Prästadömet – en helig gåva
President Thomas S. Monson
Vi har alla anförtrotts en av de dyrbaraste gåvor som någonsin förlänats mänskligheten.
Ett av mina livligaste minnen handlar om när jag var på ett prästadömsmöte som nyligen ordinerad diakon och sjöng under inledningspsalmen: ”O, kommen I Guds män [som har tagit emot prästadömet].”1 I kväll, till alla som samlats här i konferenscentret och till hela världen, betonar jag andan i den här enastående psalmen och säger till er: O kommen, I Guds män som har tagit emot prästadömet. Låt oss begrunda våra ämbeten, låt oss reflektera över våra ansvar, låt oss fastställa vår plikt och låt oss följa Jesus Kristus, vår Herre. Fastän vi är olika vad gäller ålder, seder och nationalitet, är vi förenade till ett i vårt prästadömskall.
För oss alla är aronska prästadömets återställelse till Oliver Cowdery och Joseph Smith genom Johannes Döparen av allra största betydelse. Likaså är melkisedekska prästadömets återställelse till Joseph och Oliver genom Petrus, Jakob och Johannes en dyrbar händelse.
Låt oss ta på fullaste allvar de ämbeten, de ansvar och de plikter som hör till det prästadöme vi bär.
Det kändes som ett stort ansvar när jag kallades som sekreterare i diakonernas kvorum. Jag skrev mycket samvetsgrant i de uppteckningar jag förde, för jag ville göra mitt allra bästa i det ämbetet. Jag kände stolthet över mitt arbete. Att göra allt jag kan, efter bästa förmåga, har varit mitt mål i alla ämbeten jag innehaft.
Jag hoppas att varje ung man som ordinerats till aronska prästadömet får ett andligt medvetande om heligheten i sitt ordinerade ämbete, liksom tillfällen att ära det ämbetet. Jag fick ett sådant tillfälle som diakon när biskopsrådet bad mig ta sakramentet till en hembunden medlem som bodde en och en halv kilometer från vårt kapell. Den där speciella söndagsmorgonen när jag knackade på broder Wrights dörr och hörde hans svaga stämma säga ”kom in”, steg jag in inte bara i hans enkla stuga utan också i ett rum fyllt av Herrens ande. Jag närmade mig broder Wrights säng och lade försiktigt ett stycke bröd på hans läppar. Så höll jag upp en bägare med vatten för honom att dricka. När jag gick såg jag tårar i hans ögon när han sa: ”Gud välsigne dig, min gosse.” Och Gud välsignade mig – med uppskattning av sakramentets heliga emblem och av det prästadöme jag bar.
Ingen diakon, lärare eller präst från vår församling glömmer någonsin våra minnesvärda besök i Clarkston, Utah, till Martin Harris grav, han som var ett av de tre vittnena till Mormons bok. När vi stod runt den höga granitpelare som utmärker hans grav, medan en av kvorumledarna läste för oss de genomträngande orden i ”Tre vittnens vittnesbörd” som finns i början av Mormons bok, växte hos oss en kärlek till den heliga uppteckningen och de sanningar som finns däri.
Under de åren var vårt mål att bli som Mosiahs söner. Om dem sas det:
”De hade blivit starka i kunskapen om sanningen, ty de var män med sunt förstånd, och de hade flitigt utforskat skrifterna för att de skulle kunna få kännedom om Guds ord.
Men detta är inte allt. De hade hängivit sig åt mycket bön och fasta, och därför hade de profetians ande och uppenbarelsens ande, och när de undervisade, undervisade de med Guds kraft och myndighet.”2
Jag kan inte komma på något värdigare mål för en ung man än att bli beskriven så som Mosiahs tappra och rättfärdiga söner.
När jag närmade mig 18 års ålder och beredde mig för den obligatoriska militärtjänst som krävdes av unga män under andra världskriget, rekommenderades jag för melkisedekska prästadömet, men först behövde jag ringa min stavspresident Paul C. Child för att få en intervju. Han älskade och förstod de heliga skrifterna och det var hans avsikt att alla andra också skulle älska och förstå dem. Jag hade hört från några av mina vänner om hans detaljerade och utforskande intervjuer och önskade minimal kontroll av mina skriftkunskaper. Därför ringde jag honom och föreslog att vi skulle träffas påföljande söndag på en tid som jag visste var bara en timme före hans sakramentsmöte.
Han svarade: ”Men broder Monson, då får vi inte nog tid att studera skrifterna.” Så föreslog han en tid tre timmar före sitt sakramentsmöte, och han sa åt mig att ta med mina personligt markerade skrifter.
När jag kom till hans hem den söndagen hälsades jag varmt välkommen, och sedan började intervjun. President Child sa: ”Broder Monson, du bär aronska prästadömet. Har du någonsin betjänats av änglar?” Jag svarade att jag inte hade det. När han frågade om jag visste att jag hade rätt till detta, svarade jag igen att jag inte visste det.
Han sa: ”Broder Monson, återge ur minnet 13:e kapitlet i Läran och förbunden.”
Jag började: ”I Messias namn förlänar jag er, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till änglars betjäning …”
”Stopp”, sa president Child. Sedan sa han med stilla och mild stämma: ”Broder Monson, glöm aldrig att du som bär aronska prästadömet har rätt att betjänas av änglar.”
Det var nästan som om en ängel var i det rummet den dagen. Jag har aldrig glömt den intervjun. Jag känner fortfarande anden i det högtidliga tillfället när vi tillsammans läste om aronska och melkisedekska prästadömets ansvar, plikter och välsignelser – välsignelser som inte bara kommer till oss utan också till våra familjer och till andra som vi får förmånen att tjäna.
Jag ordinerades till äldste, och dagen för min avresa till aktiv tjänst i flottan var en medlem av församlingens biskopsråd tillsammans med min familj på tågstationen för att säga adjö. Strax före avgångstid lade han i min hand en liten bok med titeln Missionärshandbok. Jag skrattade och sa att jag inte skulle ut som missionär.
Han svarade: ”Ta den i alla fall. Den kan komma väl till pass.”
Det gjorde den. Jag behövde ett hårt, fyrkantigt föremål att lägga i botten på min sjösäck, så att kläderna hölls på plats och blev mindre skrynkliga. Missionärshandboken var precis vad jag behövde, och den tjänade väl i min sjösäck i 12 veckor.
Kvällen före vår julpermission tänkte vi på hemmet. Barackerna var tysta, men så bröts tystnaden av min kamrat i kojen bredvid – en mormonpojke, Leland Merrill – som började stöna av smärta. Jag frågade varför, och han sa att han mådde riktigt dåligt. Han ville inte gå till basens sjukstuga, för han visste att det skulle hindra honom från att åka hem nästa dag.
Han verkade bli sämre för varje timme. Han visste att jag var äldste och bad mig till sist att ge honom en prästadömets välsignelse.
Jag hade aldrig förr gett en prästadömsvälsignelse, hade aldrig tagit emot en välsignelse och hade aldrig sett en välsignelse ges. När jag tyst bad om hjälp, kom jag ihåg Missionärshandboken längst ner i min sjösäck. Jag tömde snabbt säcken och tog med boken till nattlampan. Där läste jag hur man välsignar sjuka. Med många nyfikna matroser som tittade på, gav jag välsignelsen. Innan jag hunnit lägga tillbaks allt i säcken, sov Leland Merrill som ett barn. Han vaknade nästa morgon och mådde bra. Den tacksamhet vi båda kände för prästadömets kraft var oerhörd.
Åren har gett fler tillfällen att ge välsignelser till dem som behöver dem än jag kan räkna. Varje tillfälle har gjort mig djupt tacksam över att Gud har anförtrott mig den heliga gåvan. Jag vördar prästadömet. Jag har bevittnat dess kraft gång på gång. Jag har sett dess styrka. Jag har förundrats över de underverk det har åstadkommit.
Bröder, vi har alla anförtrotts en av de dyrbaraste gåvor som någonsin förlänats mänskligheten. När vi ärar vårt prästadöme och lever så att vi alltid är värdiga, flödar prästadömets välsignelser genom oss. Jag älskar orden i Läran och förbunden kapitel 121, vers 45, som berättar vad vi måste göra för att vara värdiga: ”Låt … ditt inre vara fyllt av kärlek till alla människor och till trons egna, och pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.”
Som bärare av Guds prästadöme är vi engagerade i Herrens Jesu Kristi verk. Vi har svarat på hans kallelse. Vi går hans ärenden. Låt oss lära av honom. Låt oss följa i hans fotspår. Låt oss leva efter hans lära. Genom att göra det förbereder vi oss för varje tjänande han kallar oss att utföra. Det här är hans verk. Det här är hans kyrka. Ja, han är vår anförare, ärans konung och Guds Son. Jag vittnar om att han lever och bär det vittnesbördet i hans heliga namn, ja, i Jesu Kristi namn, amen.