I väntan på den som gått vilse

Äldste Brent H. Nielson

i de sjuttios kvorum

Må ni och jag få uppenbarelse om hur vi i våra liv bäst kan hjälpa dem som gått vilse.

Frälsaren Jesus Kristus tillbringade sin jordiska verksamhet med att undervisa om sin helande och återlösande kraft. Vid ett tillfälle i Lukas kapitel 15 i Nya testamentet kritiserades han för att ha ätit och umgåtts med syndare (se Luk. 15:2). Frälsaren använde sig av den här kritiken för att lära oss alla hur vi bör bemöta dem som har gått vilse.

Han svarade kritikerna genom att ställa två viktiga frågor till dem:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? (Luk. 15:4).

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte ett ljus och sopar huset och letar noga, tills hon hittar det?” (Luk. 15:8).

Frälsaren berättar sedan liknelsen om den återfunne sonen. Liknelsen handlar inte om hundra får eller tio silvermynt, den handlar om en dyrbar son som gått vilse. Vad är det Frälsaren vill lära oss i hela liknelsen om hur vi ska handla när någon i en familj irrat bort sig på vägen?

Den vilsne sonen talar om för sin far att han vill ha sitt arv med en gång. Han vill lämna hemmets och familjens trygghet och söka det som är världsligt (se Luk. 15:12–13). Märk att i Frälsarens liknelse reagerar fadern kärleksfullt och ger sonen hans arv. Säkert gjorde fadern allt han kunde för att övertala sonen att stanna kvar. Men den vuxne sonen gör sitt val, och den kloke fadern låter honom ge sig av. Sedan visar fadern uppriktig kärlek, han vakar och han väntar (se Luk. 15:20).

Min familj har gått igenom något liknande. Mina två trofasta bröder, en underbar syster och jag fostrades av exemplariska föräldrar. Vi blev undervisade om evangeliet i vårt hem, vi klarade oss bra tills vi blev vuxna, och alla fyra beseglades i templet till våra äkta hälfter. Men 1994 blev vår syster Susan missnöjd med kyrkan och en del av dess lärdomar. Hon övertygades av dem som gjorde narr av och kritiserade de tidiga ledarna i kyrkan. Hon lät sin tro på levande apostlar och profeter svalna. Efter en tid tog hennes tvivel över hennes tro och hon valde att lämna kyrkan. Susan har gett mig lov att återge hennes berättelse i förhoppningen att den kan hjälpa andra.

Mina bröder och jag och vår mor, som nu var änka, blev förtvivlade. Vi kunde inte föreställa oss vad som kunde fått henne att överge sin tro. Min systers val tycktes krossa vår mors hjärta.

Mina bröder och jag hade tjänat som biskopar och kvorumpresidenter, och vi hade upplevt glädjen av framgångar i församlingen och av kvorummedlemmar som lämnade de nittionio för att söka efter det förlorade. Men i våra ständiga försök att rädda vår syster verkade det som om hon bara kom längre och längre bort.

När vi sökte himmelsk vägledning om hur vi skulle kunna handla rätt, blev det tydligt att vi måste följa faderns exempel i liknelsen om den återfunne sonen. Susan hade gjort sitt val och vi måste bildligt talat släppa taget – men inte utan att få veta och känna att vi älskade henne. Och så, med förnyad kärlek och vänlighet, vakade vi och väntade.

Min mor slutade aldrig att älska och bry sig om Susan. Varje gång min mor kom till templet skrev hon upp Susans namn på bönelistan, och hon förlorade aldrig hoppet. Min äldre bror och hans hustru som bodde närmast Susan i Kalifornien, bjöd in henne till allt som tilldrog sig i familjen. De bjöd på middag i sitt hem varje gång Susan fyllde år. De såg till att alltid hålla kontakten med henne och att hon visste hur mycket de verkligen älskade henne.

Min yngre bror och hans hustru höll kontakten med Susans barn i Utah och intresserade sig för dem och älskade dem. De såg till att hennes barn alltid bjöds in till familjesammankomster, och när det blev dags för Susans barnbarn att döpas, var min bror där för att utföra dopet. Susan hade också kärleksfulla hemlärare och besökslärare som aldrig gav upp.

När våra barn åkte på mission och gifte sig, inbjöd vi Susan att vara med på släktens firande. Vi försökte verkligen göra sådant i familjen så att Susan och hennes barn kunde vara med och förstå att vi älskade dem och att de var en del av vår familj. När Susan tog en högre examen vid ett universitet i Kalifornien, var vi alla där för att stötta henne. Även om vi inte kunde förstå alla hennes val, kunde vi omfamna henne. Vi älskade, vi vakade och vi väntade.

År 2006, när det gått 12 år sedan Susan lämnade kyrkan, flyttade vår dotter Katy med sin make till Kalifornien där Katy skulle studera juridik. De bodde i samma stad som Susan. Detta unga par sökte faster Susans hjälp och stöd, och de älskade henne. Susan hjälpte dem genom att ta hand om deras tvååriga barnbarn Lucy, och det ledde till att Susan hjälpte Lucy med hennes kvällsböner. Katy ringde till mig en dag och frågade om jag trodde att Susan någon gång skulle komma tillbaka till kyrkan. Jag försäkrade henne att jag kände att det skulle hon och att vi skulle fortsätta ha tålamod. Så gick det tre år, med fortsatt kärlek, vi vakade och vi väntade.

För sex år sedan det här veckoslutet satt min hustru Marcia och jag på en av de främsta raderna här i konferenscentret. Jag blev inröstad som ny generalauktoritet den dagen. Marcia, som alltid har Anden med sig, hade skrivit en lapp till mig där det stod: ”Jag tror det är dags för Susan att komma tillbaka.” Min dotter Katy föreslog att jag skulle gå och ringa till Susan och inbjuda henne att titta på generalkonferensen den dagen.

Manade av dessa två underbara kvinnor, gick jag ut i foajén och ringde min syster. Jag kom till hennes röstbrevlåda och inbjöd henne helt enkelt att se på det mötet under generalkonferensen. Hon fick meddelandet. Till vår glädje kände hon sig manad att se på alla mötena under konferensen. Hon lyssnade till profeter och apostlar som hon älskat i sin ungdom. Hon fann nya namn som hon inte hört tidigare, som president Uchtdorf och äldsterna Bednar, Cook, Christofferson och Andersen. Genom den här och andra unika himlasända upplevelser kom min syster – precis som den vilsegångne sonen – till besinning (se Luk. 15:17). Apostlars och profeters ord och kärleken från hennes familj fick henne att vända om och börja vandringen hemåt igen. Efter 15 år var vår dotter och syster som gått vilse återfunnen. Vakandet och väntandet var över.

Susan beskriver det som hände precis som Lehi beskrev det i Mormons bok. Hon släppte ledstången av järn och befann sig i en mörk dimma (se 1 Nephi 8:23). Hon säger att hon inte visste att hon gått vilse förrän hennes tro väcktes till liv igen av Kristi ljus, som gjorde att hon såg den stora skillnaden mellan vad hon upplevde i världen och vad Herren och hennes familj välsignades med.

Ett underverk har inträffat under de senaste sex åren. Susan har fått ett nytt vittnesbörd om Mormons bok. Hon har fått sin tempelrekommendation. Hon har verkat som tempeltjänare i templet och är just nu lärare i klassen Evangeliets lära i sin församling. Himlens fönster har öppnats för hennes barn och barnbarn och även om det har funnits svåra följder, känns det som om hon aldrig lämnat oss.

Några av er, precis som familjen Nielson, har medlemmar i familjen som tillfälligt gått vilse. Frälsarens uppmaning till alla som har hundra får är att lämna de nittionio och söka efter och rädda det förlorade. Han lär oss att de som har tio silvermynt och tappar ett ska söka tills de hittar det. När den som gått vilse är er son eller er dotter, er bror eller er syster och han eller hon har valt att lämna kyrkan, lärde vi oss i vår familj att, när vi gjort allt vi kunnat, älskar vi den personen av allt vårt hjärta och vi vakar, vi ber och vi väntar på att Herrens hand ska uppenbaras.

Den viktigaste läxa som Herren lärde mig genom den här processen inträffade nog under vår familjs skriftstudier efter att min syster lämnat kyrkan. Vår son David läste när vi tillsammans studerade Lukas 15. När han läste liknelsen om den återfunne sonen, hörde jag den annorlunda än jag någonsin hört den förut. Av någon anledning hade jag alltid relaterat till sonen som stannade hemma. När David läste den morgonen, insåg jag att det på något sätt var jag som var den återfunne sonen. Vi saknar alla Faderns härlighet (se Rom. 3:23). Vi behöver alla läkas genom Frälsarens försoning. Vi går alla vilse och behöver bli återfunna. Den uppenbarelsen den dagen hjälpte mig att veta att min syster och jag båda behöver Frälsarens kärlek och hans försoning. Susan och jag är faktiskt på samma väg tillbaka hem.

Frälsarens ord i liknelsen där han beskriver fadern när han hälsade på sin återfunne son är kraftfull, och jag tror att de kan beskriva det som ni och jag får uppleva med Fadern när vi återvänder till vårt himmelska hem. De lär oss att en far som älskar, väntar och vakar. Detta är Frälsarens ord: ”Medan han ännu var långt borta, fick hans far se honom och förbarmade sig över honom. Fadern skyndade emot honom, föll honom om halsen och kysste honom” (Luk. 15:20).

Må ni och jag få uppenbarat för oss hur vi bäst kan närma oss dem i våra liv som har gått vilse och, när så behövs, ha samma tålamod och kärlek som vår Fader i himlen och hans Son Jesus Kristus har när vi älskar, vakar och väntar på den som gått vilse. I Jesu Kristi namn, amen