Tycker ni fortfarande att det är underbart?
Biskop Gérald Caussé
förste rådgivare i presiderande biskopsrådet
Att förundras över evangeliets under är ett tecken på tro. Det betyder att vi känner igen Herrens hand i våra liv och i allt omkring oss.
Min hustru och jag hade den stora glädjen att låta våra fem barn växa upp nära den fantastiska staden Paris. Under de åren ville vi ge dem rika tillfällen att upptäcka den här världens förunderliga ting. Varje sommar gjorde vi långresor för att besöka Europas mest betydelsefulla minnesmärken, historiska platser och vackra natur. Så till sist, efter att ha tillbringat 22 år i området kring Paris, förberedde vi oss för att flytta. Jag minns fortfarande dagen när mina barn kom till mig och sa: ”Pappa, det är faktiskt skamligt! Vi har bott här hela livet och vi har inte ens sett Eiffeltornet!”
Det finns så många underverk i den här världen. Men ibland är det så att när vi ständigt har dem för ögonen, så tar vi dem för givna. Vi tittar men ser inte. Vi hör men lyssnar inte.
Under Jesu jordiska verksamhet sa han till sina lärjungar:
”Saliga är de ögon som ser det ni ser.
Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.”1
Jag har ofta undrat hur det skulle ha varit att leva på vår Frälsares tid. Kan ni föreställa er att sitta vid hans fötter, att bli omfamnad av honom, att bevittna hur han tjänade andra? Och ändå fanns det så många som inte begrep – som inte ”såg” – att Guds Son själv levde ibland dem.
Vi har också förmånen att leva i en exceptionell tid. De forntida profeterna såg återställelsens verk som ”ett underbart verk … ja, ett underbart och förunderligt verk”.2 Under ingen tidigare tidsutdelning har så många missionärer kallats, så många nationer öppnats för evangeliets budskap och så många tempel byggts över hela världen.
För oss, som sista dagars heliga, sker det underverk också i våra egna liv. De inbegriper vår egen omvändelse, svaren vi får på våra böner och de kärleksfulla välsignelser Gud utgjuter över oss dagligen.
Att förundras över evangeliets under är ett tecken på tro. Det betyder att vi känner igen Herrens hand i våra liv och i allt omkring oss. Vår förundran skapar också andlig styrka. Den ger oss energi till att förbli förankrade i vår tro och engagera oss i frälsningsverket.
Men vi bör se upp. Vår förmåga att förundras är ömtålig. Med tiden kan sådant som lättvindig efterlevnad av buden, likgiltighet, eller till och med trötthet göra oss okänsliga till och med för evangeliets märkligaste tecken och underverk.
Mormons bok beskriver en period, som i mycket liknar vår egen, som föregick Messias ankomst till Amerika. Plötsligt fylldes himlarna med tecknen på hans födelse. Folket slogs av sådan häpnad att de ödmjukade sig och nästan alla blev omvända. Men endast fyra korta år senare ”[började] folket glömma de tecken och under som de hade hört och började bli mindre och mindre förvånade över ett tecken eller ett under från himlen, … och började tvivla på allt som de hade hört och sett”.3
Mina bröder och systrar, tycker ni fortfarande att evangeliet är underbart? Kan ni fortfarande se, höra, känna och förundras? Eller har ni er andliga känslighet på standby? Oavsett era personliga förhållanden uppmanar jag er att göra tre saker.
För det första, tröttna aldrig på att upptäcka eller återupptäcka evangeliets sanningar. Författaren Marcel Proust sa: ”Den sanna upptäcktsresan består inte av att söka efter nya vyer utan av att ha nya ögon.”4 Minns du första gången du läste ett skriftställe och det kändes som om Herren talade just till dig? Minns du första gången du upplevde den Helige Andens ljuva inflytande, kanske innan du ens insåg att det var den Helige Anden? Var inte de här stunderna heliga och speciella?
Vi bör hungra och törsta varje dag efter andlig kunskap. En sådan personlig vana grundas på studier, begrundan och böner. Ibland kanske vi frestas att tänka: ”Jag behöver inte studera skrifterna i dag, jag har redan läst alla” eller ”jag behöver inte gå till kyrkan i dag, för det händer inget nytt där”.
Men evangeliet är en källa till kunskap som aldrig sinar. Det finns alltid något nytt att lära och känna varje söndag, under varje möte och i varje skriftställe. I tro håller vi fast vid löftet om att när vi ”söker … skall vi finna”5.
För det andra, förankra er tro i evangeliets tydliga och enkla sanningar. Vår förundran bör vara förankrad i vår tros grundläggande principer, i renheten i våra förbund och förrättningar, och i våra enklaste handlingar av gudsdyrkan.
En kvinnlig missionär berättade om tre män hon hade träffat under en distriktskonferens i Afrika. De kom från en isolerad by långt borta i djungeln där kyrkan ännu inte organiserats, men där det fanns 15 trofasta medlemmar och nästan 20 undersökare. I över två veckor hade männen vandrat till fots i nära 50 mil på stigar leriga av regnperioden, för att kunna delta i konferensen och överlämna tiondet från medlemmarna i sin grupp. De planerade att stanna i en hel vecka för att njuta av förmånen att ta del av sakramentet påföljande söndag. Sedan hoppades de kunna återvända bärande kartonger på huvudet, fyllda med exemplar av Mormons bok som de skulle ge till folket i sin by.
Missionären vittnade om hur rörd hon kände sig av den förundran som de här bröderna visade och av deras helhjärtade uppoffringar för att uppnå det som för henne alltid hade funnits till hands.
Hon undrade: ”Om jag steg upp en söndagsmorgon i Arizona och fann att min bil inte startade, skulle jag då gå till fots till kyrkan som ligger bara några kvarter från mitt hem? Eller skulle jag stanna hemma för att det var för långt att gå eller för att det regnade?”6 Det här är bra frågor till oss alla att betänka.
Slutligen: Jag uppmanar er att söka och värdesätta den Helige Andens sällskap. De flesta undren i evangeliet kan inte förnimmas av våra naturliga sinnen. Det är dessa saker som ”ögat inte har sett och örat inte hört … [det som] Gud har berett åt dem som älskar honom”.7
När vi har Anden hos oss skärps våra andliga sinnen och vårt minne stimuleras så att vi inte kan glömma de underverk och tecken vi har bevittnat. Det är kanske därför som Jesu nephitiska lärjungar, med insikt om att han snart skulle lämna dem, bad innerligt ”om det som de önskade mest. Och de önskade att den Helige Anden skulle ges till dem.”8
Fastän de hade sett Frälsaren med sina egna ögon och rört vid hans sår med sina egna händer, visste de att deras vittnesbörd kunde försvagas om det inte ständigt förnyades genom Guds Andes kraft. Mina bröder och systrar, gör aldrig något som riskerar att ni förlorar denna dyrbara och vidunderliga gåva – den Helige Andens sällskap. Sök den genom innerlig bön och rättfärdigt leverne.
Jag vittnar om att verket som vi är engagerade i är ”ett underbart och förunderligt verk”. När vi följer Jesus Kristus vittnar Gud för oss ”genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes gåvor efter sin vilja”.9 På denna särskilda dag, bär jag vittne om att det förunderliga och underbara i evangeliet är förankrat i den största av alla Guds gåvor – Frälsarens försoning. Det är den fullkomliga kärleksgåvan som Fadern och Sonen, eniga i avsikt, erbjuder var och en av oss. Med er förundras jag över ”kärleken Jesus förunnar mig. … O vilken kärlek stor, himmelsk kärlek stor!”10
Att vi alltid må ha ögon som ser, öron som hör och hjärtan som förnimmer underverken i detta förunderliga evangelium är min bön i Jesu Kristi namn, amen.