Evangeliets musik

Äldste Wilford W. Andersen

i de sjuttios kvorum

Evangeliets musik är den lyckliga, andliga känsla som kommer från den Helige Anden. Den ger en hjärtats förändring.

För många år sedan lyssnade jag på en radiointervju med en ung läkare som arbetade på ett sjukhus i Navajo-reservatet. Han berättade om en upplevelse han haft en gång när en gammal indian med långt, flätat hår kom in på akutmottagningen. Den unge läkaren tog sin skrivplatta, närmade sig mannen och sa: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Den gamle mannen tittade rakt fram och sa ingenting. Läkaren som kände sig lite otålig försökte igen. ”Jag kan inte hjälpa dig om du inte talar med mig”, sa han. ”Berätta varför du har kommit till sjukhuset.”

Den gamle mannen tittade på honom och sa: ”Dansar du?” Medan den unge läkaren funderade på denna märkliga fråga slog det honom att hans patient kanske var en medicinman som enligt stammens gamla sedvänjor försökte hela de sjuka genom sång och dans i stället för att ordinera medicin.

”Nej”, sa läkaren, ”jag kan inte dansa. Dansar du?” Den gamle mannen nickade ja. Då frågade läkaren: ”Kan du lära mig dansa?”

Den gamle mannens svar har i flera år orsakat mig en hel del funderande. ”Jag kan lära dig dansa”, sa han, ”men du måste höra musiken.”

I våra hem lär vi ibland framgångsrikt ut dansstegen, men lyckas inte lika bra med att hjälpa familjemedlemmarna höra musiken. Och som den gamle medicinmannen så väl visste, så är det svårt att dansa utan musik. Att dansa utan musik är pinsamt och meningslöst – till och med genant. Har du någonsin prövat det?

I kapitel 8 i Läran och förbunden undervisade Herren Joseph Smith och Oliver Cowdery: ”Ja se, jag skall tala till ditt förstånd och till ditt hjärta genom den Helige Anden, som skall komma över dig och som skall bo i ditt hjärta” (v. 2). Vi lär oss dansstegen med förståndet, men vi hör musiken med hjärtat. Evangeliets danssteg är det vi gör. Evangeliets musik är den lyckliga, andliga känsla som kommer från den helige Anden. Den ger en hjärtats förändring och är källan till alla rättfärdiga önskningar. Dansstegen kräver disciplin, men dansens glädje kan upplevas först när vi lär oss höra musiken.

Det finns de som gör narr av kyrkans medlemmar för sådant vi gör. Det är förståeligt. När vi dansar ser det ofta konstigt och pinsamt ut eller, för att använda bibelns ord, ”egendomligt” (se 1 Petr. 2:9 [eng. bibeln]) för dem som inte hör musiken. Har du någonsin stannat bilen vid rött ljus bredvid en bil där föraren dansar och sjunger för full hals – men du hör inte ett ljud eftersom dina fönster är stängda? Såg inte han lite egendomlig ut? Om våra barn lär sig dansstegen utan att lära sig att höra och känna evangeliets vackra musik, blir de med tiden obekväma med dansen och slutar antingen att dansa eller, nästan lika illa, fortsätter dansa bara på grund av pressen de känner från andra som dansar omkring dem.

Utmaningen för oss alla som försöker undervisa om evangeliet är att utvidga studiekursen till mer än bara dansstegen. Våra barns lycka beror på deras förmåga att höra och älska evangeliets vackra musik. Hur gör vi det?

För det första måste vi hålla våra liv inställda på rätt andlig våglängd. I gamla dagar, före den digitala tidsåldern, hittade vi den radiostation vi ville höra genom att vrida på radions ratt tills den tog in stationens frekvens. När vi närmade oss rätt frekvens hörde vi bara brus. Men när vi äntligen hittade den exakta frekvensen kunde vi höra vår favoritmusik tydligt. I våra liv måste vi anpassa oss till den rätta frekvensen för att kunna höra Andens musik.

När vi får den Helige Andens gåva efter dopet fylls vi av den himmelska musik som följer på omvändelse. Våra hjärtan förändras och ”vi har inte längre någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott” (se Mosiah 5:2). Men Anden kan inte tåla ovänlighet eller stolthet eller avundsjuka. Om vi förlorar detta subtila inflytande i vårt liv, kan evangeliets rika harmonier snabbt bli missljudande och kanske slutligen tystnar. Alma ställde den inträngande frågan: ”Om ni har känt er manade att sjunga sången om den återlösande kärleken, så vill jag fråga: Har ni den känslan nu?” (Alma 5:26).

Föräldrar, om våra liv inte är harmoni med evangeliets musik, behöver vi stämma om dem. Som president Thomas S. Monson lärde i oktober förra året, måste vi tänka på var vår fot går fram (se ”Tänk på var din fot går fram”, Liahona, nov. 2014, s. 86–88). Vi vet hur vi ska göra det. Vi måste gå samma väg som vi gick när vi först hörde evangeliets musiks himmelska toner. Vi utövar tro på Kristus, omvänder oss och tar sakramentet. Vi känner den Helige Andens inflytande starkare, och evangeliets musik börjar spela igen i våra liv.

Därnäst, när vi kan höra musiken själva, måste vi försöka framföra den i våra hem. Det är inte något som kan tvingas eller drivas fram. ”Ingen makt och inget inflytande kan eller bör göra sig gällande i kraft av prästadömet” – eller för att man är pappa eller mamma eller störst eller högljuddast – ”utom genom överbevisning, genom långmodighet, genom mildhet och ödmjukhet, … genom uppriktig kärlek, [och] genom välvilja” (L&F 121:41–42).

Varför leder de här egenskaperna till ökad makt och inflytande i ett hem? Eftersom det är de egenskaperna som inbjuder den Helige Anden. Det är egenskaperna som stämmer våra hjärtan till evangeliets musik. När de är närvarande, utförs dansstegen mer naturligt och glädjefullt av alla dansare i familjen, utan hot, skrämsel eller tvång.

När våra barn är små kan vi sjunga den uppriktiga kärlekens vaggvisa för dem, och när de är obstinata och vägrar somna på kvällen, kan vi behöva sjunga tålamodets vaggvisa. När de är tonåringar kan vi slå dövörat till kakofonin av gräl och hot och istället framföra den vackra övertalningens musik – och kanske sjunga andra versen på tålamodets vaggvisa. Föräldrar kan spela de besläktade egenskaperna mildhet och ödmjukhet i perfekt harmoni. Vi kan inbjuda våra barn att sjunga unisont med oss när vi utövar välvilja mot en behövande granne.

Allt händer inte på en gång. Som varje välutbildad musiker vet, krävs flitig övning för att kunna framföra vacker musik. Om de första försöken att skapa musik verkar missljudande och disharmoniska, så kom ihåg att dissonans inte kan rättas till genom kritik. Dissonans i hemmet är som mörkret i ett rum. Det hjälper knappast att skälla på mörkret. Vi måste skingra mörkret genom att föra in ljus.

Så om basarna i familjens kör låter för högt och övermodigt, eller om stråksektionen i familjens orkester är lite gäll eller lite för vass, eller om de där impulsiva piccolorna är ostämda eller inte går att hålla ordning på, ha tålamod. Om du inte hör evangeliets musik i ditt hem kan du väl komma ihåg de här två orden: fortsätt öva. Med Guds hjälp kommer dagen när evangeliets musik fyller ditt hem med obeskrivlig glädje.

Även när vi spelar bra, löser musiken inte alla våra problem. Det blir fortfarande crescendon och decrescendon i våra liv, stackato och legato. Sådant är livet på planeten jorden.

Men när vi tillför musik till dansstegen rör sig de ibland komplicerade rytmerna av äktenskap och familjeliv mot en harmonisk balans. Till och med våra allra svåraste prövningar tillför rika, vemodiga toner och teman som berör. Läran om prästadömet börjar då att falla över själen som himlens dagg. Den Helige Anden ska vara vår ständige ledsagare och vår spira – en tydlig referens till makt och inflytande – en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira, Och vårt herradöme ska vara ett evigt herradöme. Och det ska utan tvångsmedel strömma till oss i evigheters evighet” (se L&F 121:45–46).

Må det bli så, i vars och ens liv och i vars och ens hem, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.