hjärtan är fästa vid världsliga ting.
III. Föll i god jord och bar frukt
Liknelsen om såningsmannen avslutas med Frälsarens beskrivning av fröet som ”föll i god jord och bar frukt” i olika mängd (Matt. 13:8). Hur kan vi förbereda oss att vara den goda jorden och få den goda skörden?
Jesus förklarade att ”god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga” (Luk. 8:15). Vi har fröet som är evangeliets ord. Det är vars och ens ansvar att prioritera rätt och göra sådant som gör vår jord god och vår skörd rik. Vi måste sträva efter att vara fast rotade i och omvända till Jesu Kristi evangelium (se Kol. 2:6–7). Vi åstadkommer den omvändelsen genom bön, genom skriftstudier, genom tjänande och genom att regelbundet ta del av sakramentet för att alltid ha hans ande hos oss. Vi måste också sträva efter en mäktig förändring i hjärtat (se Alma 5:12–14) som ersätter orättfärdiga önskningar och själviskhet med kärlek till Gud och en önskan att tjäna honom och hans barn.
Jag vittnar om att detta är sant, och jag vittnar om vår Frälsare Jesus Kristus, vars lärdomar visar vägen och vars försoning gör allt detta möjligt, i Jesu Kristi namn, amen.