Herren är mitt ljus
Vår förmåga att stå fasta och sanna och följa Frälsaren trots livets växlande skeden, stärks storligen av rättfärdiga familjer och eniga församlingar och grenar med Kristus i centrum.
Under den här påskhögtiden begrundar och gläder vi oss åt den återlösning som vår Frälsare Jesus Kristus genomförde.1
Tumultet som genljuder över hela jorden på grund av den världsliga ogudaktigheten gör oss sårbara. Med nutidens kommunikation påverkas vi av ogudaktighet, orättvisor och oförrätter vilket gör att livet känns orättvist för många. Fastän dessa prövningar är mycket verkliga får de inte hindra oss från att glädjas över och fira Kristi gudomliga medling för oss. Frälsaren vann bokstavligen ”seger över döden”. Med barmhärtighet och kärlek tog han på sig vår orättfärdighet och våra överträdelser. Således återlöste han oss och tillfredsställde rättvisans krav för alla som omvänder sig och tror på hans namn.2
Han storslagna försoningsoffer är av enastående betydelse, bortom vårt jordiska förstånd. Den handlingen av nåd ger oss den frid som övergår allt förstånd.3
Hur handskas vi då med den hårda verkligheten som omger oss?
Min hustru Mary har alltid älskat solrosor. Hon blir glad när hon ser dem växa på helt oväntade platser vid vägkanten. Det finns en grusväg fram till huset där mina farföräldrar bodde. När vi åkte utmed den vägen brukade Mary ofta utropa: ”Tror du vi får se de där underbara solrosorna i dag?” Vi förvånades över att solrosorna trivdes på den mark där lantbruksmaskiner och snöplogar gått fram, och där en massa skräp samlats. Ingen idealisk jordmån för vilda blommor att växa i.
En anmärkningsvärd egenskap hos nya vilda solrosor, förutom att de växer i jord som inte är gästvänlig, är att den unga blomman följer solen på dess väg över himlen. När den gör det hämtar den livsuppehållande energi för att sedan spricka ut i sin härliga gula färg.
Liksom solrosorna blomstrar vi när vi följer världens Frälsare, Guds Son. Vi lyser trots alla de förfärliga omständigheter som omger oss. Han är verkligen vårt ljus och liv.
I liknelsen om vetet och ogräset förklarade Frälsaren för sina lärjungar att alla som förorättar andra och gör det som är ont ska samlas ihop och föras bort ur hans rike.4 Men om de trofasta sa han: ”Då skall de rättfärdiga lysa som solen, i sin Faders rike.”5 Som enskilda Kristi lärjungar lever vi i en fientlig värld som bokstavligen befinner sig i kaos, men vi kan växa och blomma ut om vi är förankrade i Frälsarens kärlek och ödmjukt följer hans lära.
Vår förmåga att stå fasta och sanna och följa Frälsaren trots livets växlande skeden, stärks storligen av rättfärdiga familjer och eniga församlingar och grenar med Kristus i centrum.6
Rätt tid hemma
Familjens roll i Guds plan är att ge oss glädje, ”att hjälpa oss att lära oss rätta principer i en kärleksfull atmosfär och … att förbereda oss för evigt liv”.7 De vackra religiösa traditionerna i hemmet behöver vara inpräntade i våra barns hjärtan.
Min morbror Vaughn Roberts Kimball var en flitig elev och en lovande författare, och han var quarterback för Brigham Young Universitys lag i amerikansk fotboll. Den 8 december 1941, dagen efter attacken på Pearl Harbor, tog han värvning vid amerikanska flottan. Medan han var på rekryteringsuppdrag i Albany i New York, skickade han in en kort artikel till Reader’s Digest. Tidningen betalade honom 200 dollar och publicerade hans bidrag som hette ”Rätt tid hemma” i majnumret 1944.
Hans bidrag till Reader’s Digest, där han själv var sjömannen i berättelsen, lyder i utdrag:
”Rätt tid hemma:
En kväll i Albany, New York frågade jag en sjöman hur mycket klockan var. Han drog fram ett stort fickur och svarade: ’Den är 19:20.’ Jag visste att klockan var mer än så. ’Din klocka har stannat, eller hur?’ sa jag.
’Nej’, svarade han, ’den är på Utah-tid. Jag kommer från södra Utah. När jag tog värvning i flottan, gav pappa mig sitt fickur. Han sa att den skulle hjälpa mig att minnas hemmet.
När min klocka är fem på morgonen vet jag att pappa stiger upp för att mjölka korna. Och på kvällarna när klockan är 19:30 vet jag att hela familjen sitter runt ett rikligt middagsbord och att pappa tackar Gud för maten och ber honom vaka över mig’, avslutade han. ’Att ta reda på hur mycket klockan är där jag är, är lätt. Det jag vill veta är hur mycket klockan är i Utah.’”8
Kort efter att han skickat in artikeln, beordrades Vaughn till sjöss i Stillahavs-området. Den 11 maj 1945, medan han befann sig på fartyget USS Bunker Hill nära Okinawa, bombades fartyget av två självmordsplan.9 Nära 400 besättningsmän omkom, däribland min morbror Vaughn.
Äldste Spencer W. Kimball framförde sin djupa sympati till Vaughns far, och underströk Vaughns värdighet och Herrens försäkran om att ”de som dör i mig skall inte smaka döden, ty den skall vara ljuvlig för dem”.10 Vaughns far sa milt att fastän Vaughn begravdes till sjöss, förde Gud Vaughn till hans himmelska hem.11
Tjugoåtta år senare talade president Spencer W. Kimball om Vaughn på en generalkonferens. Han sa bland annat: ”Jag kände familjen mycket väl. Jag har knäböjt i mäktig bön tillsammans med [dem] … Övningen i hemmet har resulterat i eviga välsignelser för den här stora familjen.” President Kimball uppmanade alla familjer ”att knäböja … och be för sina söner och döttrar två gånger om dagen”.12
Bröder och systrar, om vi trofast har familjebön, skriftstudier, hemafton och prästadömets välsignelser, och vi helgar sabbatsdagen, så vet våra barn hur mycket klockan är hemma. De är då förberedda för ett evigt hem i himlen, vad som än händer dem i den svåra världen. Det är synnerligen viktigt att våra barn vet att de är älskade och trygga i hemmet.
Män och hustrur är likvärdiga makar.13 De har olika men kompletterande ansvar. Hustrun kan föda barn, vilket välsignar hela familjen. Mannen kan ta emot prästadömet, vilket välsignar hela familjen. Men i ett familjeråd fattar män och hustrur, som likvärdiga makar, de viktigaste besluten. De beslutar hur barnen ska undervisas och disciplineras, hur pengar ska användas, var de ska bo, och många andra familjebeslut. Dessa beslut fattar de tillsammans, efter att ha sökt vägledning från Herren. Målsättningen är en evig familj.
Kristi ljus inpräntar familjens eviga natur i hjärtat hos alla Guds barn. En av mina favoritförfattare, som inte delar vår tro, uttryckte det så här: ”Så mycket i livet är ovidkommande, [men] … familjen är det verkliga, det konkreta, det eviga, det som vi behöver vaka över och ta hand om och vara lojala mot.”14
Kyrkan hjälper oss fokusera på Frälsaren som en enig familj.
Förutom familjen har kyrkan också en betydelsefull roll. ”Kyrkan tillhandahåller organisationen och medlen som krävs för att undervisa alla Guds barn om Jesu Kristi evangelium. Den ger prästadömets myndighet till att utföra frälsningens och upphöjelsens förrättningar åt alla som är värdiga och villiga att ta emot dem.”15
I världen finner vi otyglad fientlighet, ogudaktighet och en kraftig betoning på avvikande kulturer och ojämlikhet. I kyrkan, med undantag av språk-enheter, är församlingar och grenar geografiska. Vi delas inte upp efter klass eller rang.16 Vi gläder oss åt det faktum att alla raser och kulturer blandas i en rättfärdig församling. Vår församlingsfamilj är viktig för vår framgång, lycka och personliga strävan efter att bli mer kristuslika.
Kulturer skiljer ofta människor åt och är ibland en källa till våld och diskriminering.17 I Mormons bok används några av de starkaste orden för att beskriva ogudaktiga fäders traditioner som ledde till våld, krig, onda gärningar och till och med människors och nationers undergång.18
Det finns ingen bättre utgångspunkt i skrifterna än 4 Nephi för att beskriva den kyrkans kultur som är så viktig för oss alla. I vers 2 står det: ”Folket blev omvänt till Herren i hela landet, både nephiter och lamaniter, och det fanns inga stridigheter eller ordstrider bland dem, och alla behandlade varandra rättvist.” I vers 16 läser vi: ”Och det kunde förvisso inte finnas något lyckligare folk bland alla de folk som skapats av Guds hand.” Det faktum att det inte fanns några stridigheter berodde på ”Guds kärlek som bodde i folkets hjärtan.”19 Det är en sådan kultur vi vill uppnå.
De djupa kulturella värderingarna och trosuppfattningarna visar vilka vi är. Traditioner av uppoffringar, tacksamhet, tro och rättfärdighet bör vårdas och bevaras. Familjen måste uppskatta och skydda de traditioner som bygger tro.20
En av de viktigaste delarna av en kultur är dess språk. I San Francisco i Kalifornien där jag bodde, hade kyrkan sju enheter med olika språk. Vår lära om språk förklaras i kapitel 90, vers 11 i Läran och förbunden: ”Ty på den dagen skall det ske att var och en skall höra evangeliets fullhet på sitt eget tungomål och på sitt eget språk.”
När Guds barn ber till honom på sitt eget språk, är det deras hjärtas språk. Det är tydligt att hjärtats språk är dyrbart för alla människor.
Min äldre bror Joseph är läkare och praktiserade i många år i San Francisco-området. En äldre samoansk medlem kom till hans kontor som ny patient. Han led av en stark och förlamande smärta. Det fastslogs att han hade njursten, och han behandlades för det. Den trofaste medlemmen sa att hans främsta avsikt var att få veta vad som var fel så att han kunde be på samoanska till sin himmelske Fader om sitt hälsoproblem.
Det är viktigt att medlemmarna förstår evangeliet på sitt hjärtas språk så att de kan be och handla efter evangeliets principer.21
Trots många olika språk och vackra upplyftande traditioner, måste våra hjärtan vara sammanbundna i enighet och i kärlek.22 Herren har eftertryckligt förkunnat: ”Låt var och en högakta sin broder som sig själv. … Var ett, om ni inte är ett är ni inte mina.”23 Medan vi värdesätter goda kulturella skillnader, är vår målsättning att på alla sätt vara eniga i Jesu Kristi evangeliums kultur, sedvänjor och traditioner.
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är starkare än någonsin
Vi inser att en del medlemmar har frågor och bekymmer när de försöker stärka sin tro och sina vittnesbörd. Vi måste vara försiktiga så att vi inte kritiserar eller dömer dem som har bekymmer – stora eller små. Samtidigt bör de som har bekymmer göra allt de kan för att bygga upp sin tro och sitt vittnesbörd. Att tålmodigt och ödmjukt studera, begrunda, be, följa evangeliets principer och rådgöra med rätt ledare är de bästa sätten att lösa sådana frågor eller bekymmer.
Somliga har sagt att fler medlemmar lämnar kyrkan i dag och att det finns mer tvivel och vantro än tidigare. Det är helt enkelt inte sant. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har aldrig varit starkare. Antalet medlemmar som tar bort sina namn från kyrkans uppteckningar har alltid varit litet och är betydligt mindre på senare tid än det var förr.24 Ökningen av tydligt mätbara kategorier som medlemmar med en gällande tempelrekommendation, vuxna som betalar fullt tionde, och de som verkar som missionärer, har varit dramatisk. Låt mig säga det igen: Kyrkan har aldrig varit starkare. Men ”kom ihåg att själarna är mycket värdefulla i Guds ögon”.25 Vi vill nå ut till alla.
Om de svårigheter ni står inför just nu verkar mörka och tunga och nästan outhärdliga, kom då ihåg att i Getsemanes hjärtslitande mörker och under Golgatas ofattbara tortyr och smärta, genomförde Frälsaren försoningen, som frigör oss från de allra värsta bördor som kan drabba oss i det här livet. Han gjorde det för er och han gjorde det för mig. Han gjorde det för att han älskar oss och för att han lyder och älskar sin Fader. Vi räddas från döden, ja, från havets djup.
Vårt beskydd i det här livet och i all evighet kommer av den enskildes och familjens rättfärdighet, kyrkans förrättningar, och av att vi följer Frälsaren. Det här är vårt skydd undan stormen. Ni som känner er ensamma kan resolut stå rättfärdiga, med insikt om att försoningen skyddar och välsignar er bortom er förmåga att helt förstå.
Vi bör minnas Frälsaren, hålla våra förbund och följa Guds Son, som solrosorna följer solskenet. Att följa Frälsarens ljus och exempel ger oss glädje, lycka och frid. Som Psaltaren 27 och en favoritpsalm båda förkunnar: ”Herren är mitt ljus och min frälsning.”26
Den här påskhögtiden bär jag, som en av Frälsarens apostlar, mitt högtidliga vittnesbörd om Jesu Kristi uppståndelse. Jag vet att han lever. Jag känner igen hans röst. Jag vittnar om hans gudomlighet och att hans försoning är verklig, i Jesu Kristi namn, amen.